Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Jöra-Gösta Träsnidare Av LarsCarlberg :: Wednesday, March 22, 2006 :: Läst 702 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Rysare Det är roligt att köra fort på småvägar. Det är också roligt -- men också lite skrämmande -- när berättelser kommer till en när man ligger och dåsar i en bakfull halvdvala en midsommardag på en gräsmatta i Småland. Kanske är vi ändå allihop bara drömmar som Borges en gång drömde. Kanske hamnade jag i en av Borges labyrinter där någon helt enkelt drömde att han drömde en dröm där detta hände mig. Eller så var det som i Neil Gaimans serieberättelse World's End - det som skedde var verklighet men på ett annat plan. Det finns beröringspunkter mellan min historia och Gaimans World's End. Där råkar en man och en kvinna i en bil ut för ett häftigt snöfall, och när mannen som kör bilen väjer för ett mystiskt djur förflyttas de till en plats vi inte känner. I den berättelsen är det juni, och därför betecknar det plötsliga snöovädret att magin börjat sippra in i deras värld. När jag körde av vägen i min bil var det tidigt i april, så det var inte något vidare märkligt med snön som föll. Som en pil sköt jag fram genom natten på väg hem till mitt lilla hus utanför Alby Möja på Vikbolandet. Jag hade tagit för vana att köra alldeles för fort på de små krokiga skitvägarna och kanske var detta min enda egentliga last, jag hade slutat röka och jag gjorde inte av med lika mycket pengar på sunkiga uteställen i Norrköping längre. Dessutom känner jag de vägarna som min egen ficka, jag kan varenda kurva och backe eftersom jag åkt där i många år. Kanske var det själva hastigheten som slungade mig vidare. Sedan jag var liten har jag varit dödens rädd för mörkret som samlar sig bakom bilen när man kör om natten. Vid Lönneby Kors dök ett stort djur upp i synfältet och eftersom jag höll nästan hundratio kilometer i timmen genom den långa svängen så kunde jag omöjligt hålla bilen på vägen när jag reflexmässigt drog åt mig ratten. När jag blir stor skall jag ha en sån där personlig registreringsskylt som man kan se ibland. "IDIOT", skall det stå på min fina bil.     Men jag överlevde det långa virvlande fallet genom törnsnår och taggtrådsstaket och stenrösen i mitt tillskrynklade plåtskal. Det fanns någonting därute i den mörka tomheten som räddade mig. Kanske var det slumpen - det tror jag själv - eller också någon form av välvillig naturkraft. Djuret som varit på vägbanan följde mig också på min nattsvarta seglats mot intet.     Jag vet inte hur bekanta ni är med Vikbolandets allmogekonst, antagligen har ni inte en aning om vad jag pratar om när jag nämner kronobonden Jöra-Göstas bildsniderier, men jag kan nöja mig med att säga att det finns ett bildskåp i Alby Möja som är gjort av honom. Det togs bort under en lång tid, av skäl som jag snart skall komma till, men nuförtiden finns det återigen till allmän beskådan alldeles innanför kyrkoporten. Jöra-Gösta var en begåvad bildkonstnär som började sin bana som snickare, han gick lärling hos en mästersnickare som hette Fredling så länge hans far och hans äldre bror Botvid levde, men när dessa dog i en olycka som tog båda deras liv flyttade han hem till gården Hagtorp för att bruka jorden. Det var året 1898 eller möjligen 1899. Hans mor var borta sedan länge. Några år senare började han ge bort små träfigurer till folk i socknen. Ibland kunde de föreställa mottagaren av gåvan, ibland någon kär person till denne. Till en jul färdigställde han en julkrubba till Alby Möja tingshus, som folk kom långväga ifrån för att se. Figurerna från denna julkrubba är sedan länge skingrade, men Josef och två herdar finns bevarade hos en privat samlare. Det var första gången som Jöra-Gösta lät offentliggöra sin konst i något större sammanhang.     Varför berättar jag om Jöra-Gösta? Jag besvarar frågan med en annan fråga: Vilket djur var det som sprang över vägen den aprilnatt då jag höll på att köra ihjäl mig? Jag har sett den sorten förut, flera gånger, i utkanten av strålkastarnas ljuskäglor, väntande i skogsbryn och dikesrenar, och kanske är det därför jag steg för steg har höjt min medelhastighet på Alby Möjas vägar, för att de inte en dag skall hinna ta mig. Kanske såg Jöra-Gösta dem också, från sitt köksfönster i Hagtorp. När folk var hemma hos honom fick man aldrig gå in i hans salig föräldrars sovrum. Själv sov han på kökssoffan, trots att han hade hela huset för sig själv. Man trodde att han hade sin verkstad därinne i gamla sovstugan, för föräldrarnas säng hade han gett till fattigvården. Den stod bara och tog plats, sade han till prosten. Han gjorde små tablåer av sina träfigurer som de bad att få ställa ut i tingshuset, och till och med en tidning från storstaden uppmärksammade honom. Där var "Hovslagare Mattsson Skor en Häst", där var "Dikesgrävning vid Plunta". Det finns många likheter mellan Jöra-Göstas konst och Döderhultarns, en annan känd träsnidare. Såg Jöra-Gösta då samma saker som jag har sett? Hästen som Mattsson skor har fem ben. Man uppmärksammar det inte direkt. Jordhögen som östs upp utmed det snidade diket vid Plunta innehåller pyttesmå, dolda skallar. Ett naket barn ligger i närheten av spaden. Så tränger en annan verklighet in i Jöra-Göstas konst.     Mitt hastighetsrekord på den korta raksträckan mellan avfartsvägen vid Nyröna och kurvan vid Lönneby Kors är 137 kilometer i timmen. Jag slog det när jag hade lånat brorsans BMW. Det kanske inte låter så fort, men ni har å andra sidan inte sett hur smal vägen är där, och hur kort raksträckan är. Räcker det, ni som vet, för att uppnå en viss transcendens? En slags hypnoseffekt som gör att man kan tränga igenom membranen som skiljer världarna åt? Jag tror inte på tomtar och troll, inte på slagrutor och magiska kraftfält. Inte på kristaller och rökelse. Däremot tenderar jag att tro på energier, och av förklarliga skäl har jag fattat mest tycke för rörelseenergin. Långt innan jag fyllt femton körde jag moped här, trimmade små as som kunde väcka döda med sitt genomträngande motorljud. Jag satte inte högljudda avgasrör på mina mopeder för att det skulle låta häftigare, jag struntade i om det var störande. Jag ville bara skrämma varelserna som ibland sprang bredvid mig i vägrenen, de som kom fram för att dricka av mopedlysets sken. Min bror kunde cykla med släckt lyse om natten, mitt i tystnaden, men jag skulle ha dött om jag gjorde så.     En dag, sägs det, kom en kusin till Jöra-Gösta och hälsade på över påsken. Han hade frun och sin lilla dotter med sig, och dottern upptäckte en förmiddag att nyckeln satt i låset till den gamla sängkammaren i Hagtorps mangårdsbyggnad. Hon gick in i det förbjudna rummet, och blev kvar där i flera timmar innan hennes mor hittade henne. De berättade för bygden om vad som fanns därinne, och sedan den dagen blev det en favoritsyssla för alla ungdomar i trakten att försöka ta sig in där för att stjäla av det förbjudna som Jöra-Gösta gömt. Prosten var mycket bekymrad över det han hörde, och lät ställa undan det tidigare nämnda bildskåpet som han beställt till kyrkan. I rummet fanns andra tablåer än dem Jöra-Gösta låtit visa för allmänheten. Där var kvinnor som dansade likt dervischer runt ett smidigt djur - kvinnorna hade stora uppspärrade ögon likt dem man annars kan se på vissa afrikanska statyer, och inte förrän jag såg deras dans i verkligheten denna natt förstod jag att det var för att de bar masker. Jag tumlade och voltade med det märkliga djuret en lång väg, eftersom min hastighet varit så hög, och vi stannade inte förrän långt ute på en snötäckt äng. I Jöra-Göstas snidade scen är de dansande kvinnorna allesammans yppiga och frodiga, som Zornkullor, men här i snöyran var de tunna, unga och blåfrusna, somliga av dem bara magra flickebarn, nakna förutom de hemska stirrande maskerna. Jag vill minnas att djuret väste och fräste åt mig, som om det varit en stor katt, men det hade också långa vassa horn med framåtriktade spetsar, och klövar som en älg. I Jöra-Göstas hemliga rum fanns en scen där kvinnor och män tvagar en svart tjur i ett stort kar. Han snidade till och med tvållöddret på tjurens manke. Ett barn red på tjurens nacke, och barnet bar samma mask, tomt och dumt blickande mot himmelen. Kolar-Johans äldste son bröt sig in hos Jöra-Gösta en tid efter den ödesdigra påsken och stal en liten snidad skulptur som han sedan gav till sin lillasyster att leka med. Jag såg förebilden i det verkliga livet - den bevingade getabocken drar en vagn full med stirrande barn upp genom luften, inte mot himlen, utan mot en illavarslande mörk horisont varifrån ingen återvändo finnes. Fladdermusvingarna är mäktiga i natten.     Jöra-Gösta dog omsider och hans kammare länsades på träfigurer. Man sade att det fanns annat där också, flaskskepp och ett myller av miniatyrer avbildandes märkliga ting. Några år senare var de flesta sakerna försvunna, men härute finns det mesta kvar, längs med den slingrande vägen. Jag försöker gå genom snön tillbaka till vägen, för att hejda någon bil som kanske passerar. Min mobiltelefon är död i mörkret. Antagligen har jag slagit i huvudet ordentligt, för jag kan inte orientera mig. Jag tycker mig vandra tillbaka, men det känns som jag istället fortsätter framåt. Det ljusnar i fjärran och terrängen är mig obekant, men ändå på något sätt som vanligt.       Vid middagstid ser jag honom, när jag som en rädd harunge smyger längs kanten av en vintertyst åker. Han är så stor att han fyller hela himlen, den gamle kronobonden som också snidade bildkonst. Hans kniv är stor som en oceanångare trots att bladet är tunt och blankt efter att ha slipats oräkneliga gånger. Han sträcker sig ned mot mig och skär med van hand några flisor ur min högra axel. Kanske var där någon liten detalj i träet han inte var riktigt nöjd med. (c) Lars Carlberg - September 2004

Kommentarer Av Rudqvist Tuesday, March 28, 2006 kl 2:52 PM Mycket tänkvärt med många nivåer för de som kan se dem. Den lite informella stilen lyfter även fram känslan av jaget i berättelsen och jämnar ut det som ligger under ytan så det knappt märks förrän framåt slutet. Mycket fint. Påminner smått om saker som mina farföräldrar pratar om ibland. Tack för läsningen. Av Giitu Tuesday, January 30, 2007 kl 8:22 AM En klass för sig. "Lika bra att dra något gammalt över sig" Inga stavfel heller, tror jag? Tack för det! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här