Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Den öde ön Av Bcca_ :: Saturday, September 09, 2006 :: Läst 263 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Sagoberättelse Rosanna och Maria åker till en öde ö och får uppleva äkta vänskap. Den öde ön Kapitel ett. – Yes! Skriker Rosanna. Rosanna springer fram till Maria. - Jag fick, jag fick! Rosanna är överlycklig för att hon och Maria ska övernatta 2 dygn på en ö. Marias familj, är ganska… nja, väldigt rika. För familjen hade köpt en hel sjö som bara de fick bada i! Maria och Rosanna ville väldigt gärna övernatta på en ö som låg i sjön. Nästa morgon, när klockan var 8.30, kommer Rosanna cyklande till Maria. Rosanna ringer på dörren. Maria öppnar. – Tja! Säger Maria. – Tjena! – Är du redo att åka? Frågar Maria. – Japp, då kör vi då! – Yes box. Så bär det iväg. Marias pappa Lennart skjutsar dom med bilen. De åker ut från Katrineholm. Det är sommar. Vindrutorna är nervevade och en skön bris svalkar deras ansikten i den varma bilen. I bilen sitter också Marias brorsa Lukas och hennes mamma Mariann. Hennes 2 äldre systrar Emilia och Liza kommer senare. ­ - Jaha, då var vi framme i Östra Vingåker då! Det var en fin, lite gammaldags, sommarstuga. Ganska nära huset ligger sjön. Maria och Rosanna är varma och svettiga efter bilturen. - Ska vi inte ta ett dopp innan vi äter? Flåsar Maria. - Jo, det skulle vara skönt. Instämmer Rosanna. De springer ner till vattnet, och håller upp handdukarna medan den andre byter om. Sen hoppar de i. - Åh! Vilket härligt varmt vatten! Ropar Rosanna. - Jaa… vad skönt och bada efter att ha suttit 40 minuter i den där bastun till bil! Då skrattar båda. Sen simmar de ikapp in till stranden när Marias mamma ropar att maten är klar. Efter maten packar de väskorna de ska ha med sig. De packar ner bikini, kläder att ha för 3 dagar (om det skulle behövas), mat i en kylväska, tandborstar, tandkräm och andra små tillbehör. Kapitel två. De slänger i väskorna i den lilla, men lagom stora, motorbåten. Maria sätter sig på förarplatsen och Rosanna på passagerarplatsen. Maria sätter i nycklarna i och vrider om. - Får du köra motorbåt själv för dina föräldrar? Undrar Rosanna. - Jajamensan, det får jag. Jag har kört motorbåt tillsammans med min Pappa i flera år, så han vet att jag kan. – Jaha, ok. När de har kört en sväng, på 20 minuter, runtom i sjön kör Maria fram till ön och parkerar båten vid en liten, liten brygga. Ön är inte alls stor, som ett normalstort hus ungefär. Men det duger bra för Maria och Rosanna. Det finns en liten plätt mitt på ön, där det inte står några träd. Där ska de sätta upp tältet, för de hade ju inte tänkt att sova i båten. – Vilken mysig ö! Utropar Rosanna. Den är ju helt perfekt! – Ja… det tycker jag med. Säger Maria lite drömmande. Jag brukar faktiskt vara här på ön ganska ofta på somrarna. Fast det blir ju ännu bättre om man är 2! Kom, jag ska visa dig runt på den här lilla plätten. Maria visar Rosanna en liten sandstrand, den är bara 3 meter bred. Där är rätt långgrunt. Och bottnen närmast ön är täckt av sand. - Vilken fin badplats! Här kan vi ju grilla korvarna och spetten vi tagit med oss. Ropar Rosanna glatt. - Ja, jag tänkt faktiskt på det, men jag sa inget för att jag ville överraska dig. - Så omtänksamt då. Säger Rosanna på ett skämtsamt ironiskt sätt. Vi kommer att få det jättemysigt här, tror jag. Fortsätter Rosanna. – Ja, men jag vet att vi kommer att få det bra här. Säger en mer ”erfaren” Maria. När Maria och Rosanna gått runt ett varv på ön går de till båten och packar upp alla väskor. Och tältet såklart. När de satt upp tältet och sätt till att båten inte flyter iväg har de inget mer at göra. - Ska vi inte äta lite grillad spett? Undrar Rosanna. Jag börjar bli hungrig. - Ja, det tycker jag. Hörde du? Min mage kurrade! - Nej, jag hörde det inte för allt oväsen från min mage! De skrattar lite, men börjar ta ut ved som fanns på båten. Snart sitter de vid en brasa på stranden och äter sina grillade spettar. Kapitel tre. När de har ätit klart har de inget att göra. De vill ju inte gå och lägga sig än, Fast klockan är 11.45. - Vad ska vi göra nu då? Frågar Maria. - Jag vet inte… jo! Vi kan skriva en sång om oss! Utbrister Rosanna. - En sång? Maria är tveksam. - Ja, om vad vi har gjort och skulle vilja göra. En lite rolig sång. En rapp. Det är lättast att skriva. - Jaha. Jag ska gå och hämta penna och papper i båten, om det finns. När Maria kommer tillbaka har Rosanna kommit på en del som man kan skriva. Efter ca 20 minuter är de klara. - Ok, jag kan läsa upp den. Säger Maria. Så här går rappen: När det är soligt, Så har vi det roligt. Vi har många vänner som vi känner. Vi får lust att gå på bio, Den slutar klockan nio. Vi bjuder alla vänner, Ja, alla som vi känner. Vi tar dem till zoo, Där apor bygger bo. Vi ser en elefant, Som ser ut som en tant. När du och jag äter grillad spett, Får båda bett. Sen sticker vi ner till sjön, På stranden står en lönn. Jag vet att det alltid kommer att vara du och jag, Vi kan bada varje dag. - Gissa vilka som kan skriva låtar! Säger Rosanna. - Vi! Ropar Maria. - Vi är bäst! Vi kan ju hjälpa någon amatör till toppen, för vi är ju experter! Sen gick de och la sig. Kapitel fyra. Några timmar senare efter de lagt sig, går de upp. - Vad är klockan? Det känns som jag har sovit i 10 minuter. Gäspar Rosanna. - Klockan är… 03.30. - Jaha, när kommer solen upp då? Frågar Rosanna. - Om… få se nu… 30 minuter ungefär. Svarar Maria. Maria hade nästan rätt. Så när solen gick upp satt de på stranden. - Vad vackert! Utbrister Rosanna. - Jaa… det här har jag aldrig gjort förr. Har du? - Nej, men det var på tiden. Annars hade det väl aldrig blivit av. Säger Rosanna. När de har sett på soluppgången går de och lägger sig igen, de har ju bara sovit några timmar. Rosanna och Maria vaknar klockan 9 för att solen lyser så starkt på tältet. - Åh, vad varmt det är här inne! Flåsar Rosanna. Jag måste ha luft! - Jag med. Maria kommer ut strax efter henne. Rosanna känner på sitt hår. - Jag måste tvätta mitt hår. Och min kropp, jag är svettig. - Detsamma. Du… vi får lov att bada näck. Säger Maria och fnissar. Jag lovar att ingen kan se oss. Så snart de har fått med sig sina shampoo och tvålflaskor springer de ner till sjön i bara pyjamas. Snart är de i det varma vattnet. Det är varmt för att vara i Sverige. - Kan du ge mig shampoot, Maria? Undrar Rosanna. - Visst. Tycker du att vattnet är varmt? - Ja… tack! Rosanna gnuggar in shampoot i håret. När de har tvättat kroppen, håret och badat en stund lägger de sig på den stora, platta stenen och solar. - Alltså, det här är vad jag kallar livet, Maria! Rosanna njuter där hon ligger i solen. - Mm… jag håller med dig. Så här ska man ha det. Kan du lova mig en sak? - Ja, vad då? Frågar Rosanna. - Att vi gör det här varje sommar. Undrar Maria. - Ja, det lovar jag. Det kommer alltid att vara du och jag, min vän. Alltid. Av: Rebecca Lannge, 13 år. 19/1 2004.

Kommentarer Av Rudqvist Monday, September 11, 2006 kl 6:22 PM Kanske inte världens mest intressanta historia men den ger läsaren en skön känsla av sköna somrar. Nu är den ju två år gammal så jag utgår ifrån att du utvecklats. Pilla runt lite i "Mina noveller" så man kan få en överblick över vad du har skrivit och åt vilket håll författarskapet går. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här