Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Panik Av Mette W :: Sunday, September 03, 2006 :: Läst 428 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Drama Att vara ett vuxet barn. Övergiven. Som att leta efter en strömbrytare på ett kärnkraftverk - den borde finnas... men var? Är det bara vissa som vet? Panik är besinninglös skräck... ... som är en besinninglös skräck och inget annat som skulle kunna tyckas likna det tillståndet. Som om hon inte kan andas. Inte svälja. Som om hon levde stående på en elektrisk ledning med ett ständigt volttal strömmandes in i henne genom fotsulorna. Ögon som inte vågar se och om man tvingar dem ser de bara bakåt. Som om existensen upphört för en paussignal som går som ett tyst lod genom kroppens organ letandes efter något som ingen vet vad och allt står bara stilla - väntar. Till och med vinden håller andan. Tillbaka i Köpenhamn. Skramlar runt i en taxi – ”Stanna vid nå´t billigt hotell”. November. Den vidrigaste månaden. Tillbaka i Köpenhamn i november. Chauffören stannar vid ett litet hotell på Nörrebro och en neonskylt blinkar. Billigt. Blinkar billigt. Hon rotar i sin lila tygkasse som hon köpte i Goa. Har hon inga danska kronor alls? Får upp en hundring till slut. Ute duggar regnet. Uppgivet Köpenhamnsregn med vemod i varje jävla liten koncentrerad droppe. Chauffören hjälper henne med ryggsäcken. Rummet går i grönt. Gardiner i brunt. Stinker av gammal rök. Drar för dem det första hon gör. Neonskylten blinkar. Tränger sig in genom gardinens tunna tyg. Tränger sig in i hennes skalle och kräver att allt från och med nu ska blinka i blått – varje tanke, varje infall. Lukten av gammal fimp och fylla från heltäckningsmattan. Små hål i den som om någon suttit med en cigarett och låtit den bränna upp mattan systematiskt - som efter ett schema. Hon tar upp Beefeatern. Flaskan hon köpte i Frankfurt. Drar av korken med tänderna – nästan som om hon vore van vid det - och tar en klunk. Vill spy som första impuls. Tar en klunk till. Vänjer sig vid den vämjeliga enbärssmaken. Som eld i munnen, i magen - att dricka stål. Sätter på teven. Sanne Salomonsen. Stänger av. Tar upp sin Mp3-spelare och trycker på Janis. Oh Lord won´t you buy me a Mercedes Benz – ginet börjar smaka ok. Tänker på Nikolaj. Tar upp pennan för att skriva brevet. Dödsstöten. Vet inte hur hon ska formulera det. Måste vara koncentrerad. Måste hitta orden. Tar en djup klunk ur flaskan. Du lurade mig. Du fick mig att tro att jag existerade. Sen gick du vidare och jag satt kvar ensam och väntade med din konstruerade pseudoexistens som på en jävla bussterminal – men det kom ju aldrig nå´n jävla buss! Slänger pappret. Måste hitta orden. Inte svära. Vara saklig. En besinningslös skräck. Nu är hon alldeles ensam. Hon kan inte gömma sig i Indien. Hon har inte råd att gömma sig någonstans. Har inte ens till det blinkande rummet hon nu bor i. Som hon aldrig ska komma att betala. Jag älskade dig direkt. Så fort du kom in i mitt liv. Så gick du vidare – blev vuxen - och lämnade mig ensam kvar i vår gemensamma ungdom. Slänger pappret. Får inte låta så. Låta liten. Måste vara saklig. Ge dödsstöten. Han kanske mår bra nu? Hon kanske bara är ett sorgligt kapitel - ”den där hysteriska kvinnan”? Har hennes namn kanske blivit till ett sådant man bara suckar tungt till när man hör det? (Jo det var hon den depressiva.) Hon kanske inte ska skriva nå´t alls? Eller – rakt på bara - Det var Nikolaj som gjorde detta. Nä, fan, hon ska inte skriva nå´t. Låta hans fantasi jaga honom genom livet. Hon ska sitta och vänta på honom bakom hans slutna ögon. När han drömmer ska hon ha huvudrollen. Den hon aldrig fick när de två fanns. Han gillade att hon var så hippieaktig sade han. Gillade tanken. Kallade henne för sin hippietjej. Läste Kerouac och Ginsberg och gick själv alltid klädd i svart. Hon var hans accessoar. Han som tagen ur en reklamfilm. För tandkräm. Hon – blott accessorisk. Färgklicken. Tacksam som ett klädesplagg. Ta fram och drapera sig med när det passar. Ha dold i fickan annars. Hon hade haft samma funktion som en slips. Och han hade matat henne med sitt egna uppfunna självförtroende. Balanserat upp henne till hans perfekta nivå. När han hade lust. Och ner - när han hade lust. Hon har druckit halva flaskan. När han söndrat och nästan helt fått upp - eller ner - henne till slipsnivå gick han vidare. Kvar hängde hon som en alldeles för glättigt färgad tyglapp på en fågelskrämma. Panisk över att vara ensam. Att vara i ett rum med bara sig själv. En besinningslös skräck att gå runt där mellan väggarna och den enda gången hon mötte en blick var det hennes egen vettskrämda i spegeln. Och hon flydde till Indien. I vilken låda hade hon stoppat de bra minnena? Tog han den lådan när han gick? Kvar satt hon med Ditlevsens Blinkende Lygter som de läst tillsammans. Förstaexemplaret hon varit så rädd om och knappt vågat öppna. De hade druckit rödvin och hållit händer. Gått ner i parken på marknaden. Där hade han köpt boken till henne. ”Var rädd om den, det är ett förstaexemplar.” Och hon - i panik att inte göra rätt – tittade aldrig i boken när han inte var med. Rädd att spilla i den så som hon spillde i allt annat. Vattenglaset som for ur hennes klumpiga händer och askan från cigaretten som alltid växte sig för lång för snabbt. Och när hon spillde vin i hans ”På drift”. Hur elak han blivit: ”Du är tamejfan det klumpigaste som finns. Är du ett barn eller en kvinna? Du sabbar ju allt. Finns det nå´t som är helt som du hållit i dina händer??” Och paniken att röra honom. Röra hans saker. Hon blev darrig. Tappade mer. Blev överdrivet klumpig: ”Det där gjorde du med vilje! Sådär klumpig är man bara inte!” Och hon - alltid i tårar. Alltid ”Förlåt!” Hon ringer room service efter en flaska till. Janis sjunger Freedom is just another word for nothing left to lose. Stänger dörren efter den nyfikna kvinnan som kommit med flaskan. Tittat överallt. Tittat ner i hennes väska när hon rotade efter sedlar. Nästan hängt över henne för att se. Ögonen som nästan trängde ur sina hålor där i det vita danska vinteransiktet. Varför det? Som om hon ville memorera: ”Hon var vid liv igårkväll vid elva. Jo jag gick upp med en ginflaska då till henne. Jo hon såg helt friskt ut. Nä, inte ledsen. Ensam kanske. Jo, hon verkade väldigt ensam. Ett barn på drift på nå´t vis. Övergiven.” Men paniken som stryker som en gammal hund längsmed väggen, den missade hon. De rädda ögonen i fickspegeln. Den darrande handen som hela tiden håller i en cigarett. I Goa. Hon, flickaktig, hade tagit av sig skorna och gått in i ett tempel och bett Ge mig Nikolaj tillbaka. Tänt rökelse och verkligen så löjligt flickaktigt bett en okänd Gud om Honom. Flera hundra (tusen?) mil ifrån honom och den odensiske konfirmationsguden som ju aldrig hade gjort nå´t för henne ändå. Varför skulle då denna nya okända Gud lyssna på hennes flickrappakalja? Hon bad till Buddha, till Shiva, Ganesha och varenda natt med huvudet fullt av flimrande ecstasy hade hon bett till den där jävla danska Guden som bara gett henne CD-spelaren hon önskat sig i konfirmationspresent. Gick på rave och träffade en dansk som kände Nikolaj och sade att ”Jo Trine och Nikolaj väntar barn”. Uppspydd som en tonåring som aldrig växer upp. Ratad. (Jo det var hon den depressiva som tog livet av sig.) En kväll var hon säker på att hon skulle dö. Där i Indien. Någon (som hon kände?) hade lagt LSD i hennes vin. Hon märkte det först när baren började flyta. Hon hade stått som en Alice i Underlandet och bartendern hade blivit till en drink själv och det var vinflaskan som serverade henne. Bardisken blev till en våg – en jättevåg. Rullade in mot henne. Salt skum som förvandlades till händer som greppade efter henne. Och hon började att skratta. Hon var så ensam. Så olycklig. Och hon kunde inte sluta skratta. Ville absolut inte skratta. Och kroppen värkte av allt skratt som bubblade, forsade ur henne. Och någon tog henne till ett rum: ”Du drack min LSD och nu vill jag ha pröjs för det gumman”. Och hon bara skrattade. Hans böcker: ”Varför måste det synas så tydligt att du läst dem? Måste du öppna sidorna så mycket? Kan du inte bara snegla in på texten? Det blir så fula märken på ryggen.” I bokstavsordning: Bukowski, Ginsberg, Kerouac och så de där Tintin-albumen som hon var strängt förbjuden att ens damma. ”Rör de inte! Rör inget!” Och hur hon nervöst, klumpigt närmat sig dem när han inte var hemma. Som om Tintin-albumen var det facit hon behövde. I dem stod det hur hon skulle vara. Tvångstanken. Måste titta i dem. Hur hon repat mod. Hur hon hade stått i ena hörnet av rummet och till slut känt de där albumen. Deras närvaro var något hon till slut kunde ta på. Så medveten var hon om dem. Och så hade hon vågat. Bort med kaffe, cig och vatten. Inget som hon kunde spilla. Och redan på den första sidan hade hennes handsvett gjort avtryck och hon hade stängt albumet i panik. Ställt tillbaka det. Och albumen hade slutat att existera. Hon stängde av dem. Som om de vore en oönskad radiokanal. ”Jag gillar inte din rökelse. Mina prylar stinker av den nu.” Inget av det som var hon fick till slut finnas. Det som han först sagt att han tyckte om. Det som han fallit för. Hur hon hade upphört att existera. Smugit på tå vid hans sida som en vålnad. Och ibland var hon okej att hållas fram. Ofta inte. Och när han fått jobbet han drömt så om fick hon inte följa med på festerna och pubrundorna och hon fick absolut inte ringa dit. ”Det kan vara känsligt så här i början med en flickvän som ringer.” Så fick hon veta ändå att festerna och pubrundorna bara var hans och Trines. Trine som var 10 år äldre och som var hans chef som ringde honom om kvällarna och gjorde att han satt i sitt arbetsrum med dörren stängd och viskade tröstande ord ”Du är visst jättebra. Han är en idiot som lämnat dig”. Och hon hade inte misstänkt något. Trodde att allt var bra och kunde sitta och vänta vid middagsbordet med kall mat i timmar. Tömma en hel vinflaska själv till hans tysta mumlande i telefonen och så när han kom: ”Chefens man har lämnat henne och som ny känns det litet avogt att avfärda henne”. Hon hade till och med tyckt att han var gullig. Och i vinets dimma hade hon suttit och varit nöjd och glad över att hon hade honom – den snälla killen som ställde upp. Så hemma en dag. Framför datorn. Hon hade suttit och ändrat på den dikten hon hade jobbat på i en vecka. De skulle fira tre år och hon skulle ge honom den. Den växte och den blev bra. Den var nå´t stort. Hon hade funnit orden. Hon hade fått ner kärleken på skärmen. Nöjd. Och så läste hon mailet: ”Jag kommer inte hem och jag vill att vi säljer lägenheten”. Ett skämt? Först hade hon verkligen trott att det var ett skämt. Hon förstod inte alltid hans humor. Ett dåligt skämt. Men han kom inte. Inte den dagen och inte nästa. Så förstod hon. Uppenbarelsen. Uppvaknandet. Paniken. Läste mailet. Bokstaverade det. Delade upp i subjekt och predikat. Allt stämde. Det var en mening. Och meningen var riktad åt henne. Han hade gjort slut. Han hade inte sagt något. Inte använt sin mun på något sätt. Men han hade gjort slut. Som hon sprungit ut i vardagsrummet. Dragit ut Tintin-albumen och stoppat dem i toastolen. Hällt vin över hans papper. Dragit ut hans böcker och öppnat alla pocketböckerna med våld. Gjort fula märken i dem. Vissa slet hon sönder. Plötsligt så stark. Och så gick hon ut ur lägenheten, ut ur röran. Flydde hem till Odense och hur hennes föräldrar sett undrande på henne. Förstått och inte frågat. Och så Indien. Och nu skulle han ha barn. Och hon – nu. Hon var ett barn. Åren hade runnit vid sidan av henne. Tiden hade gått och hon hade små fina rynkor vid ögonen och andra små märken som tiden gjort när hon åkt i en vagn vid sidan av på nå´t vis (tänkt på annat?). Men inuti i henne letade hon efter den vuxna. Som i en stor sal kunde hon nästan höra ekot av sina egna febrilt springande fötter – när hon letade i vad som tycktes vara evigheten. Tittade bakom gardinerna. Men hon var helt ensam. Dömd att vara barn för alltid utan någon att fråga. Fråga: Är det här okej? Är detta jag? Är jag vuxen? Är jag värd att älskas? Straffad till okunnighet om hela sitt varande och Nä hon ska inte ta livet av sig. Hon ska hitta den vägen som hon någon gång - blind - måste ha passerat infarten till. Hon får gå tillbaka. Leta. Någon gång ska hon hålla sig själv i handen utan att behöva parasitera på någon annans godtyckliga hemmasnickrade mognad. En mognad som inte känner henne och som kallt stryker förbi på sidan bara utan att ta hänsyn till det sammansatta som är hon. Nä, hon betalar aldrig sitt rum. Smiter med första tåget till Odense till föräldrar som tyst vakar över sitt vuxna barn som hon vore en liten flicka och de ser nå´t nytt, nå´t annat i den naiva blå blicken som alltid flackat och aldrig landat riktigt ordentligt. Sen. Efter den besinningslösa skräcken. Efter att paniken äntligen sprungit ut med svansen mellan benen för att glömma. Då stannar hon upp - och plötsligt ser hon rakt fram.

Kommentarer Av Rudqvist Friday, September 08, 2006 kl 8:38 PM Jag tänker ge den här novellen full pott, inte för att novellen i sig är det bästa jag läst utan för att jag verkligen gillar din stil Mette. Jag vet inte om du skulle tycka om att bli jämförd med Ulf Lundell men det är vad jag känner. Trasiga personer i väldigt mänskliga situationer, kanske inte alltid välskrivet och korrekt men med dessto mer känsla och ångest. Om du någonsin släpper en roman kommer jag stå i kö för att köpa den. Så mycket tycker jag om vad jag läser. Keep up the good work! Av wolfie Saturday, September 09, 2006 kl 2:04 PM Mycket bra,det går inte att sluta läsa när man börjat! Kan nästan känna och föreställa mig paniken! Högsta betyg från mej =) Av LarsCarlberg Sunday, September 10, 2006 kl 3:30 PM Här måste jag nog instämma till fullo med Rudqvist... det här kanske inte din bästa novell, men jag känner ändå att det är dags att dela ut min första femma. För stilen, för helheten i ditt skrivande, kontinuiteten och allt det där. Roman på g? Det håller ditt arbete för! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här