Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

En resa med tåg Av Lugosi :: Tuesday, August 08, 2006 :: Läst 437 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Drama Fyra personer sammanfaller i en kupé, och tvingas närmare varandra av en incident som gör dem alla konfunderade. Det är dock möjligt att det hela bara är en mekanism de inte känner till. Jag har alltid funnit i tåg en frid som jag har svårt att finna någon annanstans. Jag kan sitta och titta ut från dess fönster i timmar utan minsta spår av rastlöshet eller nervositet. Är det endast det faktum att man i ett tåg ingenting kan påverka som gör att detta lugn infinner sig? Nej, det kan inte endast vara så, i ett flyg, där man så i en så mycket högre grad är utlämnad till andra och reducerad till ”passagerare” rätt och slätt, där har jag svårt att slå mig till ro, utan att för den skull vara rädd för höjder. Tåg är kanske mer överskådligt och mänskligt, eller så är det bara jag som föredrar det utan några djupare orsaker än mitt personliga tycke och smak. I vilket fall så tog jag tåget från Stockholm trots enklare alternativ, och fann mig sittande i en kupé med tre andra för mig okända. Turligt nog var min plats närmast fönstret, och snart så gick jag så upp i det förbi rusande landskapet att allt runtomkring mig försvann. Och med undantag för ett besök i tågets restaurangvagn så var det så jag tillbringade det mesta av resan, och jag har mycket litet att berätta om den. Morgontidningen jag hade liggande i väskan förblev orörd, den passagerare som satt tvärsöver mig läste dock samma blad och rubrikerna sade mig ingenting. Dock verkade min granne finna ett slående intresse för kulturbilagan, tillsynes läsande denna från pärm till pärm likt en bok, istället för att hoppande bläddra fram och tillbaka vägledd av välkända namn, överskrifter och intresseområden såsom jag själv hade för vana att läsa en tidning. Jag tänkte att en sådan man antingen måste vara en inom kultur mycket beläst man, eller också på motsatt sätt mycket fåkunnig. Hans utseende skvallrade dock inte om vare sig det ena eller det andra, utan sade mig i själva verket ingenting. Ovanligt i sin absoluta tomhet, och så också kupén. De andra resenärerna flöt på något sätt ihop med den tills ingenting stack ut värt att göra sig uppmärksam på, jag ägnade den därför inte särskilt mycket tid och de sista milen slet jag praktiskt taget inte blicken från fönstrets utsikt förrän tåget stannade vid min station, oförändrad sedan sist jag var där och trevlig just därför. Jag började se mig om efter min väska, och jag såg att alla de tre andra också började göra sig redo att stiga av, stoppade ner böckerna de läst tillbaka i väskan och samlade ihop urdruckna vattenflaskor och annat skräp de samlat på sig. Jag tyckte det var ganska anmärkningsvärt att vi alla fyra skulle gå av på samma plats, särskilt då det var en mycket liten och anspråkslös ort och det var nästan så att jag tänkte påpeka sammanträffandet för de andra, då mannen med tidningen vände sig om och, lätt förvånad, meddelade att han inte kunde få upp kupéns dörr. Det var en skjutdörr av mestadels glas och mannen som haft platsen bredvid mig och iklädd en skjorta med uppvikta ärmar under hela resan suttit och skummat Martin Cruz Smiths Gorkij Parken tog sig förbi mig och mannen med tidningen för att göra ett försök att öppna den. Då inte heller det lyckades gav även jag mig i kast med den, och sedan också den fjärde resenären. Den satt dock där den satt, och vi bestämde oss för att invänta en konduktör, oron att någon sådan inte skulle dyka upp innan avgång till trots, för vad fanns annat att göra? ”Det är säkert bara någon mekanism vi inte känner till, då den ju inte har varit något problem under hela resan” sade mannen med de uppvikta ärmarna. Vi nickade samständigt och fortsatte att vänta, den fjärde resenären hade ställt sig och börjat slå med handflatorna mot dörren för att påkalla uppmärksamhet. ”Det måste ha blivit ett missförstånd, de måste tro att de inte har fått våra biljetter” sade jag och skrattade, mannen med tidningen log och tittade ut mot plattformen, som låg öde. ”Det verkar som om det bara var vi som skulle av här” sade han sakta. Tåget började röra på sig, den fjärde resenären svor tyst och upphörde att slå mot glaset. Hennes gula scarf föll ner på sätet när hon satte sig ner. ”Det är nog ingen idé att försöka göra sig hörd, han lär väl komma förbi ändå” sade hon. Jag tittade pånytt ut på omgivningen, men fann det inte särskilt fängslande längre och tänkte mest på allt obehag som väntade vid nästa station. Jag kunde nog inte förvänta mig något annat än att komma fram sent till huset men förhoppningsvis så skulle tågledningen anordna något. De andra tycktes ansatta av liknande sorts bryderier och vi satt tysta en lång stund, vaggandes fram och tillbaka av tågets krängningar. Att det så lite tog notis om vår situation, och som om ingenting hade hänt fortsatte att flyga fram över spåret, kändes nu endast respektlöst. ”Vet någon vad nästa station heter?” frågade mannen med de uppvikta ärmarna ”Jag har varit där, men jag minns inte dess namn” svarade jag. ”Detta påminner mig om något jag nyss läste i tidningen, en konstnär som målar tåg… En holländsk konstnär. Och ett avbildat tåg släpper ju aldrig av några passagerare!” Mannen med tidningen talade rakt ut i luften. ”Var det hans avsikt att genom bilderna förmedla bilden av tåg som frihetsberövande?” frågade kvinnan ”Det vet jag inte” Mannen grävde pånytt upp tidningen, men visade inte, såsom jag trott han skulle göra, artikeln utan började istället läsa bilagan igen, från den första sidans rubrik. ”Det skulle underlätta om vi visste vad nästa station hette” De uppvikta ärmarna gjorde dock ingen ansatts till att göra något mer. ”I själva verket har jag varit där ett flertal gånger, men nu minns jag inte alls!” Vi brukade åka dit någon gång varje år, förra semestern hade inte varit något undantag och det skulle säkert inte denna bli heller. Men nu var platsen som bortblåst och jag kunde inte dra mig till minnes något annat än just att jag varit där. ”Synd. Det skulle verkligen underlätta” ”Var kan konduktören vara?” Hon tittade ut i korridoren genom dörrens rutor, men den låg tom och tyst. ”Är det ingen som vet något om nästa station?” De uppvikta ärmarna trummade med fingrarna. Mannen med tidningen vände blad. ”Är inte Sverige vackert på sommaren?” frågade jag.

Kommentarer Av Rudqvist Sunday, August 27, 2006 kl 6:31 PM Med lite finslipning kan den här novellen verkligen sticka ut ur mängden. Det finns så otroligt mycket att läsa ut ur den. Vilka är de, vart är de påväg, är allt symboliskt? Mycket häftigt om den kunde stramats upp lite i sin mystik. Hade det inte varit för att par störande slarvfel hade jag gett högre betyg. Tack för läsningen! Av oskar Sunday, January 21, 2007 kl 11:30 PM Det klart bästa jag läst på den här sidan. Du förbluffar mig med ditt språk. Ovanligt med en sådan ung person, som har en sådan respekt för språket. Du kan säkert skriva om vad som hellst och få mig att vilja läsa vidare. Som jag nu gjort, och fann en fantastisk berättelse under orden. Tack. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här