Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Maskrosdalen (del 1) Av lookie :: Tuesday, September 05, 2006 :: Läst 411 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Äventyr, Sagoberättelse, Blandat En berättelse om kampen mellan det onda och goda! Kapitel ett Kapitel Ett Ängeln och Trollen Dimman blev bara tätare och tätare och hästen jag red på blev allt oroligare för varje sekund som gick till slut så kunde jag inte längre se något alls och allt runt omkring mig blev alldeles vitt. Hästen skrek till och jag flög av men det kändes nästan som om något fångat upp mig. Jag svävade ner mot marken och min sista tanke innan jag svimmade var: ”Vad är detta” Jag vaknade igen mitt ute i skogen och allt såg ut som det gjort förr, det var i alla fall vad jag trodde ja! Ingenting var som det varit innan och inget skulle någonsin bli normalt för mig igen. Små underliga läten hördes på avstånd, det lät som om någon talade något lustigt språk. Jag kunde inte höra vad de sa eller vad det var för språk. Jag hörde bara att det var något som pratade. Såg mig runt omkring men jag kunde inte se något annat än skog runt mig. Sakta började jag att gå emot ljudet även om jag tyckte att det var lite kusligt och spöklikt i skogen. Tog upp min mobiltelefon ur jackfickan och tittade på den, konstigt den var stendöd. Jag tänkte: "Så hårt ramlade jag väl ändå inte när jag somnade, nej det måste vara mobilbatteriet som tagit slut”. Ljudet av någon som talade hördes ännu närmare nu. Så skönt, då kan jag äntligen få hjälp av någon. Precis när jag hade tänkt detta fick jag syn på en mycket liten varelse som såg ut som en blandning av en mus och en kanin med sina utåtstående öron . Den tittade på mig och sa: - Gottyt. – Vad sa du? frågade jag. Djuret tittade på mig och ur dess mun kom en lång ramsa men jag fattade inget alls, inte det minsta. Till slut så pekade den på mig och viftade med sin tass, den ville tydligen att jag skulle följa med den. Jag var så rädd att jag skakade men ansåg att det var ju bättre att följa med än att stå kvar. Jag hade ju ändå inte känt mig hotad än. Så här börjar äventyret och mardrömmen om Maskrosdalen. Varelsen gick sakta och jag följde försiktigt efter den medan jag tänkte: Vart är vi på väg? Vem är du? Vad vill du? Är du vän eller fiende? Då det helt plötsligt hördes ett hjärtskärande skrik. Djuret började springa och viftade bara ännu ivrigare att jag skulle följa efter det. Plötsligt så stannade det och pekade på en hydda samt kröp in där och försvann mitt framför mig. Det hemska ljudet kom bara närmare och närmare och jag förstod att det var något hemskt och elakt som närmade sig. Tvekade någon sekund men kröp sen in i hyddan efter det lilla djuret. Inne i hyddan satt den lilla saken I-hopkurad och skakade som om den vore livrädd. Alla ljud i skogen tystnade, inte en fågel som kvittrade eller något annat ljud heller hördes för den delen, inte ens vinden. Det hemska skriket hördes ännu närmare nu och mitt hjärta hoppade och bultade i bröstet på mig. Kårarna ilade längs med ryggraden på mig. Jag var förfärad (helt skräckslagen), hade t.o.m. svårt att andas. Hörde hur ett väsande föremål flög rakt över hyddan, kände stanken av döda ting och nu förstod jag att det lilla djuret hade räddat mitt liv. Föremålet började höras mer och mer avlägset nu och jag slappnade av lite. Jag tittade upp och såg att det lilla djuret satt och kollade lite nyfiket på mig. Den pekade på sig själv och sa: - Lillo. Jag förstod att varelsen försökte att tala om för mig vad den hette. - Maddy svarade jag och pekade på mig själv. Kände mig nu så lugn att jag sträckte fram handen och stack ut mitt huvud ur kojan och tittade ut. Där ute hördes fortfarande inte något ljud, men solen sken och jag satt där i kojöppningen och tänkte på vad det kan ha varit som fått hela skogen att stanna upp i ren skräck. Fåglarna började så smått att sjunga igen men det kändes i luften att hela skogen var ängslig och avvaktande. Kröp sakta ut ur kojan och såg mig omkring. En fågel flög tätt förbi mig då jag plötsligt hörde ”Mmmaddy”. Förvånat vände jag mig om och där stod Lillo, som pekade på mig och viftade med sin lilla tass att jag skulle följa med. Så jag reste mig upp och började följa efter denna lite underliga figur. Efter mycket traskande kom jag fram till skogsbrynet fortfarande gick jag bakom Lillo. Lillo som helt plötsligt stannade, vädrade med nosen i luften och började springa mot en liten by, jag fick en känsla av att det var fara på gång igen och därför började jag också att springa rakt mot den lilla byn som såg så underlig ut med hus som såg ut som svampar. Väl inne i byn sprang Lillo rakt fram till den största svampen och började där vifta och ropa på sitt språk. Många olika sorters varelser samlades runt omkring oss och med hjälp av deras ansiktsuttryck så förstod jag att Lillo berättade om mötet med det hemska. Fasan lyste i ögonen på dem, vad det nu än var som Lillo hade räddat mig ifrån så var det något så hemskt och fasansfullt att hela denna egendomliga värld var rädd för det. En lång stund stod jag där alldeles stilla och tittade lite ängsligt på alla dessa varelser. Rätt som det var kunde man höra musik, det lät som en änglakör som höll på att sjunga. Mina tankar blev dystra: Är jag död? Är detta livet efter döden? Som hämtat ur en saga såg jag en ängel sväva fram en bit över marken. Lillo sprang fram till mig och tog tag i min tumme och drog mig i den. Jag förstod att han ville att jag skulle gå fram så jag tog tag i honom med min hand och lyfte upp honom. Stackars liten jag skrämde nog slag på den lilla stackarn för jag hörde hur han kippade efter andan. Han hämtade sig snabbt och satte sig ner mitt i min hand och vi började sakta gå mot ängeln. Det var något enklare att förstå hennes språk men jag förstod ändå inte alls så mycket trots att hon var så mycket mer mänsklig än vad jag tidigare mött denna dag. Hon tittade nyfiket på mig och sedan sa hon: - Välkomna Maddy, hopes dö måra gottyt? - Ja tack så mycket svarade jag då henne tillbaka. Hon sa något och nämnde ett namn ”Trestor” och flög sedan sin väg. - Maddy! Sa Lillo och ställde sig upp i handen på mig och pekade med sitt ena finger mot kullarna och bergen. Jag började att gå fortfarande med Lillo ståendes i min hand rakt mot en kulle där Lillo pekat. Efter ca en timmes gående började solen sakta att gå ner och jag hörde hur den lilla varelsen bara blev mer och mer orolig så jag började gå ännu fortare. En stad syntes i horisonten och jag tänkte att där kan vi nog övernatta. Inne i staden var det tyst som i graven inte ett enda ljud hördes, fönsterna var stängda och dörrarna låsta. Vi hade i alla fall tur att hitta ett stall som någon glömt att låsa, där vi gick in och samlade ihop lite hö, gjorde i ordning sovplatser och lade oss ner i höet. Efter allt som jag varit med om så tog det inte alls lång stund innan jag sov. (som en stock). Vaknade vid gryningen när solens första strålar lyste mig rakt i ansiktet och jag hörde ett ljud i närheten. En figur som såg ut som ett troll stod och tittade på mig. - Öhhh vaffor do ligga där? Sa den, Åh äntligen en mänsklig varelse, någon som jag kan prata med och som kan förstå mig tänkte jag och svarade: - Natten är farlig vi behövde någonstans att sova. Precis när jag sagt det så kände jag stanken. Det var inget vanligt stall det var en stia. Fy sjutton vad äckligt vi hade sovit inne där grisarna bodde. - Do badda och ätta sen gaa sade trollet. - Javisst, jag heter Maddy svarade jag honom då. - Urgolf, sa trollet samtidigt som han vinkade på mig och gick ut ur stian. Jag reste mig upp och följde sakta efter, var ju fortfarande inte säker på vad det var för en figur. Urgolf gick rakt emot ett rosa fyrkantigt hus. - Badda på 2: an sa han. Vadå bada på tvåan tänkte jag men beslöt mig för att gå in i huset, jag stank ju grisaskit. Väl inne i huset så förstod jag vad han menade för på den andra våningen fanns det ett enormt stort badkar fyllt med badskum som luktade rent himmelskt. Efter detta härliga bad och i de rena kläder som trollen hade lagt fram åt mig så kände jag mig ren, fräsch och pigg igen. Nere på husets första våning satt Urgolf och pratade med ett annat troll. - Minni sa han och pekade på henne det syntes nämligen att det var en trollhona. - Ätta? Frågade han sedan. - Jatack svarade jag och kände verkligen hur utsvulten jag var. Jag hade helt förträngt min hunger när jag följde efter Lillo. Lillo ja, vart tog han vägen nu då? - Var är Lillo? Frågade jag de enormt snälla trollen som samtidigt verkade vara lite tröga. Svaret blev: - Se hannam snart. Hoppas att allt är okej med honom tänkte jag och började att äta den godaste gröt som jag någonsin ätit, om det berodde på hungern eller vad det berodde på egentligen har jag ingen som helst aning om. När jag ätit upp gröten tog jag min tallrik med mig till vattenpumpen som stod mitt på golvet och sköljde noga av tallriken samt gav den till Minni och sa tack. Hon sa inget utan bara log mot mig. Hos trollen var det precis som att göra en resa tillbaka i tiden. En öppen spis där trollen lagade sin mat och en ugn att baka i, bord och stolar, ja hela rummet var gammaldags. Minni var söt på något sätt, så vänlig men samtidigt mycket hemlighetsfull. – Nu ska jag gå, men jag hoppas att vi snart ses igen och med dessa ord gick jag ut ur trollens hus. Utanför huset fick jag syn på Lillo. Han stod och pratade med Urgolf. Att de hade svårt att förstå varandra syntes mycket tydligt. De använde knappt några ord utan försökte att tala med sina händer och tassar. Båda log när de fick syn på mig och Urgolf sa: - Fölla med Lillo tillo Trestor den storre. Jag nickade och log tillbaka men var samtidigt lite bekymrad på vilken denna Trestor kunde vara. Vi lämnade staden som jag kände mig så hemma i, trots att alla troll var så mycket större än vad jag själv var. Det var inte alls långt kvar till de stora bergen. Efter cirka en halvtimme hade vi nått det första bergets fot och det var dags att börja klättra. Lillo bara halkade hela tiden så jag tog upp honom och lade ner honom i min ryggsäck. I den hade trollen stoppat ner en massa mat, en filt, dricka, en påse te samt några konstiga blad. När jag nästan nådde toppen på berget så såg jag ett gnistrande vackert slott.

Kommentarer Av Fiyun Wednesday, September 27, 2006 kl 9:55 AM Titeln låter som en kopia av något slag, kan vara för att jag har hört talats om "Dockornas dal". (^_^ Huvudpersonens namn borde komma fram tidigare! "Dimman blev bara tätare och tätare och hästen jag red på blev allt oroligare för varje sekund som gick till slut så kunde jag inte längre se något alls och allt runt omkring mig blev alldeles vitt." Ändra till: "Dimman blev bara tätare och tätare och hästen jag red på blev allt oroligare för varje sekund som gick. Till slut kunde jag inte längre se något alls och allt runt omkring mig blev alldeles vitt." Hästar gnäggar, dom skriker inte. Dialogen på andra stycket kan vara för sig, eftersom att du börjar på en ny del i handlingen. "något som pratade" borde ändras till "någon" eftersom man kan anta att det inte är en växt som talar. Känns som att du skriver lite passivt. (^_^ Exempel: "Djuret tittade på mig och ur dess mun kom en lång ramsa men jag fattade inget alls, inte det minsta" Som kan ändras till "Råttkaninen/Kaninråttan tittade på mig en kort stund. Den började rabbla många konstiga ord som ur en ramsa, eller dikt." Du kan också bara skriva när huvudpersonen tänker och lägga till ", tänkte ". Till den här punkten känns det som att det är en prolog för historien. "I-hopkurad" är ett talord, "Hopkurad" borde ordet vara. Du skulle kunna dela upp den här meningen i två meningnar istället: "Det hemska skriket hördes ännu närmare nu och mitt hjärta hoppade och bultade i bröstet på mig." Till "Det hemska skriket hördes ännu närmare. Mitt hjärta bultade i bröstet på mig." "T.o.m" ska skrivas i sin fulla form eftersom att det är en novell. Och använd helst inte förkortningar. (^_^;) Du skulle kunna beskriva svamparna hur dom såg ut, färg... eventuell doft? Den lille krabaten.. hur kunde huvudpersonen veta att den(krabaten, alltså) var av kvinnligt kön?(Senare i slutet verkade den ha blivit en pojke?!) Faktiskt har jag lite svårt att tänka mig en stad som har stall.(Utanför städer kan jag tänka mig stall, om det inte är vilda västern.) Faktist nämnde du inget om någon fara: "- Natten är farlig vi behövde någonstans att sova." Som kan ändras till... "- Natten kändes otrygg och vi behövde någonstans att sova." "Jatack" borde vara "Ja, tack!" Av någon konstig anledning känns novellen som en tvärkorsning mellan Alice i underlandet och Trollkarlen från Oz... Mitt tycke: Är det meningen att själva skrivsättet ska vara enkelt?(Grundskolenivå) Mycket av det första kapitlet måste ses över och byggas ut för att ta bort vissa "förutfattade meningar" som förekommer. Stavfel var få, men en del grammatik måste ses över. Mitt betyg för det råa första kapitlet: 1.9 Av lookie Thursday, September 28, 2006 kl 9:31 AM Titeln låter som en kopia av något slag, kan vara för att jag har hört talats om "Dockornas dal". (^_^ Svar: Jag har själv inte hört talas om Dockornas dal. Jag skrev denna roman för många år sedan och jag har döpt bok 2 till Silverdalen. Huvudpersonens namn borde komma fram tidigare! Svar: Det är medvetet att inte huvudpersonens namn kommer fram eftersom det finns i inledningen "Dimman blev bara tätare och tätare och hästen jag red på blev allt oroligare för varje sekund som gick till slut så kunde jag inte längre se något alls och allt runt omkring mig blev alldeles vitt." Ändra till: "Dimman blev bara tätare och tätare och hästen jag red på blev allt oroligare för varje sekund som gick. Till slut kunde jag inte längre se något alls och allt runt omkring mig blev alldeles vitt." Svar: okej ska fundera på det. Hästar gnäggar, dom skriker inte. Svar: Det är en saga och i sagor kan allt hända "ler " "något som pratade" borde ändras till "någon" eftersom man kan anta att det inte är en växt som talar. Svar: Maddy kan inte se vad det är och därför vet hon inte vad det är därav ordvalet. Känns som att du skriver lite passivt. (^_^ Svar: Förstår vad du menar därför har jag skrivit om alla kapitel i aktiv form. "tänker" "Skrattar" osv Till den här punkten känns det som att det är en prolog för historien. Svar: Prolog finns i inledningen, Mitt syfte var att börja sagan annorlunda. "I-hopkurad" är ett talord, "Hopkurad" borde ordet vara. Svar: Okej men jag tycke hopkurad såg konstigt ut "T.o.m" ska skrivas i sin fulla form eftersom att det är en novell. Och använd helst inte förkortningar. (^_^;) Svar: Rättelse Ingen novell snarare blandning mellan novell och roman. På 12 Kapitel. Du skulle kunna beskriva svamparna hur dom såg ut, färg... eventuell doft? Svar: Tack det ska jag göra! Den lille krabaten.. hur kunde huvudpersonen veta att den(krabaten, alltså) var av kvinnligt kön?(Senare i slutet verkade den ha blivit en pojke?!) Svar: Rättat lilla till lille! Lillo har hela tiden varit en han fel ordval! Tackar! Faktiskt har jag lite svårt att tänka mig en stad som har stall.(Utanför städer kan jag tänka mig stall, om det inte är vilda västern.) Svar: I en saga är allt möjligt! Faktist nämnde du inget om någon fara: "- Natten är farlig vi behövde någonstans att sova." Svar Nej det gjorde jag inte! Som kan ändras till... "- Natten kändes otrygg och vi behövde någonstans att sova." Svar: Ändrat tack! Av någon konstig anledning känns novellen som en tvärkorsning mellan Alice i underlandet och Trollkarlen från Oz... Svar: "ler" Det är ju en sagoberättelse Mitt tycke: Är det meningen att själva skrivsättet ska vara enkelt?(Grundskolenivå) Svar: Både och den är tänkt att kunna läsas av både barn, ungdomar och vuxna därav ville jag inte använda för svårt språk. Av Fiyun Friday, September 29, 2006 kl 1:16 PM Svar: Jag har själv inte hört talas om Dockornas dal. Jag skrev denna roman för många år sedan och jag har döpt bok 2 till Silverdalen. Det låter precis som samhället lite utanför min skola. (^_^;) Svar: Det är medvetet att inte huvudpersonens namn kommer fram eftersom det finns i inledningen Problemet är att man måste använda page down en gång för att kunna hitta den. (^_^;) Svar: Det är en saga och i sagor kan allt hända "ler " Ungefär som Wilbur i den där svart-vit filmen där man fick en levande häst att "tala".. Jo, men du kan skriva "Prolog" över. Ingen skadas av det.(Många författare gör så, inklusive smått konstige Mikael Niemi.) Svar: Rättelse Ingen novell snarare blandning mellan novell och roman. På 12 Kapitel. En kort och samtidigt lång historia? http://en.wikipedia.org/wiki/Fiction Svar: Rättat lilla till lille! Lillo har hela tiden varit en han fel ordval! Tackar! *Nickar* Svar: I en saga är allt möjligt! Jag vet, men ändå! (^_^;) *Livet går i kras* Ny genomläsning efter några lektioner. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här