Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Ej i trafik Av flasknosen :: Friday, September 08, 2006 :: Läst 439 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Drama Vilken snäll chaffis... Ej i trafik ”Nej, åk inte! Stanna!” Hon springer när buss 167 blinkar för att svänga ut i gatan igen. Den stannar faktiskt och när dörrarna öppnas säger chauffören att han går av sitt pass nu och ber henne, lätt irriterat att titta på skylten snett ovanför dörren. ”Ej i trafik” Skit också! ”Snälla” ber hon ”jag betalar som vanligt! Jag bor precis vid bussgaraget och är trött i benen.” Han ser granskande på henne, som om han vill värdera henne. Hon känner sig lite obehaglig till mods men viftar bort det, eftersom taxi är uteslutet. Har varken kort eller kontanter tillräckligt, dessutom har hon inte råd. Att gå de fem kilometrarna hem, känns inget vidare såhär efter midnatt. Efter en stunds intensiv mönstring av henne från huvud till fot, ler han plötsligt. ”Okej då, hoppa in!” Hon ler stort och tackar honom flera gånger och när hon tar fram plånboken för att betala, ruskar han bara på huvudet. ”Jo men jag vill!” säger hon spontant. Det förvånar henne lite, eftersom allt som är gratis är mer än välkommet. Det känns som om hon inte vill låta sig bjudas denhär gången. Han insisterar och blir nästan arg på henne. Första impulsen är att hoppa av igen och hon ställer sig vid dörren och ber honom öppna. ”Skulle du inte åka med?” undrar han med en viss spydighet i rösten. ”Visst gå du om du vill men kom inte och skyll på mig om någon jäkel våldtar dig på vägen.” Ögonen borrar sig in i hennes när hon vänder sig om mot honom. Även om blicken fyller henne med obehag, med sina pepparkornspupiller och vattniga blåfärg, inser hon att han har rätt. En busschaffis måste ändå vara säkrare än gatan. Tveksamt sätter hon sig längst fram. ”Okej tack, men får jag verkligen inte betala?” ”Nej” säger han, vänligt nu, ”det skulle ge mig problem, för egentligen får vi inte ta upp passagerare när vi går av vårt pass. Försäkringar och annat, både för mig och dig.” Det är ett argument hon inte kan säga emot och slappnar av en smula. Han är trots allt schysst som låter henne åka med. Att hon alltid ska se faror i allt och tolka allting som om alla människor vill andra illa. De flesta är faktiskt vänliga och hjälpsamma. Efter en stund märker hon plötsligt att han viker av på fel ställe. ”Men skulle inte du till garaget?” Han ser på henne med ett snett leende i backspegeln. ”Det är bara en annan väg som går fortare. Förresten heter jag Magnus.” Han tittar på henne och hon förstår att han förväntar sig ett svar. Det hör till vanligt hyfs att besvara en presentation med sitt eget namn. ”Lena” säger hon och förvånas över att hon faktiskt blåljuger men något får henne att inte säga sitt riktiga namn. Intuition? Oviljan mot mannen vid ratten stiger en aning igen. Han ser bra ut. Blont halvlångt hår, bakåtkammat, som lockar sig i nacken. Fina drag, påminner lite om en grekisk gud. Ser vältränad ut och hon bedömer åldern till dryga trettio men han kan vara äldre också. De breda axlarna ger ett ungt intryck. Att han är rejält mycket starkare än hon har hon redan tänkt på. Trots sitt trevliga yttre gör han henne orolig. Det är ingen behaglig kittlande oro, som en attraktion, utan ett stressande obehag. Något stämmer helt enkelt inte. När han svänger av ytterligare en gata bort från garaget, ber hon honom stanna. ”Varför det?!” frågar han med en hård blick i backspegeln. ”Jag har ändrat mig, jag vill gå av.” ”Ska du gå i alla fall?” Rösten är hotfull. ”Nej, jag ska gå hem till min pojkvän som bor ett kvarter härifrån.” Vad bra hon ljuger plötsligt! Hon har inte haft ett riktigt förhållande på två år, sedan den skitstöveln lämnade henne för fröken Nippertippa. Han stannar bussen och hon ställer sig vid framdörren. ”Är du snäll och öppnar?” frågar hon så lugnt hon kan och hoppas att han inte ska höra hjärtat bulta. Till synes en hel evighet har passerat när dörren pyser till och dras ifrån för att stängas lika snabbt. Hon rycker till och känner hur saliven försvinner ur munnen. Det är som om spottkörtlarna pluggats igen och kroppen släpper ut fukten i handflatorna istället. ”Nej” säger han hårt bakom henne. På darrande ben vänder hon sig om och ser på honom. Ansiktet har förändrats, blivit hårt, tillslutet. Ögonen skjuter pilar och ett grymt leende klyver ansiktet i två halvor. Han startar bussen med ett ryck innan hon hinner sätta sig och hon får hålla i sig för att inte ramla omkull. Med hamrande puls känner hon hur den välbekanta känslan av total brist på muskelspänning sprider sig genom kroppens alla delar. Med en viljeansträngning håller hon sig upprätt i stolen. Hon tvingar sig att andas lugnt, det är verkligen inte läge att hyperventilera sig till medvetslöshet just nu. Insikten om att hon är fast i en buss, med en chaufför som hon inte vet var han tänker åka med henne, slår henne med full kraft och hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Mycket försiktigt sneglar hon mot honom. Titta i spegeln vågar hon inte, tänk om han tror att hon vill det här! Hans blick bränner, trots omvägen via spegeln och hon tvingas titta upp på honom. Hon får inte visa sig rädd. Nu gäller det att hålla huvudet kallt och inte låta rädslan ta över, det är enda chansen. ”Är du nervös lilla gumman?” Rösten är kall, sliskig och triumfen klarar han inte att dölja. Hon förstår att han trivs med situationen, har han gjort det här förr? Under loppet av några sekunder måste hon bedöma om han skulle låta sig blidkas eller om hon ska spela tuff, spela med i hans sjuka spel. Förmodligen ingår det i beräkningen att hon ska vara rädd, liten och underdånig. I helvete heller! ”Varför skulle jag vara det?” Hon behöver inte fundera länge över hur övertygande hon är. Blicken hon får ger henne besked. Han tolererar inget trots! ”Eller, kanske lite…” tillägger hon och kväver impulsen att skrika åt honom att det fattar han väl själv att hon är! Erkännandet gör honom mildare och han försäkrar henne att det kommer att bli både skojigt och trevligt. Vad som är skojigt och trevligt i hans värld, vill hon inte veta. Tänk om han är sadist? Ett illamående bubblar upp men hon kväver det. Å andra sidan kanske själva kicken ligger i att föra bort henne och njuta av hennes rädsla och maktkänslan det ger honom. Har hon tur, släpper han bara av henne i något skogsbryn och åker hem och runkar av sig till minnet av ångesten han gett henne. Instinktivt vet hon att det är mer än så som väntar. Hon försöker tränga bort tankarna på stickiga pinnar och andra tillhyggen. Bilder av att bli fastbunden och med särade ben bli offer för sextortyr gör henne kräkfärdig igen och hon måste svälja hårt. Måtte han bara vara ute efter en vanlig hederlig maktdemonstration med könet som enda vapen! Det är mörkt ute men månen lyser upp en del av vägen. Ibland går den i moln och allt blir becksvart. Hon bedömer det som att de är på väg till naturreservatet söder om stan. Då kommer hon i alla fall att veta ungefär var hon befinner sig. Som genom ett trollslag känner hon rädslan förbytas i ilska. Att fundera över hur hon ska ta sig ifrån honom är bättre än fantasierna om smärta och tortyr, kanske plågsam död. Hon försöker intala sig att hon kan försvara sig. Ska hon undvika att bli ett offer, måste hon sluta tänka som ett. Tänker mer och mer på hur hon ska klara sig. När ilskan tagit över känner hon bara en enda sak. Det blir han eller hon. ’Jag slår ihjäl dig om jag måste’ upprepar hon inom sig själv, gång på gång. Plötsligt tvärstannar han bussen efter en häftig vänstersväng in på en skogsväg. ”Kom nu, din lilla hora! Gör du motstånd dödar jag dig!” Han tar tag i hennes arm och drar med henne ut ur bussen. ”Bra” hinner hon tänka, chansen att fly är bättre ute än inne. ”Du har ingen chans mot mig, ditt fula lilla luder” väser han i hennes vänstra öra. Spottet blöter ner örsnibben och plötsligt slickar han henne på halsen. Äckelkänslor väller upp och med all kraft får hon in en armbåge i sidan på honom. Han stönar till men verkar bara bli argare. ”Jasså, nu vill du inte din fitta! Ska vi ta och undersöka den nu när förspelet är klart.” Han slänger runt henne så att hon står med ryggen hårt pressad mot bussens långsida. Med ena handen håller han fast hennes båda händer medan den andra sliter i hennes byxor. ”Nu händer det tänker hon!” men kroppen lever sitt eget liv och tycks minnas varenda sekund av självförsvarskursens rent fysiska delar. Utan tankens medverkan får hon in ett perfekt knä i skrevet på honom samtidigt som hon hör sin egen röst skrika ”NEJ” med ett raseri hon inte trodde var möjligt. Ett avgrundsvrål hon aldrig trott sig om, slungas som lava ur strupen. Han tappar greppet och segnar kvidande ner på marken med händerna tryckta mot könet. Hon flyr ut på vägen, springer utan att känna det. Hon färdas framåt med en hisnande fart och känner varken puls eller andning. Själva skräcken tycks ge fötterna vingar och enda tanken hon har är att komma hem. Hon tänker det inte, hon är det. Hon är sin skräck och sin hemlängtan och det är de två som gör att hon varken känner trötthet eller smärta. Under en sekund känner hon sig oövervinnelig men det förbyts snabbt av oro. Ett plötsligt ljus talar om att en bil är på väg bakom henne. Strax innan hon bestämmer sig för att slänga sig ner i diket märker hon att ljuset ligger för lågt för att vara bussen. Bilen kör om och stannar tiotalet meter framför henne. Med ett ångestskri kastar hon sig över till andra sidan och springer ännu snabbare där istället. Hon hör en mansröst ropa efter henne men får bara mer kraft av det. ”Ett svin till” hinner hon tänka medan fötterna trummar mot vägrenen. Plötsligt hör hon mansrösten igen, men förstärkt. Troligen har han en megafon. Hon uppfattar ordet ”polis” och stannar. När hon vänder sig om ser hon någon småspringa mot henne på andra sidan vägen. Det ser ut som en man på storleken. När han är i jämnhöjd med henne ropar han, tvärs över vägen, och frågar om hon behöver hjälp. ”Hur vet jag att du verkligen är polis?!” flämtar hon. Han säger något kort i sin komradio och bilens helljus tänds så att hon kan se honom tydligt. Hon ser uniformen och det är verkligen en polis. ”Har du brickan?!” ropar hon till honom och han tar fram en ficklampa och en platt liten sak. Med lampan lyser han på brickan så att hon säkert ska se den. Den ser äkta ut, i alla fall på avstånd. Tveksamt går hon snett över vägen och stannar några meter ifrån så att hon ser honom tydligt i helljuset från bilen. ”Behöver du hjälp?” frågar han vänligt och håller upp polislegitimationen med framsträckt arm. Hon nickar och går fram emot honom, känner hur ögonen svämmar över. Andningen är kort och snabb. Darrande tar hon några steg och känner hur benen ger vika och allt blir mörkt. Hon ligger på marken med två poliser vid sin sida. På avstånd hör hon ambulanssirener som kommer allt närmare men inte förrän den stannar en bit bort förstår hon att den ska hämta henne. ”Du svimmade” säger polismannen som sprang efter henne tidigare. ”Du ska åka till akuten nu och om du vill tala med oss om någonting är du välkommen till polisstationen senare, om du inte vill prata med oss redan på sjukhuset.” Hans röst är så varm och vänlig att hon inte kan hejda gråten. Hon skakar på huvudet och tar kort hans hand strax innan de lyfter upp henne på båren. När de skjuter in båren i ambulansen, viskar hon knappt hörbart ”Kanske imorgon”. Luckan stängs och bilen sväljer henne och sjukvårdaren. ”Kanske imorgon.

Kommentarer Av Rudqvist Friday, September 08, 2006 kl 8:12 PM Jag hade faktiskt inte gillat novellen om det inte var för att sådan här skit händer varje dag, och oftast inte med lika lyckliga slut. På något sätt förväntade jag mig något annat för man kunde liksom ana våldtäkten genom hela berättelsen, det överraskade liksom inte. Ingen fantastisk fantasi, bara rå och grisig verklighet. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här