Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Livia och Längtan Av florencevazci :: Thursday, August 03, 2006 :: Läst 321 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Missfall, var diagnosen. Läkaren fick det att låta så enkelt, som om det inte var någon stor grej, medan hela min värld rasade samman. Det var andra gången det hände, två gånger hade jag trott att jag skulle få som jag ville, få det där barnet vi så länge längtat efter. Jonas tog min hand och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig. Missfall, var diagnosen. Läkaren fick det att låta så enkelt, som om det inte var någon stor grej, medan hela min värld rasade samman. Det var andra gången det hände, två gånger hade jag trott att jag skulle få som jag ville, få det där barnet vi så länge längtat efter. Jonas tog min hand och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig. Jag stirrade bara rakt fram där jag satt på kanten av britsen och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Som en vild och otämjd flod som ville forsa ut ur ögonen. Men jag bet ihop, höll det inom mig av någon anledning. Jag var så less på att ingenting, någonsin, fick lov att vara enkelt, bara rulla på som det skulle. Den manliga läkaren satte sig vid sitt skrivbord, tog av sig glasögonen och suckade lätt. – Vi har en väldigt bra psykolog här med stor erfarenhet av just detta, jag bokar en tid till dig hos henne, sa han och började bläddra i papper och drog i lådor. Jag satt tyst, hjärtat bultade hårt och snabbt och temperaturen växlade från het till iskall med få sekunders mellanrum. Jag tror jag slutade andas där ett tag och var förmodligen likblek. – Jag vill inte prata med någon, fick jag fram. Läkaren stannade upp i sitt bläddrande och tittade upp på mig med sorgsna ögon. – Men Livia, jag tycker nog ändå ni ska ge det en chans, sa han. Jag skakade på huvudet. - Men ska vi int… började Jonas undrande. - Jag vill inte prata med någon främling, avbröt jag honom med bestämd röst och gråten i halsen. Jag ville bara hem så fort som möjligt. Fort hem till min säng, där jag skulle komma att tillbringa veckor. Veckor av grubblande, sörjande och tvivlande tankar som mal i mitt inre. – Vi har varandra att prata med, sa jag och försökte låta lugn och sansad, fast det inom mig blåste full storm. Jag gav ifrån mig ett ansträngt leende för att försäkra läkaren om att det var så det var, det var ingen fara, vi hade varandra och skulle nog klara det här utan någon hjälp utifrån. Fast jag visste med mig att allt inte var som jag önskat, vi var inte alls så duktiga på att kommunicera och förhållandet var kanske inte idealiskt. Kanske trodde jag att ett barn skulle förändra allt till det bättre. Fåniga tanke. Den sprängande huvudvärken gjorde sig påmind och jag rotade fram en huvudvärkstablett ur väskan och svalde ner den med en klunk avslaget vichyvatten. – okej, du gör som du vill, sa läkaren med sin norrländska dialekt. Men ta det här, sa han och räckte fram ett visitkort, - Ring om du ändrar dig så bokar vi in en tid. Vi lämnade sjukhuset med tunga steg längs den kala korridoren med de fula orangebruna linoleumgolven. På de vita väggarna hade de målat schabloner i form av blommor i ett patetiskt försök att liva upp. Lukten av sjukhus fick mig att vilja spy. På vägen hem i bilen satt vi båda tysta, försjunkna i vår egen värld. Endast radion hördes på låg volym. Ted Gärdestad sjöng, oh, vilken härlig dag. Jag fnös till åt låttexten som var långt ifrån min verklighet just nu, och knäppte av radion. Veckorna gick, veckor blev till månader. Jag och Jonas gled längre och längre ifrån varandra, och talade nästan inte alls med varandra längre. Vi skötte bara våra vardagliga sysslor som på rutin. Jag kände mig så arg, nästan mer arg än ledsen. Arg över ödet som tycktes vilja mig ont, arg på Jonas, arg på mig själv. Mitt arbete som rådgivare på banken skötte jag inte som jag borde, och jag fick sluta. I efterhand har jag tänkt att det nog inte var meningen att vi två skulle få ett barn ihop, vi var inte rätt för varandra. Min och Jonas kärlek sattes på hårda prov, och till slut blev påfrestningarna för stora. Jag flyttade ifrån honom. Jag satt en dag hemma hos Katta, min bohemiska väninna, i hennes lägenhet i det betongklädda Rågsved. Jag bläddrade lite löst i en tidning. Hela lägenheten luktade rökelser och Katta stod vid diskbänken, fortfarande iklädd nattlinnet fastän klockan var 3 på eftermiddagen, och målade naglarna. Mörkt mörkt röda skulle de bli. Solen trängde sig in genom persiennerna, och fick hennes rågblonda hår att lysa som guld. Hennes 35-åriga kropp var späd och hennes hud blek och vacker. Hon kommer alltid vara en flicka förklädd till kvinna. Hon ser så skör ut. Jag kom fram till sidan för bostadsannonser. - Man kanske skulle hyra ett hus någonstans och bara lämna skiten här hemma, sa jag till Katta och blickade bort mot henne för att invänta en reaktion. Hon tittade på mig med skeptisk blick utan att säga något och återgick till sitt. – Men du! Jag kom på en sak, sa hon sedan teatraliskt med sin ljusa röst. - Min moster har en gammal stuga i Hudiksvall. Släkten har slutat åka dit sedan alla blev vuxna. Åk dit då!, sa hon med full entusiasm. - Glada Hudik vore väl nått för dig? Sa hon lite retsamt. Innan jag hunnit säga varken bu eller bä, kastade hon sig på luren och ringde sin syster, ja för mostern var det ingen idé att ringa sa hon, för hon ”hade inte alla bollar hemma”, som hon brukade uttrycka sig. Så var det klart! Dagen D hade kommit och jag skulle få hyra huset på obestämd tid. Kanske trist att åka ensam, men man vänjer sig väl. Jag packade min Volvo s40 full med kläder och grejor, förmodligen en massa saker jag aldrig skulle komma att använda, men det kunde ju vara bra att ha. Jag körde med radion på hög volym och kände mig fri, ju längre bort från Stockholm jag kom, desto friare kände jag mig. Solen var på väg ner när jag äntligen var framme. Jag klev ur bilen och smällde igen bildörren med ett dovt dunk. Luften hade hunnit bli så där härligt sommarkvällssval. Det doftade av fuktig grönska likt barndomens somrar. Jag tog ett djupt andetag. Var jag verkligen framme? Var det här jag skulle bo?, tänkte jag. Det var ett pittoreskt litet vitt hus med grå fönsterkarmar, någon hade slagit sönder en fönsterruta. Ena husväggen var täckt med en klängväxt som tycktes lämnat jordelivet för ett antal år sedan. Jag rotade i fickan efter nyckeln och låste upp. En hare hade slagit sig ned på den igenvuxna gräsmattan och tuggade på ett grässtrå, den såg så fridfull ut där den satt. Jag öppnade dörren som gav ifrån sig ett knarrande läte som om den högst motvilligt gick med på att öppnas. Jag kom in i farstun och kall och fuktig luft fyllde mina lungor. Det luktade instängt och unket. Jag klev vidare in i vardagsrummet, de få möbler som fanns var invirade i plast. Öppnade ett fönster på vid gavel och släppte in frisk luft, en nattfjäril smet sig förbi mig in i rummet. Jag bestämde mig för att ta en titt på övervåningen. När jag satte foten på det tredje trappsteget, sa det braaaak. Min fot gick igenom trät och jag skrek till. Vackert, bryta benet det första jag gör, hann jag tänka, men Jag klarade mig undan med vrickad vrist. - Vad fasen är det här för ett gammalt ruckel, sa jag till Katta när jag ringde upp henne. – ja, jo, lite slitet är det väl, sa jag inget om det? Var det så farligt? Sa hon, som, som vanligt var lika smidig som en elefant i en porslinsbutik. Jag älskar henne, men ibland undrar man om hon är rätt vaccinerad. - Jag trampade ju med foten rätt igenom trappan, sa jag med stark röst. – Ja just det, trappan... Den har vart dålig sen jag var liten, sa Katta med en självklar klang i rösten. - Vet inte hur många gånger vi försökt laga den! Och det säger du nu, tänkte jag i mitt stilla sinne. - Det var inte möjligtvis tredje eller fjärde trappsteget du trampade igenom? Hon tog min tystnad som ett ja, och gav ifrån sig ett högt flabb. - haha, förlåt darling! haha, kan riktigt se framför mig hur du rasar igenom och skriker som en stucken gris. Jag fixade och donade i huset resten av kvällen. Drog bort plasten från möblerna, dammade, skurade, vädrade, ja allt. Jag satte igång kylskåpet som, efter lite bankande med näven på ovansidan och en eller två svordomar lyckligtvis sattes igång. Jag somnade som ett litet barn den kvällen, trots alla nya ljud och intryck. Dagen efter åkte jag till den lilla lanthandeln för att handla lite förnödenheter. Jag slog igen bildörren, larmade bilen, som gav ifrån sig det där käcka lilla ljudet och jag började gå mot ingången, något haltande efter gårdagens bravader. Det var en varm och blåsig dag och vinden fick min röda klänning att smita åt kring benen. En lång man i shorts stod utanför affären och åt en glass. Hans lagom fåriga ansikte var brunbränt och håret hade börjat gråna. Jag var pinsamt medveten om hans ogenerade stirrande. Jag log och hejade artigt, sådär lite snabbt när jag gick förbi honom, och han tillbaka. En vindpust förde med sig en doft av hans rakvatten och den kittlade härligt mitt luktsinne. Fräsch och lätt, helt i min smak. Dörrklockan plingade till när jag klev in i den lilla Icabutiken. Kassörskan som satt och bläddrade i en tidning tittade upp och hejade glatt på mig. Hon var en storväxt lite äldre dam med stort burrigt hår som hon färgat rött. Jag och en gammal dam var de enda kunderna verkade det som. Jag tog en korg och blicken började vandra över hyllorna. Ganska dyrt, tänkte jag, men plockade åt mig den ena varan efter den andra och snart var hela korgen överfull. Det doftade sött av jordgubbar när jag kom till grönsaksavdelningen. Jag var tvungen att köpa en kartong. Den gamla damen hade hunnit före mig och stod redan och packade sina påsar vid kassan. Ha det bra! Sa hon glatt till kassörskan och försvann ut genom dörren med sin mintgröna rullator skjutsandes framför sig och handväskan tryggt vilande på armen. Jag fick känslan av att de kände varandra. Jag packade upp mina varor på bandet. En efter en drog kassörskan varorna förbi skannern som gav ifrån sig ett pip efter varje vara. - Jag känner inte igen dig, här på semester? Sa kassörskan samtidigt som hon tuggade febrilt på sitt tuggummi. - Ja, nej, inte direkt. Jag har hyrt ett hus här på obestämd tid. Får se hur länge jag blir kvar, sa jag. - Jaha, se där! Sa hon. Är du här ensam? Det blir 229.50, fortsatte hon. - Ja jo precis, sa jag, och tittade ute genom fönstret bakom kassan samtidigt som jag väntade på att hon skulle ta emot pengarna jag sträckte fram. Mannen jag mött på vägen in i affären stod kvar utanför och pratade med någon. Han gestikulerade vilt och han måste ha sagt något underhållande, för mannen bredvid honom skrattade. - Ja det där är Mats och Håkan det, Sa kassörskan som märkt att jag tittat efter dem. Men jag antar att det Mats du tittade efter, sa hon sedan pillemariskt. - Byns stiligaste karl enligt mig! Och ensam är han också! Sa hon och blinkade med ögat. Det kändes som om kvinnan kunde läsa mina tankar. - Synd att man inte var lite yngre, och snyggare! fortsatte hon, och skrattade hjärtligt och gäckande så barmen guppade. - Nej du flicka lilla, jag har min Axel där hemma jag. Är gift sedan 35 år! Sa hon sedan med ett leende på läpparna, hennes ansikte en aning upphöjt och huvudet lätt jakande. Jag kunde urskilja en stolthet i hennes blick. Flicka lilla hade jag inte blivit kallad på länge, jag var strax över 30, men på något sätt kändes det bra. Hon verkade vara en sådan där mysig tant man önskade man hade haft som mormor. Min egen mormor gick bort innan jag hunnit fylla 5. - Jaha, där ser man! Sa jag en aning stressad men med ett leende. Jag packade mina påsar, sa adjö och började gå mot bilen. Hoppas han står kvar, hoppas han står kvar, tänkte jag på utvägen. Han stod kvar. Hans blick mötte min och jag hann ge honom en intensiv blick innan jag började bli nervös och flacka med blicken. Han följde min gång, utan att sluta prata med sin manliga bekant. Det pirrade till i magen, och kinderna kändes lätt varma. Jag blev själv förvånad över min reaktion, kände mig som 13 igen. Veckorna gick och jag började nästan få ordning på stället. Det blev några turer till Ikea som låg 6 mil bort, även i den lokala färghandeln blev jag stammis, mannen i kassan visste t.o.m. vad jag hette vid det här laget. Grannarna hade jag hejat på och de var trevliga, nyfikna, men trevliga. Damen i huset intill brukade jag se stå i fönstret och hålla koll på vad jag gjorde. Det var väl hennes enda spänning i sin lilla värld och förmodligen begrep hon inte att jag kände till att hon stod där, men hennes intensiva blick gick inte att ta miste på. Det var en lördagsmorgon i juni månad. Sommaren var här, på riktigt, men än var den ung. Jag klev upp ur sängen och trippade ned för den kyliga trappan och vidare in i köket och satte på vattenkokaren. Jag svepte in mig i min alldeles för stora kofta och gick ut på farstubron. Jag stod med ansiktet rätt upp i vädret för att riktigt suga i mig morgonens värmande strålar. Vattenkokaren hade tystnat och jag gick in i köket och gjorde en kopp te. Mycket socker och mycket mjölk, precis som vanligt. Jag satte mig ute på gräset som fortfarande var fuktigt av morgondaggen. Jag borrade ner tårna i gräset, tog en klunk te och njöt av den vackra morgonen. - God morgon! Hörde jag en mansröst säga. Jag tittade mig omkring men såg ingen. Här är jag, sa mansrösten och viftade med armarna. - Hej! Sa jag och satte handen mot pannan för att skymma ögonen för solen. - Jag bor en bit bort här, sa han och pekade bortåt. - Jag förstod att det måste vara du som flyttat in i gamla skomakarstugan. - Nja, flyttat och flyttat, började jag medan jag ställde ifrån mig koppen och reste mig upp. - Tänkte jag skulle hälsa, sa han. Jag gick emot honom och när jag närmade mig såg jag att det var han, mannen från affären! Han såg så annorlunda ut än sist vi sågs. Den här dagen var han iklädd vita långbyxor, en ljusblå kortärmad bomullströja och på näsbenet vilade ett par solglasögon. Jag sträckte fram min hand för att hälsa. Han tog av sig solglasögonen och placerade dem i fickan fram på tröjan. Han tog min hand. Hans handslag var resolut och hans händer var varma och torra. Jag ville aldrig släppa taget. - Jag heter Mats, sa han. – Livia, sa jag efter jag harklat mig. Jag kände en fjäril fladdra omkring i magen på ett sätt jag saknat. Vi småpratade, men jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa, Han hade någonting speciellt! Allt jag sa tyckte jag lät dumt, jag som inte vanligtvis bryr mig så mycket om hur andra uppfattar mig. Hans ansikte, hans blick, han sätt att tala, det fanns någonting där jag blev väldigt väldigt förtjust i. En sådan utstrålning är få förunnat. Han frågade mig om jag hade några planer för kvällen. Jag skakade sakta på huvudet samtidigt som jag såg honom i ögonen, lite undrande över vad han skulle säga härnäst. - Jag ska ha grillparty hemma hos mig ikväll, vi blir väl en 15 pers, kom förbi om du vill, sa han och började gå. - Vi kanske ses då, sa jag och kunde inte hålla tillbaka ett leende. Han vände sig om, log och vinkade adjö. Sedan gick han vidare, över gräsmattan och ut på grusvägen. Jag stod kvar ute på gräsmattan en stund och följde hans gång. Jag kände ett lyckorus genom hela kroppen, och hann drömma mig bort på de få sekunder som gått. Hallå! jorden anropar, vänd på klacken och gå in i huset nu innan han ser att du står här och glor, tänkte jag för mig själv. Jag slängde mig på telefonen och ringde Katta, var tvungen att berätta om det under till man jag nyss hälsat på. – Nej, inte du också, sa hon som hade tröttnat på att alla hennes väninnor gick omkring i kärlekens psykotiska värld. Jag fnissade och instämde. Hon själv hade haft dåliga erfarenheter vad gällde män och funderade på att ta in på ett kloster. Jag gick aldrig på festen, jag vågade inte, jag kände ju ingen. Hoppades på att han blev besviken. Istället tände jag brasan och la mig på soffan med en god bok. Sent knackade det på fönstret, jag var fortfarande vaken. Jag hoppade till så jag tappade boken jag höll i. Det var svårt att se vem som stod på andra sidan rutan då ljuset innefrån reflekterades i fönstret, men till slut kunde jag urskilja att det var han. Det ilade till på ett härligt sätt i magen och jag skyndade att öppna dörren. Jag öppnade dörren och kände en sommarnattsval vind mot mitt ansikte. - Jag saknade dig på festen sa han med sitt luriga léende på läpparna och med en blick som kunde tränga igenom metertjocka murar. - Du kom inte!? Fortsatte han. - Är festen redan slut? sa jag, och såg förvånad ut. - Nejdå, sa han, fast alla är så packade att dom säkert inte märker att jag är borta, sa han och log det där underbara léendet som samspelar så väl med de varma melerade ögonen. Han verkade inte alls berusad, utan var lika skärpt som sist jag mött honom, - Jag ville träffa dig igen, sa han sedan. Oj, vad jag njöt av de orden. – Jag har med mig lite vin! Sa han och höjde flaskan i en triumferande gest. Vi satt i soffan och pratade i timmar, medan vi drack vinet han hade med sig. Samtalsämnena tycktes aldrig ta slut och vi talade om allt mellan himmel och jord. Det är konstigt, med vissa människor känns det som om man känt dem hela livet, fastän man nyss träffats, och vissa människor kan man ha känt hela sitt liv utan att verkligen veta vem de är. Jag kände mig ovanligt social och sprudlande. Jag vet inte om det var något han lockade fram i mig, eller om det var alkoholens inverkan. Våra röster tystnade med natten och hans blick blev djup. Hans läppar närmade sig mina, något avvaktande, som om han väntade på ett godkännande. Jag tryckte mina läppar hårt mot hans, som om det vore det enda jag längtat efter. Hans ivriga sätt skvallrade om att känslan var ömsesidig. Vi somnade i varandras armar fram mot morgontimmarna. Vi vaknade av solens värmande strålar som lekte i våra ansikten. Klockan hade inte slagit tio än. Våra sömniga blickar mötte varandra och jag log. Han smekte min kind. - Jag måste hem och se efter om huset står kvar, sa han, reste på sig och drog på sig byxorna. - Får jag träffa dig igen? Sa han leende och inväntade ett svar. Jag nickade. Han försvann som en ängel som varit på besök och jag låg kvar i min uppvärma säng och kunde fortfarande känna känslan av hans händer mot min kropp. Jag skrattade till för mig själv då jag kom på att jag blivit precis lika löjlig som alla andra som är så förälskade. Jag hade aldrig riktigt förstått vad det var som var så speciellt. Jag antar att jag aldrig träffat rätt människa. Jag tog som vanligt min kopp te och satte mig på farstubron. Den lilla späda granntanten gick förbi med sin ettriga lilla hund som alltid skäller så förbaskat. - Hej, sa jag. Granntanten bara stirrade. - Fin morgon! Fortsatte jag i hopp om en dialog. - Du och Mats träffas, sa tanten med sin gnälliga röst. Hon hade antagligen sett honom lämna mitt hus precis. - Ja, det gör vi, vi väntar tvillingar, sa jag bara för att jäklas. Tanten såg chockad ut, men sa inget. Jag kunde riktigt se vad som rörde sig i hennes lilla huvud, under det permanentade gråa håret. Att nu skulle hon minsann ha något riktigt skvaller att komma med till damerna på byn. - Ruffen, kom hit! sa hon, och drog i kopplet så hundstackarn pep till. – Hej då, sa jag överdrivet optimistiskt. Hon lyfte handen i en snabb vinkning och gick. Jag och Mats träffades, eller åtminstone talades vid varje dag efter det. Tids nog var jag mer hemma hos honom, än hos mig. Vi hade mer eller mindre flyttat ihop och jag hade aldrig tidigare känt en sådan passion, en sådan dragningskraft till en annan människa, förrän nu. Han var det jag alltid drömt om, men trott var ouppnåeligt. Han var det jag alltid sökt, utan att själv veta om det. * * *

Kommentarer Av Mette W Friday, August 04, 2006 kl 7:49 AM Oh! En riktig kärlekshistoria! Jättebra!! Denna kan du helt klart tjäna pengar på! Skicka den till en veckotidning! Nu! = ) Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här