Det var en helt vanlig dag. En helt vanlig jävla fredag precis som alla andra.

Dagen hade börjat skapligt,Bosse hade klivit opp lite tidigare och avnjutit frukosten i lugn och ro och för en gångs skull hunnit läsa igenom dagstidningen. Han duschade och deodorerade sig,och hoppades på att få vara säker under armarna fram tills arbetsdagens slut. Han hade på senare tid besvärats av armsvett och värmevallningar. Hade försökt googla på internet efter orsaken,fanns det ett maskulint klmakterium som orsakade detta? Inget svar. Men han hittade en sida som berättade att 85% av kvinnorna och 47% av männen regelbundet avlägsnade kroppshåret. I hopp om att eliminera svettningen skred han kvällen innan till verket,smorde in armhålorna,bröstet,pubishåret och benen med en hårborttagningscreme som han köpt på Åhlens dagen innan. En rejäl klick mellan skinkorna också.  För en sekund längtade han även efter att bli skallig,känna svalkan mot en sidenlen hjässa,men hejdade sig. Efter hårborttagningen kände han sig len och sval,och fräschare än någonsin. Det kändes lysande!

 Klockan närmade sig 8,dags att gå till arbetet. På lunchen skulle han gå på systembolaget och köpa ut sin sedvanliga vodka. Var bara nån dl kvar i pluntan i skrivbordet nu. Han kände sig förbannad på väg till jobbet,varför gick han inte på systemet igår? Tänk om lunchrasten inte skulle räcka till? Tankarna snurrade. Fort.fort,in genom porten och in i hissen. Bara några minuter från pluntan nu. Det skulle räcka  för att stå ut tills klockan blir 11 och det var möjlighet att köpa ut. Han klev in i hissen och kramade krampaktigt portföljens handtag. Upp,på väg till det lilla kontoret på femte våningen,till sin nedsuttna kontorsstol och utsikten mot inre hamnen. Ofta sjönk han ned i stolen med blicken fjärran ut över vattnet och drömde sig bort. En gång i tiden gick det stora båtar i trafik mellan stan och Vasa. Hans dagdrömmeri kretsade ofta kring båtarna. Han minns sina fylleresor på firmans bekostnad,hur han otaliga gånger spytt ner sin hytt,raggat i baren,vinglat omkull på båtens dansgolv och även en gång i sin ungdom ramlat ned i båtens skorsten. Han vet inte varför han klättrade opp,men plötsligt låg han inuti skorstenen på ett galler och kände sig som en halstrad ål. Efter den händelsen led han av en viss  klaustrofobi.

 Plötsligt känns en kraftig knyck,hissen stannar och lampan i hisstaket slocknar. Bosse står förstenad. Vad i helvete händer? Han ser att hissen sitter fast emellan våning 3 och 4. Han bankar på hissdörren och ropar. Hallå,hallå där? Jag är i nödläge! Ingen märker vad som hänt,det finns ingen människa där. Det är så typiskt,om den stannat på femte våningen så hade hans kompanjon märkt incidenten och kunnat komma till undsättning. Han fumlar efter mobilen i bröstfickan. Den är inte där. Den ligger på laddning hemma på hallbyrån. Benen känns darriga. Han lägger portföljen på golvet och sätter sig på den. Vad hette dendär filmen som gick på tv nyligen? Där en hiss stannade mellan två våningar och en mördare klättrade ner i hisschaktet,bröt opp taket på hissen och klöv skallbasen på en värnlös man med en köttyxa så hjärnsubstansen spred sig som pölsa över det lilla golvet? Det går kårar längs ryggen nu. Plötsligt tänker Bosse på Skyskrapan brinner. Sitta fast i en hiss och bli grillad till döds,eller kanske ihjälrökt och sedan stekt. Pulsen slår hårt nu.

 Syrebrist! Det ska visst vara väldigt plågsamt att sakta avlida till följd av syrebrist! Försök andas i små andetag,spara på syret. Mamma! Varför tog jag inte trapporna? För rädd för att bli svettig,för lat. Men nu rinner svetten fast han sitter alldeles stilla på sin portfölj. Det knakar lite i portföljen. Överläppen är alldeles blöt,likaså pannan. Han reser sig häftigt opp,och känner att han är svettig mellan de numera hårlösa skinkorna. De glider hit och dit på ett lite obehagligt sätt,som glidmedel. Han känner sig lite gay. Han har alltid varit nyfiken på hur det är att vara gay. Om jag var instängd med en person i denna jävla hissen,då skulle jag vilja att det var med  Daniel Day Lewis. Han blundar och spänner ansiktet i en grimas som får honom  aatt se enormt skitnödig ut. Om jag öppnar ögonen så kanske allt är bra igen. Han funderar ett tag och lyssnar. Av någon anledning verkar hörseln skärpas när man blundar. Han hör en siren. Äntligen är räddningen på väg! Snart! Sirenen försvinner bort. Helvete! Snart är syret slut,det känns.

 Snart är det slut,över…han sjunker återigen ner på portföljen med en tung suck av hopplösthet. Livet passerar revy. Femårsåldern,när han stal en massa smörkolor i handelsboden och sprang till skogen och gömde dem under en sten. Dagen efter när han skulle hämta sitt byte kryllade det av pissmyror i kolorna. Han brast i gråt. Inte ens en smörkola full av pissmyror hade han,han insåg att han skulle svälta ihjäl. När han var 35 år flyttade han hemifrån. Han släppte mammas kjol och gav sig ut i vida världen. Han fick tag på en enrummare som han hyrde i andra hand. Där bodde han ännu idag,14 år senare. Ogift,med ett gäng bladlöss som enda levande omkring sig. Bladlössen,de enda vänner jag har. Hur ska de klara sig när jag dör här i hissen.

 Lena! Hur kunde jag glömma Lena! Han skiner upp. De träffades på Vasabåten 1988. Han hade suttit i baren och pimplat öl och sprit och såg plötslig en uppenbarelse. Den vackraste kvinnan som han någonsin sett. Det var Lena,med runda  stora glasögon,fräkniga kinder,två stora fina framtänder om kikade fram och en härlig hylla  som han ville lägga  kinden på när de dansade. Han bjöd Lena på drinkar och tog med henne till hytten. Nyckeln var borta. Just denna gång,av alla,när han för första gången i sitt liv skulle bestiga en kvinna,då är nyckeln borta. Han minns det som igår. De vinglade iväg till toaletterna. Bosses fötter och vadben stack ut under kanten på toadörren medan han försökte sätta på Lena. Han vet än idag inte om han tog rätt hål,men det luktade skit i  kalsingarna efteråt så han misstänker att det var det bakre. Det var enda  gången. Han hade fått Lenas telefonnummer efter att ha tjatat ihärdigt,och varje gång han ringde det så kom han till Dagens bibelord. Han hade ringt det många gånger,men det var aldrig Lena som var där i luren. Han väntade och väntade. Nu var det år 2006,han skulle snart fylla 50 år,satt i en hiss och väntade på sitt frånfälle,hade inte fått prata med Lena  sen 1988,hade ingen som skötte bladlössen,ingen spånken.

 Det var bara att lägga sig ned och dö. Han förde portföljen mot kortväggen på hissen,lade sig sakta ned på rygg med huvudet på den. Lättade på slipsknuten. Plötsligt blxtrar det till i taket,lampan tänds,hissen rycker till och börjar plötsligt gå uppåt. Halleluja! Är det  verkligen sant? Han skriker nästan av lycka när han känner hissen stanna och dörrarna glida opp. Jag är fri! Jag kommer att få leva! Han rusar in på kontoret på darrande ben,hela  kroppen skälver. Fram till skrivbordslådan,pluntan och tryggheten. Sedan in till kollegan,Rune. Hej,Rune,min vän!om du visste vad jag gått igenom. Du har väl undrat var jag varit hela  dagen. Känslorna överväldigar Bosse,han är alldeles  tårögd. Rune tittar  opp,oförstående. Vadå hela dagen?  Bosse tittar mot klockan på väggen. Den är fem över åtta.