Molly Burns Kapitel 2 och 3 > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Fille :: Friday, August 18, 2006 :: Läst 269 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Äventyr

Molly får träffa Richards föräldrar, men det blir inte som någon av dem tänkt.

Kapitel 2

I ett närliggande kvarter befann sig Richard Grim. Han stod vid det fönstret som vätte ut mot gatan. Mest såg han sin egen spegelbild reflekteras i rutan. Han var nöjd med sitt utseende. Han visste att han hade charmat många kvinnor med det. Richard log brett åt tanken. Plötsligt dök ett välbekant ansikte upp i rutan bredvid honom. Det var Molly förstås. Hon sade inget på en lång stund, utan klamrade sig istället fast vid fönsterkarmen och såg längtansfullt ut. Utanför var det fullt med folk. Denna dag var vädret bättre och folk hade gladlynt stegat ut från sina hus. Dagen var ljus och himlen bara en aning molnig. Vita moln svävade oskyldigt framåt på himlen och alla förbipasserande tycktes glada åt denna vädervändning. Det hade hunnit bli maj-månad. Richard sneglade på Molly och log en smula. För två månaders sedan hade han tagit hand om henne, precis som han hade lovat henne. Hennes hår var endast till axlarna nu, men det var välvårdat och vackert. En gång i veckan kom det två kvinnor som tvättade henne och hennes kläder. Det var ganska ovanligt att tvätta sig en gång i veckan, för de allra flesta skedde vårdning av kropp och hår vid högtider, det ansågs vara bra att behålla smutsen på kroppen för det skulle hålla borta sjukdomar, men Molly var envis, hon ville bli tvättad en gång i veckan. Hon var inte lika mager längre, utan hade nu nästan en fulländad kvinnofigur, dessutom framhävde det franska modet hennes kropp. Denna dag bar hon en grön klänning med en snörning. Klädnaden matchade hennes ögon. Molly gned sig ömt om öronsnibben, för ett tag sedan hade hon nämligen tagit hål i örat och det var absolut inget hon hade velat göra.

De två kvinnorna som skötte henne två gånger i veckan hade någon av dem första gångerna i mars – månad fått order av Richard att ta hål i Mollys öronsnibbar. Molly hade först varit alldeles lugn och inte brytt sig om det hela, men när hon såg den glödande nålen nära hennes öronsnibb skrek hon till, låtsades att hon inte kunde andas, vilket gjorde att kvinnorna fick panik och glömde bort vad de skulle göra. Richard hade skrikit åt dem att ta hålen i öronen med detsamma. Molly hade sprungit tvärs över golvet och med ett ryck fått upp fönsterrutan och försökt kravlat sig ut, men Richard hade kvickt följt efter och hindrat henne. Hon hade slagit honom flera gånger i ansiktet och på benen men sedan hade båda kvinnorna till sist agerat och hjälpt Richard att hålla styr på henne samtidigt som en av kvinnorna, Mary, stack igenom nålen i den ena öronsnibben. Sedan hade den andra kvinnan, Lou, satt dit ett grönt örhänge i ädelsten. De lyckades inte fixa hål i den andre öronsnibben och sen dess hade hon bara hål i den ene. Det var knappt så de tre tillsammans lyckats hålla fast henne den gången och eftersom de hade lyckats göra hål i den ena fick det vara så. Molly var ju ovanligt stark som kvinna och var utan tvekan starkare än många män.

- Vet du, fröken Burns, sa Richard plötsligt. Imorgon ska vi träffa mina föräldrar.

Richard visste att många var avundsjuka på honom, eftersom han ansågs vara en nobel man. Han hade blivit ännu högre uppsatt när han med högsta barmhärtighet tagit sig an en gatflicka och gjort henne till en kvinna. Richard såg lugnt på Molly. Han trodde att Molly säkert skulle vilja argumentera emot honom och säga att det var förhastat men Richard visste att de måste iväg till hans föräldrar, det var redan bestämt.

Richard var en snäll man på många sätt. Hon visste att hon kunde få mat när hon önskade och hur mycket kläder hon ville, men ändå var det som om något slet och drog i henne, något som fick henne att bli illamående och bli full av avsky inför Richard, de två kvinnorna, Mary och Lou, alla kläder hon fick och ja allt kändes fel. Dessutom var det han som var rik, inte hon, och hon livnärde sig på honom, det var ju egentligen galet. Inte förtjänade hon allt det här, det var inget hon fått slita för.

Plötslig spred sig ett leende över Richards ansikte, det var så stort att det såg ut som om kinderna skulle spricka, näsborrarna vidgades till två ballonger och den tunna huden runt ögonen blev full av rynkor. När leendet var fulländat såg han ut som ett troll som finns i sagorna, där de kunde ha stora näsborrar och mycket rynkor kring ögonen. Så hade åtminstone de berättelser hon fått höra talas om troll varit, men trollen hade också haft färgat hår som stått rakt upp, det var antingen grönt eller lila. Till sist föll han pladask på knä framför henne. Med en klumpig och nästan tillgjord gest rättade han till sitt korta välkammade hår.

– Molly Burns, vi möttes för första gången på det mest konstiga sätt man kan tänka sig. Jag öppnade kyrkodörren och på marken förblev du liggande efter att du fått dörren på dig. Du var alldeles blöt, ovårdad och hjälplös och nu har jag dig här. Det jag vill komma fram..

Men han hann inte tala till punkt för Molly skyndade sig att avbryta honom.

- Har du någonsin varit ute på havet? frågade hon ivrigt och hon var lika angelägen på att få höra svaret samtidigt som hon var rädd för att Richard inte skulle nappa på hennes fråga utan fortsätta med sitt tal till henne.

Men hon lyckades. Richard kom totalt av sig och blev tom på ord, istället replikerade han ett snabbt och kort svar.

- Ja, en gång med min far. Men.

- Jag måste skriva lite nu, inspirationen sprudlar inom mig, ljög Molly. Hon vände sig om för att gå.

- Bara jag kommer runt hörnet så kan jag smita in på mitt rum, tänkte hon tyst för sig själv. Hon kunde känna hans blickar bakom sig. När hon väl rundat hörnet styrde hon kvickt stegen mot sitt rum. När hon hade stängt dörren om sig, satte hon örat mot dörren för att höra om han följt efter henne, men hon trodde inte det och hon kunde äntligen pusta ut och sätta sig på sängen. Med en gång började tankarna snurra inom henne. Han hade tänkt fria, hon visste det. Allt hade gått för snabbt, han hade lovat att ta hand om henne och nu var hon som fastgjuten i detta hem. Plötsligt kände hon en intuitiv känsla att få lämna honom, upptäcka världen utanför hans hem och framförallt få göra saker utan honom. Molly gjorde allt för att förtränga tankarna. Hon tittade sig omkring i sitt vackra rum, antika möbler fyllde rummet och gjorde det charmigt. Rummet hade visserligen inget fönster och det var synd, för lite mer ljusinsläpp ville hon ha. Men hon hade en mjuk säng, en sådan säng hade hon aldrig haft tidigare. Det gick knappt stiga upp på morgnarna, så skön var den. På väggarna hängde tavlor, en av dem var en målning på Karl XII. Det hade Richard berättat för henne. Hon hade också en klocka med romerska siffror, den tickade högt men det hade hon vant sig vid. Vid den ena väggen, närmast hennes säng, fanns ett bord och en stol och en hög med papper och bläck där hon kunde skriva när hon kände för det. Bordet hade en låda som Richard låtit någon bygga så att hon kunde ha sina viktiga privata saker där. Det hände ofta att Molly satt vid sitt bord och skrev. Hon skrev om tankar och känslor, men aldrig om Richard.

Morgonen därpå gav de sig av till Richards föräldrar. De färdades med häst och vagn. Deny, som hade tagit över gudstjänsten den dag då Richard tog hand om Molly, hade denna dag fått i uppdrag att köra häst och vagn. Richard och Molly satt i vagnens baksäte. Richard njöt av det fina vädret. Allt var hittills perfekt denna dag. Solen lyste på dem och de färdades förbi små hus med gårdar där det fanns hästar, kor, höns, grisar och mycket mer men det var omöjligt att se alla djur på kort stund.

- Vilken underbar dag idag, visst är det?

- Jo, sa hon.

Det var sköna ljumna vindar och Molly tänkte först dra fingrarna genom håret men hejdade sig. Håret var nämligen uppsatt, och det skulle förstöra frisyren om hon fingrade i det. Men det var inte det värsta för så fort solen stack fram och lyste på hennes hår ljusnade håret ännu mer och Molly önskade att hennes hår istället kunde vara brunt, precis som de flesta kvinnorna hon hade träffat hade.

Kapitel 3

Det var ett rött tegelhus, det såg inte särskilt spännande ut. Runt omkring henne fanns en liten gård som såg övergiven ut. Richard ledde henne fram till dörren och knackade på. Det dröjde inte länge förrän en kvinna i fyrtioårsåldern stod i dörröppningen. Hon bar en blå sidenklänning. På klänningen fanns det guldbroderier i alla möjliga mönster. Richard hade ärvt hennes råttfärgade hårfärg, det syntes tydligt. Hennes hår var flätat i två flätor som hängde livlöst långt ner på ryggen. Ett par korta gråa slingor fanns precis vid hårfästet och förskönade hennes utseende.

- Jag ser att du följer franskt mode, min unga dam! Sade hon till Molly.

Livrock,väst,knäbyxor=män, korsetter,styva kjolar(panierer)=kvinnor, guldbroderier och rosetter.

- Jag heter Marie Grim, fortsatte hon och gav Molly tre pussar på kinderna. Jag är Richards mor som du säkert förstår och här är min man Georg. Georg formade en snabb hälsningsfras med läpparna och tittade sedan ner i marken, med hans dåliga hållning blev det ännu tydligare att han inte hade mycket att säga till om. Richards mamma välkomnade dem och bjöd på det ena till det andra. Det var allt från majsbröd, potatis, fisk av olika slag, såsstuvningar, kanderade frukter till härliga gryträtter. Allt detta var nytt för henne. Det fanns massor av ljus på bordet och eftersom rummet var ganska mörkt gjorde det att det faktiskt blev väldigt mysigt.

Under måltiden serverades vin.

- Drick, det är gott, trugade Marie, när hon såg att Molly tvekade.

Molly tog en klunk, sedan ännu en och en till. Det var gott och det värmde henne.

- Så, berätta om dig själv Molly, fortsatte Marie med vinglaset i handen. Richard satt på helspänn och väntade.

- Drick mer min vän, sade Marie.

Molly drack, klunk efter klunk.

- Berätta något om den dag då jag hittade dig, sa Richard otåligt, trots att han försökt dölja sin otålighet.

- Jag tänkte besöka kyrkan, då du var där, men det visste inte jag, jag bara besökte den, eller hur? Sluddrade hon ur sig.

Marie och Richard kastade en snabb blick på varandra. Molly var inte van vid alkohol och hon hade ändå inte fått i sig särskilt mycket. Det hon druckit ansågs vara en början för att man skulle bli mera pratig, men för att bli full krävdes det mera.

- När jag var tio år gammal, började hon, sa Djene en vuxen på barnhemmet, att jag hade en pappa, han var en odräglig person, en skurk som tog livet av folk, berövade skatter, han var en pirat.

Alla lyssnade ivrigt.

- Han heter, nej, det fick jag aldrig veta. Min mamma var med honom och han söp ihjäl henne. Han gjorde henne till en alkoholist, medvetet, ville slippa henne för att hon blev med barn och födde mig. Dessutom var jag en flicka, det var fel kön, och han ville för den delen inte ha något barn på sitt ansvar. Men nu är jag här, lever än, mamma sände iväg mig till ett barnhem, hon ville att hennes gener skulle föras vidare och hon visste att min pappa skulle ta ihjäl henne, men hon flydde aldrig, hon lät sig pinas.

- Har du några andra släktingar?

- Nej, han tog ihjäl dem också, både på sin sida och min mammas. Min mamma hette Fleur Gaurdin och pappa något med Burns för det är där jag fått mitt efternamn.

- Då var din mamma fransyska? sa Marie imponerande.

- Nej.

- Berätta om ditt barnhem. Hur var det där? Fortsatte Marie, ett djupt veck i pannan mellan ögonbrynen visade sig nu.

Molly stirrade på vardera av dem och ett kort ögonblick var Richard rädd att hon skulle välta ner maten på golvet eller ställa till med bråk.

- Jag har alltid varit på ett barnhem. Jag växte upp där. Djina tog hand om mig.

- Hette hon inte djine? Richard ångrade sig i samma sekund som han ställt frågan.

- Det ska du inte bry dig om, sa hon. Hennes röst hårdnade.

Ingen vågade yttrade sig.

- Hon slog mig, fortsatte Molly.

Han hade aldrig hört henne vara så häftig till humöret, faktum var att han inte kände till alla hennes sidor, eller något om henne förrän nu när de frågat ut henne lite. Men det var inte mycket de visste om henne nu heller.

Hon andades häftigt, tankarna snurrade runt i huvudet och hon kunde höra sig själv långt borta säga något, men hon kunde knappt uppfatta var det var. Det ända hon visste var att allt hon sa var härligt att säga, det kändes som om alla dessa saker som funnits i henne bara forsade ur henne innan hon hann tänka på var det var som kom ut. Ju mer hon sa, desto mer lättades det inom henne. Hon hade pratat på ett bra tag, nästan skrikit ibland.

- Jag vill inte mera vara på det där barnhemmet, det känns som en tyngd.

- Men du är inte där mera, sa Richard uppmuntrande.

Hon stirrade på honom med öppen mun som om hon ville säga att det finns olika sätt att befinna sig på platser.

- Som hon slog mig, mer än någon annan, hon sa, hon sa, att jag frågade för mycket om havet. Men, men det gjorde jag. Och sen så slog hon mig. Molly upprepade sig bara och ju mer tiden gick ju mer vin fick hon i sig. När hennes stora vinglas blivit påfyllt mer än tre gånger ville ingen fylla på det mera.

- Kom, jag följer dig till ditt rum, sa Richard. Han visade henne till gästrummet där hon skulle sova. När hon lagt sig smög Richard tillbaka till köket, där hans mor fortfarande satt. Hon stirrade tomt ut i luften.

- Kom, sätt sig ner, min son.

De var tysta och bara satt där. Efter en stund, som känts som en evighet, bröt Richard tystnaden.

- Jag är rädd mor. Jag har aldrig fruktat någon, och verkligen inte kvinnor, men hon skrämmer mig, det är inte bara hennes bakgrund, utan henne själv också. Jag vet att jag borde ha frågat ut henne tidigare innan jag gick så här långt, men jag har känt länge att det är något som hon döljer men jag har inte velat veta det.

- Gudarna ska bara veta hur rädd jag varit när jag hörde att du träffade henne. Jag visste väl att något var galet.

Marie började pilla på en av sina flätor.

- Du då Georg, säg något! Sitt inte bara där och tig, röt Marie. Förstår du inte vilken kris det är nu? Vi måste hjälpa vår son.

Georg stirrade på dem. Hans blåa ögon såg tomma ut, håret var brunt men det syntes inte eftersom håret var riktigt kortklippt.

Richard visste att hans mor alltid klippte håret på honom. Det var det första hon gjorde när hon bjöd ut honom för första gången.

- Vad vill du min främling? Sjöng han.

Marie gav honom en hotfylld blick men vände sig sedan till Richard.

- Du vet ju hur han är.

Richard förstod att pratstunden var över och reste sig upp. Hans blick for genom rummet. Det var ett mysigt rum. Även om det inte var särskilt möblerat fanns det ett stort avlångt bord med fyra stolar.

Molly låg i en ny främmande säng. Utan att riktigt veta vad hon gjorde gick hon fram till rummets fönster, öppnade det på vid gavel. Den ljumma luften strömmade in på hennes ansikte. Men hon kände en våg av illamående välla fram inom sig. Försiktigt drog hon fram en stol till fönstret, ställde sig på den, lyfte upp ena benet och sedan det andra. Molly tog ett hårt grepp om fönsterkarmen och hävde sig upp. Sedan tittade hon ner mot marken. Det var inte långt att hoppa så utan att tveka hoppade hon. Marken var varm och behaglig eftersom solen stått på hela dagen. Vinet skvalpade runt i magen, men det brydde hon sig inte om. Vägen framför henne var inte särskilt främmande eftersom Richard och hon hade färdats på den samma dag.

Fortsättning följer

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här