 |
 |
|
|
|
|
| Orientering i galaxen |
|
Av evaholmquist :: Sunday, August 13, 2006 :: Läst 573 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Humor
|
En sommardag får jag min högsta önskan uppfylld, men det blir inte riktigt som jag tänkt mig...
Denna novell är finalist i tävlingen Sommarnovellen - klicka här för att läsa mer om hur den och du kan vinna!
Det var den 22 juli 2023 som min högsta dröm gick i uppfyllelse.
Hela mitt liv hade jag drömt om att få träffa en varelse från rymden. En rymdfarare. Tänk att få vara den första som mötte någon från en annan planet. Det var egentligen en enkel dröm. Rymdskeppet skulle komma nerfarande ur skyn och en främmande varelse som aldrig någonsin varit här skulle komma. Det var till mig som rymdfararen skulle vända sig för att få träffa planetens president. Hittills hade inget hänt och det hände att jag förlorade hoppet. Vad är egentligen sannolikheten att någon från någon planet utanför Jorden har den teknologi som krävs för att förflytta sig den långa sträckan till oss, att de ska besöka lilla Jorden långt, långt ute i spiralarmarna i Vintergatans galax och att de råkar besöka den just när jag ligger och väntar och väntar på att de ska besöka oss? Det är oerhört osannolikt, eller hur? Men jag kunde inte låta bli att drömma.
Den här dagen låg jag som vanligt i gräset och spanade upp mot skyn. Jag låg halvt dold bakom vinbärsbuskarna och för att kunna se något i solgasset tvingade jag att kisa.
Det var då det hände. En liten prick växte sig större och större och förvandlades till slut till ett spetsigt litet rymdskepp som landade bara 50 meter ifrån mig. Jag satte mig upp.
Hade det äntligen hänt? Eller var det bara en dröm?
Med ögonen runda av förvåning fick jag se en man kliva ut rymdskeppet. Han var faktiskt ganska lik dig och mig. Möjligen var han blekare i hyn och hans kinder blossade i en blåaktig ton. Han stannade till när han kom ut ur rymdskeppet och tittade sig omkring. Så fick han syn på mig och kom emot mig.
Nu hände det äntligen.
Han öppnade munnen:
- Wow, hob, bob, lät det.
Jag kände hur min haka föll ner och munnen gapade. Han rynkade pannan och började mixtra med en apparat som hängde vid sidan om halsen på honom. Så öppnade han munnen igen:
- Förstår du mig nu?
Ljudet kom från apparaten. Det hördes tydligt att det var ett syntetiskt ljud. Lite av den tonlösa rösten som det lätt blir när det är datorgenererat ljud.
En översättningsmaskin. Smart.
Jag nickade ivrigt.
Nu, nu skulle han be mig om hjälp. Jag skulle ta honom till presidenten och bli berömd som den första person som fått kontakt med rymdvarelser.
Jag log och nickade igen. Ännu ivrigare den här gången.
- Är det här tredje planeten?
- Ja, det här är Jorden, sa jag. Det är tredje planeten från solen.
- Bra.
Han suckade av lättnad.
- Då har jag kommit rätt. Skulle du kunna hjälpa mig att?
- Javisst, avbröt jag. Jag kan leda dig till planetens president.
- President?
Han såg förvånad ut.
Han kunde inte veta att vi bara hade en enda president på hela jorden nu. Det var klart att han blev förvånad.
- En President är han som bestämmer här på planeten. Jag kan leda dig till honom.
- Ääh, det är inte nödvändigt.
När han såg mitt ansiktsuttryck tillade han:
- Just nu. Det är lite andra saker jag först vill göra.
Han plockade fram någonting ur fickan som såg ut som en handdator. En förvuxen Palm Pilot ungefär. Den bestod enbart av en stor skärm och instucken vid sidan plockade han fram en liten plastpinne.
Jaha. Den hade en pekskärm.
Jag tittade intresserat på när han slog igång den. Vips kom en stjärnkarta fram. Han petade lite här och lite där. Efter en stund fick jag se Jorden snurra på skärmen. Den snurrade sakta runt sin axel. Jag kunde se Amerika, Europa, Afrika och Asien snurra förbi. Jag tittade intresserat på skärmen medan han höll på att studera den. Så petade han till och bilden zoomades in. Där hade vi Sverige med en liten röd prick alldeles precis vid Vätterns sydspets.
- Här är vi, ja, sa han belåtet.
- Vilken fantastisk karta.
- Ja, hela planeten är kartlagd. Här finns alla detaljer ner på 100 meters noggrannhet.
Vilken fantastisk upplösning.
- Finns det på alla planeterna som finns med i stjärnkartan?
- Ja, i stort sett.
Han tittade upp från datorskärmen och tittade allvarligt på mig.
- Du förstår. Det är tillåtet att ta hjälp av de bofasta.
Han lät enträgen. Det verkade vara viktigt för honom att jag förstod vad han menade.
Tillåtet? Vad menade han med tillåtet? Det måste vara en felöversättning. En översättningsmaskin måste ju kunna göra fel.
Hans ögon dök ner på skärmen igen.
- Nu ska vi se här, sa han. Ja, det var på ett, ja nästan som ett väldigt utbrett u och så var det någonstans på mitten av det. Det är på ett berg. Ganska högt tror jag.
Han petade på skärmen några gånger. Jag såg jordgloben snurra ett halvt varv.
- Där, utropade han.
Japan zoomades in på skärmen. Ett stort kors var inritat. Ungefär mitt på Japans stora ö. Jag tittade närmare på den.
- Det måste vara Fuji, sa jag.
- Fuji?
- Ja, det är det högsta berget som finns i Japan tror jag. Korset ser ut att ligga precis där.
- Vad bra. Då är det dit vi ska. Då går vi då.
- Går?
Jag stirrade på honom.
- Det går inte att gå dit. Det är massor av hav emellan. Dessutom är det oerhört långt. Det finns inte en chans att vi ska kunna gå dit.
Han sneglade ner i sin apparat och rynkade ögonbrynen.
- Jag tycker alltid att det är så svårt att bedöma avstånden. Och varför kan inte haven ha samma färg på de olika planeterna. Ok, då får vi ta rymdskeppet.
Så stegade han iväg till rymdskeppet medan jag halvspringande följde efter honom.
Skeppet var ganska litet och trångt. Där fanns precis rum för mig och rymdfararen. Kontrollerna verkade bestå av en enda stor pekskärm. Han dockade sin lilla bärbara dator på sidan. Han pekade på det röda krysset som låg vid Fuji. Dörren stängdes. Ett lågt svischande ljud hördes. Marken föll undan från oss. Det var fascinerande att se Jorden utbredd under mina fötter. Det här var precis så fantastiskt som jag alltid föreställt mig det. Vi flög ganska lågt och passerade Europa i rask takt. Jag fick syn på Paris som bredde ut sig nedanför oss.
- Titta där. Det är där presidenten bor.
- Jaha.
Han tittade förstrött ner.
Tänk när jag tar honom till presidenten. Alla journalister kommer att vilja veta hur jag fick kontakt med honom. Kanske blir jag rådgivare till presidenten. Men först ska vi till Japan. Till Fuji. Jag undrar vad han ska göra i Fuji. Kan det vara någon vis man han ska träffa där? Det bor säkert en eremit på berget som han vill träffa.
Jag ville ha svar på alla mina frågor, men jag insåg att rymdfararen inte var på humör för att svara på dem nu. Han satt och tittade intresserat ner på sceneriet som rullade förbi nedanför oss. Till mig yttrade han inte många ord och själv var jag också fascinerad. Europa försvann. Vi passerade in över Istanbul, kom in över Kina och där, där framme låg Japan. Vi landade vid foten av Fuji.
- Vi ska upp på högsta toppen, sa han. Den ligger på punkthöjden.
Punkthöjden?
Vi började trava. Han var förvånansvärt vältränad. Jag pustade och kände hur musklerna protesterade medan vi kämpade oss upp. Efter flera timmar hade vi äntligen lyckats ta oss upp på toppen. Jag föll ihop i en liten hög. Det var en vidunderlig utsikt som bredde ut sig framför mina ögon. Jag insåg till min förvåning att vi inte alls hade landat vid foten av Fuji. Det var ganska högt upp på bergssidan. Det var nog tur det för det ger inte mycket kondition att ligga på rygg och spana efter rymdskepp. Jag tittade förstrött bort mot rymdfararen som stod och tittade ner i sin handdator. Han tittade hit och dit, rynkade fundersamt pannan och gick sedan runt på den lilla plattformen medan han noga såg sig omkring. Ansiktet klarnade och han log. Han ställde sig alldeles vid kanten av en sten som låg där och tryckte på skärmen.
- Ja, det var den det, sa han. Nu ska vi till ett ställe till.
Jag satte mig upp.
- Är vi redan klara?
- Ja. Nästa kontrollpunkt blir kanske lite trixigare.
Vi var med ens uppe i luften igen. Huvudet började kännas tungt. Utsikten över Jorden intresserade mig inte lika mycket längre. Jag förstod mig inte riktigt på rymdfararen.
Vad var det egentligen han sysslade med? Vad det någon typ av inventering han sysslade med? Men han hade ju detaljerade kartor redan. Det var kanske spioneri. Var det möjligt att han ville besöka olika delar av Jorden för att kunna planera för var de skulle anfalla? Men vad skulle han med mig till? Tankade han ut information ur min hjärna utan att jag var medveten om det?
Jag tog sats.
- Om du flyger till Europa nu ska jag hjälpa dig att träffa presidenten.
Det verkade som om han inte hört mig.
- Vilken del bor du i?
- Ja, det är en del av Europa. Det kallas för Sverige.
- Är det nära till den där presidenten du pratar om?
- Det är närmare än till Japan.
Min röst lät knastertorr.
- Jag hinner nog inte träffa den där presidenten. Det får vara bra ändå. Det går på tid förstår du.
Jag blev stum.
Ville han inte träffa presidenten? Det var klart att han ville. Det måste alla vilja. I alla fall jag.
- Trevlig planet.
Hans ton var konverserande. Det var som om han ville släta över min besvikelse även om han inte kunde förstå den fulla vidden av min besvikelse. Hur skulle han kunna det? Jag satt tyst i mitt hörn.
- Nästa kontrollpunkt är vid ett högt torn. Någonstans här.
Han pekade på skärmen. Mot min vilja böjde jag mig framåt för att se.
- Men det är ju Paris.
Jag kände hur hoppet började spira igen.
Allting var kanske inte hopplöst. Paris. Det var där presidenten bodde.
- Känner du igen tornet?
- Ja, det är Eiffeltornet.
- Vad bra.
Han pekade på Paris. Ett lågt surrande. En liten aning av en sväng. Det var allt som visade att vi bytt riktning.
Äntligen. Nu närmade vi oss. Den lilla tiden det tog kunde inte spela någon roll.
Vi landade mitt inne i Paris. Jag var lite förvånad över att ingen reagerade när vi landade. Utanför rymdskeppet passerade mängder av turister, men inte en enda av dem vände huvudet mot skeppet. Det var som om inget märkligt hade inträffat. Jag tyckte att de borde reagera på ett rymdskepp mitt inne i Paris. Vi stod mitt ute på en av gräsmattorna nedanför Eiffeltornet. Jag gick ur rymdskeppet, kastade en blick mot det och studsade. Rymdskeppet hade försvunnit. Rymdfararen var redan med långa steg på väg mot tornet. Jag fick springa för att hinna upp honom. Han stannade alldeles under och tittade långt upp.
- Det var högt, sa han. Kontrollpunkten ska vara allra högst upp. Hur tar vi oss dit?
- Vi får ta en av hissarna, men det är väldigt långa köer. Alla turister vill upp i Eiffeltornet.
Vi ställde oss i kön. Kön rörde sig framåt i snigelfart. Solen brände våra huvuden. Rymdfararen verkade helt oberörd. Han tittade sig intresserat omkring och studerade alla oräkneliga försäljare som försökte prångla ut allsköns skräp. Till slut kunde vi klämma in oss i en av hissarna och fara upp till andra våningen. Sedan var det bara att köa till nästa hiss. Äntligen kom vi upp till översta våningen. Det var en underbar utsikt över Paris. Det första jag gjorde var att peka ut presidentens palats. Han tittade inte ens. Istället gick han omkring och tittade uppåt. Han kastade inte en enda blick på den fantastiska vyn. Plötsligt försvann han. Ena sekunden var han där. Nästa var han borta. Jag stod som förstelnad.
Vart hade han tagit vägen? Vad hade jag gjort när jag tog med honom hit?
Det dröjde en kvart. Sedan var han plötsligt tillbaka igen. Han talade lågt:
- Det var den det. Nu är vi färdiga.
Han stegade iväg till hissen medan jag försökte hänga med.
Den här resan måste göra underverk för min kondition. Tur att jag inte nämnt möjligheten att ta trapporna upp.
När vi väl kommit ner igen drog jag honom i armen.
- Kom. Det är ditåt vi ska gå.
- Varför? Jag är klar nu.
- Du måste besöka presidenten nu när du är på Jorden. Han har aldrig träffat någon från en annan planet. Du måste träffa den som bestämmer på den här planeten.
- Varför då?
Jag stannade. Runtomkring oss var ett högljutt sorl. Det sköljde över oss som vågorna på stranden. Där vi stod var det alldeles tyst. Det var som vi befann oss i en ogenomtränglig kupol. Min röst var stilla.
- Vad är du ute efter?
- Jag är klar, men det är klart att jag kör dig hem först. Kom nu.
Han gick bort mot gräsplattan där jag visste att vi hade ställt rymdskeppet. Jag hade inget annat val än att följa honom. Alldeles innan vi var framme tog han tag i min hand. Jag kunde fortfarande inte se något rymdskepp. Han ledde mig in.
Jag var alldeles tyst under resan tillbaka. Det var helt klart att han inte ville svara på mina frågor. Det var ingen idé att ställa några fler. Jag kunde bara inte förstå vad han var ute efter. Turistade han på Jorden? Ville han bara se vissa spännande platser som vilken turist som helst. Han verkade inte vara intresserad av att träffa presidenten. Och hur kunde han få både rymdskeppet och sig själv att försvinna? Rymdfararen sa inget heller. Han gnolade sakta för sig själv. Han verkade belåten och tillfreds med livet. Alltför snart var vi hemma igen.
- Nu är vi framme, sa han.
Han lät mycket belåten. Han följde mig ut ur rymdskeppet och klappade mig på axeln.
- Tack för hjälpen. Det var bara två kontrollpunkter på den här planeten, men utan dig hade det inte alls gått lika snabbt. Det gick faktiskt mycket snabbare nu när jag hade en bofast som kunde hjälpa mig.
Jag kände mig ännu mer förvirrad. Vad menade han egentligen? Frågan hoppade ut innan jag kunde stoppa den.
- Kontrollpunkter? Vad menar du med det?
Han drog upp sin eviga handdator. Framför mig dök jordklotet upp. Han visade på de två kryssen där vi hade varit; Fujis topp och Eiffeltornets topp.
- De här ställena måste jag besöka. Och…
Han pekade på skärmen. Mars dök upp. Överst vid Mars nordpol var ytterligare ett kryss.
- …här är ytterligare en kontrollpunkt. Det finns ett tiotal planeter. Sammanlagt är det tjugo kontroller som vi måste besöka. Den som gör det på snabbast tid vinner tävlingen. Ja, vi kallar det för orientering. Det är en jättestor sport på vår planet. Jag har bara tre kontroller kvar på två olika planeter. Det är inte mycket. Jag tror jag ligger bra till i tävlingen. Tack vare dig.
Han log mot mig och travade in i rymdskeppet igen. Jag stod i backen alldeles vid vinbärsbuskarna och såg honom fara.
Det var på kvällen den 22 juli 2023 och min högsta dröm hade just blivit uppfylld. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|