 |
 |
|
|
|
|
| Fönsterputs |
|
Av Entroy :: Monday, August 14, 2006 :: Läst 357 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek
|
Lite om mig, lite om allt runt om, lite av alla andra
Du sa alltid att du tyckte bäst om nätterna. Mörkret och den svala luften som dövade alla andra nyanser av liv. Du älskade att ge dig ut i skogen och vandra, dra med fingrarna mot barken och känna grenarna knäckas under dina fötter. Du sa att natten var magisk och att du så gärna ville behärska magi.
Men du var ingen trollkarl som kunde uträtta mirakel, som böckerna i din bokhylla, och du skulle aldrig finna ett draknäste i en grantopp. Du hoppades men hoppet dog i samma veva som jag hasplade ur mig sanningen.
Du var en sådan person som man kunde se mitt i ett vimmel av rörelser och andra människors ögon. Du såg andra, du fick och du tog men jag undrar om du någonsin gav tillbaka. Alla ville ha en bit av dig att spara på, du glänste över alla andra men jag var inte den som backade när du klev genom staden som en ångvält och jag backade inte när du krävde fullt utrymme, för jag vägrade bli kvävd ännu en gång.
Du såg styrkan och oberoendet och du drogs till min självkänsla och mitt självständiga sätt att aldrig låta någon sätta sig på mig eller låta någon trampa mig på tårna.
Du fängslades av det jag hade att berätta om mig själv och du ville veta mer och ha mer av mig men jag kunde säga stopp till dig för jag såg att du egentligen var svag men du kunde inte själv se din svaghet och din vekhet.
Det var inte du som stod bredvid när någon behövde hjälp, det var du som vände ryggen till och blundade. Jag såg på, jag ryckte in, jag drog upp och höll upp alla fallande pelare. Jag kunde skrika när någon gjorde fel, och jag kunde skrika högt, det fick du veta.
Du kröp alltid upp i mitt knä som en kattunge och ville bli kysst väldigt försiktigt och långsamt och du grät för du sa Jag älskar dig men jag tror att du vill ha något annat, och jag grät för jag visste att du hade rätt, jag ville ha en stark existens att kunna luta mig emot och du var svag inuti och stark utanpå.
Men jag kysste dig långsamt och försiktigt och jag höll om dig när du inte kunde sova och jag älskade dig när så behövdes men jag kände aldrig med hjärtat.
Du sa Om jag mister dig förlorar jag stjärnorna och havet och då har jag ingen lust att resa längre.
Jag sa Du kan inte förlora något som inte är ditt och som inte tillhör dig. Då såg du på mig och sa att jag var ditt allt och att du äntligen hittat ett hem där du kunde vara trygg.
Jag sa Jag vill inte vara ett hem för dig.
Du förstod inte att jag ibland ville bli en Någon för dig, att jag ville betyda mer än trygghet, jag ville vara Kärlek och väcka känslor och vara en existerande varelse för dig. Du kunde inte se att min egen jakt drev ut mig i öknen där jag hungrade efter att få vara, du såg inte hur min egen panik och min egen ensamhet högg sönder mig från insidan.
Du fick höra mig skrika. Du fick se mig gråta, du kysste bort mina tårar och tröstade mig men du frågade aldrig vad som gjorde ont och ibland kan sådant förstöra allt för en människa.
Du satt där, stilla in din egen värld med telefonluren mot ditt öra och hörde mig snyfta i andra änden men du sa bara att allt skulle bli bra men hur kunde det någonsin bli bra när det var du som hindrade min framtid från att få träda in?
Du var mitt självmord för genom din nonchalanta omtanke blev jag så väldigt liten till skillnad från din självgodhet och det var nog det som förstörde allt vi hade för du såg aldrig på mig. Du såg att jag var ett bidrag till din glans, en géle som du kunde putsa dina fönster med och jag tillät dig att få ha mig som ett Något men jag ville vara någonting mer och du kunde inte tillåta att min frihet förändrade oss.
Du lärde aldrig känna mig och mina spöken i garderoben. Du visste ingenting om tårarna eller om den spruckna rösten som brukade viska Förlåt till barnet som aldrig tilläts leva.
Du fick sväva i blindo i min värld, utan vetskap om aborten, om misshandeln och om isoleringen några år tidigare.
Jag kanske borde vara tacksam över att du inte rev upp gamla sår men ibland behöver man skära upp ärren för att hålet ska läka bättre.
Du sa Bäst av allt är Kärleken. Jag log men skakade på huvudet. Bäst av allt är att veta att vad som än händer så kommer man klara av det, sa jag. Du log, ett sorgset leende, sedan hävdade du bestämt att jag var allt du behövde för att klara av vad som helst. Du bad om mina känslor och jag gav dig ett tomt paket med rosett. Jag antar att du aldrig lärt dig att känna igen ett tomt paket fyllt med låtsaskänslor, för du öppnade aldrig kartongen, du såg aldrig det som var jag och det tog livet av oss båda.
Jag har aldrig mött någon så kall som du, skrek jag i telefonen. Jag skrek, skrek så högt jag kunde, det vibrerade i min trumhinna och du bad mig att andas och lugna ner mig, men hur skulle jag ha kunnat lugna ner mig när allt handlade om att du aldrig fanns där när det gjorde som ondast?
Hur ofta talade jag om för dig att ibland behövde jag bara att du skulle ringa för att höra hur jag mådde, att ibland behövde jag dig hos mig för att lindra smärtan som fanns i hålet efter en bortvald mammas förlorade barn? Jag trodde väl att du skulle förstå att man inte kunde bära den smärtan ensam.
Du lyssnade inte, du tog inte in vad allt betydde, du sa Jag älskar dig.
Men ibland behöver man mer än ord, ibland behöver man människor. En hand att hålla i och ett hjärta som slår högre än hammaren i bröstet, en mur som aldrig faller, ett träd som når till himmelen.
Jag behövde tröst och du behövde närhet och trygghet, var det kärlek för dig?
Jag gav vad jag hade att ge och du gav inget tillbaka för så hade du fått lära dig.
Jag vill att du ska vara med mig hela tiden, sa du. Jag saknar dig, skrev du i ett brev. Jag tror att jag är kär i dig, ska vi dricka kaffe på ett fik i stan? frågade du i telefonen.
Jag blev väl förförd av orden, du var så snäll, du fanns där på dina villkor och högre krav bör man väl inte ha på en människa men jag ville ha någonting av dig när du fick allt av mig.
För mig är du alltid stjärnorna och havet, du är vågor och stormar och du får min värld att rotera, sa du. Men du försvann. Du hittade en annan stjärnhimmel och ett annat hav där vågorna var lite enklare att rida ut och där stormarna inte slet sönder dig. Du behövde någon som tog hand om dig och jag skrev på en tegelvägg Ingenting var för dig!
I dina minnen blev jag ett spel, Memorie; Hitta två likadana bilder och du får poäng, finn två olika och du förlorar till en annan spelare.
Det är sådan jag är och det är sådan jag var. Man fick bara en chans med mig och du sumpade alla chanser trots att jag ville något mer med dig. Jag trodde på oss men du var aldrig där när jag tyst viskade Förlåtförlåtförlåt, då klockan var tre på morgonen och när jag fortfarande hörde skriken från ett väsen som aldrig fick bli något större fanns ingen där för att kyssa bort tårarna.
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|