Ett år av saknad > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Linda74 :: Wednesday, August 09, 2006 :: Läst 328 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Kärlek

Äntligen var den här. Sommaren. Jag kände på mig att det skulle bli min bästa sommar någonsin. Jag packade min väska. Såg mig omkring i lägenheten. Strök med handen utmed det sammetslena tyget på soffan. Det kändes vemodigt. Men samtidigt spännande.

Äntligen var den här. Sommaren. Jag kände på mig att det skulle bli min bästa sommar någonsin. Jag packade min väska. Såg mig omkring i lägenheten. Strök med handen utmed det sammetslena tyget på soffan. Det kändes vemodigt. Men samtidigt spännande. Jag kände mig säker på att det skulle bli bra. Trots allt. Ute vid bilen väntade Tobias. Han log när han fick syn på mig. Ett självsäkert leende. Vi visste båda vad som väntade men ändå inte. Han satte sig vid ratten. Jag satte mig bredvid. Allt vårt bagage låg i bakluckan. Tobias satte på musik. Hög, skrålande rockmusik som dundrade ut genom högtalarna. Solen sken från en klarblå himmel. Allt kändes bara så perfekt som det kunde bli. Tobias kramade min hand. Jag skrattade åt något han sa. Vi var ute på stora motorvägen. Snart skulle vi vara där. Om bara några timmar. Jag slöt ögonen och måste ha somnat. Vaknade plötsligt av en smäll och en skarp smärta som skar genom nacken. Jag öppnade ögonen och när jag fick syn på Tobias skrek jag rakt ut. Det var blod överallt. På honom, på mig, på glasrutan. Allt var suddigt. Vi låg upp och ned i ett dike och det luktade bränt. Jag skrek i panik.

Jag vaknade med ett ryck. Klockradions illröda siffror lyste mot mig. Svetten rann utmed mitt ansikte. Mitt ansikte var likblekt. Allt var bara en ond dröm. Tobias var inte död. Det hade inte varit någon olycka. I morgon skulle vi fara. Han och jag mot resten av världen.
Det var då jag insåg att det var årsdagen av Tobias död. Han fanns verkligen inte mer. Skulle aldrig mer finnas här för mig. Det fladdrade lite lätt i gardinerna. Fönstret stod öppet. Det var varmt och kvavt. Mitt nattlinne klibbade mot huden. Det var sommar igen. Ett år hade gått. Jag kunde inte längre glädjas åt sommaren. Den var bara en plågsam påminnelse om det som hände ett år tidigare. Om den dagen då allt rycktes ifrån mig. Då allt förändrades på en sekund och aldrig skulle bli detsamma igen. Jag grät inombords. Önskade att jag kunde vrida klockan tillbaka och att allt skulle bli precis som förut. Då jag och Tobias hade varandra, älskade och var lyckliga. Ödet hade velat annorlunda. Jag hade inte vågat skratta på ett år. Inombords kände jag att det kanske var tid att gå vidare med mitt liv. Men någon del av mig kunde inte. Vågade inte. Och nu var sommaren här och påminde mig om det ofattbara som en gång hänt. Det var plågsammare än jag någonsin kunnat ana. Det var som att uppleva allt på nytt.

Solen lyste där utanför fönstret. Lyste upp rummet. Tvingade mig att vakna. Jag ville inte ens stiga upp ur sängen. Telefonen ringde. Jag tänkte inte svara. Men efter flera sekunders ringande gav jag upp och sträckte mig efter telefonen.
”Ja hallå”, svarade jag med sömndrucken röst. Jag låg fortfarande under täcket med ögonlock tunga som bly. Svettig och varm.
”Linn! Det är Nora. Har du lust att hänga med till stranden i dag? Det blir skitkul!”.
Det var det sista jag kände för. Det här var en sådan dag då jag bara kände för att stänga in mig i min lägenhet, i mitt sovrum och bara somna om. Gömma mig för omvärlden och glömma all smärta som kröp under mitt skinn.
”Nej, jag stannar nog inne i dag”. Jag visste att jag sagt det alltför många gånger under det gångna året. Men jag kunde inte hjälpa att det var så jag kände. Tobias hade varit mitt allt. Allt jag hade att leva för och nu var han borta. Han levde bara i mina drömmar och det kändes inte tillräckligt. Varje tanke på Tobias fick mig att börja gråta. Det kändes så orättvist alltihop.
”Nej Linn”, svarade Nora skarpt. ”Jag accepterar inte ett nej nu. Du behöver komma ut. Ha lite kul. Tobias kommer faktiskt inte tillbaka bara för att du stänger in dig. Jag hämtar dig om en timme”. Jag hann inte ens protestera förrän hon lagt på. Jag gömde ansiktet i kudden. Bet så hårt i läppen att det gjorde ont. Jag slängde i väg kudden så hårt att den slog i väggen mitt emot. Jag tvingade mig själv att häva benen över sängkanten. Tvingade mig själv att gå upp. Fast jag inte ville. Dumma dumma Linn. Jag insåg inte då att hon just gjort mig en tjänst.

Solen lyste fortfarande då jag kom ut till Noras bil. Det var precis lika underbart väder som det varit den där dagen ett år tidigare. Den dagen då jag gått ut till Tobias bil för att åka iväg. Jag drabbades så smått av panik. Funderade på om jag skulle ta cykeln eller gå istället. Det var ju trots allt bara några kilometer till stranden. Nora väckte mig ur mina tankar och nästan släpade mig mot bilen. Innan jag visste ordet av satt jag där i sätet bredvid henne. Noras två år äldre syster Ida satt i baksätet.
”Det här blir kul”, sa Nora glatt.
”Det är precis ett år sedan det hände”, sa jag tyst och sakta. Knappt hörbart. Men Nora hörde.
”Tänk inte mer på det nu, Linn. Lev i nuet!”
Ja, det var ju lätt för henne att säga.

På stranden var det fullt liv och rörelse. Jag försökte förgäves hitta en plats i skuggan, en bit bort från allt folk. Men alla lediga platser var i solen. Jag skulle tvingas vara omringad av folk. Kände att jag inte skulle klara det. Kände mig illamående. Hjärtat värkte. Undrade om jag var på väg att drabbas av panikångest. Funderade just på om jag skulle strunta i alltihop och gå hem igen. Då knackade någon mig på axeln. Jag rös till och vände mig om. Mötte de blåaste ögon jag någonsin sett.
”Är den här ledig?”, sa han, pekade på en liten vit solstol i plast bredvid mig och log ett bländande vitt leende. Jag nickade till svar och kunde inte ta ögonen ifrån honom. Vi stod båda som paralyserade en lång stund. Han försvann lika fort som han dykt upp.
Jag slog mig ner på filten jag lagt ut i sanden. La mig ner för att få lite solbränna. Blundade för att glömma.
”Vad var det för snygging?” Jag tittade upp. Nora tittade nyfiket på mig.
”Vem då?” Jag låtsades oberörd.
”Äh, försök inte. Jag såg nog hur ni tittade på varann”. Jag svarade inte. Orkade inte. Jag hade inga planer på någon romans.

Vi stod i glasskön. Det var en lång kö. Jag kände mig svimfärdig. Visste att jag druckit för lite.
”Hej igen!”. Jag vände mig om. Där stod han igen. Killen med de intensivt blå ögonen. Jag log till svar. Någonting kröp i min kropp. En slags spänning jag inte känt på länge. Jag tänkte på Tobias igen och något höll mig tillbaka. Kände att jag inte kunde. Inte vågade. Det kändes inte rätt.
”Får jag bjuda dig på en glass?” Jag var inte sen med att tacka ja. Att bli bjuden på glass kunde väl inte skada.
Två timmar senare pratade vi intensivt. Han och jag. Vi hade så mycket gemensamt. Han var rolig och påhittig. Precis som Tobias varit fast ändå inte. När vi skildes åt för dagen, med ett löfte om att snart ses igen, kom jag på mig själv med att tänka att jag inte tänkt på Tobias på flera timmar. Kanske var jag redo. Kanske inte. Det fick framtiden utvisa. Men jag insåg att även om tiden inte läker alla sår så lär man sig att leva med sorgen.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här