Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Bakom hat finns det kärlek Av Annie Simonsson :: Tuesday, August 15, 2006 :: Läst 353 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Kärlek Vi gick runt i ett och ett halvt dygn helt ovetande, tills en morgon när jag var ute och vandrade förstrött på den ödelagda stranden. Rädslan över att en kropp skulle flyta in vid mina fötter, gjorde att jag höll mig så långt upp på stranden som möjligt. Mina ögon fastnade plötsligt på en gammal dam som kom gåendes långt bort på stranden. Hon var kraftig och kutryggig, och såg ut att komma från Thailand. I famnen höll hon ett barn, och det högg genast till i hjärtat på mig. Någonting i mig sa att det var Miranda, och jag kände klumpen som spökat i min mage växa sig ännu större. Vi hade alltid utåt sett verkat vara världens lyckligaste lilla Svensson-familj – mamma, pappa, min lillasyster Miranda och så jag. Visst hade vi det bra, det kan jag inte förneka – men under ytan… Vi hade gott om pengar och var försedda med det senaste lyxprylarna, som ständigt uppdaterades. Vi bodde i ett eftertraktat villaområde, och vi var väldigt omtyckta bland våra grannar. Mamma och pappa var riktiga tvillingsjälar – de hade träffats på gymnasiet och hållit ihop sedan dess. Inom familjen hade vi byggt upp många egna traditioner, och en av dem var att vi alltid firade jul i Thailand. Vi åkte dit första dagen på jullovet och kom hem sista. Det gjorde ingenting att vi missade snön på julaftonen - den fick vi ju ändå uppleva innan vi åkte, eller när vi kom hem. Ja, visst verkar det vara en familjeidyll? Det var bara ett problem, som nästan alltid förstörde allting vi gjorde tillsammans – jag och min lillasyster kom aldrig överens. ”Det där var väl inget, vilka syskon gör det?” kan man tänka. Men det här handlade inte om lite tjafs vid middagen, eller en och annan svordom då och då. Nej, vi stod helt enkelt inte ut med varandra. Hon är sex år yngre än mig, så när hon var småbarn gick det väl hyfsat bra. Det var nog först när hon var sju och jag tretton som det satte igång på allvar. Vi bråkade om precis allting, och jag vet inte hur många gånger jag har sagt till henne att jag hatar henne – helt och hållet oacceptabelt alltså. Värst var det när någon av oss kramades med mamma. Den andra blev vansinnig och skrek och grät av ilska, för att behöva dela sin mamma med någon. Våra föräldrar var förtvivlade, de kunde inte förstå hur vi kunde avsky varandra så mycket. Vårt syskonproblem hämmade inte bara mig och Miranda, utan hela familjen. De tärde på mammas och pappas förhållande att deras döttrar inte älskade varandra, och hade det fortsatt så hade det mycket väl kunnat sluta i skilsmässa. De kontaktade till och med en familjeterapeut för att få bukt med problemen. Hon var helt förbryllad över hur vi behandlade varandra. Eftersom hon inte kunde hitta något fel i hur vi uppfostrats, så förstod hon inte vad det kunde bero på. Visst försökte hon prata med oss, och försökte med olika tekniker för att få oss att acceptera varandra. Men när inga framsteg visades, så lade mamma och pappa av med familjeterapin. Jag minns att mamma sa åt oss att tänka på de barnen som inte har några syskon, hur ensamma de måste vara. – Jag önskar ändå att jag inte hade något syskon, snäste jag. – Jag med!, snäste Miranda ännu högre. När jag skriver det här så ser jag hennes sorgsna min framför mig, då vi sa det här, helt obekymrat i varandras närhet. Jag tror att mitt problem med min lillasyster satt i min avundssjuka. Miranda har alltid varit väldigt liten och söt som en docka, så hon har alltid varit hela släktens lilla gullegris. Jag såg rött den gången min moster kom med en present till min lillasyster, men ingen till mig. – Jag tror du är så arg på Miranda för att hon är precis, som du, brukade hon säga, för att på något sätt göra mig glad. Just då blev jag bara ännu mer hatisk mot min syster, men den meningen kom att betyda väldigt mycket för mig senare… Jag ska berätta om ett jullov, som förändrade våra liv totalt. Det var jullovet vid årsskiftet 2004/2005. Vi var i Thailand som vanligt, och det var väldigt spänt i familjen på grund av att jag och Miranda hade bråkat ovanligt mycket i år. Jag hade hunnit bli sexton år och min syster tio. Det var ju som alla säkert vet, det här årsskiftet som den hemska Tsunamin sköljde in över sydost Asien. Jag minns att det var just den dagen, den 25 december, som jag och Miranda hade ett riktigt stort gräl på morgonen. Det slutade med att vi skrek att vi hatade varandra, och att vi vägrade att spendera dagen tillsammans. Mamma och pappa ville undvika fler gräl, så pappa gick och badade med Miranda medan mamma och jag låg och solade. Jag minns hur ilsket havet var, det tycktes koka innan den stora vågen syntes i horisonten. När folk såg alvaret i den rådde det panik på stranden. Mamma ville springa till pappa och Miranda, men en gammal man skrek åt henne att vända om och springa uppåt. – Ni har ingen chans! Vänd om! På något märkligt sätt hamnade jag och mamma uppe på ett hustak. Det var många familjers räddning - på nästan alla tak satt det människor och grät och skrek. Några hus föll ihop av vågens styrka, men vi hade änglavakt den dagen. För första gången på länge höll jag och mamma om varandra, och grät i varandras famnar. Vi satt i flera timmar efter att det lugnat ner sig uppe på taket, och när vi vågade oss ner var vi utsvultna. Jag behöver väl knappast förklara hur det såg ut efter vågen. Alla nyhetsbilderna har gjort att folk har en ganska klar uppfattning om det hela. Men det var verkligen hemskt att se alla kroppar över allt. Trots hungern som malde i magen kunde ingen av oss äta. ”Vart var pappa och Miranda?” ”Hade de klarat sig?” ”De var ända nere vid havet när vågen kom”. Tankarna ekade i huvudet på mig. ”Havet när vågen kom... havet när vågen kom… havet när vågen kom”. Efter allt jag sagt och gjort mot min lillasyster, så borde det vara pappa jag var mest orolig för. Men så var det inte. Det förvånade mig själv lika mycket som det skulle förvåna någon annan som visste om vår situation. Allt jag kunde tänka var ”förlåt mig lilla älskade Miranda… förlåt mig”. Jag kände mig som världens hemskaste människa som hade varit så grym mot min lillasyster. Jag som är hennes storasyster! Jag borde ta hand om henne, lära henne allt som jag kan. Tanken slog mig plötsligt, att vi aldrig hade suttit och pratat på tu man hand, om saker som berör oss, som man alltid ser syskon i filmer göra. Jag hade helt enkelt tagit min syster för given. Sett henne som en självklarhet, som alltid ändå skulle finnas där i mitt liv. Självupptagen, hade jag sett min lillasyster som ett bihang och inte en tillgång, en vän för livet. Räddnings- och välgörenhetsorganisationer anlände väldigt snabbt och satte igång att hjälpa drabbade, både med sjukvård och med proviant. Vi blev erbjudna en resa hem så snart som möjligt, där vi kunde få hjälp med vår chock. Men självklart ville vi stanna kvar, vi kunde ju omöjligt lämna halva vår familj, utan att veta hur det var med dem. Miranda och pappa satt uppsatta på listor med namn och bild under rubriken ”MISSING”, och vi fick titta på döda kroppar för att se om det kunde vara dem. Det här fick frivilliga anhöriga göra, för att man skulle identifiera så många kroppar som möjligt. Dock, så var ingen av kropparna dem, och de fanns inte med på listor över identifierade kroppar. Vi gick runt i ett och ett halvt dygn helt ovetande, tills en morgon när jag var ute och vandrade förstrött på den ödelagda stranden. Rädslan över att en kropp skulle flyta in vid mina fötter, gjorde att jag höll mig så långt upp på stranden som möjligt. Mina ögon fastnade plötsligt på en gammal dam som kom gåendes långt bort på stranden. Hon var kraftig och kutryggig, och såg ut att komma från Thailand. I famnen höll hon ett barn, och det högg genast till i hjärtat på mig. Någonting i mig sa att det var Miranda, och jag kände klumpen som spökat i min mage växa sig ännu större. Jag började småspringa mot kvinnan. Ja, det var Miranda. Hennes blonda lockar hade slätats ut av vattnet, och låg nu i tovor. När jag kom närmare såg jag att hennes ögon var slutna, och jag hörde att den gamla kvinnan grät. – It’s my little sister!, skrek jag till kvinnan. Hon förstod inte engelska, men hon förstod att jag var en anhörig och la Miranda i min famn. Jag kände genast en värme rusa genom min kropp, trots att hon var kall som is. Jag hade aldrig tidigare känt hennes kropp så här. Det var nästan som att hon först blev levande för mig då, när hon kanske inte ens var det. En tio-åring är trots allt ganska tung, men jag fick oväntade krafter och sprang med henne ända till sjukvården som hade rustat upp sig på vår semesterort. De konstaterade att hon var vid svagt medvetande, och hon fördes till ett sjukhus. Jag sprang till mamma och berättade, och vi åkte dit tillsammans. Miranda kom till fullt medvetande först efter åtta timmar på sjukhuset. Jag minns så väl hennes uppvaknande. Mamma hade gått på toan för första gången, och jag satt och höll hennes hand. Hon såg så lugn ut, som en liten ängel – och för första gången gjorde det mig inte arg. – Snälla, snälla Miranda, vakna upp nu, viskade jag. Jag lovar att bli världens bästa storasyster. Det här var ord som jag hade upprepat hela kvällen. Plötsligt började hennes ögon öppna sig. De var ihop klibbade av var, men efter ett tag fick hon upp dem helt. Hon såg sig om, och hennes ögon fastnade på mig. Jag tror hon var väldigt osäker på hur hon skulle reagera i den stunden. Jag menar, vårt förhållande var som sagt inte det bästa. Mina ögon tårades när jag såg hennes stora, skrämda, klarblå ögon. Det var min tur att visa mig som storasyster, att hjälpa min stackars syster. – Miranda förlåt mig..!, viskade jag. Hon började också gråta, men hon fick inte fram ett ljud. Jag kramade henne hårt (så hårt jag bara vågade med tanke på omständigheterna) och länge, och sa för första gången att jag verkligen älskade henne. Hon sa det samma till mig, och sedan hörde vi mamma brista i gråt bakom mig. Hon hade kommit in och sätt oss, och det måste ha varit en befrielsens stund för henne. Jag tror hon önskade att pappa var med just då. Miranda blev utskriven efter ytterligare ett dygns observation. Ingen förstår hur en liten späd tio-åring som hon överlevde vågen, och själv har hon inga minnen av vare sig den, eller kvinnan som räddade henne. Hur det gick för pappa? Hans kropp hittades vid ett vattenbryn efter ytterligare fem dygn, men jag såg aldrig hans kropp. Trots sorgen efter pappa så har vi vuxit otroligt mycket som familj. Att det ska till en Tsunami för att man ska förstå att man älskar sin lillasyster är helt otroligt, men jag ska aldrig mer ta henne för given. Jag förstår nu vilken tur jag har som har en sådan fin lillasyster, och jag skulle inte byta ut henne mot någonting i hela världen. Men det förstås… hon får ju faktiskt fortfarande väldigt mycket uppmärksamhet. Och hon kan fortfarande bråka och skrika så att jag tror att mitt huvud ska sprängas. Men hon är ju faktisk precis… som jag.

Kommentarer Av Mette W Thursday, August 17, 2006 kl 1:38 PM Åh! Trots lite stavfel och grammatiska fel fick den här texten mina ögon att tåras! Jättefin! Av Ewy_Ylle Friday, August 18, 2006 kl 3:51 PM Från mina ögon rann tårarna. Vicken jävla fin berättelse. Så sorlig. På slutet så var jag lite rädd att inte deras pappa skulle nämnas. men jag kunde pusta ut. Att han inte klarade sej va oxå så jävla sorligt. Tack för en trots den sorliga historien en braiga läsningen. Av blacki_frännfors Monday, August 21, 2006 kl 6:39 PM den va jä'tte bar en 5 Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här