Läkaren tittar på mig bekymrat och säger:"Kan du yoga?"Jag undrar vad han kan mena med det. Vi har nyss kollat blodtrycket och jag vet ännu inte resultatet. Läkarens bekymrade min säger mig att något oroar honom. "Javisst kan jag det."Säger jag då." Läkaren går ut och kommer in igen medan jag försöker att slappna av. "Undertrycket är nästan hundra." Hör jag läkaren säga.

"Du måste gå ner 15 kilo" Läkaren ser att jag efter detta uttalande ser menande på honom, så han kontrar med att säga att han själv nog behöver gå ner det och lite till. När jag går från läkarstationen, så undrar jag hur jag ska kunna lyckas med detta konststycke. Jag har nästan 100 i undertryck och jag väger t om nästan 100. Har alldeles nyss läst boken: "När jag blir 30, ska jag vara smal." Försöker minnas hennes, författarens råd. Fick en känsla av att hon gjort det lite lekfullt. Mhmmm. Kanske jag kan äta vad som helst, men inte jämt, väl? Åker i väg till min syster på retreat, men tänker att jag låter väl tjatig om det här med blodtrycket. "jaja" Säger syrran. "Bara du låter bli att lägga dig i hängmattan, den håller bara för 100 kilo. Det var droppen. Jag orkar inte ens dra på munnen. Tar en promenad i regnet till en turistattraktion en bit därifrån. En man där ger mig goda råd.

"Du ska promenera på morgonen före frukost. Det tar ner blodtrycket." Jag stannande hos min syster en vecka. Hon gav mig några bra råd från tiden hon varit med i viktväktarna. Det verkar som att man får äta allt, men att man ska ta det lugnt med godsaker. När jag kommit hem startar jag direkt med att sköta mig bättre när det gäller maten. Min man Henry stöttar mig. "Du ska se att det ordnar sig Gudrun. Låt bli att äta på kvällen bara". Efter två veckor har jag gått ner sju kilo. Jag väger nu 92 kilo (undrar om undertrycket är 92 också ?) Det här går ju bra.

När helgen kommer åker jag och min man på en tillställning. det är ett veteransbilsrally. Henrys bäste vän deltar med sin familj. Jag känner mig vacker, eftersom jag blivit smalare. Undrar för mig själv om min mans vän Christoffer märker det. Han tittar uppskattande på mig och säger: " Du är vacker ikväll, du passar i den där röda själen. Den du har runt skallen."

Ja, jag har gått ner sju kilo, men hur fasen ska man få ner det åtta kilo till. Känns omöjligt. Nu gäller det att börja leva. Att leva är inte att äta. Jag börjar med att leta arbete. Det ska nog få mig på bättre humör. När man arbetar har man inte heller tid att äta. När jag varit till min eventuella blivande arbetsgivare, köper jag mig ett nytt halsband. Ett sånt där långt med glaspärlor . Till halsbandet en snygg mörkgrön topp. Får jag jobbet ska jag ha på den första dan. "Den här wrapklänningen du ville ha till toppen och halsbandet? Tyvärr den finns inte i någon större storlek." Kommer det käckt från expediten i klädesaffären." Mhmm, kanske man kan tala med en dietist på läkarstationen. Det är gratis väl? Det hjälper! Eller hur?