Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Offerlammet Av Rudqvist :: Tuesday, March 21, 2006 :: Läst 683 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Rysare Mikael vaknade upp fastbunden vid ett rostigt metallrör med händerna bakom ryggen. Någon hade tagit alla hans kläder ifrån honom och hans huvud ekade fortfarande från slaget han fått tidigare. Genesis Mikael Håkansson var uppe tidigt denna tisdagsmorgonen och satt vid fönstret. Under natten hade han drömt att en superhjälte kommit till honom och gett honom ett uppdrag. Uppenbarligen var detta uppdrag så hemligt att Mikael under natten hade glömt bort det och därför hade han satt sig vid fönstret för att se om superhjälten skulle återvända. Utanför var löven gula på träden och en rastlös vind förde en gammal ICA-påse fram och tillbaka över gatan nedanför. Men någon superhjälte syntes inte till. I rummet bredvid började föräldrarnas klockradio surra ilsket och någon satte sig upp i föräldrarnas säng. Troligtvis var det pappa som skulle gå ner till köket och laga frukost. Mamma brukade ligga kvar i sängen tills frukosten var klar. ”Din mamma sover för två.”, brukade pappa säga till honom när de var ensamma. Klockradion tystnade och någon gick med tunga steg nedför trappan. Mikael synade för sista gången det som fanns utanför fönstret och suckade. Superhjälten skulle nog inte återvända. Det hade trots allt bara varit en dröm. Han lämnade besviket sin plats vid fönstret och gick ut ur rummet och nedför trappan. I köket var kaffebryggaren redan igång och pappan var i full färd med att duka fram. Han hejdade sig lite då han såg sin son och gav honom ett leende innan han fortsatte göra ordning för frukosten. ”Hallå killen, du var tidigt uppe idag.” Mikael nickade till svar och satte sig ned. ”Jag undrar om du har lust att lira lite boll med mig idag?”, frågade pappan medan han kikade in i kylskåpet. ”Men pappa, jag ska ju till skolan.”, sade Mikael och lade huvudet emot bordet. ”Jag menade givetvis efter skolan, för du går väl inte länge idag?” ”Nej.” ”Då så, vill du lira boll eller inte?” ”Klart jag vill, men du får stå i mål.” ”You got it champ.” Precis när pappan lagt sista kniven till rätta på bordet kom mamman in och smekte Mikael genom håret. Hon böjde sig trött över honom och gav honom en puss på pannan. Sedan gick hon fram till pappan och kysste hans orakade kind. Trots att han böjde lätt på knäna var hon tvungen att stå på tå för att nå upp. Efter detta satte de alla sig till rätta runt bordet och åt frukost. När de alla var klara diskade modern medan pappan rakade sig och Mikael bytte om. Idag skulle han ha på sig en särskild tröja. Inte för att det var en speciell dag utan för att Mikael helt enkelt tyckte om att ha på sig den. Den var av mörkblått tyg med ett Musse Pigg-tryck på magen. Dock hade Mikael haft tröjan så ofta att trycket närmast var borttvättat. Men det spelade ingen roll, den tröjan var hans favorit. När han åter gick ned för trapporna hörde han sin redan försenade pappa ropa hej då i hallen och ytterdörren stängdes med en smäll när han gick. Mikael gick ut i köket till mamman som nu satt vid det tomma bordet med dagens korsord och en kopp kaffe hon knappt rört. Hon höjde blicken när han steg in och log mot honom. ”Ska du verkligen ha den där gamla tröjan på dig?” ”Ja, mamma. Det är min favorit.” ”Den är fortfarande gammal även om det är din favorit. ”, skrattade modern. ”Om du vill kan jag gå ner till affären idag och köpa dig en ny.” "Ja!” Mikael kastade sig igenom köket och kramade om sin mamma så hårt han kunde. ”Tack, mamma.” ”Det är inget att tacka för, du är värd det.”, sa hon och rufsade om hans raka hår. ”Gör inte så mamma, jag har kammat det.” ”Jag kan inte låta bli.”, sade hon och rufsade om det på nytt. ”Nu måste jag gå till skolan.”, sa han medan han släppte sitt grepp om sin mamma och började gå mot köksdörren. ”Lovar du att köpa en ny tröja?” ”Ja, det lovar jag. Ha en bra dag i skolan.” Mikael gick ut i hallen och tog på sig sina skor och sin jacka. När han öppnade ytterdörren ropade han avsked till sin mamma och stängde sedan efter sig. Ute på gatan for ICA-påsen fortfarande omkring och inte en enda människa syntes till. Mikael tog ett djupt andetag och började gå i riktning mot skolan. Dock hann han bara ett tiotal meter innan han hörde springande steg som närmade sig bakom honom. Han skulle precis vända sig om och se efter vem det var då han kände en hård smäll mot bakhuvudet och världen föll i mörker. Deutor Mikael vaknade upp fastbunden vidi ett rostigt metallrör med händerna bakom ryggen. Någon hade tagit alla hans kläder ifrån honom och hans huvud ekade fortfarande från slaget han fått tidigare. Rummet han befann sig i var mörkt, litet och kallt och Mikael utgick ifrån att det var någon sorts källare. Insikten av att han låg naken och fastbunden i en okänd källare gjorde honom så rädd så han kräktes. Sedan grät han hjälplöst alltmedan spyorna letade sig nedför hans bröstkorg och ben. Vem var det som ville honom något ont? Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Dessa var frågorna som for genom hans huvud och han intalade sig själv som tröst att detta bara var någons syn på ett skämt och att någon när som helst skulle dyka upp och släppa loss honom. En föga tillförlitlig tröst. Han började skrika samtidigt som han försökte slita sig loss från repen som höll honom bunden. Han drog och slet till hela hans kropp värkte och svetten fick hans lugg att klibba mot pannan. Denna ansträngning gjorde att han frös ännu mer och började hacka tänder av kylan. Några timmar senare föll han in i en orolig sömn lutandes mot väggen. Han kunde inte avgöra hur länge han fick sova men plötsligt stod det sju människor med svarta kåpor inne i rummet. Mikael försökte se deras ansikten men huvorna var uppfällda och skyddade från all sorts insyn. Två av dessa människor stod vid dörröppningen och bar på varsitt ljus som de höll med båda händerna. De andra fem nalkades sakta. Fyra av dem tog tag i hans armar och ben medan den femte tog fram en kniv som med lätthet skar loss Mikael från repen. Trots att Mikael skrek och sprattlade för sitt liv höll de svartklädda människorna fast honom i ett järngrepp. I en mycket vacker procession gick de ut i en kort korridor. I dess andra ände fanns en smal trappa uppåt, mer än så hann Mikael inte se förrän de bar in honom genom en dörr på höger sida. Där inne brann ett flertal levande ljus och fem andra, likadant klädda, människor stod vid ett stort outsmyckat träbord. De remmar som var fastspikade i bordet var utplacerade så att de med lätthet skulle kunna hålla fast en människa. Mikael stretade emot så hans lemmar värkte, men förgäves. Han trycktes snabbt ned på rygg mot bordet och spändes fast. Fler ljus tändes och alla utom en av människorna ställde sig i en cirkel runt bordet med varsitt brinnande ljus i händerna. Sedan tog en ritual vid. Med en kort piska av läder började personen utan ljus slå över Mikaels kropp samtidigt som de andra mumlade på ett, för honom, okänt språk. Mikael skrek nu mer av smärta än av rädsla och han kastade sig av och an på bordet för varje piskrapp han fick. Varje slag kändes som den gången då han var liten och råkat spilla kokande vatten över sig. Efter att ha blivit medvetslös och piskats åter till sans några gånger förstod Mikael att han piskades mindre desto mindre han visade sin smärta. Slutligen stod Mikael ut med alla de rapp personen gav honom och smärtan kändes nästan inte längre. Men det var redan för sent. Blodet strömmade redan friskt ur hans kropp och ut över bordet. Piskan lades undan och en silverbägare hämtades. Försiktigt doppade personen sina fingrar i bägaren och gned något, som visade sig vara blod, över Mikaels panna. Bägaren ställdes ner på golvet och då personen gick ut ur rummet började klungan runt bordet mässa. Mikael blundade och tänkte. Han försökte tänka på sin mamma men allt som passerade genom hans huvud var vad han hade missat i skolan. Vad hans kompisar gjorde och vad han skulle göra med dem i morgon. Sa han aldrig till henne att han älskade henne. Visste mamma om det. Lärarna funderar nog var han är någonstans. Mässandet slutade och Mikael öppnade ögonen. Personen var tillbaka och nu när han fällt tillbaka huvan såg Mikael att personen var en man. Hans ögon var mörka och kalla, hans näsa rak och hans mun var krökt i ett sjukt leende. Han höll upp en rödglödgande kniv framför Mikaels ansikte och han blev tvungen att blunda för den värme kniven gav ifrån sig. Med stor precision började sedan mannen bearbeta Mikaels bröstkorg. Mikael bet ihop tänderna för att han inte skulle skrika. Kniven skar igenom hans skinn som tunt papper och istället för att känna smärta där kniven gick fram spred den sig ut över hela kroppen. Mikael började skaka okontrollerat och tugga på sin tunga för att inte skrika. Varje rörelse med kniven satte tusentals roterande nålar i hans kropp och de borrades djupare och djupare ner i honom tills de nådde ben. Hans mun fylldes med blod. Plötsligt upphörde all smärta och någon började skrika. Mikael såg sig om för att se vem det var men allt verkade overkligt. Han såg ner på sin bröstkorg och såg hur en stjärna avslutades. En stjärna med udden ner mot hans fötter. Kniven gjorde inte längre ont, som om det var någon annans kropp mannen skar i. Men vem var det som skrek. Mikael fortsatte att se sig omkring efter det vansinniga skriket och blev sedan överraskat medveten om att det kom från honom själv. Men varför skulle han göra det när han inte kände någon smärta. Han försökte sluta skrika men verkade inte få kontroll över sin egen mun. Bägaren togs upp från golvet och mannen fyllde Mikaels mun med ljummet blod som han tvingades svälja. Han lossades från bordet och hölls svajande på sina båda ben. Trots att Mikael försökte fly ville inte hans kropp lyda honom. Istället fördes han ut till den korta korridoren igen, uppför trappan och ut genom ännu en dörr. Det regnade lätt ute och de tolv som bar på ljus satte upp en skyddande hand för lågan. Tillsammans vandrade de ut i skogen och Mikael var inte säker på hur långt de gick. De kanske bara gick i några minuter, men det kunde likaväl varit flera timmar. De stannade i en glänta där ett stort kors av trä låg på marken. De fick Mikael att lägga sig på korset och han kände att han log när de spikade fast honom i hans handflator. Tillsammans reste de tretton varelserna korset och sedan lämnade de Mikael ensam. Regnet fick blodet på Mikaels kropp att rinna undan och stjärnan på hans bröst lyste ilsket rött. Oförmögen att styra sina egna tankar mindes han att han skulle spela fotboll med sin pappa. Smärtan av spikarna genom hans händer slog honom för första gången och han började stegvis återvända till verkligheten. Ännu en gång kräkte han ner sig själv och började gråta okontrollerat. Sedan blev han arg, rasande på att det fanns människor som dessa, för att de lämnat honom för att dö på ett kors, för att han aldrig skulle få träffa sina föräldrar igen, för att han aldrig skulle få leva eller någonsin få sparka boll igen. Tuggande på sina läppar började Mikael försöka slita sig loss från korset. Han ryckte så hårt med sina armar att spikarna gjorde mer och mer ont för varje gång han försökte. Stegvis började han få sina händer igenom spikarna och med en sista kraftansträngning lösgjorde han en av dem. Den andra handen delades mellan långfingret och ringfingret, på grund av den efterkommande pendelrörelsen, och med ett morrande slog Mikael i marken. Nu´men Konstapel David Swärd gick vinglande ut ur huset och fram till sin bil. Ljusen på taket var fortfarande påslagna och kastade ett periodiskt blått sken över skogen. Det han sett inne i huset hade fått honom önska att han aldrig blivit polis. Med en tung suck satte han sig i förarsätet och blundade några sekunder för att återställa sin tankeverksamhet. Han greppade sedan tag i mikrofonen till sin polisradio och förde den till munnen. ”Bil 391 här, någon som hör mig?” ”Bil 391, vi hör dig tydligt här på stationen. Är det något problem?” ”Jag är uppe vid Johanssons gamla hus. Det fanns en rapport om att det varit lite högljutt härifrån på sistone och... Herre Gud det är blod överallt.” ”Bil 391, vill ni upprepa det där.” ”Det har blivit människor mördade här, över tio stycken. Alla klädda i svarta munkkåpor, som en sorts sekt.” ”Vi skickar en ambulans omedelbart. Tror du det kan vara ett massjälvmord?” ”Detta är mord. Flera av dem har fått halsen utslitna, många har lemlästats. Allt är täckt av blod. Väggar, golv, möbler. Allt.” ”Var uppmärksam på att gärningsmannen kanske fortfarande är på plats. Ta skydd i bilen och invänta förstärkning.” David lyfte snabbt in fötterna och stängde dörren. Efter någon sekunds tvekande låste han även dörren, men kände sig ändå inte trygg. Han fortsatte prata med stationen samtidigt som han spanade ut genom rutorna. ”En av dem hade bundits till ett rör och piskats. Man kunde se hans rygg... Gode Gud man kunde se hans ryggrad. Överallt låg det piskor och knivar och i ett av rummen fanns ett tortyrbord. Det är fruktansvärt.” ”Hur har morden gått till?” ”Jag vet inte, det ser ut som något dragit fram som en stormvind och mördat allt i sin väg. Ingen människa kan ha gjort något som detta.” David hoppade till av förskräckelse då en stor boll av tyg träffade framrutan med en duns. Den hade kommit uppifrån. Försiktigt böjde han sig framåt och tittade upp genom rutan. Det enda som syntes var några trädgrenar som skymde den blågrå himlen. ”Bil 391?” David vevade sakta ner sidorutan och sträckte ut handen. Han drog snabbt in det tjocka tyget i bilen och vevade upp rutan med ett rasande tempo. ”Swärd, är du kvar?” ”Ja, jag är kvar.” ”Vad var det som hände?” ”Det landade något på rutan.” Han vecklade upp tygbollen och såg att det var en tröja. En mörkblå tröja. ”Det är en tröja.” ”Var kom den ifrån?” ”Jag vet inte, den bara damp ner från himlen.” ”Tröjor dimper inte ner från himlen.” ”Jag vet inte var den kom ifrån.” David vände och vred på tröjan och upptäckte ett slitet Musse Pigg-tryck på magen. ”Det är en mörkblå tröja med slitet Musse Pigg-tryck.” ”Upprepa.” ”Det är en sliten Musse Pigg-tröja, mörkblå.” ”Ett barn som anmälts försvunnet ska enligt vittnen haft på sig en sådan tröja senaste gången han sågs.” ”Vad gör den här?” ”Såg du inga barn i huset?” ”Nej.” ”Ingen yngling alls?” ”Nej, alla såg ut att vara över tjugofem. Vad är det här, vad är det som hänt dessa människorna?” ”Vi vet inte.” ”Var kom den här tröjan från?” ”Vi vet inte det, David. Vi vet faktiskt inte. Stanna där du är och invänta hjälp.” Han lade ifrån sig mikrofonen och tröjan på passagerarsätet och började gråta som ett skrämt barn. Han grät tills förstärkningarna anlände till platsen. Platsen för ett fruktansvärt brott.

Kommentarer Av evaholmquist Wednesday, March 22, 2006 kl 8:52 AM Läskig berättelse. Det rýser fortfarande i mig. Stackars pojk... /Eva Av Fiyun Friday, September 29, 2006 kl 12:37 PM ”You got it champ.” Kanske ett bindestreck efter "it" "När de alla var klara diskade modern medan pappan rakade sig och Mikael bytte om." Lite tveksam om det inte behövs ett kommatecken efter "klara". (^_^;) "sa hon och rufsade om hans raka hår." Jag tror du inte behöver lägga till att hans hår är rakt, det är bra ändå utan. ”Jag kan inte låta bli.” Du skulle kunna använda "kunde" istället för "kan", eftersom att påbyggnaden i meningen förstärker att hon brukar ge sig på Mikaels hår. "Mikael vaknade upp fastbunden vidi ett" jag hittade ett litet fel som hade gömt sig: "vid"i. "från slaget han fått tidigare." Lägg till "hade" efter "han" eller byt ut "fått" mot fick. ^_^ "gjorde honom så rädd så han kräktes." Byt ut det andra "så" mot "att". "skyddade från all sorts insyn" Du kan byta ut "sorts", för att den förstärker bara det uppenbara. "människor stod vid ett stort outsmyckat träbord." Jag tror läsaren kan räkna ut att det inte fanns något bordssilver på trädbordet: Bort med "outsmyckad." "Sa han aldrig till henne att han älskade henne. Visste mamma om det." Jag blev lite förvirrad här, var det en flicka eller mamman som Mikael älskade? Ett frågetcken på andra meningen skulle sudda bort den luddiga biten av stycket. "Med stor precision började sedan mannen " det räcker med "precision", eftersom Hannibal här verkar vara erfaren. ^_^ "där ett stort kors av trä" Du låter osäker när det står så.. "passiv" heter det, "träkors" låter mycket bättre. ”Ett barn som anmälts försvunnet ska enligt vittnen haft på sig en sådan tröja senaste gången han sågs.” "Sista" istället för "senaste" och kanske du skulle kunna lägga till "till" efter "sågs". Mitt omdöme: Lätt att följa med i handlingen. Det syntes att du har gått igenom några gånger efter att historien skrevs för att utplåna dom generella felen som brukar uppkomma. Varför "Passion of the Christ"-referenserna? (^_^;) Det framgår inte direkt, men "superhjälten" låter som om "Gud" i förklädnad. Man får inte veta vad som hände Mikael, men man kan spekulera. ^-^ Syftet med historien tåls att tänka på både en och två gånger innan man sätter betyg. Mitt betyg: 4.2, på grund av det sista mystiska slutet. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här