Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

När sommarnatten höll andan Av AC :: Monday, August 07, 2006 :: Läst 747 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Onsdag. 14 juni 01.25. Han är på väg hem och stannar till på den gamla järnvägsbron. Stänger av nattradion och motorn. Det blir norrlandstyst, bara myggen som surrar. Han tittar ut över den torra älvfåran under honom. Kommer att tänka på Mary. Minns hur det var, tänker på hur det är. Det verkar som att det kvittar för henne. När hände det? Det är ont om tid. Snart börjar det mörkna tidigare om kvällarna. Denna novell är finalist i tävlingen Sommarnovellen - klicka här för att läsa mer om hur den och du kan vinna! Han kör upp på den gamla järnvägsbron. Det är en omväg, men han tycker om ljudet och vibrationerna när däcken rullar över syllar och bultar. Om han håller ratten stadigt och är lätt på foten så vågar han blunda hela sträckan mellan södra och norra brofästet. Hundratjugo meter. Nuförtiden låter han bli när Mary åker med. Fan, som hon brukade skrika. Men när hon grep tag om hans överarm så hojtade han tillbaka. ...."Sluta! Jag kan ju köra genom räcket!" ...."Men blunda inte då!" ...."Du vill ju ha spänning!" Och sen skrattade han. Det gjorde inte hon. ...."Tänk om det kommer ett tåg!" ...."Äh, det var länge sen det åkte några tåg här." ....Strax efteråt, när de svängde ner mot dammen, hörde de godsvagnarna fullastade med torv passera över älven. Sen var den kvällen förstörd. Det finns bara plats för en bil på bron. Han blundar, låter pickupens hjul rulla långsamt, parallellt med rälsen. En grov skarv under honom får plankorna på flaket att slamra till. Fan, det hade han glömt. Och Hjalmarsson och hans jävla humör. Men nu är det försent att vända, han får ta det på tillbakavägen imorgonbitti. ....Han saktar ner och stänger av nattradion. Tittar ut över älvfåran som löper under honom, ser dammen skymta bakom kröken. Han vrider av tändningen och lutar armen ut genom den öppna bilrutan. En svirrande myggsvärm gör halt i luften, hänger kvar och cirklar runt en stund. Han brukar inte lida av dem, tittar igenom och förbi. Älvens botten är nästan torrlagd. En tunn stril letar sig fram mellan granitgrå och röda stenblock. .... Nätterna är fortfarande ljusa, i alla fall i någon vecka till, sedan vänder det. Gran, tall och vindpinad björk bildar en djupgrön vägg utmed norra älvstranden och han får spana en god stund innan han får syn på den. Där, strax före kröken, lyser den vita klipphällen. Deras ställe där de brukade ligga. Det är igenvuxet runt omkring och stigen som leder dit är säkert svår att hitta nu för all sly. Han får ta med sig sekatören nån dag och röja väg. Eller låta bli. Hon var fin, Mary. Inte blek i hyn som de andra. Tattarsläkt, sa morsan. Morsan var svår, inte många dög åt henne. Men Mary var het och bara sjutton den där första sommaren. Och han ett par år äldre. Varje kväll åkte de ner hit. De körde över bron, sen vänster och hela vägen bort till grustaget där de ställde bilen och så gick de stigen ner till älven. Han brukade hämta henne direkt efter jobbet, körde de fyra milen som om det gällde livet. Flera gånger var det nära att en ren eller en fjolårskalv hade kommit i vägen. ....Hon brukade smyga med sig lite mat åt honom när det blev något över. Tyckte om att titta på när han åt direkt ur matlådan, höra hur han njöt av främmande kryddor som hans egen morsa inte ens sett på bild, än mindre visste namnet på. Vattnet i älven var alltid kallt, hur het sommaren än hade varit. Och inte hade det blivit någon skillnad sen dammen blev till. En mil lång och en halvmil bred. En sån sjö tar tid att värma upp när somrarna är korta. Men de badade ändå. Sen svepte de in sig i filten som han brukade ha liggande i bakluckan. Hon nös och nös tills de upptäckte att den var full av hundhår. Vasko, blind och grå. Det var ett par år sen nu. Farsan tog med sig vallhunden ut i skogen. Kom hem ensam. Sen var det inte mer med det. Mary var den första, och enda, men det vet hon inte. Det kom liksom naturligt för henne, åtminstone var det vad han ville tro. Själv var han oerfaren, men hoppades att det inte skulle märkas. Han hade ju körkort och bil och jobb som snickarlärling hos Hjalmarsson. Medan de andra killarna fortfarande hängde över sina mopedstyren utanför Sibyllagrillen om kvällarna satt han själv och glodde på sina nyvalkiga händer. De ljög om hur redlösa de hade varit på Storöparken helgen innan, hur redlösa de skulle bli nästa. Han räknade ut hur mycket det skulle bli kvar efter skatt och bensin och det han betalade hemma. Midnattsolen står lågt bortåt Överberg. Dammen är stilla. Han minns knappt hur det såg ut förr, innan dammbygget. Men han kommer ihåg hur morsan och farsan pratade om att Forslunds hus skulle hamna under vatten, att de skulle bli tvungna att flytta in till samhället när det var så dags. ...."Det är bara elände för de där", sa farsan och spanade neråt dalsänkan från köksfönstret. ...."Men nu blir det lugnt i byn", sa morsan "så något gott för det med sig i alla fall." Innan de flyttade var hon bara en av Forslunds alla ungar. Det var först sista året i skolan som han lade märke till henne. Mary Forslund. Olivfärgad hy, gröna ögon och ett ärr ovanför vänstra ögonbrynet, men ärret upptäckte han långt senare. Det var en kväll när de låg där på klipphällen, tätt tillsammans under filten. Hennes kalla nästipp i hans varma halsgrop och det våta håret under hans smeksamma händer. Han kände hennes lugna andetag. Hon var trygg med honom och för första gången kände han vuxenrädslan, ansvarstyngden. Han var helt oförberedd. ....Varje gång de körde förbi kyrkan skojade hon med honom. Antingen sa hon att hon hade börjat sy på klänningen eller att hon hade skrivit listor på folk de skulle bjuda. En gång föreslog hon att de skulle fly till Paris istället, eller åtminstone till Stockholm. Det blev domaren vid Östersunds Tingsrätt som förrättade vigseln. Inga bröllopsgäster, inga blommor eller benvit sidenklänning med släp. Snart skulle det synas och alla genomförbara planer blev ouppnåeliga drömmar. Han kliver ur bilen. Lossar spännbanden över lasten, rättar till plankorna, spänner banden igen och krokar fast presenningen ordentligt. Går fram till broräcket och tittar ner i det skumma där nere under honom. Den här sortens tystnad finns ingen annanstans. Klockan är snart halv två och om en stund ska han krypa ner hos Mary, sova rygg mot rygg i några timmar innan det är dags igen. En tallrik gröt i mikron, kaffe i termosen och sen iväg. Inte glömma att svänga in hos Hjalmarson och lasta av plankorna som han hade lovat. Han ska inte klaga. Han har jobb. Slipper flytta söderut med fru och ungar och hela helvetet. Men det verkar kvitta för henne. När blev det så? ”Jag är med barn” stod det på vykortet. Inget mer. Först blev han förbannad, hon hade kunnat ringa. Ryktet spred sig snabbt bland killarna på luckan. Boden ligger för djävla långt norrut, ändå säger folk söderifrån detsamma om det här, att det är långt norrut. Det är ju bara halvvägs. Han åkte hem samma helg han hade fått veta. Hämtade henne med brorsans skoter och så körde de ut på dammen. Hon satt tätt bakom honom i tjock skoteroverall, krokade fast sina armar runt hans midja och räckte knappt runt. Det gick fort och vinden fick kinderna att hetta av kyla. Det var annorlunda att komma sjövägen, men de var inte svårt att hitta, trots att klipphällen låg gömd någonstans under det tjocka snötäcket. Hon plockade fram ostfrallor och en termos med choklad ur ryggsäcken. De delade på en apelsin och det hade aldrig förr smakat så gott. ....Tre veckor senare möttes de utanför Tingsrätten i Östersund. Ett par kusiner från Frösön som han inte hade sett på många år var vittnen. Han har inte sett dem sen dess heller. Efteråt åt de en enkel middag på Aspnäs. Han vinkade av henne när hon tog bussen tillbaka hem och själv tog han tåget till Boden. Så det var så här livet skulle bli. För honom. För henne. För dem. Han känner hur det smärtar till i bröstet. Det händer då och då, men det är bara sorg. Han kliver in i bilen, startar motorn. Blundar den sista biten innan han svänger av bron och fortsätter genom samhället. Saktar ner när han närmar sig enplansvillan. Rullar in framför dubbelgaraget. ....Den ena porten är olåst. Sekatören hänger på väggen. En filt ligger på hyllan bredvid ungarnas slalompjäxor. Han lägger sekatören och filten på golvet i kupén. Sen går han in genom grovingången, kliver ur skorna och smyger in i hallen. Upptäcker Sebastians radiostyrda bil på golvet innan det är försent, eller om det är Håkans. ....Gläntar på sängkammardörren, smyger fram och sätter sig försiktigt på kanten. Tittar på henne en stund. Hennes mörka hår har några grå slingor, men hennes hy är fortfarande slät. Klockan är snart två och ännu har han inte bestämt om han ska krypa ner på sin sida. Somna rygg mot rygg. Eller väcka henne. : : : We'd go down to the river And into the river we'd dive Oh down to the river we'd ride (ur The River av Bruce Springsteen) : : :

Kommentarer Av Mette W Tuesday, August 08, 2006 kl 8:36 AM Åh vad den var bra. Vilken fin text. Jag blev rörd och undrade hela tiden varför? Det var nog orden. Som du använder dem ... och jag kunde se naturen framför mig ... exotiskt Norrland... myggen, natten, älven... ja, jättefin text! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här