”Kolla, fy fan va´ läbbigt!” De två andra tjejerna tittade menande på varandra. Efter sju år i samma klass kände de Linda alltför väl. Hon tog upp sitt fynd med en min av lätt avsmak och höll fram det.
”Nej, usch, ta bort det!” Karin grimaserade illa. ”Du tyckte ju att det såg läbbigt ut, släng skiten!”
”Äsch” svarade hon med en axelryckning, tittade förstulet upp mot klippan med den lilla ensamma tallen medan hon borstade bort lite sand, och lade ner sitt fynd i jackfickan. ”Måste sticka, tjingeling!”

Hemma sköljde hon av det och lade det på sin  strandfyndshylla. Det kala babydockhuvudet såg rätt groteskt ut bland stenar, snäckor, diverse småprylar och en
spargris i gröngenomskinlig plast som hon hittat för fem år sedan, när hon börjat samla saker på stranden, inspirerad av Pippi.

Senare samma kväll satt hon framför teven under Rapport. Hon var inte jätteintresserad men insåg att det var bra att följa med lite ändå. Ett av inslagen fångade faktiskt hela hennes uppmärksamhet. En 6-årig flicka var försvunnen sedan tre dagar och nu visade man ett kort på henne. Samma dag hon försvann skulle hon på kalas hos en kompis och fotot var taget precis innan hon gick. Det var en jättesöt liten tjej, Sofi Johansson, med brunt pageklippt hår, mörkblå ögon och ett diadem i samma röda tyg med vita prickar, som kjolen. Hon hade en grov stickad kofta i vit bomull och ett vitt
spetslinne på sig. I handen hade hon en docka klädd i rosa sparkdräkt. När Linda tittade närmare på dockan höll hon på att sätta äpplet i halsen. Det var ju den, eller det… huvudet alltså. Hon flög upp ur soffan och in på sitt rum. Hennes lillebror tittade upp från sin tidning och undrade om hon fått någon knäpp nu igen. När hon kom tillbaka hade de redan bytt ämne.
”Hade de nåt tipsnummer?” Hon kunde knappt stå stilla.
”Vaaa?” Hennes mamma såg ut som ett sömnigt får.
”Tipsnummer” skrek hon och viftade med dockhuvudet. ”Titta vad jag hittade på stranden idag, det är ju samma docka, vi måste ringa polisen.” Hon flämtade av upphetsning och
hennes mamma tog huvudet och tittade på det. Det fårsömniga var som bortblåst. ”Det är ju ett rätt vanligt huvud och det kanske bara är likt men vi åker ner till stationen
direkt imorgon bitti för säkerhets skull.”

Följande morgon, på polisstationen, var det en till synes trött konstapel som tog emot dem. Han lyssnade artigt på deras ärende men visade ingen större entusiasm inför
dockhuvudet de räckte honom över disken.
”Det är ju ett standardhuvud, svårt att säga men jag tvivlar på att det skulle vara flickans docka som tappat det. Ni ska i alla fall få prata med Ericsson som håller i utredningen. Sitt ner och vänta så länge.” De satte sig på en av bänkarna vid entrén och den trötte försvann med huvudet i handen.
Linda och hennes mamma hann inte mer än ta upp varsin veckotidning innan en robust medelålders man med grå tinningar kom emot dem. Han presenterade sig som inspektör Ericsson, Karl Ericsson och bad dem komma med. En lång, smal korridor med flera rum, slutade med ett rakt fram. Det stod Ericsson på namnskylten och där gick de in.
Linda fick berätta hur hon hittat huvudet och borstat av det, tagit hem, tvättat och lagt det i hyllan och hur hon höll på att sätta i halsen när hon såg inslaget på Rapport.

Ericsson var förtegen men tackade hjärtligt för att de kommit. De var tacksamma för varje tips de kunde få.
”Kan det vara det huvudet?” frågade Linda försiktigt. Ericsson var tyst en stund och sade sedan ”Troligen inte men vi ska kontrollera saken noga. Fundera inte mer på det
här nu, du gjorde helt rätt. Hrm, nu får ni ursäkta mig men jag måste fortsätta mitt arbete. Tack än en gång!” Han tog dem i hand igen, sade hej då och stängde dörren bakom dem.

Senare samma eftermiddag stod Ericsson med en kollega framför Sofi Johanssons ytterdörr. De gav varandra en blick, Han nickade åt sin kollega, som tryckte på ringklockan. Det hördes steg inifrån och Sofis mormor Sonja öppnade dörren. ”Jaha?”
Rösten var grötig och det syntes att hon gråtit. ”Vad gäller saken?” Ericsson höll upp sin polisbricka och frågade om de fick komma in en stund. De hade träffats förut men han visade brickan ändå för att markera att han var där i tjänsten. ”Rebecka, polisen igen!” Tunga snabba steg i taket ovanför, dunder i trappan och ett ögonblick senare stod Sofis mamma framför dem. Det röda håret var rufsigt och ögonen igensvullna som efter en allergisk reaktion. Hon såg hopsjunken ut, rent av sjuk. De fylliga läpparna formade ett ljudlöst hej och hon tecknade åt dem att följa med.

De satte sig ner i det ljusa köket och hon tittade på dem och pekade på halsen, harklade sig lite och såg på Sonja. Hennes mamma satte sig bredvid henne, mitt emot poliserna. ”Hon har tappat rösten, av all gråt.” Poliserna nickade och Ericsson
framförde deras ärende så försiktigt han kunde. När han i korta drag redogjort för Linda och dockhuvudet undrade han om hon orkade titta på det. Tårarna steg i ögonen och Sonja lade armarna om henne. ”Orkar du?” viskade hon. Rebecka nickade och höll sin mamma hårt i handen när hon tog emot huvudet med den andra. Hon andades häftigt och med darrande hand vred hon på det, kikade bakom vänster öra och kastade skrikande ifrån sig det, välte omkull stolen och sprang rakt i famnen på Bosse, Sofis pappa som precis kommit hem från affären. ”Dockan” väste hon ”dockan” innan hon slet sig loss, kravlade uppför trappan och blev liggande i fosterställning i hallen utanför sovrummet. Bosse skyndade efter och skriken hördes ner i köket där Sonja förklarade
att pricken de kunde se bakom dockhuvudets vänstra öra, var en ”tatuering” som Sofi gjort med svart spritpenna när dockan var ganska ny. Hon hade själv hjälpt henne att få bort det värsta men en liten grå prick fanns kvar och den visade hon för dem.
”Tror ni att hon lever?” undrade hon matt när de stod i dörren för att gå. ”Finns det något hopp?”
Ericsson såg henne med viss ansträngning rakt i ögonen och sade med så lugn röst han kunde att så länge de inte visste, fanns det ju alltid ett hopp. Den unge kollegan körde när de åkte tillbaka till polisstationen och själv satt han med det förbannade dockhuvudet i knäet, i en plastpåse för bevismaterial. Den skulle diarieföras och läggas till fallet. Stackars barn. Skulle kolla upp vilka pedofiler som var på permis eller släppts vid tiden för försvinnandet. Det var ett nödvändigt spår att följa, även om han av hela sitt hjärta hoppades att det var åt fel håll. Ericsson hann inte mer än
in på stationen och hälla upp en kopp kaffe åt sig när larmet gick. En liten kropp hade flutit iland en knapp mil kustvägen söderut. Signalementet verkade stämma och han satte full fart.
En liten flicka med kläder och signalement överensstämmande med Sofi låg uppsvullen i tången på stranden.
”Våldtagen?” var det första han frågade kriminalteknikern på plats.
”Förmodligen, trosorna saknas och kjolen är trasig men vi får vänta på obduktionsresultatet.” Han såg dyster ut.
”Det här är prio ett, det behöver jag väl inte påpeka?” Teknikern ruskade på huvudet, utan ett uns av irritation. Han visste att Ericsson respekterade allas kompetens.

Några timmar senare kom Rebecka, Bosse och Sofis mormor till bårhuset för att identifiera barnet. Det var Bosse som kikade in genom rutan på sin döda dotter och likblek vacklade ut i korridoren där Sonja, Rebecka och en kvinnlig konstapel väntade.

Ericsson hade väntat en bit bort, när Bosse slutligen kom fram till honom och undrade när de skulle kunna begrava henne.
”Vet ni hur det gick till, blev hon mördad, eller…eller…rörd...?”
”Vi vet inte säkert, men… trosorna saknas” sade han så enkelt han kunde. Det gick inte att vara skonsam med sådana svar. ”Obduktionen får visa det.” Bosse bleknade men samlade sig. ”Säg inget till Rebecka om det här, innan vi vet, lova det!” Han grabbade tag i kavajärmen. Ericsson tog vänligt men bestämt bort hans hand och försäkrade att de inget skulle säga innan de visste. När de fått klarhet måste hon däremot få veta.
”Självfallet,” stammade Bosse. ”Öh, ursäkta mitt tilltag.” Ericsson viftade med lätt med handen och log mot honom. Han var van vid handgriplig förtvivlan.

Obduktionen tog ett par dagar. Precis när protokollet kommit och Ericsson just läst om dödsorsaken, som tydde på drunkning, ringde telefonen. En kvinna presenterade sig som
Elisabeth Olsson och sade att hennes nioårige son Jonatan ville tala med polisen om Sofi Johansson. Hon lät upprörd när hon berättade att han visste saker, som han inte ville tala om för henne. Han hade börjat kissa i sängen efter rapportinslaget om flickans försvinnande.
Ericsson kände på sig att det var viktigt, och en timme senare knackade de på hans dörr.

Jonatan Olsson var blek och glåmig med mörkblå ringar under ögonen. Axlarna hängde och läpparna var blodlösa streck. Han hade en axelväska som han kramade hårt mot kroppen.
Ericsson tyckte synd om pojken och försökte låta så vänlig som möjligt när han hälsade. Han förstod att han bar på något annat än bara väskan.
”Hej Jonatan, hur mår du?” Pojken tittade på honom under lugg, såg lite fundersam ut men inte fullt lika rädd längre. Han svarade inte på frågan men Karl märkte att islagret smälte en aning på ytan.
”Du ville berätta något för mig, om Sofi.” Jonatan stelnade till men nickade. När han mötte Karls blick tårades ögonen och munnen blev ett ännu tunnare streck. Det var tyst en stund och så viskade han. ”Det var mitt fel.” Ericsson spetsade öronen.
”Vad var ditt fel?” frågade han så milt han bara kunde. Jonatan började gråta och sade lite högre. ”Det var mitt fel.” Hans mamma tog hans hand och höll den. ”Jonatan, se på
mig, vännen se på mig. Vad menar du?” Hennes röst och beröring lugnade honom inte och han skrek. ”Det är mitt fel att hon är död, fattar ni ingenting?! Jag kommer att hamna
i fängelse och där kan jag ruttna. Jag dödade henne, mamma jag dödade henne. Sofi Joha…” Rösten bar inte mer och han sjönk ihop i sin mammas famn. Han grät så han skakade. Väskan han haft i famnen, ramlade ner på golvet. Ericsson gick runt och tog upp den, gav Elisabeth en blick och med en jakande nick från henne, satte han sig och öppnade väskan. En ganska grotesk syn mötte honom. Där låg en huvudlös dockkropp med rosa sparkdräkt, identisk med den Sofi haft i famnen på kortet taget timmen innan hon försvann.

De ringde efter en socialassistent till Jonatan. Ett förhör var av nöden och Ericsson kände sig mycket illa berörd av det hela. Jonatan ville inte ha sin mamma med så hon skulle stå bakom förhörsrummets spegel och lyssna.
Ericsson satte på bandspelaren. ”Förhör med Jonatan Olsson, angående fallet Sofi Johansson. Närvarande socialassistent Holger Strandberg och kommissarie Karl
Ericsson.” Han skulle låta Jonatan berätta så fritt som möjligt. Han hade fått en Cola och satt nu, efter omständigheterna, ganska lugn framför Ericsson, som vänligt bad honom berätta från början.
”Jag var ute och cyklade när jag mötte Sofi på vägen. Jag stannade och pratade lite med henne. Hon var jätteglad och berättade om kalaset hon skulle på, visade mig dockan
och sjöng ’Bä, bä vita lamm’ för mig. Vi sade hej då och jag fortsatte. När jag tittade bakåt strax efteråt för att svänga vänster kunde jag inte se henne längre och det var ju konstigt. Vägen är alldeles rak där. När jag kom på att hon måste ha gått in i skogen vände jag.”
”Varför det?” undrade Ericsson.
”För att skoja med henne.” Jonatan sjönk ihop igen.
”På vilket sätt?”
”Låta som en hund, hon är, var…lite rädd för dem” Ögonen tårades. ”Jag är ganska bra på det…skälla alltså. Skulle bara skrämmas lite men hon blev…blev så jätterädd!” Han nästan skrek ut det sista ordet. Ericsson lade en hand på hans och sade att det säkert inte var hans mening att skrämmas så mycket. Jonatan nickade flera gånger.
”Jag smög fram och såg att hon hukade sig ner för att kissa och då skällde jag som en stor hund. Hon skrek till, hoppade upp och sprang rakt in i skogen, ut mot klipporna.
Hon hade dockan och nåt annat litet i andra handen. Jag ropade på henne, skrek att det bara var jag men hon hörde inte. Jag snubblade på en rot. När jag sprang igen var hon
borta. När jag kom ut till klipporna var det helt tomt. Stranden, nedanför på sidan, var också tom.” Han sjönk ihop ännu mer. Tårarna rann nedför kinderna och han kippade efter luft i korta snabba andetag. Så samlade han ihop sig och skulle fortsätta.
Socialassistenten försäkrade honom om att han inte behövde säga mer idag, men han ville visst säga mer.
”Jag gick fram till dendär lilla tallen du vet?” Ericsson nickade. ”Dockan låg under den i en spricka. Huvudet var inte där. Inte Sofi heller. Jag vågade inte luta mig framåt så långt, även om jag höll mig i tallen. Ville se ner på vattnet men såg inte
så bra. Såg inte dockhuvudet någonstans och tänkte att Sofi kanske hade sprungit hem. När hon var så rädd gick det ju fort.”
”Varför tog du dockan?”
”För att ge den till Sofi, hon gillade den så mycket. Jag var rädd och orkade inte leta mer efter henne eller huvudet. Jag sprang tillbaka till vägen och cyklade hem.”
”Var gjorde du av dockkroppen?”
”I min garderob, i en låda med Fantomen, under tidningarna” svarade han skamset.
Efter några avslutande rutinfrågor och formalia, avslutades förhöret med Jonatan Olsson.

När Ericsson satt vid sitt skrivbord igen, läste han rättsläkarrapporten. Hon hade ett rejält sår i bakhuvudet, som efter ett slag eller ett fall mot något hårt. Klipporna där grabben hittat dockkroppen hade visat sig vara lite blodiga. När hon ramlat, förlorat medvetandet, rullat nedför branten och ner i vattnet, hade antagligen dockan fastnat i tallen. Dockans kropp som var tyngre, ramlade rakt ner under trädet. Det kunde stämma med var hon, vad hette hon nu igen, jo Linda, sagt att hon hittat huvudet.
Fallet avslutades med ”dödsfall genom olyckshändelse”. Trosorna hade sin förklaring i att hon alltid tog av sig dem för att inte råka kissa på dem. Det var säkert de hon hade i handen, som Jonatan beskrivit som nåt tyg. Stackars grabb, men han skulle få hjälp av en psykolog för att inte leva i tron att det var hans fel. Ruskigt onödigt att skrämma jäntan men det var typiskt sånt som barn gjorde. Något uppsåt fanns uppenbarligen inte. Han suckade och drog fingrarna genom håret.

Jonatan varken orkade eller vågade gå på Sofis begravning och därför gick han och hans mamma till graven någon dag efteråt istället. Han hade med sig en liten vit nalle med rosa rosett, som han köpt för sina egna hopsparade pengar. I bandet runt nallens hals, satt ett kort med Sofis älsklingsbär, jordgubbar. Inuti hade han skrivit, ”FÖRLÅT” så fint han någonsin kunde med stora svarta bokstäver.
När han lagt ner nallen vid graven och han och hans mamma skulle till att gå, kom Sofis föräldrar emot dem. Jonatan stelnade till och började streta emot för att ta sig loss ur sin mammas hand. Rebecka och Bosse såg dem och stannade några meter bort.
Sofis mamma satte sig på knä med armarna utsträckta mot honom. ”Kom Jonatan! Vi vet att du inte menade något illa, det var inte ditt fel. Kom vännen!” Han gick mycket tveksamt fram emot henne men när han såg att varken hon eller Bosse såg arga ut, slängde han sig i hennes famn. ”Förlåt!” snyftade han förtvivlat ”Förlåt!”