FÖRSTA DAGEN

Sommarlovet är slut! Det är med spänd förväntan Mimmi cyklar iväg på morgonen. Solen glittrar i hennes hår, där det sticker utanför den ljusrosa cykelhjälmen. Ögonen avspeglar förtjusningen hon känner. Hon börjar fyran! Mellanstadiet! Med allt vad det innebär. En ny lärare, en magister. De ska börja med engelska. Men det finns också mycket oro i Mimmis kropp. Oro och undran över hur allt kommer att gå. Det finns en liten hake i allt det roliga. Mimmi är ordblind. Visst, Mimmis mamma hade varit i kontakt med Mimmis fröken från trean. Och ett möte med den nye läraren var utlovat, men tydligen hade det inte blivit av, för Mimmis mamma hade inte hört något ifrån skolan. Mamma sa att han säkert fått reda på att Mimmi hade vissa problem, hon kunde inte tänka sig något annat.

                 När klockan ringer in, samlas alla i det nya klass rummet. Det var ganska litet, mycket mindre än det som de haft tidigare. Det var kul att träffa alla. Särskilt Josefin. Den nye läraren var mörk och hade kort hår. Josefin tycker han är snygg. Mimmi vet inte vad hon tycker. Han presenter sig, talar om att han heter Robert och är 25 år. Så delar han ut terminens schema. Sedan var det dags för böcker. Först var det böcker i matte och svenska. Alla böcker skulle tas med hem för att kläs om. Mimmi öppnar böckerna som alla andra, för att titta lite och plötsligt kommer ångesten smygande på henne. Vad mycket text det är! Hon får inte ihop någonting, där hon sitter och bläddrar i boken. Hastigt stänger hon igen dem. Av rädsla för att någon skulle kommentera något som står i böckerna och hon inte kan svara. Hon kastar en snabb blick bort mot Robin, som sitter en bit ifrån henne i klass rummet. Robin som har ungefär likadana problem som Mimmi. Robin som hon gått tillsammans med till specialfröken för att få extra hjälp. Mimmi ser att han sitter och tittar i sina böcker också. Fattar han vad det står? Var det bara hon i hela klassen? Bak i huvudet börjar det att dunka.

                 Rast! Alla springer ut under stim och stoj. Borta vid gungorna står Anna, hennes specialfröken. En trygg punkt, en hållfasthet.

– Hej, Anna, ropar Mimmi. Samtidigt som hon springer mot henne. Anna vinkar.

-         Kommer jag att läsa med dig i år också? Mimmi fäster sina bruna ögon i Annas blå.

-         Nej Mimmi, i år kommer du inte att läsa med mig, sa Anna och vänder sig

åter mot den andra fröken hon tidigare pratade med.

Nej, nej, nej, svaret gick som ett lokomotiv genom Mimmis kropp. Nej, nej, nej.

                 Tillbaka i klass rummet pratar läraren lite om engelskan, vilket alla ser fram emot att få lära sig. De får böcker och Mimmi ser till sin lättnad att det inte är mycket text alls i engelska böckerna. Så talar läraren om att de bland annat skulle titta en hel del på film under engelska lektionerna.

– Är det någon av er som har problem med det? Med texten eller så?     

Mimmi bara stirrar. Vad sa han egentligen? Trodde han att hon skulle tala om, här och nu, inför hela klassen, att hon inte hann med texten på engelska filmer? Trodde han det? Nej, aldrig i livet! Varför, varför, skulle allt drabba henne? Hon vill att dagen skulle ta slut. Hon tänker inte gå till skolan mera. Vad ska hon här att göra? Hon är ju värdelös ändå!

                 Det blir lunch. Potatismos och någon slags korv. Men moset verkar växa i munnen. Blir bara till en stor klump. Josefin skyndar på henne, vill ha med henne ut på skolgården. Jo, hon ska skynda sig.

                 Hur kan det komma sig att rasterna alltid är så korta? Att det känns som man inte mer än hunnit ut på skolgården förrän klockan ringer för ingång?

 Skynda dig, säger Josefin. Mimmi nickar. Men benen vill liksom inte. Åh, om hon bara kunde flyga bort. Slippa tänka på att det fanns något som hette skola och att man måste kunna läsa! Josefin drar henne på nytt i armen och hon kallas tillbaka till verkligheten. Med mycket tunga steg följer Mimmi efter Josefin bort mot ingången till skolan.

Nu står det SO på schemat. Det betyder att de till en början ska

ha historia på dessa timmar, förklarar läraren. Han delar ut varsin bok till dem alla.

 – Detta är läroboken. Om ni tittar i den får ni se hur fint det är ritat och att det som kommer först är Vikingar.

 – Wow, ropade några i klassen, Vad häftigt! Det blir ett väldigt prat av alla elever så att läraren får problem med att få dem tysta igen. Mimmi tittar lite försiktigt i boken under tiden Hjälp mig, jag kommer aldrig att klara detta, hon sluter ögonen en kort sekund. Visst, det var jätte fint målat i stora färg granna bilder, varvat med en massa text. Det hela blev ett jytter för Mimmi. Tyst slår hon igen boken.

– Om ni nu kan tänka er att vara tysta, ropar läraren för att överrösta, så ska vi titta på arbetsboken också. Han plockar fram en tunnare bok i lite större format som han delar ut bland dem.

– Här finner vi frågor som knyter an till läroboken, lite enkla uppgifter och svaren finner man i läroboken.

Ta bort mig, snälla ta bort mig ! Mimmi vill inte vara här längre. Det spelar ingen roll att mamma försäkrar henne om att hon inte är dum, som hon trott när hon börjat trean. Det spelar ingen roll att de vuxna så fint kallar det hon har för dyslexi, ett ord hon knappt kan uttala. Absolut inte stava till ! Det spelar ingen roll vad någon säger! För hon ÄR dum i huvudet, hon kan inte läsa!

                  Skoldagen är slut. Ryggsäcken är tung av alla böcker. Alla förhatliga böcker ! Nu är det ytterligare en sak hon måste klara av. Inte visa mamma vad hon tänker och känner. Mamma blir så ledsen. Hon försöker att inte visa Mimmi att hon blir ledsen. Men Mimmi märker det ändå. Märker det när mamma håller om henne och kramar henne hårt när Mimmi gråter. Eller när Mimmi försöker läsa något som inte vill sig och kastar boken ifrån sig i ren ilska. Då vet Mimmi att mamma blir ledsen. Och det sista hon vill är att göra mamma ledsen.

SLUT