 |
 |
|
|
|
|
| Mardrömmarnas Hjärta - del 2 |
|
Av Ashma :: Monday, August 14, 2006 :: Läst 429 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr, Rysare, Blandat
|
Träffa Ashma, härskarinnan över de döda.
Plötsligt lade hon ner skelettet i lådan, lade den bredvid sig i sängen och gick ut ur rummet. Hon följde korridoren förbi biblioteken till trappan. På var sida om korridorens slut stod två enorma stenlejon på varsin piedestal med det svarta svärdet inhugget. Lejonen bugade när Döden gick förbi dem ner för trappan. När hon gick förbi korsriddarna vid trappans fot gjorde dessa honnör åt henne med varsitt svart svärd.
Hon gick ut ur slottet. I fjärran kunde hon skymta porten genom vilken hon, en levande, tog sig in och ut ur sitt rike.
Hon gick ned för slottstrappan och tog ett steg på de dödas mark. Genast stod hon vid porten som ledde till de andra världarna och de levandes dimension. Hon placerade handen i fördjupningen mellan portens två dörrar och genast öppnade de sig. Det var alltid lättare att komma ut än att komma in.
Så fort hon steg utanför porten stängde den sig igen. Nu hade hon framför sig ändlösa korridorer av mörker fyllda av monster, men hon visste vart hon skulle, hon visste hur hon skulle gå.
Hon måste skynda sig tillbaka till de levande innan det märktes att hon saknades. Då skulle hennes far slå ihjäl henne eftersom han trodde att om hon inte var hemma så gjorde hon något oanständigt, och så var han ofta full. Men att försöka slå ihjäl henne skulle bara leda till hans egen död. Men det skulle inte se bra ut om hennes far dog. Hennes familj skulle bli utskämd och det skulle verkligen inte passa hennes blod och arvinge.
Medan Döden följde korridorerna mot sitt mål tänkte hon på sin yngre bror, och fnös. Det var tur att det inte var han som fått ta över dödens rike. Som den naiva och alltför snälla människa han var skulle han aldrig kunna ta något sådant ansvar. Dessutom var han korkad, i alla fall i Dödens mening. Han, Oktavius, såg döden som något sorts hot mot allt och alla. Korkade unge. Döden var så mycket mer. Bara tanken på det fick adrenalinet att forsa genom hennes kropp.
Hon kunde knappt hålla sig ifrån lik. När hon såg ett ville hon lägga sina skeletthänder på kroppen så att allt skin, alla muskler och alla organ försvann och bara det underbara skelettet fanns kvar.
Men hon gjorde det aldrig. Hon höll sina känslor i styr och sin kropp som den skulle vara i de levandes dimension.
Hon var framme på den öppna plats varifrån hon skulle komma till sitt hus.
Hon sträckte ut armarna och började tala på de dödas språk.
Döden började glöda i ett rött sken. Plötsligt slog det röda ljuset upp så att hon såg ut att stå i brand. Hon höjdes långsamt upp genom taket där en svart spiral nu uppenbarat sig. När hon kommit igenom hålet var hon i sitt rum i de levandes dimension.
Hon stängde igen den svarta spiralen, sedan ställde hon sig framför den stora golvspegeln och såg på när hennes ögon skiftade färg från rött till grönt och hur hennes klänning bytte färg från svart till grönt. Sedan flöt hon ut ur sitt rum för att gå ned och inta kvällsvard med sin familj.
På vägen till matsalen knuffade hon bryskt undan några slavar, vilket fick någon att ilsket skrika till bakom henne. Hon brydde sig inte om sin bror utan fortsatte bara.
Hennes namn här hos de levande var Ashma, vilket betydde ”Döden” på de dödas språk. Det var hennes mormor som hade insisterat på att hon skulle heta detta, och det var Ashma tacksam för. Hon tyckte mycket om sin mormor eftersom hon var den som bott i Mardrömmarnas Hjärta före Ashma, och före henne hennes morfar, och före honom hans farfar, och före honom hans farmor osv. osv. så långt tillbaka i tiden man kunde komma.
Ashma log. Hon älskade döden och dess rike, och hon var dess härskarinna. Ashma, Döden. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|