 |
 |
|
|
|
|
| Tillsammans |
|
Av Lottiz :: Friday, August 04, 2006 :: Läst 558 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek
|
Hon fattade inte. Ingen fattade. Det enda de ville var att få vara tillsammans
Denna novell är finalist i tävlingen Sommarnovellen - klicka här för att läsa mer om hur den och du kan vinna!
Tillsammans
Vi tog tåget till Lysekil. Med enbart varsin ryggsäck som packning. Kände oss som backpackers på väg ut i Europa, fast vår anhalt blev svensk. Vi steg av på stationen och kände augustisolen i ansiktet. Dina ögon glittrade när de mötte mina.
– Vi hade i alla fall tur med vädret, skrattade jag.
Vi promenerade in till centrum. Gatorna var fyllda med folk trots att de flesta redan slutat sin semester och återgått till knegarlivet igen. Så inte vi. Det var faktiskt skönt att vara ledig nu, när man visste att många andra jobbade. Och de som spått augusti till soligt, de hade fått rätt.
Inne på hotellet var det lugnt. Klockan var ju strax efter fyra, så de som hade rum där kanske vilade efter maten eller drog runt på stan. Kvinnan bakom disken tittade begrundande på oss när jag sa att det var vi som ringt och bokat deras sista dubbelrum. Hon frågade för hur många dagar det var tänkt och jag svarade sanningsenligt att jag inte visste säkert. Men ett par dagar i alla fall.
Väl på rummet lät vi allt vara kvar i ryggsäckarna, ingen ide att packa upp ännu. Vi slängde oss på varsin säng. Din var mjukast så vi bytte. Ville ju inte att du skulle få ont av ryggvärken. Jag tror vi slumrade en stund, för plötsligt väcktes vi av en telefonsignal. Min mobil. Mammas nummer lyste i displayen. Jag orkade inte prata med henne, inte nu. Jag skulle ringa senare. Kunde säga att jag stått i duschen och inte hört.
Senare strosade vi sakta fram utmed hamnen. Det låg ett fåtal båtar förankrade, mest norska. En och annan svensk flagga fanns och vi skrattade när vi såg en piratflagga. Vi stannade vid tidtabellen till cityexpresen, bussen som tog dig runt sevärdheterna i stan. Kanske i morgon.
Längre fram satt en indian och knöt armband. Jag köpte ett med ditt namn och han knöt fast det runt min handled. Du log så där finurligt som bara du kan och strök mig över kinden. I en av bodarna längre fram köpte jag två tunnbrödsrullar med västkuströra. De var makalöst goda. Vi hade satt oss på en bänk vid en klippa och avnjöt dem samtidigt som vi blickade ut över havet. Svarta simfötter dök upp ur vattnet lite då och då och gjorde oss fulla i skratt. Dykarskolan hade övning. Vi hade sett skylten.
När vi nått havets hus ringde min mobil på nytt. Jag hade totalt glömt bort mamma och det skulle inte göra henne glad det visste jag.
– Hej, mamma.
– Gode gud, äntligen. Det har inte gått att nå dig. Var är du?
– I Lysekil. Antagligen dålig täckning.
– Du kan inte göra så här! Bara försvinna. Du måste komma hem.
– Det ska jag. Det blir bara ett par dagar.
– Men snälla…
Jag kunde höra gråt i hennes röst så jag avbröt henne.
– Mamma, det är lugnt.
– Nej, du måste komma hem. Du måste få hjälp med det här. Du måste börja inse att...
Jag kände vreden flamma upp och du märkte det nog också, för du lade din hand på min axel och ruskade sakta på huvudet
– Mamma, det är lugnt. Jag kommer snart hem.
Jag klickade av hennes protester och stängde av mobiltelefonen.
Vi fortsatte ut mot havsbadet. En badplats mitt i stan. Men vi badade inte. Satte oss bara på en klippa och njöt av stillheten. Alla barmfamiljer som troligen varit där under dagen hade gått hem. Det var tyst och stilla. Vi pratade om tidigare semestrar vi gjort. Som den där gången vi slagit på stort och rest till Thailand. Det hade blivit översvämning och vi hade fått tillbringa tre dagar på hotellrummet på andra våning. Första våning hade varit fylld av vatten. Eller då bilen pajat när vi var i Norge. Eller den gången när vi precis missat färjan ut till Koster och hade fått tillbringa natten i bilen. Men det hade inte gjort något, vi hade varit tillsammans och det var tillräckligt.
Nu var vi här.
Den natten smekte du mig till sömns. Viskade i mitt öra alla de ord jag alltid längtade efter. Som du visste att jag ville höra. Stilla av dina händers beröring, måsarnas skränande och havets skvalp somnade jag.
Jag vet inte vad som väckte oss, eller mig för du stod redan vid fönstret och blickade ut över hamnen. Din sida av sängen var kall, du hade nog varit uppe länge. Du vände dig om och kastade ett öga på den avstängde mobiltelefonen på nattduksbordet. Jag förstod vad du menade och tryckte motvilligt på den. Femton missade samtal. Jag suckade djupt, visste att du ville jag skulle ringa. Men innan jag ens hann börja slå numret ringde den.
– Ja, mamma? svarade jag trött.
– Min älskling, det måste vara ett slut på det här nu. Du måste inse att hon är borta, att det inte var ditt fel! Du hade inte kunnat göra något åt det som hände.
– Du har fel mamma. Jag vände blicken mot dig vid fönstret. Ditt svarta hår föll långt ner på ryggen över din röda klänning du var så otroligt vacker i.
– Älsklig, Sandra hade inte velat att du skulle leva så här. Hon hade velat att du skulle gå vidare. Det var en olycka älskling. Hon är borta du måste inse det!
Jag tryckte på mobilens avstängnings knapp.
Hon hade fel. Hon bara inte visste hur fel hon hade.
slut |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|