Jag hade lust att slänga glashalsbandet i väggen. Den som ringde till mig på morgonen meddelade att det inte skulle bli något nytt arbete.  Vad ska jag göra? I mitt nya smala liv var det nya arbetet viktigt.

Efter ett läkarbesök har jag fått veta att mitt blodtryck är för högt och läkaren vill att jag ska gå ner 15 kilo i vikt. När jag och Henry var på semester så gav en man som arbetade på en turistattraktion mig rådet att gå en promenad före frukost. Det var något som skulle ta ner blodtrycket, men det visade sig att det även tog ner vikten.

Jag börjar med mina morgonförberedelser. Först promenad i en halvtimma och sedan frukost. Jag väljer lättyoghurt med fullkornsflingor. Idag väger jag 91 kilo. Allt går på rutin. Syrran ringer och undrar hur jag gjort för att gå ner sju kilo i vikt. Hon berättar att hon själv gått upp i vikt under semesterresan till Prag. Jag berättar kortfattat om hur jag gör. Vad jag äter och när jag äter. Jag berättar om mina promenader och jag berättar om hur jag springer 45 minuters pass  två gånger i veckan. Vi avslutar sedan samtalet.

Jag mår som gott hela dagen. På radion spelar de Thomas di levas sång. Den heter "Ingen kan köpa livet". Jag tänker för mig själv att det är sant. Det är det enda som inte kan köpas. På kvällen åker jag och Henry iväg till bekanta, som fortfarande bor i sin sommarstuga. De heter Karin och Sven. Karin säger:

"Jo det är sant, man ska inte äta på kvällen när man bantar."

Vi äter paj, vetebullar, kakor, godis m m och dricker kaffe (oj, oj,oj tänker jag och jag som nyss berättat om det jag läst i min naturläkarbok om att man inte får äta fyra timmar innan man går och lägger sig) och slutar äta någon gång vid halv elva (vi åker hem halv tolv). Jag undrar för mig själv om det är någon som håller detta med fyra timmars gränsen. Om det är någon som håller detta någonsin? Om det inte bara är något som någon säger. Alla mänsker äter väl hela kvällen. Åtminstone på helgen.

"Ja, Säger jag. Ja jag vill se minen på läkaren när jag kommer på återbesök och bara väger 82 kilo. Jag tror inte han på allvar tror att jag lyckas med detta."

När jag nästa dag sitter vid bordet och läser tidningen "Hälsa", så finns det med en meditationsövning i den. Jag tror att även sånt är bra i ett hälsobesked när man är tvungen att ändra sitt liv. När man är tvungen att börja leva det nya smala livet. Det kanske är så att livet är tråkigt. Med lite meditation blir livet mycket mer spännande och läkaren tjatade ju om yoga. Inspirerad av mediationsövningen författar jag följande vision:

Visionen 

Det viktiga för

att kroppen skall

vara i balans

och hålla sig i trim,

samt gå ner till normalvikt

är vatten.

Den outsinnliga källan.

Inte för mycket,

men inte heller för lite.

Se på blommorna.

På samma sätt

som man sköter sina blommor-

sköter man sig själv.

I min naturläkarbok kan man läsa att vitlök är bra om blodtrycket ska gå ner. På en örtagårdsvandring sedan fick jag veta att rönnbär är bra och om det går ska man äta dem som de är. I "Hälsa" sedan att kalium är bra. Sedan vet man se'n gammalt att mörk choklad är bra, tror att det är magnesiumhalten i mörk choklad som stärker hjärtat och såklart rött vin. Min pappa var säker på att brännvin var bra, men det undrar jag. Motion är bra, men personligen har jag aldrig gått ner i vikt enbart med motion och nu när man är medelålders måste man tänka på att ta det lugnt. Kommer ihåg ett citat som jag hörde i "Hälsoresan" med Lasse Åberg, nämligen det som en medelålders man säger till sin överviktiga fru: "Den enda motion jag får är när jag är kistbärare på mina motionerande vänners begravning."

Vilken tur att jag inte gick upp i vikt efter igår. Det var faktiskt underligt efter den där matorgien. Jag hade snarare gått ner i vikt. När jag vägde mig i morse före promenaden, hade jag gått ner till 90 kilo. Jag var rätt nöjd. Jag tror att även Henry kommer att gå ner i vikt. Han har inget val. Han måste ju äta den mat som bjuds och det är inte vilken mat som helst. Jag klipper ut all smalmat jag hittar i alla de hälsotidningar som finns. Ja, hälsotidningar? Säg den tidning med självaktning som inte har recept för de som vill gå ner i vikt.

På eftermiddagen går jag på promenad med min väninna. Jag berättar att jag än en gång missat ett arbete. Nu har jag bestämt mig att i alla fall ha en framtid. Nej fritid menar jag. På tisdagar klockan 18.30 kommer jag sjunga i kör. "Ungefär som "Så som i himmelen". Min väninna vill även hon som alla kvinnor gå ner i vikt.

"Det är bra att äta frukt" säger hon.

"I och för sig" svarar jag. "Man ska i alla fall inte äta efter klockan 6"

Denna dag går nu mot sitt slut. Denna dag då jag fortfarande väger 90 kilo. Hur ska jag komma ner 8 kilo till. Det verkar omöjligt. Jag måste ta till ovanliga metoder. Har hört en ovanlig skröna om fotomodeller. Om de måste gå ner i vikt till en fotografering äter de två grapefrukter precis när de ska gå och lägga sig. Det måste provas. Det finns ett kaffe som heter "Coffe slender". Det är säkert jättedyrt, men vad gör man inte för att bli smal. Innan jag går och lägger mig äter jag en grapefrukt. Bestämmer mig för att varje dag även sitta som klistrad framför "Du är vad du äter" på TV3. Det vore konstigt om man inte skulle få något tips där.

När jag vaknar på morgonen väger jag mig. "Vad är det här?" Säger jag till Henry. "Jag har ju inte gått ner ett hekto?" Henry svarar "Att det är väl så att man går ner mest från början av en bantning, sedan är det svårare."  På kvällen har jag beställt tid hos en Fortune Teller. "Jaha", Säger hon. Vad är det du behöver veta?" Jag funderar för mig själv. Hon behöver inte veta något om bantningen och att jag kanske riskerar mitt liv p g a att jag missköter min hälsa. Jag vill inte berätta något om det läkaren sagt och mina funderingar så jag säger:

"Hur blir det får jag något arbete?"

Hon lägger då en rand av tarotkort och jag får peka på ett. Jag vet att den Fortune Teller som sitter framför mig har ett hemligt förflutet i det yrke som jag mest av allt vill ha. Hon viker upp kortet och det visar sig vara det kort som representerar styrkan. Med på kortet är även ett lejon. Ja, tänker jag. Man behöver även mod och styrka för att gå ner i vikt. Det blir nog lättare att få ett arbete också om man är smalare.

"Förstår du något av det här?" Säger häxan. "Förstår du, varför du måste få ett bättre sexliv?"

"Nej." Säger jag. "Jag förstår inte vad det har med arbete att göra?", "Kanske det betyder att man ska ge sig hän mera".

Jag tittar mot Henry som följt med som stöd och hoppas att han har någon idé om det. Han säger: "Ja, jag tar då dagen som den kommer. Jag vill inte veta vad som ska hända."

Utanför sitter flera och väntar på att bli spådda. En av dem vill att häxan ska dra ett kort för alla som är där. Vad det  är som gör att de har kommit dit. Fortune Tellar drar kortet "döden".

Morgonen efter på fredagen. Jag stiger upp, ställer mig på vågen och konstaterar att jag bara väger 91,5 kilo. Idag kommer Nyponskalsmjölet som jag beställde till byns enda butik. Det var snällt av dem att beställa den, när de inte har så stort sortiment. De hade fått hem dem och var intresserade av receptet, så jag lovade att ta med det nästa gång jag hade vägarna förbi. Berättade att jag skulle baka proteinbars (Powerbars) av mjölet för att gå ner i vikt. Dessa bars tror jag fullt och fast på att de ska åstadkomma en effekt i kroppen som gör att fettet förvandlas till muskler. Det är jag säker på. Då förbränns fettet  och blir till muskler.

Helgen går snabbt och sedan blir det måndag. Körledaren ringer. Det är nog bättre du är med i den stora kören med alla stämmor. Både kvinnor och karlar. Undrar vad han menar med det. Då blir det körsång måndagar istället klockan 18.30. Äntligen Måndag!

Dagen efter verkar Henry lite småirreterad. Jag tror att han är lite less på all bantarmat. Han skyndar sig att komma med ett förslag på middagsmat. "Idag äter vi korv stroganoff." Säger han med bestämd röst. Sedan åker han till den lokala ICA-butiken. När han kommer hem därifrån har han med sig en pulverpåse med korvstroganoffmix. Vi hjälps åt med middagsmaten och jag kokar lite fullkornsris till. "Jag tycker i alla fall att vi ska ta lättmjölk i." Säger jag med glad stämma. "Nej!!! ropar Henry."Jag vill ha smak på stroganoffsåsen. "Okej." Svarar jag då besviket. Vi parkerar oss efter maten på soffan framför TV-n i vardagsrummet. Det är Lördag idag och jag noterar att något konstigt är på väg att hända. Varken jag eller min man är sugna på öl och chips.

Helgen går fort och även måndagen går fort med körsång på kvällen och sedan blir tisdag och på kanal 3 visar de "Du är vad du äter. Både jag och Henry älskar det programmet. Vilka bra tips det går att få där. Kicki Danielsson är med och Bert Karlsson. Vilket underbart program. De säger att det är bra med "rockring". Jag bestämmer mig för att skaffa det. De ger råd också om ett nytt slags kakao från England som heter "Carob Powder".

En rockring och "Carob Powder" blir införskaffat redan nästa dag. Provbaket av kakaon blir lyckat, men besviket upptäcker jag att det inte går "rocka" med "rockringen".

"Vad" säger Henry, "klarar du inte av att rocka med rockringen? Det var jag mästare på när jag var liten."

Jag kör ett motionspass inne i ett rum i huset. De första dagarna känns det som om jag ska dö. Antingen är det för att blodtrycket är skyhögt eller så har jag urdålig kondition. En morgon när jag är på väg på min morgonpromenad, så ropar grannen att vi ska ta en cykeltur istället. Han vet en väg som har en brant backe. Efter det känns det som bara döden väntar. Blir dålig, mår illa. 

En Joggingtur en dag senare gör så jag råkar få nageltrång och när vi sedan åkte fest på kvällen samma dag så råkade jag trampa snett också. Sköterskan på vårdcentralen ser undrande på mig när jag besökte henne.

"Ja," säger jag. "Ja tror i alla fall att det är bantningen som rår för det."

Det kan vara det som gör att jag mår dåligt.

Bestämmer mig för att lägga joggingskorna på hyllan och koncentrera mig på cyklingen, promenaderna på morgon och kväll, samt motioneringen hemma. Nog tror jag att det hjälper. Det tror Henry också. Jag hittar på bot. "Proteinbars" mot att jag är trött och slut och "Ringblomssalva" mot den onda foten. Tanden gick det sämra med. Det fans ingen tid förrän om två veckor. Den gör i alla fall inte ont än.

När jag åker på återbesök till vårdcentralen är jag glad. Samma morgon före morgonpromenaden, då jag väger mig noterade jag att jag bara väger 85 kilo efter att ha vägt 87 i flera veckor. Det är inte 82 kilo, men nästan. Fram med måttbandet. Konstaterar att jag  numera har måttet 95 centmeter runt magen mot i vanliga fall ett hundra centimeter runt magen. En storlek mindre. På vårdcentralen är de inte intresserade av vad jag väger. Jag blir visad till ett rum där jag ska slappna av före provtagningen av blodtrycket. Henry som uppehåller sig i korridoren som vanligt som en svans efter mig blir tillfrågad om även han ska vänta med mig i rummet som ett moraliskt stöd.

"Nämen," svarar jag då. "Då stiger väl blodtrycket."

Sköterskan skrattar som svar på det. Jag skojar inte, konstaterar jag surt. Jag lägger mig på sängen för att vila. Sköterskan kommer in och säger till mig att jag ska sitta inte ligga. Medan hon är ute kör jag mina yogaövningar:

"Sat nam, sat nam, saaat naaaam" och "whaa hee Guru, whaaa, heeee, Guruuuu".

Guru är för hjärtat. Då kommer sköterskan in. "Hur går det?!" undrar hon. "Jodå, svarar jag. "Jag är väl i det närmaste medvetslös man kan komma." Hon kollar blodtrycket och säger att det är normalt nu. "Det är 87 genom 119. 87 i undertryck är normalt. Bara det är under 90 så..." Henry går och väger sig i korridoren och kommer till provrummet skrattande. Jag väger bara 87. Jag är i bra form.

Det känns tomt. Var det bara det. Som jag har kämpat i två månader. Jag har gått ner 11 kilo. Vad gör jag nu? Ska jag fortsätta det smala livet eller...Ska jag sluta i kören nu när jag fått ner vikten och blodtrycket? Vad ska jag göra. Det känns tomt. Det är frågan om att överleva. När är det bäst att Leva. När känner man sig som mest levande.

SLUT