Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Rosenbuskar och törnesnår Av Roberteriksson :: Sunday, August 13, 2006 :: Läst 331 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Svensk sommar. Fest med oönskade gäster och kärleken ligger i luften. Ska Peter stå emot frestelsen att för en kväll bryta med sitt vanliga, trista liv och ge sig hän åt sina fantasier? Peter hatade att de skulle komma. Där han stod tårögd i röken på verandan med grillspaden i ena handen och babyn skrikandes på armen undrade han varför de alls bjudit in dem igen när det alltid medförde sådant besvär. Solen hade legat på hela dagen och trots att kvällen fört med sig lite svalka så svettades han kraftigt i oset från köttbitarna på grillen. -Är du klar med potatisen? ropade han. Anna tittade fram ur dörren iklädd förkläde och det blonda håret uppsatt i en hästsvans. Hon blinkade när hon fick solen i ögonen och skuggade dem med handen. -Det är strax färdigt, sa hon och log när hon såg hans dilemma. Försiktigt lyfte hon Andreas ifrån honom och lade honom mot sitt bröst. -De är ju här närsomhelst, sa Peter och dök snabbt in i röken för att vända köttbitarna igen. Jag förstår inte varför vi var tvungna att bjuda hit dem, vi träffar dem ju nästan aldrig nu ändå, fortsatte han buttert och strök den mörka, svettiga luggen ur pannan. -Sluta nu. Du vet ju hur länge jag känt Tomas, och Mikaela är ju så trevlig. Ni karlar får väl dricka whisky som vanligt så ska du se att ni blir pratsamma. Hon vaggade sakta Andreas i famnen medan hon talade. Peter grinade illa vid tanken på att spendera en hel kväll med Tomas, som var en skrävlare utan dess like, och tillråga på allt att bjuda honom på whisky men bet bara ihop tänderna. De hade redan grälat en gång idag, över något så dumt som tapeterna i barnets rum. Andreas hade lugnat ner sig och Anna placerade honom i barnvagnen där han nöjt kröp ihop och jollrade för sig själv. Peter hade just lagt på de sista köttbitarna när ljudet av en bil som svängde in på uppfarten nådde honom. Grusgången knastrade, han hörde dörren öppnas och hur Anna hälsade gästerna glatt. Tomas bullriga stämma hördes från köket och han stålsatte sig. -Så det är här grillmästaren står! basunerade Tomas och steg ut. Med en smäll ställde han ner en vinflaska på bordet så att tallrikarna skakade och Andreas förvånat vände blicken från mjukisdjuret i hans famn. -Jag tog med en flaska vin i år så vi slipper det där rävgiftet vi drack i fjol, skrockade han. Peter ansträngde sig för att le. -Roligt att ni kunde komma. -Tacka för det, en sån här kväll missar man inte att dricka ett par öl! Han vände sina stora händer mot babyn och lyfte försiktigt upp honom. -Vad är det här för en liten gubbe då? Ja, och vilken fin leksak du har, gullade han och Andreas log och sprattlade med armarna. -Ja gud va söt han är, utbrast Mikaela och klev ut på verandan. Hon böjde sig över honom och jollrade med hans utsträckta händer. Peter blev med ens glad att det redan var varmt ute. Hon var ledigt klädd i en kort kjol och hennes brunlockiga hår böljade ner över ett linne som framhävde hennes former. Han upptäckte att han stirrade på henne och vände snabbt bort blicken och gjorde sig upptagen med köttet. Tänk om Anna hade sett ut sådär! -Anna har gjort en sån himla läcker sallad, sa Mikaela och la armen om Tomas. Jag kan knappt vänta på maten! -Ja fast visst hinner vi med en liten stänkare innan? frågade Tomas och lade tillbaka babyn under täcket. Kocken ser ju alldeles uttorkade ut! Hämtar du flaskan älskling? Han slog sig ner på bänken och lutade sig tillbaka med de stora armarna vilande över ryggstödet medan Mikaela slank in igen. Han var en kraftig man med början till kula på magen, rött kortklippt hår och skäggstubb. -Hur går bilen då? frågade han och slog till den mygga som satt sig på shortsen. Jag såg att du kör Saaben fortfarande? -Jo den rullar än, svarade Peter sammanbitet, väl medveten om den stora BMW:n som gästerna antagligen parkerat på gården. -Ja det är inga dåliga bilar det, fortsatte Tomas och torkade nöjt bort den döda myggan mot bordskanten. Jag hade en 9000 själv, gick som en klocka. Drog knappt nån olja heller. Ett skramlande hördes inifrån köket och tjejerna kom skrattandes ut med varsitt vinglas i handen, bärandes på klyftpotatisen, en Absolutflaska och salladen som Anna rört till. -Nu är maten klar! Och här kommer snapsen med! förkunnade Mikaela och ställde ner allt på bordet. -Nu ska ni få höra pojkar. Visste ni att Mikaelas lillebror läste till lärare på samma ställe som min? Det visste de inte. Båda flyttade till Kalmar och var enligt tjejerna bägge glasögonprydda bokmalar. De skrattade gott åt likheterna medan de ställde fram maten. -Kommer du ihåg den gråa Saaben jag hade Anna? fortsatte Tomas och gjorde plats på bänken. Hon skrattade och log generat medan hon stoppade om Andreas, jo nog kom hon ihåg den alltid. Peter kastade en ogillande blick på dem. -Den har man mycket minnen ifrån! skrockade Tomas nöjt. Peters ögon blev mörka medan han gång på gång vände på köttbitarna. Han tyckte inte om tanken på att Tomas varit Annas ungdomskärlek. Sedan han fått reda på det hade de aldrig pratat om det, som om det på något sätt skulle få hela händelsen att upphöra att existera. Nu spändes dragen i hans ansikte när han återigen blev påmind om det och målmedvetet attackerade han köttbitarna med stekspaden. -Men älskling köttet blir ju alldeles bränt! utbrast Anna som plötsligt stod bredvid honom. Han tittade förstummat på medan hon tog stekspaden av honom och räddade de bitar som återstod till en tallrik. -Står grillmästarn och sover lite? flinade Tomas och lade armen om Mikaela som slagit sig ned bredvid. Peter blängde trött på honom. Anna studerade tallriken med kött och konstaterade att bitarna räckte. -Nu äter vi, sa hon och slog sig ned. -Hur blev det med den där snapsen? frågade Peter och sjönk djupt ner i en stol. Anna hade verkligen lyckats med maten och de högg in på klyftpotatis, kött och sallad med god aptit. Tomas hällde upp åt dem ur Absolutflaskan, Peter hämtade öl i kylen och tjejerna avverkade större delen av vinflaskan innan de sista besticken tillslut lades ner på de barskrapade tallrikarna. -Ja förfan det här gör man för sällan, förkunnade Tomas och tände en cigg i skydd av handflatan. Han drog ett djupt bloss och suckade förnöjt. Solen stod fortfarande en bra bit över trädtopparna i horisonten och han skuggade ögonen med handen när han vände sig mot Peter. -Är du kvar på städet än förresten? -Jo, jag ska ju söka till avdelningschef nu i september. -Trevligt, ja du har ju varit där ett tag nu. -Och du är du kvar på ABB? -Nej satan där slutade jag, är chef på Ericsson i Kista nu, det är jävligt fint. Glider runt hela dagen med en kopp kaffe i ena handen och Dagens Industri i andra! Det är ”Management by wandering around” det, skrockade Tomas. Men nog fan är det skönt med semester ändå. Jobbet ska man hålla sig ifrån så mycket som möjligt eller hur? Peter nickade. Om han ändå hade kunnat ta semester från Tomas skryt också. -Nä nu tycker jag vi flyttar ner i trädgården för kaffe och efterrätt, sa Anna. Jag har planterat en sån fin rosbuske du bara måste se, berättade hon för Mikaela. -Visst en kopp kaffe skulle inte sitta fel! sa Tomas och reste sig. -Tar du ut fikat älskling så ordnar jag kopparna? sa Anna och sköt tillbaka stolen för att resa sig. -Jag fixar det, erbjöd sig Mikaela snabbt som satt närmast dörren och slank med kvicka steg in före Peter. Inne i köket stod ugnen öppen och det kändes varmt och kvavt efter den fläktande vinden på balkongen. Rummet pryddes av blommiga tapeter, ett litet träbord med stolar och längs den bortre väggen gick en lång diskbänk där perkulatorn stod och puttrade. På fönsterbläcket bredvid bordet stod ett stort antal blomkrukor och sträckte sina blad mot dagens sista solstrålar. Köket doftade av jord och växter, med en svag doft av kaffe som spred sig de gånger perkulatorn bubblade till. Mikaela stod på tå vid diskbänken och letade igenom skåpen när Peter kom in. -Vart har ni kopparna? frågade hon leende och slängde en blick över axeln mot honom. Man är ju helt vilse i andras kök. -Där, sa han och pekade mot skåpet längs bort. Hon log tacksamt och började plocka ut servisen de skulle ha. Peter kontrollerade kaffet. Det var färdigt. Han ryckte ut sladden och skulle just gå tillbaka när Mikaela stötte till honom. -Oj ursäkta, sa hon och lade den lediga handen lätt mot hans bröst. Ett leende spelade på hennes läppar när hon böjde ner huvudet och oskyldigt tittade upp på honom under sina långa ögonfransar. Han stelnade till med perkulatorn i handen. Hans blick drogs från hennes ögon ner till kroppen som var tryckt tätt intill honom. Hennes parfym luktade gott och han svalde djupt och letade frenetiskt efter något att säga. -Ta med kaffet, sa hon och skyndade ut, och ögonblicket var borta. Peter stod förundrat kvar och stirrade. Hans hjärta bultade snabbt och hans tankar skenade. Doften av henne låg fortfarande kvar och han fuktade sakta de torra läpparna med tungan. Han kom på att han fortfarande stod med perkulatorn i handen och skyndade sig att leta reda på fikabrödet och gå ut. Utomhus hade de övriga slagit sig ner runt trädgårdsbordet när Peter kom och Andreas sov fridfullt i barnvagnen. Bordet låg i hörnet av gården och var omgärdat av en häck och en stor rosenbuske som avskiljde det från resten av tomten. Häcken stod i full blom och de vita blad som spred ut sig mellan grenarna stod i fin kontrast till rosornas röda lyster. Anna var stolt över sin trädgård och sken som en sol när Tomas och Mikaela beundrade hennes arbete. Peter hade aldrig haft nåt intresse av deras trädgård, men visst var det fint att sitta och fika där. Om inte annat dämpade det alltid ljudet från grannarnas ungar som på sista tiden börjat leka högljudda krigslekar. Tomas hade burit ner ölen som han satt och drack medan Anna och Mikaela studerade rosorna. -Här kommer fikat! sa han och försökte få ögonkontakt med Mikaela. Anna hade bakat biskvier igår och nu satte de sig vid bordet och högg in.. -Lugna er nu, vi ska ha tårta sen med, skämtade hon följt av mätta stönanden från de övriga. De småpratade lite men Peter lyssnade bara med ett halvt öra, upptagen med att tänka på Mikaela som då och då kastade en studerande blick på honom. Han kunde inte få bilden av hennes nätta kropp ur huvudet och flera gånger fann han sig själv stirrande på henne och vände snabbt ner blicken i snapsglaset. -Lite kubb vore väl roligt? föreslog Anna efter ett tag när hon lagt Andreas i sängen. Han hämtade det gamla kubbspelet ur förrådet, pappkartongen var nött och han fick hålla i undersidan för att pjäserna inte skulle ramla ur innan han kunde tippa ner dem på gräsmattan. -Ställ dem lite längre ifrån varandra va? hördes det från Tomas medan Peter gjorde i ordning. Vi är väl inga småbarn? -Vi kör väl tjejerna mot killarna som i skolan med? flinade han och klappade Mikaela på baken. -Ok bara ni inte börja gråta sen som vanligt, svarade hon och tjejerna tog skrattande plats på andra sidan banan. Med varsitt vinglas i handen gick det ändå bra för dem och de hade snabbt tagit ledningen efter att Tomas och Peter missat några lätta kast. -Kom igen nu, den här måste du ju sätta, sa Tomas när bara Peter hade pinnar kvar att kasta. Träffa inte kungen nu bara för fan! Kubben stod relativt nära mittplan men bara en bit bakom kungen, och om han rev den skulle spelet vara över. Han kände Tomas blickar i ryggen när han koncentrerade sig inför kastet. Han gungade handen sakta fram och tillbaka för att ställa in siktet. Han drog efter andan och kastade. Det var ett hårt kast och pinnen slog i marken framför kubben och studsade över i en vid båge. Anna log retsamt när hon plockade upp pinnen: -Det kommer att bli lätt för oss nästa gång gubben om du inte sätter den här. Tjejerna fnittrade. Peter skakade på huvudet och spände blicken i kubben samtidigt som han greppade sin sista pinne. Den här skulle han sätta. -Kom igen nu sluta kasta som en kärring, peppade hans lagkamrat, rapade och slängde en urdrucken burk bakom ryggen. Peter tog en klunk ur ölburken i handen och ställde ner den. Han lutade sig fram med överkroppen och försökte mentalt teckna en bild av hur pinnen gick i en båge från hans hand till kubben han skulle träffa. Han drog tillbaka armen och kastade med en snärt iväg pinnen. Han kände direkt att kastet inte var bra. Han grinade illa och såg pinnen fälla kungen med en dov klang. Tjejerna jublade och gav varandra high-fives; besvikelse och ilska syntes i Tomas blick för ett ögonblick innan han sa: -Äh kubb är så barnsligt ändå, nu tar vi en till whisky va? Tjejerna log retsamt mot Peter när de gick förbi men Mikaela lade handen på hans arm ett ögonblick. -Ta inte illa upp, han är bara så där, viskade hon och gav honom en medlidsam blick. Vid bordet var Tomas redan i färd med att hälla upp det sista av snapsen och tjejerna fyllde på sina glas ur boxen med vin. -Ska jag hämta tårtan kanske? frågade Peter med en blick mot Anna. -Ja gör det är du snäll, den står längst ner i kylen. Ta bestick och tallrikar med. Han nickade och tog upp ölen för att gå in. -Jag kan hjälpa till, erbjöd sig Mikaela plötsligt och slöt upp bredvid honom. Ett litet leende spelade i mungiporna på henne. -Vad är det för tårta? frågade hon på vägen in. -Nån slags gräddtårta med citron i. Anna gjorde den igår och jag har inte fått smaka än. De gick in via hallen och Mikaela slank före honom in i köket medan han tog av sig skorna. -Är den härnere? undrade hon med en blick på det ena kylskåpet när han kom in. -Jo få se… började han men tystnade när Mikaela öppnade dörren och böjde sig ner framför honom. Den korta kjolen stod i vädret och dolde inte mycket av hennes kurviga former. Peter stannade upp och kunde inte ta blicken ifrån henne. Han kände ett pirrande och ett sug i kroppen av begär och hans bröstkorg höjdes när han drog ett djupt andetag. Hans hjärta bultade och han var bara medveten om Mikaela framför sig, allt annat hade försvunnit i bakgrunden. Hon hittade tårtan, lyfte långsamt ut brickan ur kylskåpet och vände sig emot honom. Lugnt ställde hon ner brickan på bordet bredvid dem och tryckte sig nära honom. Hennes fingrar strök hans bröst medan hon intensivt stirrade upp i hans ögon. De var nära varandra, nu kände han återigen doften av henne och hennes sköra kropp tätt intill honom. Han kunde inte tänka längre, åtrån värkte inombords, rev och slet i hans barriärer tills han inte kunde stå emot längre. Hennes ansikte var bara millimeter från honom, och han kysste henne besinningslöst. Hon besvarade kyssarna och de omfamnades, smekte och rörde vid varandra med häftig passion. De pulserade av åtrå och begär och världen hade krympt till att bara omfatta de två. Mikaela knäppte snabbt upp hans byxor och drog ner kjolen. Peter var för upphetsad för att stanna upp och tänka. Hon satte sig på diskbänken och drog honom närmare, och stönande bet hon sig i läppen när han trängde in i henne. -Nej jag tycker nog ändå Kos var finare än Maldiverna, sa Tomas. -Jo fast då hade ni inte barn heller, sa Anna och nickade bort mot huset och den sovande Andreas, Maldiverna är nog mer av ett familjeställe. -Jo det är sant, men det var gott om snygga flickor att vila ögonen på där i alla fall! Tomas flinade mot henne och Anna himlade med ögonen. Tomas hade inte förändrats ett dugg på 15 år och det värsta var att hon inte visste om han skämtade eller inte. Solen låg nu halvvägs under horisonten och skuggorna i trädgården hade blivit längre. Skulle de fika ute var det nog bäst de satte igång snart. -Det var hemskt vilken tid det tar för dem, sa hon, jag måste nog se om dom hittat tårtan än. -Gör så, ta ut ett nytt paket cigg med när du ändå är inne. Peter kramade utmattad om Mikaela som lekfullt slickade honom i örat. Han var utmattad och överlyckligt. Han suckade nöjt och önskade att han haft en ciggarett, det var länge sedan han haft så bra sex och vad han mindes fodrade det alltid en ciggarett. Han svarade med att kyssa henne på munnen och smekte henne sakta över kroppen. Plötsligt vällde paniken upp då han hörde dörren i hallen öppnas. -Går det bra? hörde han Anna ropa. Med ens blev han medveten om att han fortfarande stod med byxorna nere och drog snabbt upp dem från golvet. Mikaela satte full fart samtidigt som Annas steg hördes från farstun och slet på sig kjolen hon släppt ner på golvet. Peter öppnade skåpdörren ovanför sig samtidigt som Anna klev in. -Värst vad ni tar tid på er! bannade hon skämtsamt. Men nu får ni faktiskt komma ut till oss andra. Åh va bra där är ju tårtan, jag trodde ni hade missat den. -Nä vi skulle just ta fram tallrikarna, sa Peter och öppnade snabbt det andra skåpet där tallrikarna låg. Mikaela var röd i ansiktet och studera noggrant tårtan på bordet. Anna öppnade kylskåpet för att plocka ut ett paket ciggaretter och Mikaela passade på att räta till urringningen. -Jag tar ut tårtan, kastade hon ur sig och försvann raskt. Peter plockade ut tallrikarna med ett leende på läpparna. I sitt berusade tillstånd kände han inte någon ångest över vad han gjort utan bara stolthet över att han hade tagit ifrån Tomas något. De följdes åt ut och serverade tårtan tillsammans. Mikaela åt under tystnad men Peter var desto pratgladare. Han skojade med Tomas, frågade om jobbet, bjöd på whisky och var en allmänt god värd. Han dunkade Tomas i ryggen och skrattade gott åt sina egna skämt medan de övriga tittade stumt på varandra och förundrades över hans plötsliga förändring. Så fortsatte det till framåt midnatt då gästerna tackade för sig och tog en taxi hem. Trötta lade de sig i sängen och Peter somnade direkt. Morgonen kom. De första solstrålarna singlade förstrött in genom gardinerna när Peter vaknade, törstig och med en lätt huvudvärk. Anna låg vänd bort från honom, ihopkrupen djupt under täcket så att man bara såg det ljusa håret sticka fram. Han famlade på nattduksbordet efter något drickbart men hade inte haft sinnesnärvaron igår att ställa dit ett glas med vatten. Trött satte han sig upp och gned sina rödsprängda ögon. Anna mumlade någonting och vred sig i sängen. Ofta klev hon upp före honom, men kanske hade hon blivit väckt av Andreas inatt. Han slängde en blick i spjälsängen där Andreas fortfarande sov som en liten ängel. Tyst lade han undan täcket och smög upp. I köket drack han glupskt ur kranen och satte på en kanna te och rostade mackor. Minnena från gårdagen började komma igen och han gillade det inte. Varför hade han gjort det? Nog hade han tänkt tanken på att vara otrogen någon gång, men att verkligen ha varit det fick det att kännas som om hjärtat trycktes ihop i hans bröst. Han bredde lite smör på brödskivorna, lade en tepåse i vattnet och tog ut alltihop på balkongen. Han var tidigt uppe, klockan kunde inte vara mer än 6 men ute sken solen utan några spår av moln på himlen. Han slog sig ned på bänken och en tår rann nerför hans kind när han bet in på brödet. Varför hade han gjort det? Han tyckte ju riktigt bra om Anna. Hon var omtänksam, klok och hade aldrig ljugit för honom, även om de bråkat en del på slutet. Han surplade i sig lite av det varma teet och tänkte tillbaka på alla de fina stunder de haft tillsammans. De hade rest mycket från början när de träffades och oavsett var de var eller hur jobbigt de hade haft det hade hon aldrig varit elak eller dragit nytta av honom, även fast de såklart haft meningsskiljaktigheter genom åren. Hon var en bra tjej helt enkelt och egentligen för bra för en sån som honom. Han hade alltid trott att alla andra hade det så mycket bättre, men vad var bättre och vem var han att avgöra vem som trivdes bäst med sitt liv? Tillsist bottnade det allt nog i om man kunde vara nöjd med det man hade eller alltid avundsjukt skulle eftersträva andras tillgångar. Att vara tillfreds med sig själv innebar nog att inse att gräset aldrig är grönare på andra sidan tänkte han, och om det ändå ser grönare ut från där man står bör man nog se sig om en extra gång hos sig själv. Det finns alltid områden som blommar mer än man tror. Kanske har man stått och trampat på dessa hela livet och blivit så van vid dem att man aldrig sett dem för vad de egentligen är. Oavsett var nog det första steget till lycka att bli tillfreds med sitt eget liv, och det tänkte han bli nu. Han skulle satsa allt på Anna och Andreas. Inget skulle stå i hans väg. Kanske skulle de till och med gifta sig i vinter som hon så länge hade velat. Vem vet? Nu trodde han i alla fall inte att alla andra hade det bättre än honom, och även om de hade det så insåg de nog det inte själva.

Kommentarer Av Annie Simonsson Monday, August 14, 2006 kl 10:57 PM Mycket underhållande! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här