Najan var cirkusens clown.

Hans ansikte var alltid pudrat vitt som snö, runt ögonen var han alltid svart som kol, hans mun var alltid glad och hans näsa var så röd som bara en clownnäsa kunde vara.

Najan, den sorgsne clownen som han i tystnad kallade sig, fick under dagarna utstå allas skämt och idéer. Najan höll alltid god min, så som seden för clowner var, och apade sig för att vinna de andras kärlek. Ingen var hans vän.

Dock visste ingen att Najan grät sig till sömns varenda kväll, ensam, i sin cirkusloge.

En dag kom dock inte clownen Najan ut ur sin loge.

Många var de som saknade honom och ställde sig utanför eller knackade på hans dörr.

Men Najan öppnade inte.

I tron om att Najan var allvarligt sjuk eller gjort sig illa bräckte de dörren och tog sig in.

Där satt Najan, i sin stol, framför spegeln. Hans ansikte var likblekt, den svarta färgen runt hans ögon hade blandats med tårar och runnit utför hans kinder och hans näsa hade en matt röd färg.

Golvet runt honom och sminkbordet var täckt av tjockt rödbrunt blod. Hans båda handleder var uppskurna på längden och i bägge händerna höll han varsitt blänkande rakblad.

Med stora bokstäver hade han, på spegeln framför sig, skrivit sitt namn i blod.

Men namnet var spegelvänt.

Det var som om han hade velat skoja bort sin egen död. Som om ett sista litet skämt skulle rädda honom ifrån de andras ilska.

För han kunde inte annat, han var clown.

Försiktigt lyfte de hans livlösa kropp ur stolen, under mummel och gråt bar de honom till en enslig glänta i skogen, där de lade honom på marken.

En liten strimma av ljus letade sig fram emellan molnen och belyste hans tragiska ansikte.

Ingen sa något, ingen visste något de kunde säga.

Och i ärlighetens namn, brydde de sig inte heller.

najaN