Vicken vecka!

Söndag 9:20

Livet var allt ”gôtt å leva”! Patrik sträckte på sig i sängen och drog en djup suck av välbehag. Söndagsmorgon! Och här låg han kvar i sängen och njöt av stillheten och av att inte behöva pallra sig upp av väckarklockans enerverande pipande. Men nu var det bara en vecka kvar att arbeta, sedan följde fyra veckors välbehövlig semester. Fyra veckor att bara göra det man ville.  Det enda som var ett måste var att han skulle lägga nytt golv på kallvinden. Det gamla var förenat med livsfara numera. Tog man ett enda steg fel kunde man riskera att hamna i soffan i vardagsrummet. Det skulle väl i och för sig vara tur om man hamnade där och inte på köksbordet, men bara själva känslan av att dratta genom taket skulle nog vara den samma var man än kom ut! En liten semester tripp skulle de säkert ha råd att kunna göra också. Bara vädret var något så där okey, eftersom de var hänvisade till deras sexmanna tält. Han hade lyckats spara undan en slant under året just till semestern och även om Simon, deras äldste son, fått låna pengar till ett bilköp, fanns det fortfarande lite resurser kvar att röra sig med. Simons gamla bil hade inte gjort annat än att krångla, så till slut hade han fått låna pengarna för att kunna byta in den gamla mot en ny. Patrik sträckte på sig igen och vände sig sedan på sidan för att kanske, inom de närmaste minuterna ta sig ur sängen. Han hörde Malin rumstera om i köket. Antagligen gjorde hon frukost till små flickorna som helt säkert satt bänkade vid teven och morgon bollibompa. Simon sov säkert och det gissade han att tvillingarna gjorde också. När man är fjorton år och har sommarlov, var man inte särskilt tidig ur sängen om han mindes rätt. Johan och Robin var på inga vis annorlunda. Och Simon behövde nog sova ut han också, som skulle jobba i morgon igen. Till slut hade han lyckats få fatt i ett sommarjobb även om det hade verkat nästan hopplöst. De hade det inte lätt idag, ungdomarna, tänkte Patrik där han låg nu med ena foten på nere på golvet. Slutade gymnasiet och sparkades ut i livet. Till vad? Arbetslöshet! Inga egna pengar eftersom man inte fick någon form av ersättning förrän man fyllt tjugo. Simon hade inte haft ork att fortsätta läsa igen efter tre tuffa år och Patrik förstod honom. Men det var verkligen inte lätt att få tag i arbete. Oftast var det genom kontakter det gick att ordna något över huvud taget. Så blev det i Simons fall också. Malins lillebror hade lyckats få loss två veckor på det företaget han jobbade på. Man kunde bara hålla tummarna för att det skulle kunna bli mer. Simon behövde pengarna han tjänade. Han hade lånat pengar till bilen av sin farmor och farfar också, och lånade pengar skulle betalas igen. Patrik sträckte ut sin andra fot mot golvet och slängde av sig täcket.

Måndag 16.10

Backen upp mot huset var nog den värsta i hela samhället. I alla fall efter klockan fyra, tänkte Patrik, när han i farten försökte slänga in en lättare växel. Det kändes som den aldrig tog slut. Trampa,trampa. Hemåt, hemåt. Nog för att det inte var långt mellan jobbet och hemmet. Bara järnvägen och gatan och så ”mastodontbacken”. Men all luft tog slut om man skulle orka cykla hela vägen hem. Malin tyckte ibland att han faktiskt kunde kliva av och leda cykeln den sista biten, så kunde han vara kontaktbar när han kom hem. Istället för att flåsande stappla in genom dörren och vackla mot sängen i tio minuter minst för att återfå andan. Men hon förstod inte det där. Så länge han kunde skulle han cykla hela vägen, lite bevisning för sig själv att fortfarande hängde med. Och om han gick skulle det ta längre tid också! Två, tre minuter i alla fall! Om han orkat skulle han ha skrattat åt sin sarkasm, men nu var det bara grusbacken upp till huset kvar så krafterna behövdes dit. Uppe! Hjärtat bankade i bröstet. Andningen kom stötvis, cirka åtta steg kvar fram till dörren. Vädret var fint så ytterdörren stod öppen. Inne! Han sparkade av sig träskorna i hallen.

   - Hej ! Töserna Emma och Maja kom springande mot honom som de alltid gjorde. Med tusen ord bubblande ur sig,båda två på samma gång. Om vad de gjort eller om något som hade gått sönder och som de ville att han skulle laga. Lagar –Putte det var hans namn det! Åtminstone så fort något gick sönder. ”Vi ber pappa” hette det då. Och för det mesta fixade han det faktiskt. Allt från Barbie dockor till diskmaskiner. Efter det att Maja föddes, som var yngst med sina sju år, hade det inte bara varit att slänga saker och köpa nytt om något gick sönder. Ekonomin var mer ansträngd än så. Men beslutet hade varit bådas. Att Malin skulle vara hemma. Hemmafru, eller lyxhustru som det klassades som hos myndigheter. Så med en inkomst-Patriks- blev det inte så mycket pengar över. Nu hade ju också Simon slutat skolan och blev av med studie bidraget och tills han hade fått något jobb var det inte lätt för honom att betala något hemma. Flerbarnstillägget försvann ju det med.

   - Hej, fick han framviskat, flåsande till sina yngsta ättelägg. Solen och sommarlovet hade brunbränt deras bara armar och ben. Med stötande andetag tog han sig ut i köket för att ställa ifrån sig matboxen på diskbänken. Vid köksbordet satt Malin med ett papper framför sig och en penna i högsta hugg.

   - Hej, sa hon och han hörde på henne att det var något som hade hänt. Nej, stönade han inombords, jag måste vila i två sekunder! Malin fäste sin blick i hans och rekognoserade läget. Han såg den bekymrade blicken i hennes ögon.

   - Vill du ha de dåliga nyheterna nu eller om tio minuter, hon gjorde ett misslyckat försök att le, men det såg mer ut som om hon skulle börja gråta. Han drog ett djupt andetag för att klara hjärnan. Lika bra att ta det med en gång! Han nickade mot henne och hällde upp ett glas vatten åt sig.

   - Vi har fått el räkning,sa hon tyst. 10 699 kronor.

   - Men va f., Patrik sjönk ner på en köksstol och de tittade upprört på varandra. Varför?

   - Det  blev något fel när de bytte mätare i höstas. Alla har blivit för lågt beräknade och nu har de läst av. Lagom till semestern!

Tisdag 5:45

Patrik gick mot skjulet för att hämta cykeln. Det var tyst ute. Han hade bestämt sig för att börja sex istället för sju, de här sista dagarna före semestern. Det skulle ge lite extra pengar plus att det gav honom en hel timme extra att jobba innan tjänstemännen dök upp runt åtta tiden. Då brukade han få räkna med att bli avbruten hela tiden. En ny idé som kommit upp på något möte eller så var det någon som ville ha en stol lagad. Men man fick väl finna sig i det när man arbetade på utvecklings avdelningen. Fast svetsa ihop en trasig trädgårdsstol det kunde faktiskt vänta, tyckte han. Vinden fläktade i hans hår där han for nerför ” mastodontbacken”. Han tänkte på deras el-räkning. Malin hade pratat med elbolaget och blivit lovad att de skulle få dela upp räkningen i två, det skulle bli kämpigt nog ändå. Tiotusen var ju inget man plockade fram ur bakfickan precis. Större delen av semesterkassan skulle alltså få gå till att betala den räkningen. Visst väntades välbehövliga skattepengar. Efter semestern. Han suckade och ruskade lite på huvudet. Tryckte in bromsen för att stanna till vid gatan som han skulle korsa innan järnvägen. Patrik hade fått cykeln av sin svärfar, när hans gamla gått sönder. Det var en nyare variant med bromsarna uppe på styret. Det hade varit lite annorlunda i början, när man var van vid fotbroms, men han hade vant sig snabbt. Men nu när han tryckte in bakbromsen hände ingenting, absolut ingenting. Cykeln rullade lika snabbt som innan.

   - Men vad i hela fridens liljor, utbrast han medan hjärnan gick på högvarv. Han måste ju få stopp på cykeln innan han for rätt ut i gatan! Inte kunde han kasta sig av heller för då skulle han slå ihjäl sig istället för att bli överkörd. Redan nu begrep han att vajern till bak bromsen måste ha lossat eller gått av, så det fick väl bli hans uppgift när han kom hem. Laga cykeln! Försiktigt tryckte han på hand bromsen samtidigt som han satte fötterna i backen för att så smidigt som möjligt sakta farten. Med blicken såg han så långt han kunde åt båda hållen på vägen. Den låg öde och tom och han beslöt, att med risk för att spendera semestern på sjukhus, försöka korsa gatan på ett sätt som kanske inte riktigt var tillåtet i någon lagbok.  Väl över for han på trottoarkanten och vidare ut i gruset på andra sidan. Där lyckades han sladdande med träskorna få stopp på cykeln och kunde ta sig vidare till jobbet.

Onsdag 17:45

Väskan var packad med träningskläder och Patrik var redo att åka bort till gymmet för en timmes träningspass. I vanliga fall brukade Simon åka med honom bort. Men Simon hade tagit bilen och gett sig av till en kompis för att åka och bada istället. Så idag fick han åka själv.

   - Hej då! ropade han in mot huset och fick lite spridda svar tillbaka Just som han skulle ta klivet ut genom dörren ringde telefonen.

   - Snälla ta det, ropade Malin från köket där hon stod med händerna i deg till brödbak.

   - Eriksson, svarade Patrik trött med luren vid örat.

   - Farsan du måste hjälpa mig! Hörde han Simons förtvivlade röst. Bilen har pajat! Den började koka så fort jag kom in till stan, kan du komma?

   - Jag kommer, bara lugn. Var är du?

Simon förklarade var han stod någonstans och Patrik lät träningsväskan han höll i handen falla till golvet med en tung duns. Så blev det med den träningen!

   - Vem var det? Malin kom ut i hallen, alldeles mjölig om händerna.

   - Simon, han hade fått problem med bilen. Jag får åka dit och hjälpa hem honom. Har vi några tomma flaskor jag kan ta med vatten i?

   - Simon är väl okey? undrade Malin oroligt.

   - Jadå, ingen fara .Bilen hade gått upp i kok bara, och med hans erfarenhet av kokande bilar gjorde han helt rätt som stannade. Han kunde ju ha skjutit hela motorn!

Malin nickade. Patrik log lite. Han visste att det inte var någon idé att gå in på detaljer. För då brukade Malin bara ruska på huvudet åt honom. Hon var inte så hemma när det gällde bilar. I alla gall inte när de gick sönder. Bilen är din! hette det då. Han fyllde vatten i några flaskor och tog sedan bilnyckeln från kroken i hallen.

-Vi ses, sa han och gick ut.

Torsdag 16:30

   - Kaffet är färdigt, ropade Malin från köket. Patrik lade ifrån sig tidningen på sängbordet. Idag hade han i alla fall lyckats få de sköna minuterna att återhämta sig. I lugn och ro fått lov att titta igenom posten och tidningen. Men tankarna kretsade hela tiden runt Simons bil. Patrik hade öppnat motorhuven redan när de kommit hem med bilen igår och tyvärr hade det inte varit det fel han hade trott. Alltså fick han tillbringa sina första semesterdagar under huven på Simons bil. Simon hade fått låna deras bil för att ta sig till jobbet och så fick det väl bli. Det var tur han inte behövde den. Även om han inte orkat laga cykeln ännu. Idag tänkte han inte röra någon av dem heller. Idag skulle han ta den färdigpackade väskan och ge sig iväg till gymmet. Men först lite kaffe! De små pratade lite om allt och ingenting. Låtsades som inga jobbiga saker hänt över huvud taget. Körde huvudet i sanden lite grann. Sedan stack Patrik mot gymmet. Han satt i egna tankar och fick syn på kontrollen försent. Plötsligt stod bara polismannen där och vinkade in honom till kanten. En snabb blick på hastighetsmätaren sa Patrik att det här inte skulle gå något vidare bra. Det här händer inte tänkte han, för sig själv. Kunde någon i hela världen ha så mycket otur på en och samma vecka. Han körde in mot kanten och vevade ner rutan.

   - Ja, sa polismannen och såg barsk ut. Det gick lite fort här !

   - Ja, svarade Patrik och sedan förstod han knappt själv vad som hände. Allt verkade bara så idiotiskt. Han kunde inte hjälpa det men han började skratta polismannen rakt i ansiktet. Allt var bara för mycket.

   - Jag tror att vi får ta och blåsa i alkoholmätaren också! sa polismannen något förvånat.

   - Ja, det tar vi och gör! svarade Patrik och gjorde allt vad han kunde för att sluta skratta.

Fredag 13:30

Patrik gick sakta hemåt. Nu var det semester och ingenting hade blivit som han tänkt sig. Den här veckan var nog en av de värsta han upplevt i hela sitt liv. Bara motgångar hela tiden! Och som om inte det var nog, så hade det börjat duggregna lite så fort han tagit ett endaste kliv ut genom dörren på jobbet. Med tunga steg gick han mot ytterdörren. Den var stängd ,hela huset såg tyst och igenbommat ut. Men Malin var hemma. När han öppnade dörren stod hon där, precis som om hon väntat på honom.

   - Du, sa hon och kröp intill honom. Tur att cykeln var sönder tänkte han när han lade armarna om henne. –Vet du, fortsatte hon, hela den här veckan har vi glömt det som är det viktigast av allt! Han tittade fundersamt ner på henne.

   - Att vi älskar varandra ! log hon. Vi har klarat värre motgångar än de här, visst har vi ? Även om det blev lite mycket på en gång. Men du, hon lät sina läppar fladdra över hans hals och han kände rysningarna komma ända från tårna. Jag har lite glada nyheter, Det är en kille som ska sluta på brorsans jobb, och nu undrade de om Simon ville ha det jobbet ! Provanställning sex månader, bra va! Återigen kysste hon honom på halsen. Och vet du mer, Tvillingarna är och fiskar med farfar. Töserna har åkt med mormor och morfar till stugan. Vi är totalt ensamma den närmaste timmen ! Hon tittade upp på Patrik och det lyste i hennes ögon. Han hörde klicket när hon låste ytterdörren.

Livet var allt ”gôtt å leva” trots allt !

 slut