Nadia, jag vet inte riktigt hur jag ska börja,tårarna har blivit allt för många nu,och ingen ork finns kvar. Jag förstår inte ens hur jag kan skriva, men jag gör det för din skull, jag vet att du lyssnar på varenda ord jag skriver.Det ger mig styrkan att fortsätta, även fast du är borta så stärker du mig på alla sätt. du är styrkan i mitt liv. Det har du alltid varit och förblir det livet ut,spelar ingen roll om du inte existerar på denna jord, men någonstans gör du det, det vet jag och det håller mig vid liv. Jag ser framför mig en enormt lång sand strand, stora vågor som smeker sanden, och lite längre upp, där ligger du. Med dina snygga solbrillor och bara ler, jag blir bländad av ditt leende som är starkare än själva solen. Det är så jag måste tänka, tänka ljust, för om du är lycklig är jag det också. Men mitt i de ljusa tankarna blir jag påmind om den där dagen, där allt bara rasade. Där du försvann.

Mörka skuggor som tog över mitt liv, långsamt...

Jag önskar jag kunde hjälpa dig ,men det var lönlöst, alldeles försent, du var borta..

 Fredagen var helt perfekt, speciellt morgonen. Fönstret hade varit öppet hela natten så blomsterdofterna från bakgården täckte hela rummet och gjorde morgonen speciell, levande på något vis. Om jag bara visste vad som skulle hända den här dagen kanske jag kunde rädda livet på dig, förhindra smärtan,och det du gjorde. Bara spola tillbaka tiden, då skulle du sitta vid min sida, och lee, som du alltid gjorde. Gud, om jag bara fick se ditt leende igen, en sista gång. Önskar det vore så lätt.

Dagen flöt på riktigt bra, rörde inte en fena den dagen, jag låg bara i sängen och zappade, kanal till kanal. Att göra absolut ingenting kan faktiskt vara riktigt tråkigt. Så kring 14.00 tiden klädde jag på mig och gick till affären. Mamma hade bett mig gå och handla, jag hade ingenting bättre för mig så jag gjorde det. När kläderna var på, tog jag ytterjackan, öppnade dörren och gick nedför stentrappan. Det regnade den där dagen, ösregn. Jag höll handlarlappen stadigt i handen, gömd under min svarta jacka. Jag passerade Nadias hus som bara låg några kvarter från mitt.Ett blått stort hus med vita knutar, ett drömhus helt enkelt. Mycket vackert precis som gården, synd att regnet förstörde. Blommorna såg inte ett dugg levande ut. Tänk att det har gått två månader sen jag sist hade en fot innanför detta hus, min bästa väns hus. Den person jag alltid sett upp till, men varför gjorde hon det? varför övergav hon i sin bästa vän, och VARFÖR försökte hon bli någon som hon inte var! Jag visste att hon hade jobbigt hemma, det kan jag inte förneka. Jag hjälpte henne inte tillräckligt mycket. Det var mitt fel, alltihopa var mitt fel. Om jag inte hade gjort det misstaget jag gjorde, hade du levt.

Det tog ungefär tio minuter innan jag fick syn på butiken, gud vad jag hatade färgerna. Många som hade klagat på det, men ingen orkade riktigt ta tag i problemet så butiken fick behålla den hemska färgen och bli fortsatt utskrattad av turisterna, ganska tragiskt. Ju närmare jag kom den kvadratliknade byggnaden såg jag några personer stå just utanför

ingången, de rökte och skrattade, hejdlöst. När de hörde mig komma blev blickarna som fastklistrade. De stirrade, och slutade plötsligt skratta. Jag gav dom en fundersam blick innan jag fortsatte att gå, ingången var inte långt borta nu. Jag vände huvudet mot ingången och pressade fram ett litet "hej" åt de som stog där, en av dom var Nadia, hon höll i en ciggarett och rörde inte en min när min blick mötte hennes. Hennes kläder var alldeles svarta och ögonen täckta av smink, lager på lager.Man såg knappt ögonen, hon såg ständigt ut att kisa. Det var hennes liv nu, det var hennes val att lämna mig för dom, det gjorde ont. Men jag kunde samtidigt inte kräla efter henne och be henne ta tillbaka mig, så svag var jag inte, och ilskan skulle aldrig tillåta mig det. Jag skulle inte säga ett ord, inte släppa en enda tår. Inga känslor skulle jag visa. Om Nadia ville ha tillbaka mig som hennes vän, skulle hon erkänna både för mig och henne själv att det hon gjort var fel. Men det kunde hon inte. De sa ingenting, bara forsatte att stirra.

Äntligen inne. Handlarlappen var ihopviken och vattnet hade lyckats nå den. Texten gick knappt att läsa. Men det var värt ett försök.Längst upp på handlarlappen stod det mjölk eller mjöl, sak samma.Jag tog en kundvagn och gick in i butiken,där jag handlade allt som stog på lappen, eller försökte åtminstone. Jag betalade och packade ner varorna i stora påsar. Mamma kommer bli förbannad om jag har handlat fel saker. Jag kollade upp , och som jag misstänkte. Där satt dom, skrattade pekade och skrek åt alla som gick förbi. Jag skulle väl bli nästa offret de tryckte ner när jag gick ut genom dörren. Men jag var inte rädd, de kunde inte göra mig illa. Det var så jag tänkte den dagen, men det var fel, så jävla fel. De kunde göra vad som helst och det var precis det dom gjorde. Jag öppnade dörren och skulle just gå när en av påsarna lyckades fastna i dörren. Plötsligt låg all mjölk och alla grönsakerna på asfalten, alldeles smutsiga. Jag ställde försiktigt ner den andra påsen på alsfalten och hämtade grönsakerna och allt det andra som låg utspritt på den våta kalla marken. När jag plockat upp allt, såg jag att en paprika rullat motsatt håll och låg brevid Nadias fot. Jag hade min chans att lämna den, men det gjorde jag inte. De satt och skrattade,gav mig hånflin. Men det hjälpte inte, jag skulle ha den där paprikan, jag hade trots allt betalat för den. Jag närmade mig Nadia som bara flinade, jag sträckte ut handen efter paprikan, men jag hann aldrig. Tina "Gängets ledare" trampade sönder den bara sådär. Paprikan var alldeles mosad. Nu måste det få ett stopp, ilskan kokade inom mig och sekunden efter sa jag:

-Vafan håller du på med?

Äntligen, jag vågade. Att få säga ord man längtat efter så länge var en underbar känsla. Hoppas hon tiger!

-Vad ser det ut som? Lika spydig som alltid, hon började gå mig på nerverna.

-Du får betala för paprikan, du som är så jävla rik.

Att jag bara vågade, för ögonblicket kändes det fantastiskt att äntligen få säga ifrån, men det dröjde inte länge innan samvetet gjorde sitt.

Det var nu jag bara önskade att jag kunde springa därifrån, lämna allt bakom mig, men det gjorde jag inte, jag stannade. Det var jag som orsakade din död. Tina sneglade bara på mig som jag vore ett missfoster eller något liknande. Hon hoppade ner från stängslet och närmade sig.Rädd som en liten hare,stog jag kvar på samma plats förstelnad av skräck, vad skulle hon göra härnäst?

Ciggarett stanken blev tjockare ju närmre hon kom. Plötsligt sa hon :

- Jag ska inte betala för någonting. Jag ska visa dig en sak Annicka viskade hon.

Jag hade inget annat val än att följa dom. Nog var jag rädd allt, men det stoppade mig inte. De gick före mig, alla alldeles tysta. Nadia tittade bakåt , och jag såg skräcken i hennes ögon, den bara växte. Vi lämnade så kallade centrum, och fortsatte längst landsvägen. Var tar dom mig, tänkte jag ständigt från en minut till den nästa. Plötsligt stannade Tina och alla de andra till. Vi var framme vid en tät gammal skog, träden var sen stenåldern såg det ut som , och uttorkat gräs som stank.

-Vad gör vi här?! Utbrast jag, inte en tanke på vad som skulle hända härnäst.

-Du ska få se.

Tina började bli riktigt läskig, de började putta in mig mot skogen, och efter en lång tids vandring tills husen var bortom synhåll stannade dom.

Tina puttade ner mig på marken, alldeles kall i ögonen. Sedan bröt helvetet lös.

-VAFAN TÄNKTE DU PÅ NÄR DU SA ATT JAG SKULLE BETALA FÖR DIN RUTTNA PAPRIKA!?!

Nu var jag riktigt rädd, men jag sa endå ifrån. Hon kunde inte behandla folk som hon gjorde mot mig. Det här var tvungen att få ett stopp!

-DU TRAMPADE PÅ DEN, DET ÄR DIN SKYLDIGHET ATT BETALA!

-JASSÅ?! DÅ ÄR DIN SKYLDIGHET ATT DÖ!

Jag trodde mitt hjärta stannade för sekunden, allt liv runt omkring mig bara dog, menade hon verkligen att hon skulle döda mig?

Jag trodde det inte kunde bli värre, men jag hade fel, så förbannat fel.

Tina drog fram en kniv, jag försökte backa. Men min kropp var paralyserad av skräck, alldeles stel och kall. Skulle jag dö?

Hon slet fram min arm,tryckte ner kniven, och drog.

Smärtan var oändlig, jag bara skrek ihopp om någon skulle höra mig.

Blodet bara rann. Nu var jag riktigt arg, riktigt jävla förbannad.

Trots smärtan gav jag inte upp, hon skulle få höra de sanna orden, även om jag var tvungen att dö för dom.

-DU ÄR SJUK TINA,VET DU DET? HELT FÖRBANNAT JÄVLA SJUK!!
SKA DU DÖDA MIG NU? ÄR DET DIN PLAN ? MEN VET DU, DU FÖRTJÄNAR ATT RUTTNA PÅ ETT UNGDOMSFÄNGELSE, DU HÖR HEMMA DÄR!

KOM IGEN, DÖDA MIG BARA!

Jag slängde en snabb blick på Nadia som stod på sidan om,hon var nära tårar.Rätt som det var hade jag en kniv mot halsen,Jag var otroligt rädd, jag trodde att jag skulle dö. Nu visste jag vad Tina var kapabel till, hoppas hon bara straffas för det hon gjorde,även om det inte var med mening.Ett smärfullt "NEEEEJ,låt bli!" kom vid sidan om.Det var Nadia.Hon kom springandes alldeles dränkt av tårar, hon slet bort Tina från mig, och de började slåss. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag skrek hejdlöst och försökte samtidigt dra bort Tina från Nadia.Det var då det hände. På något sätt slant kniven och träffade Nadias mage. Jag var i chock. Nadias skrik glömmer jag aldrig. Ett smärtfyllt skrik som jag fortfarande hör om nätterna, som hemsöker mig. Både dag och natt. Jag tittade runt om mig, men alla var borta, Tina och hennes kompisar syntes inte till. Jag lutade mig över Nadia som var nära döden, och viskade:

-Allt kommer ordna sig, det kommer bli bra.

Jag upprepade det några gånger samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder. Nadia blev allt lugnare.

-Förlåt för det jag gjorde, att jag lämnade dig. Jag skulle aldrig ha gjort

det, du var min bästa vän. Det kommer du alltid vara.

-Tänk inte på det nu, jag förlåter dig. Det vet du.

Tårarna gick inte kontrollera, och Nadias ögon blev allt svagare och tappade sin glans. Slutet var nära.

Hon böjde sig upp och sträckte sig efter mitt öra:

-Jag älskar dig

Jag hann inte säga någonting för Nadia stängde sina ögon,och gav sitt sista andetag. Sedan var hon borta, uppslukad av världen.

Förtvivlad av sorg och längtan, kramade jag om henne en sista gång.

-Jag älskar dig med, sa jag rakt ut i tomma luften.

Det har jag alltid gjort.

Den natten kändes som en evighet, jag berättade för polisen allt som hade hänt. Jag kände mig som en livlös figur som alldrig skulle få sitt normala liv tillbaka. Kanske det var så, att livet skulle forsätta som det var, längtan efter något man aldrig får. Jag släckte nattlampan och försökte sova, när plötsligt en viskning nådde mina öron. Jag hörde inte riktigt vad vinden sa, jag tände nattlampan igen och såg till min förvåning att det låg en liten lapp på nattuksbordet, bara några få ord stod på pappret, ganska otydligt. Men texten såg ut att bli tydligare ju längre jag såg på orden, och till slut såg jag vad som verkligen var skrivit.

Det var inte ditt fel

Tjocka tydliga bokstäver syntes nu, jag visste att det var Nadia.

Hon svarade på mina innersta tankar. Det var inte mitt fel att hon dog, det var något hon valde själv.Trots det kommer jag alltid se mig själv som den skyldiga till hennes död. Men det viktigaste av allt är att jag vet att hon inte såg det på det sättet, det stärker mig, innerligt.

Min älskade Nadia

Änglasjäl

Du förtjänar himlen