Ragnar Olofsson vaknade mitt i natten med ett kvävt skrik på läpparna. Svett hade bildat en tunn hinna över hela kroppen, och han hade fortfarande kvar känslan av att falla från hög höjd när han öppnade ögonen.

   Taket tycktes gunga i otakt, pulsera ned mot honom för att sedan skjuta iväg och nästan försvinna utom synhåll. En flämtning undslapp honom, och för att inte ge efter för illamåendet och kräkas i sängen svalde han hårt och slöt ögonen.

   När han kände att rummet hade stillat sig och yrseln lagt sig vågade han öppna dem igen, försiktigt den här gången, och se på klockan som stod på sängbordet intill honom.

    04:01 blinkade mot honom med gröna digitala siffror. Han hade vaknat samma klockslag under en hel vecka, men ändå kändes något annorlunda den här gången; som om något väntade honom.

   En rörelse vid hans sida fick honom att vända blicken mot sin frus säng, och där låg hon, Elisabeth, strålande vacker med det silvergrå håret som en gloria runt det vänliga ansiktet. Hon hade aldrig åldrats, bara förfinats, var hans tanke. Som ett årgångs vin.

   ”Svårt att sova?” frågade hon med sin melodiska röst. Den fick honom att tänka på barnsång, vilket han tyckte var en underlig liknelse.

   ”Ja, du vet… tiden tycks inte vara överens med behoven. Ju mer jag behöver sova, ju mindre tid får jag.” Han skrattade till, inte bittert bara konstaterande.

   ”Vad pratar du om, gubbe? Du har all tid i världen”, log hon mot honom.

   ”Varför känns det då som att jag dansar på tidens rand?”

   ”Därför att du alltid varit så förgrymmat dramatisk. Släpp bara taget och låt tiden föra dig dit det är menat.”

   ”Och det låter inte dramatiskt tycker du?”

   Elisabeth sade ingenting mer. Hon såg bara på honom med varma ögon, de ögon som trollband honom lika mycket nu som för femtiofem år sedan. Han älskade henne, även om hon kunde vara lite väl bestämd ibland. Det kanske var därför han älskade henne så; hon hade alltid varit hans motpol, den som såg till att han inte strövade iväg och därmed kom vilse i livet.

   ”Kommer du ihåg hur vi brukade dansa när barnen var ute och lekte, när de var små? Hur vi smög in i sängkammaren och dansade mjukt och innerligt, som om det vore sista gången.” Det glittrade till i hennes ögon, och han såg den där busiga unga kvinnan som han blivit så förälskad i på lördagsdansen uppe vid idrottsplatsen. Hon hade alltid funnits där, dold bakom de annalkande rynkorna och sjukdomen.

   ”Ja, jag minns det mycket väl. Jag minns att vi gjorde mer än att dansa.” Han blinkade med ena ögat mot henne. ”Hur kommer det sig att du tänker på det nu?” Ragnar kände att han rodnade en aning.

   ”Har du lust att dansa med mig igen, som om det vore sista gången?” Hon log generat.

   ”Med tanke på våran ålder så skulle det garanterat bli sista gången.”

   Hennes leende förvandlades till en besviken mask. ”Måste du alltid skämta bort romantiken, din knöl?”

   Skammen fyllde honom, för han visste att hon hade rätt. Det var alltför ofta han hade skojat bort ett fint ögonblick istället för att insupa det, istället för att njuta av det.

   ”Förlåt älskling, jag menade inget illa.” Han log varmt mot henne. ”Vill du dansa med mig, så här vid tidens rand?”

   Elisabeth gav honom en frågande blick.

   Hon reste sig skrattande, utan att visa det minsta spår av sin sjukdom, och han följde henne förblindad av hennes skönhet. De slanka benen som dolde sig under nattlinnet, benen som han älskade att betrakta när hon stod vid spisen eller vid diskbänken. Han åtrådde henne fortfarande, var tänd på henne som ungdomarna sade nu för tiden.

   De dansade mjukt och sensuellt, tätt intill varandra, och Ragnar njöt med slutna ögon av honungslukten i Elisabeths hår. Det där mjuka håret som en gång varit eldrött och gnistrat som glöd i solljuset, men blivit till silver med åren. Den sista glöden hade sjukdomen släckt, och nu fanns bara askan kvar. Men han tyckte att den där silverfärgen var lika vacker, bara annorlunda.

   När han åter öppnade ögonen stannade han tvärt. Hans blick naglades fast vid sängen, hakan föll ned mot bröstet och han blev stående med munnen gapande. Han kunde inte tro på det han såg, kunde inte riktigt få ihop de olika beståndsdelarna inne i sitt huvud. Hur kunde det stämma.

   ”Är det något som är fel?” frågade Elisabeth vid hans sida.

   Han vände blicken mot henne. ”Det är ju jag…”

   ”Ja?” Hon tycktes inte förstå vad han menade. Vad det var för konstigt med det.

   ”Men, det är ju jag som ligger på sängen. Hur är det möjligt?” Han hörde sin egen röst avlägset, som om den kom från ett annat rum.

   ”Varför trodde du att jag hade kommit hit? Bara för en dans, min älskling?”

   Han såg oförstående på henne.

   ”Jag har kommit för att hämta dig Ragnar. Det är dags nu, du har varit ensam länge nog.”

   Det slog honom plötsligt, att han inte hade tyckt att det varit det minsta underligt att hon varit vid hans sida när han vaknade, trots att det snart var fem år sedan sjukdomen slitit henne bort från honom. När han sett hennes ansikte hade de där fem åren av sorg och tomhet sköljts åt sidan och allt hade återgått till det normala. Det normala innebar ju att de var tillsammans.

   ”Är jag död nu?” Frågan höll på att locka fram ett skratt från honom, men han lyckades samla sig. ”Har jag kolat vippen?” Nu skrattade han däremot, så att hela kroppen hoppade.

   ”Typiskt dig att skämta om det. Varför inte bara erkänna att du är rädd?”

   Skrattet förvandlades till gråt. Han lade huvudet mot hennes axel och lät tårarna falla och sugas upp av tyget i hennes nattlinne.  

   ”Ja, du har gått bort nu Ragnar. Men du behöver inte vara orolig. Nu kan vi dansa för evigt…”

   ”Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att du ska ryckas bort ifrån mig igen.”

   ”Du behöver inte vara rädd, den här gången är det för evigt…”

   Elisabeth lade armarna om Ragnar och vaggade honom fram och tillbaka, som en mor som tröstar sitt barn, sedan var de borta. Det som fanns kvar i rummet var ett tomt skal som en gång varit Ragnar, och på sängbordet vid hans sida stod ett foto av hans hädangångna fru, Elisabeth.

   De två älskande som fortsatte sin dans bortom tidens rand.