Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Blackhawk Rose Av Waterfall :: Friday, September 08, 2006 :: Läst 277 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Blandat Detta är början på en tänkt bok. Handlar om 14-åriga Kiera som blir fosterbarn hos en familj pga av henens mamma inte bryr sig om henne. Även pga att Kiera hamnar i problem. Historien handlar om allt hon får vara med om som fosterbarn och alla människor hon möter. 1. Den stora knäcken Vädermeterologen på tv:n pratade på för fullt om vädret för de kommande fem dagarna, kaffebryggaren puttrade i köket och den 39-åriga mamman Helena sprang hysteriskt fram och tillbaka i lägenheten och letade efter sina bilnycklar. På väg ut i hallen höll hon på att snubbla över hunden som hade kurat ihop sig vid skostället. Helena svor en ramsa och småsprang vidare in i badrummet. Efter nästan tio minuters letande, vilket nu hade lett till att hon var en kvart sen till jobbet, hittade hon nycklarna under en klädhög på badrumsgolvet. Utan att säga hej då till sin sovande dotter så sprang hon ut genom dörren med famnen full av pärmar och med nyckelknippan i högsta hugg. I samma stund som ytterdörren gick igen kom Kiera nyvaken ut ur sitt rum. Håret spretade åt alla håll och morgonrocken var slarvigt slängd över axlarna. Det var lite Bridget Jones över henne när hon gick ut i köket. Hon stängde ilsket av kaffebryggaren. Kiera hade sagt till sin mamma så många gånger att stänga av allt innan hon gick till jobbet. Åtminstone kaffebryggaren. Men gjorde hon det? Onej! Inte en gång. Ville hon att hennes dotter skulle förgås i en lägenhetsbrand så var det ju det perfekt sättet att gå till väga. Lämna bryggaren på. Sekunderna efter att Kiera hade tänkt den tanken så fick hon så dåligt samvete. Hon visste mycket väl att hennes mamma inte vill att det skulle hända, men ibland kunde man ju undra var tanten hade huvudet. Kiera stod vid köksfönstret och tittade ut över Manhattan där alla sprang som skjutna ur en kanon på gatorna. Varför ha så bråttom, undrade hon. Personer framför går väl inte fortare bara för att man insisterar på att gå in i alla hela tiden. Herregud, om det kunde finnas något system i allt det där? Vad som helst skulle gå. Lille Albin kom nu inspringandes i köket viftandes på svansen efter att ha legat och sovit i hallen. Kiera tog upp den lille shih-tzun i famnen och borrade ner ansiktet i pälsen. Albin var allt Kiera hade. Han var hennes liv, det som allt cirkulerade runt. Hennes mamma var alltid borta. Gick tidigt och kom hem sent så allt hon ville göra när hon kom hem var att sova. Aldrig att hon tog sig tid att sitta ner och prata med Kiera. Inte självmant i alla fall. Om Kiera påpekade detta till sin mamma så blev det en himla fart på henne. Då var det film time hit, shopping dit, bio hit, restauranger dit. Det blev bara för mycket, det kändes inte äkta. Man ska väl inte behöva säga till sin förälder hela tiden att “kan vi inte sätta oss ner och prata lite eller göra något ihop”. Man vill väl ändå att det ska komma naturligt från deras sida. Eller? Dagen flöt på som den brukade för Kiera. Frukost vid tv:n eller ute på terassen, promenader med Albin ner till hundrastgården, en tupplur i soffan, beställning av hämtmat och åtskilliga telefonsamtal till “kompisarna” trots upprepade nej till att hitta på något. Glamoren och all spänning över att bo på Manhattan hade sedan många år försvunnit. Hon hade gått i alla flotta butiker, suttit på alla caféer och allt annat som förknippades med Manhattan. Efter 14 år i New York så hade glädjen helt enkelt lämnat henne. Precis som hennes pappa gjorde för 3 år sedan. Han hade övergivit sin fru och dotter för en smal och blond modell från Paris. Han åkte nu runt med henne på hennes resor runt om i världen. Det var i alla fall det senaste som Kiera hörde om honom. Han var inte direkt den flitigaste mannen med att höra av sig till sin dotter, fast å andra sidan så hade hon inte väntat sig något annat. Hon fick helt enkelt klara sig själv. Hon och Albin. Så hade det varit sedan den dagen pappan stack och så skulle det förmodligen fortsätta också. Klockan slog tolv och Kiera var mer raslös än någonsin. Vad i hela friden skulle man göra? Alla hon hade ringt till var antingen “upptagna med annat” eller “sjuka” så det gick inte. Albin hade redan fått mat, hela lägenheten blänkte efter den extremt noggranna städningen hon hade gjort några timmar tidigare och hon hade läst ut alla böckerna hon hade hemma. Vad nu då? Ja, jag får ta och gå en sväng till biblioteket, tänkte Kiera. Även att det ibland kunde vara stora avstånd till platser på Manhattan så var det sällan som hon tog en taxi eller liknande dit hon skulle. Det hände snarare aldrig, hon gick alltid. Vart hon än skulle. Hon älskade att känna lite frisk luft i lungorna efter att ha suttit inne ett antal timmar. Det var inte helt fel att även få lite sol på sig. Visserligen var det väldigt segt att gå ut men när hon väl hade gjort det så var det så skönt. Det var som vanligt fullt med folk på gatorna som gick åt alla tänkbara håll. “Man kan undra var alla människor kommer ifrån”, tänkte Kiera för sig själv. Hur kunde så många rymmas bara på Manhattan? Ganska konstigt egentligen när man funderar på det. Ibland brukade Kiera ägna sig åt att bara stå i ett hörn på en byggnad och bara titta på alla som gick förbi. Hon brukade dikta ihop olika liv till personerna som hon såg. En mamma med barnvagn kunde bli en stressad affärskvinna som försökte få ihop sin karriär med sitt privatliv. Hon hade en barnflicka som tog hand om hennes barn när hon var på jobbet men hon försökte att vara med sin son/dotter så mycket det bara gick emellan varven. Hon var ensamstående på grund av att hon inte ansåg sig ha tid med ett förhållande, att män ändå bara komplicerade allt. Men allt hon egentligen vill vara att ha en far till sitt barn. Såndana här historier kunde Kiera fantisera ihop när hon stod där och lutade sig mot en husvägg. Det var en lång väg att gå till biblioteket men det var inget som störde Kiera. Hon älskade att gå. Nja, kanske inte älskade det men hon hade i alla fall inget emot det. Albin gick snällt bredvid henne när hon gatan fram. Ett stort leende spred sig på hennes läpparna när hon tittade uppåt. Emellan alla tak på skyskraporna så kunde man skymta en bit av himlen. Den var alldeles ljusblå, inte ett enda moln så långt ögat räckte. Vilken underbar syn det var. Albin och Kiera gick vidare gatan ner mot biblioteket som låg i utkanten av Manhattan. Klockan hade hunnit bli ganska mycket och hon ville ju trots allt vara hemma tills mamma kom hem från jobbet. Hon hade sagt att hon skulle ta ut några extra timmar som hon hade tjänat in för att komma hem till sin dotter tidigare. Det tyckte Kiera lät som en väldigt bra idé. Men om det nu kom att bli som hon sa det kunde man aldrig veta. Efter att ha lånat sju böcker så begav sig Kiera hemåt i rask takt. “Hon ska minnsan inte få något att reta upp sig på , tänkte Kiera om sin mamma när hon småsprang hemåt med en bokkasse i den ena handen och kopplet till Albin i den andra. Det var helt tyst och tomt hemma när Kiera klev innanför dörren. Inte en levande själ. Brösten kändes tungt av besvikelse av att inte se mamman hemma som det var sagt. Denna gången trodde hon verkligen på att allt skulle bli bra. Att det för en gångs skull skulle finnas tid till att bara sitta ner tillsammans och umgås som mor och dotter. Men icke. Den här gången var inte ett dugg annorlunda mot dem andra. Hon var så trött på det här nu. Varför brydde hon sig överhuvudtaget när hon aldrig fick något tillbaka. Nä nu fick det vara slut på det här. När hennes mamma kom hem skulle hon lägga alla kort på bordet och tala om vad hon verkligen kände. Hon orkade inte med det här längre nu. Klockan hade hunnit bli 23.00 innan mamma Helena klev innanför dörren. Dörren gick igen med en stor smäll samtidigt som hon satte sig ner med en stor suck på en pall i hallen.

Kommentarer Av Rudqvist Monday, September 11, 2006 kl 6:02 PM Jag var skeptiskt till en början, ännu en halvdant skriven inledning som ine kommer leda någon vart. Men jag hade fel för jag vill läsa mer Kiera, se vad hon tar för sig i livet. Texten är för övrigt väldigt avslappnad utan att för den sakens skull bli slarvig. En ganska svår kombination som ger en behagfull läsning. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här