Lågorna slickade huset, dansade segervisst på de svartbrända bräderna. Ett ångestskrik ekade mellan träden. Han sprang, sprang så fort han kunde, men lågorna dansade huset bakåt. Skriket ekade igen, borrade sig in i honom och stack som tusen nålar. Han ökade på stegen. Lågorna drog sig tillbaka. Tystnaden lade sig över omgivningen, bultade på hans tinningar. Han tog några försiktiga steg in i huset. Petrik stod med ryggen vänd mot honom. Så vände han sig om och såg på honom med tomma ögon. Händerna rörde sig ner mot den bara magen, som pryddes av ett stort ärr. Ett ryck med händerna och magen öppnade sig framför honom. Inälvor vällde ut. Blod stänkte över honom.
Han ville kräkas, men kunde inte.
Han vände på huvudet och såg in i köket. Minna låg orörlig på bordet. Han gick mot henne, hon vaknade upp och började skrika. ”Låt mig vara! Snälla, inte igen! Låt mig vara!” Så ryckte hon till, halsen fläktes upp och han fick på nytt blodstänk över sig.
Han skrek på hjälp.
Plötsligt stod han skrikande i byn. Barn lekte, män drack öl, kvinnor skrattade.
Han skrek på hjälp. De hörde honom inte.
”De vill inte veta av dig”, ekade en bekant kvinnoröst i hans inre. ”Ingen bryr sig.”
Han kastades skrikande tillbaka in i huset, som åter stod i lågor.
”Du är ensam.”

Tripos slog upp ögonen. Han satt upprätt i en säng, flåsade som om han sprungit i ett halvår, svett rann nerför pannan. Paniken slog upp inom honom då han insåg att han inte kände igen sig. Stel av skräck försökte han desperat återhämta andan. Han måste fly.
Men så insåg han att väggarna runtomkring honom kändes vagt bekanta. Den stora, fullproppade bokhyllan likaså. Han vände på huvudet och såg det stora skrivbordet som var dolt under en enorm hög av papper och böcker. Vid fotändan av sängen stod en majestätisk, vackert utsirad kista.
Några djupa andetag och han visste var han befann sig igen. Lättad lät han sig själv falla bakåt på de mjuka kuddarna. Allt var som det skulle.
Men han kunde inte sluta darra. Drömmen vägrade dra klorna ur honom. Delas ord upprepades i hans huvud gång på gång. Han försökte förgäves tränga undan dem, försökte tränga undan den obehagliga känslan av vrede som blandades med sorg och rädsla. Den där konstiga vreden han haft sedan den där natten i sänkan, då Dela för första gången viskat orden till honom. De hade sjunkit in, stannat kvar och vägrade försvinna. Hur han än försökte kunde han inte bli av med den obehagliga vreden, den obehagliga önskan att ta ut hämnd på varenda leende ansikte han såg.
Och här fanns det många. Alltför många.
Han suckade och drog händerna över sitt svettiga ansikte. Han förstod inte vad han hade att göra här.
Men det var hans mästares vilja, han hade inte mycket annat val än att böja sig för den.
Det värsta var att inte veta vad han hade att göra med. Men att det var något så mäktigt att det vida övergick hans förstånd, så mycket begrep han.
När han i sänkan vänt sig om för att se på den mäktiga närvaron, hade han funnit sig stå mitt emot en bonde, med halvsjaskiga kläder och grå skäggstubb. Men hans ögon. Hans ögon hade fått Tripos att darrande dra sig många steg bakåt. De var mörkblå, och så djupa att han fruktade att han skulle dras ned i dem. Det var som om alla världens hemligheter, alla svar på alla frågor, dvaldes i dess mörkblå djup. Det stod helt klart att detta knappast var någon människa. Eller något annat folkslag heller.
Han hade inte vågat fråga vad han var. Ögonen hade borrat sig in i honom och han hade desperat försökt hitta en flyktväg.
”Elindiael”, hade bonden sagt, nu med mer mänsklig röst. Tripos hade inte vågat fråga om namnet heller. ”Hon hade ingenting här att göra, förbaskade undergud, men Dela har rätt. Du har ingenstans att ta vägen, ensam och utlämnad är du. Jag erbjuder dig ett hem.”
Tripos flämtade chockat till, med dunkande tinningar försökte han desperat hålla reda på sina tankar. Han var fångad som en råtta i ett hörn. Om han sa nej skulle han utan tvekan inte ha många andetag kvar.
Bonden betraktade honom. Han svalde hårt. Men det spelade ingen roll att han var livrädd för den här makten, han hade inte mycket annat att välja på än att följa med honom. Han höjde blicken, men innan han ens hunnit dra efter andan för att prata, svarade bonden honom. ”Utmärkt beslut.”
Han gick fram till Tripos - som fick uppbåda all sin styrka för att inte rygga tillbaka - och klappade honom enkelt på axeln. Tripos kände det som om han blivit krossad av ett fallande träd. Illamåendet vällde över honom.
”Oroa dig inte angående det där, du kommer att vänja dig.” Bonden flinade snett. ”Tids nog.”
Han började gå mot stigen som ledde ut från sänkan. Tripos stod darrande kvar på stället, förmådde inte röra sig. Bonden stannade, vände sig om med ett höjt ögonbryn. ”Åh, jag antar att jag är ohövlig. Elm är mitt namn.” Bonden sträckte fram en öppen hand. Tripos stirrade skräckslaget på den. ”Eller ett av dem i alla fall.” Han flinade. Sedan lät han till Tripos enorma lättnad handen falla och knyckte på huvudet. Denna gång tvingade Tripos benen att lyda honom; darrande från topp till tå följde han efter den skräckinjagande bonden.
Och nu låg han här. I en säng i Gials magiskola.
Elm hade tagit honom till Gial, lämnat honom vid skolan och här hade han befunnit sig de fem senaste veckorna. Han hade inte fått någon förklaring, bara ett ”jag förväntar mig hårt arbete”.
Tripos suckade igen och slöt ögonen, väntade på sömnen. Men den fanns ingenstans i närheten, han var klarvaken. Han suckade än en gång, reste sig upp och gick bort mot skrivbordet, där han sjönk ner på den mjuka stolen. Han letade sig igenom högar av papper tills han fann det han sökte, och lät sedan resten av pappershögarna falla till golvet. Han skulle städa upp det senare. Sedan slog han upp en bok, doppade en fjäderpenna i doftande bläck och började skriva uppsatsen han hade i läxa om Gials historia.