 |
 |
|
|
|
|
| Livet |
|
Av Bcca_ :: Saturday, September 09, 2006 :: Läst 254 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Äventyr
|
En familjs liv på 1800-talet. Erik och hans lillasyster Birgitta lever ett underbart liv med sin fattiga, men lyckliga, familj. Tills den dagen då syskonen måste skickas iväg till Amerika!
Livet
Det är en vacker vårdag. Fåglarna kvittrar och solen skiner. På landsvägen kommer Karl gående. Han är på väg hem från dagens arbete. Han och socknens män har arbetat gemensamt och skiftat jorden. Detta har pågått i 11 år nu, förra året var Karl 14 år och gammal nog att hjälpa till.
Han är på ett strålande humör, för idag är detta arbete äntligen slutfört!
- Gudrun!
- Vad är det, Karl?
- Idag har jag och socknens andra män slutfört vårt arbete!
- Åh, sådana underbara nyheter, Karl.
Gudrun har lagat mat, och de sätter sig vid deras enkla köksbord för att avnjuta måltiden. De är nygifta, och har nyligen flyttat in i den lilla stugan.
Månaderna går. Karl och Gudrun märker att skiftet av jorden förbättrade deras jordbruk.
En dag när Karl kommer in från åkern har Gudrun något att berätta.
- Karl, det har kommit en ny lag.
- Vad menar du, kvinna?
- Det har blivit lag på att alla socknar i landet ska bygga skolor.
- Vad har det med oss att göra? Vi har ej något barn, svarar han upprört.
- Vår socken tvingas att bygga skola, men vår socken har på tok för lite riksdaler. Jag vill att du tar upp det på mötet i kyrkan, på söndag eftermiddag. Tala om för prästen att vår socken inte har råd med det.
- Det skall jag göra, Gudrun.
På mötet tar Karl upp att socknen inte har råd att bygga skola. Prästen talar om att det är lag på det, men att de fattiga socknarna får uppskov.
- Tack, min herre. Det var mycket nådigt av er, Karl bockar och sätter sig ner.
Mötet avslutas och männen går hem till sina stugor.
Den dagen då dimman låg som en slöja över socknen föddes Erik. Gudrun och Karl är överlyckliga över sin son. De har arbetat i flera år med åkern, och inte tänkt på att göra barn. Karl började fundera på vem som skulle ta över gården när han och hans hustru inte längre orkade. Han tog upp det med Gudrun, och de kände båda att de längtade efter ett barn.
Erik var den vackraste gosse som någonsin fötts på denna jord tyckte de. Erik växte fort upp, det dröjde inte länge innan han kunde gå.
Han sprang omkring i stugan och var i vägen när hans mor stod vid spisen.
Karl var så stolt över sin son, och visste att han en dag skulle bli någonting riktigt stort.
- Erik, vill du hjälpa mor din med att ta in lite potäter, för din mor orkar inte böja sig ner när hon har så stor mage.
- Ja, mor, säger lille Erik och springer iväg på starka ben.
Han är nu två år gammal och väldigt livlig av sig. Han hjälper sin mor ofta, och förundras över den stora magen som hon bär omkring på. Han kan inte förstå att det som mor säger är sant. Att det skulle ligga en liten människa inne i magen på mor är ofattbart.
Han springer in i stugans kök och ger henne potatisarna. Hon tackar honom genom att ge honom en klapp på huvudet.
- Spring nu iväg till far din och hjälp honom med åkern.
Han springer iväg så fort han kan på sina korta små ben. Han kan inte hjälpa sin far med mycket, men Karl är tacksam för det lilla Erik gör.
Erik vaknar mitt i den kalla svarta natten. Han känner att Karl lyfter upp honom ur bädden. Han ser på sin mor och blir förskräckt. Hon ligger i sängen och håller sig för magen, hon ropar högt. Det har Erik aldrig hört sin mor göra förut. Hon är alltid så lugn och sansad.
- Erik, det är ingen fara med mor. Hon ska snart föda ett barn. Du måste vänta här medan jag går iväg och hämtar grannfruarna. Var inte rädd, min son.
Erik hör vad Karl säger, och förstår. Han kan inte hjälpa att han ändå känner sig illa till mods. Han ser sin far gå iväg i rask takt.
Han hör mor skrika inne i kammaren. Han blir mer och mer förskräckt. Så småningom kommer far tillbaka. Med sig har han grannfruarna. De springer nästan in i stugan, och Erik är nära att falla omkull. När fruarna gått in i kammaren kommer hans far ut.
- Ja, du Erik. Nu får vi sitta här när din mor föder barnet.
- Jag tycker ej om när mor gör så här, snyftar Erik.
- Så, så. Var inte rädd. Jag är här nu. Kom, sätt dig i min famn.
Erik kryper sakta upp i hans famn och lägger örat mot Karls bröst. Han lyssnar till hjärt-slagen. Han hör hur mor skriker där inne, hur grannfruarnas fötter rör sig över golvet.
- Nu ska vi se att de kommer och hämtar in oss så småningom, viskar Karl i Eriks öra.
Erik nickar stilla och lyssnar. Han lägger märke till att det har tystnat inne i kammaren. Snart hör han hur någon skriker, men det är inte mor. Vem är det?
En grannfru kommer ut och ber Karl och Erik att gå försiktigt in i kammaren.
Inne i kammaren står alla kring bädden, så tätt att Erik ej kan se sin mor.
- Far… säger han tyst. Karl hör honom inte, han betraktar sin nyfödda dotter med ett
leende på läpparna. Så vänder han sig om och får syn på Erik.
- Kom, min son. Du ska få se din syster.
Karl tar upp Erik i sin famn och går fram till bädden. Erik blundar först, han törs inte titta.
Han hör Karl tala om att det inte är någon fara. Först då öppnar han ögonen.
Det han får se får honom att gapa. Han ser sin mor ligga i sängen, svettig och andfådd. Vid hennes bröst ligger en liten människa och suger glupskt i sig modersmjölken.
- Är det ett djur? Frågar Erik sin far.
- Inte alls, Erik. Det är en människa, som du och jag, hon är bara mindre. Du har också varit så där liten.
När morgonen gryr kommer grannfruarna tillbaka. Med sig har de en tallrik gröt med mycket smör i. Gudrun äter upp gröten och ler tacksamt mot kvinnorna.
Erik tror inte på att han har varit så liten, för hans syster ser nästan inte ut som en människa. Hon är på tok för liten.
Han ställer sig bredvid bädden där Gudrun ligger.
- Håller du henne kär? Frågar han.
- Ja, det gör jag. Hon har ett namn.
- Vad är det för namn du har givit henne?
- Birgitta.
Det dröjer inte länge innan Birgitta är så stor att hon kan krypa fram över köksgolvet. Inte långt efter det kan hon gå och springa. Erik är väldigt stor nu, fem år. Han får hjälpa sin mor och far nästan hela tiden, och han får även förtroendet att passa Birgitta när inte mor kan. Birgitta är lika livlig som Erik. När Erik inte hjälper mor och far med något brukar han leka med henne.
En dag när Erik går ut på åkern för att hjälpa sin far ser han att det har hänt något. Far står alltid upp och arbetar. Den här dagen sitter han ner på marken, med ansiktet i händerna.
- Far, har det hänt dig något?
Karl ställer sig upp och torkar fort bort tårarna från kinderna.
- Det är ingen fara, Erik. Gå nu in till din mor och fråga om det finns något du kan göra för att hjälpa henne. Du kan säkert passa Birgitta.
Erik springer in till sin mor och berättar att far inte mår bra. Hans ögon ser annorlunda ut.
Gudrun förklarar att det inte är något, och ber honom att passa Birgitta.
Gudrun sade inte det rätta till Erik. Karl grät för att skörden går dåligt, deras mat håller på att ta slut. Han måste få ett arbete som ger mer mat och riksdaler.
Karl arbetar hårt på åkern, men det ger ingen skörd. När Karl och Gudrun har slitit med åkern i två år ger de upp. Det finns ingen möjlighet att få detta att fungera längre.
Karl söker efter nytt arbete.
När Erik och Birgitta leker ute på gården talar han med sin hustru.
- Gudrun, jag har fått ett nytt arbete.
- Vad skall du arbeta med? Frågar Gudrun förvånat.
- Jag skall arbeta som rallare. Jag skall vara med och bygga en järnväg. Den kommer att gå mellan Göteborg och Stockholm. Detta innebär att jag kommer att vara borta från er. Hit kommer jag någon gång i månaden.
- Åh, Karl! Hur ska jag klara mig ensam med barnen?
Karl går fram till sin fru och håller om henne.
- Du kommer att klara det, Gudrun. Du är en mycket stark kvinna.
Han ser henne i ögonen, och ser hennes rädsla. Han kysser hennes kind och talar än en gång om att allt kommer att gå bra.
Tiden då Karl är borta och arbetar med järnvägen har Gudrun det påfrestande. Hon tar hand om skörden alldeles själv, och låter Erik och Birgitta hjälpa till så mycket de kan. Hon är mycket tacksam över riksdalerna som Karl tar med varje månad när han kommer hem. De klarar sig, men de lever fattigt, och det är så när att de går under.
Efter fyra år kommer han hem igen, och det för att stanna. Gudrun blir havande på nytt, men den här gången föder hon tvillingar, Sigrid och Sven. Nu har Gudrun inte mindre än fem munnar att mätta, och hon förstår inte hur de ska klara sig.
Erik och Birgitta växer upp, de är riktigt stora nu. Socknen de bor i är fortfarande för fattig för att kunna bygga skola och anställa utbildade lärare.
Ett nytt decennium har börjat, 1870. Familjen är riktigt nödställd vid det här laget. Deras grannar hjälper dem med skörden ibland, men de har sina egna familjer att ta hand om.
Gudrun förstår att hon måste söka ett bra arbete, det räcker inte med att arbeta på åkern.
Spinnerier och väverier byggs i Borås, staden som familjen inte bor långt ifrån. Gudrun har stor erfarenhet av arbetet, som de flesta andra kvinnorna. Hon ansöker om att få arbeta som sömmerska på en fabrik, och med de referenser hon har blir hon antagen.
Familjen har bara en häst och en vagn. Gudrun kan inte färdas själv på landsvägarna, som Karl gjorde när han arbetade som rallare.
- Karl, vi måste flytta till Borås.
- Är du helt från vettet, kvinna? Ska vi ge upp åkern, det enda vi har?
- Vi måste. Jag har sökt jobbet som sömmerska, och jag får börja arbeta där nästa månad.
De kommer överens om att det är det mest vettiga att göra. De flyttar dit innan nästa månad är slut, och Karl får jobb på en mekanisk verkstad.
Detta år föds en ny familjemedlem, Birger. Birger blir det av barnen som får mest mat, eftersom han är så liten. Familjen Johansson har det numera väldigt bra ställt. Barnen är sällan hungriga nu, och tvillingarna är nästan lite övergödda. Det är väldigt bra, för tvillingarna är bara 6 år.
Åren går och Birger ska börja skolan, han är den enda av barnen som kommer att få gå i skolan. Första dagen i skolan är Birger väldigt spänd och nervös, han är rädd för att göra bort sig inför klassen och läraren.
Birger går med mor Gudrun. Han vill hålla henne i handen, men vill inte att de andra barnen ska tycka att han är barnslig.
- Mor, jag kan gå resten av vägen själv nu.
- Är du säker, Birger? Jag följer med dig in i klassrummet om du vill. Är det inte bäst att jag gör så, läraren vill säkert prata med mig.
De går in i skolbyggnaden. När de går in i klassrummet ser Birger att de andra barnens föräldrar är där.
- God dag, magistern, säger Birger artigt.
- God dag min unge herre, svarar läraren. Föräldrar, jag måste be er att gå, skolan börjar omedelbart klockan åtta. Vilket hon är om exakt tio minuter.
Föräldrarna går därifrån och lämnar kvar barnen med en främmande man. Läraren säger åt dem att sätta sig ner, så att de kan börja undervisningen.
- Vanligtvis börjar vi skoldagen med att sjunga en psalm, och sedan ha lektion om Kristendomen. Idag blir det lite annorlunda, eftersom detta är er första dag i skolan. Jag kommer att ropa upp era namn. Först ska jag meddela er att jag heter Gustaf af Rosén och jag är er magister. Jag ska berätta hur man beter sig här. Ni talar inte utan att ha blivit tilltalade först, och när ni talar ska ni stå upp till höger om er skolbänk. Mitt tilltalsnamn är visserligen Gustaf, men här tilltalar ni mig enbart med magistern. Annat är inte acceptabelt. Förstått?
Eleverna nickar långsamt på huvudena. De vågar inte göra annat.
- Utmärkt, säger magistern. Nu ska vi gå igenom vilka som är här. När jag säger ert namn ställer ni er upp och säger högt och tydligt: ja, magistern! Uppfattat?
- Ja, magistern, säger alla i kör.
Uppropet börjar, och alla eleverna ställer sig upp, vartefter de hör sitt namn. När magistern ropar upp Birgers namn ställer han sig upp, och säger högt och tydligt: ja, magistern!
Han säger detta väldigt tydligt, med korrekt uttal. Detta berömmer läraren honom för.
- Birger är ett praktexemplar på hur man ska stå och svara när man blir tilltalad, ta efter er kamrat, om ni är kloka nog.
Nära uppropet är över kallar magistern fram Birger och en annan elev, Harriet, för att dela ut Martin Luthers katekes.
- Detta, elever, är den absolut viktigaste läroboken i den Svenska skolan. Martin Luther föddes år 1483 i staden Eisleben, i Tyskland. Den 31 oktober 1517 promenerade Martin Luther från klostret upp mot slottskyrkan. Vid denna kyrkport stannade han. Han tog upp en hammare och började då spika fast en skrivelse på porten. Det blev en stor uppståndelse, när människorna såg det rebelliska han hade skrivit. Efter det vandrade han därifrån. Det jag nyligen berättade för er handlar om hur Martin Luthers katekeser blev kända. Ni behöver lära er stora delar av den här boken, ni skall kunna dem utantill. Nu ska vi läsa högt ur katekesen.
Gudrun är mycket bekymrad, boken som Birger kom hem med var man tvungen att betala för, den kostade flera dyrbara riksdaler. Det var med tungt hjärta som hon gick till Erik.
- Erik, hämta din syster Birgitta. Jag behöver samtala med er en stund.
- Ja, mor.
Snart kom Erik tillbaka till sin mor. Efter honom gick Birgitta.
- Vad var det du önskade samtala om, mor? Undrar Birgitta.
- Ni måste förstå mig barn, att detta är mycket svårt för mig att tala om. Vi har fått det väldigt mycket bättre sedan vi flyttade in till den här staden. Men Birgers skola är dyr, nu behöver vi betala många riksdaler för en bok, som jag inte kan läsa.
- Vad är det du vill tala om för oss med detta, mor? Frågar Erik oroligt.
- Ni måste emigrera till Amerika.
Erik och Birgitta kunde inte förstå vad deras egen mor sade. Var de inte önskvärda längre? Hade de gjort någonting orätt?
- Barn, jag håller er väldigt kära, och ni måste förstå att det är mig emot att sända iväg er så långt. Detta gör jag enbart för att det är nödvändigt. Flyttar ni inte finns det risk för att vi blir lika fattiga som innan vi anlände hit. Ni har sökt arbete här och ej blivit anställda. Därför måste ni emigrera. Vi ska sända riksdaler till er, så att ni kan fara hit igen så fort ni förmår. Förstår ni mig? Jag vill ej göra detta, men ni måste gå med på att emigrera. För allas vår överlevnad. Tänk på Birger, Sven och Sigrid. Ni önskar inte att de skall hungra till döds. Ni gör detta för familjen. Vi skall återförenas en dag!
Med ett stort tomrum i deras hjärtan nickar de långsamt, med tårarna brännande innanför ögonlocken. De lovar sin mor att aldrig lämna varandra ensamma i det stora landet Amerika. De ska ta hand om varandra, Erik skall försörja dem tills de kan fara hem till Sverige igen.
- Farväl, mina kära barn!
Gudrun ser på Erik och Birgitta med tårarna rinnande nerför kinderna. Karl, Sven, Sigrid och Birger står bredvid Gudrun och vinkar. Birger håller hårt i sin mors kjol. Ombord på den stora ångbåten står Erik och Birgitta, hand i hand. De ser sorgset på sin så högt värderade familj.
- Mor, jag skall ta hand om Birgitta, vi skall inte förlora varandra! Säger Erik. Han försöker att låta glad, men rösten sviker honom.
Båten tutar för avgång, och ångande glider den långsamt iväg. Erik och Birgitta står länge och ser på sin familj. De känner sig lika splittrade som familjen är. De förstår inte hur familjen någonsin ska ha möjlighet att återförenas, nu när de ska åka till världens ände.
Samtidigt står Gudrun på kajen vid Göteborg och ser efter båten. Hon ber till Gud Allsmäktig att hon ska få sina barn tillbaka någon dag. När hon ber om det känner hon frid i hjärtat. Hon känner inget behov av att sörja mer. Hon vet att hon en dag kommer att få återse sina barn.
Resan till Amerika är lång. Den tar flera dagar. De första dagarna är Erik och Birgitta både sorgsna och exalterade över att få resa till Amerika. Det känns stort, nästan för stort.
- Birgitta, sörjer du över mor och far? Frågar Erik.
- Ja, min bror. Jag sörjer. Jag känner rädsla inför att fara till Amerika. Det är ett stort land, det är farligt där.
- Birgitta, jag tar hand om dig. Var inte rädd, jag är här för dig.
Birgitta ler och omfamnar honom. Erik klappar på hennes huvud.
Efter åtta nätter och dagars resa är de tillslut framme i Amerika. När landbryggan rör vid kajen blir det ett väldigt tumult. Människorna ombord har bråttom att gå av, och de knuffar nästan omkull Birgitta och Erik. De håller varandra i handen, så att ingen av dem skall komma bort i trängseln. Då ser de hur ännu en landbrygga fälls ner, vid båtens akter. De människor som ännu inte har klivit av skyndar sig mot aktern. Birgitta och Erik hamnar på varsin sida om folkmassan. De känner hur de dras allt längre ifrån varandra. De börjar tappa greppet om varandras händer. De glider isär. Erik står förtvivlad och ser hur Birgitta försvinner med folkmassorna.
- Birgitta! Skriker Erik.
Men det är för sent. Birgitta är försvunnen och det finns ingenting han kan göra åt det. Han ser länge åt det håll där han såg henne sist. Hon finns inte där. när han tror att allt hopp är ute förstår han att hon måste gått av vid landbryggan som finns vid aktern.
Han tränger sig nerför landbryggan vid fören och springer mot aktern.
När han väl är framme ser han inte Birgitta, hon finns ej där.
Bedrövad går Erik därifrån. Han ser en man som åker med sin häst. Hästen drar en kärra med hö. Erik undrar om mannen är så vänligt och låter honom åka med. De talar inte samma språk, men Erik får mannen att förstå honom genom sitt kroppsspråk. Han hör mannen tala, och ett ord som Erik uppfattar är Chicago. Erik vet inte vad det betyder, men han kliver upp på kärran och lägger sig i höet.
När dagen lider mot sitt slut blir Erik väckt av mannen. Åter igen säger mannen ordet Chicago. När Erik sätter sig upp får han se en häpnadsväckande syn. Han ser en stad, en stor stad. Han har aldrig i sitt unga liv sett någonting liknande.
Väl inne i den stora staden Chicago ser Erik sig om efter ett arbete. När solen har gått ner har Erik inte funnit det han sökte, och får därför sova utomhus.
När dagen gryr vaknar Erik av de första solstrålarna som träffar honom i ansiktet. Han reser sig sakta upp, stel i kroppen efter att ha sovit på så pass hårt underlag. På väg genom staden får han syn på unga människor som arbetar på ett bygge. Han går dit för att fråga om han möjligtvis kan få hjälpa dem. Han gestikulerar vilt med händerna åt en byggare, samtidigt som han pratar. När mannen framför honom börjar skratta blir Erik förvånad. Han vänder sig om, var det någonting bakom honom som får mannen att skratta? Till hans stora förvåning börjar mannen prata med honom på hans modersmål!
- God dag. Jag är ifrån samma land som du, Sverige.
- Jag trodde att jag var den ända från Sverige i det här landet, svarar Erik.
- Nej, det är många människor från Sverige här. Söker du arbete?
- Ja, det gör jag. Får man arbete här?
- Det får du. Tala med mannen där borta. Det är han som leder det här bygget. På engelska, språket man pratar här, kallas han ”boss”.
- Jag skulle gärna samtala med honom, säger Erik, men tyvärr förstår jag inte språket, tillägger han förtvivlat.
Mannen som heter Lars följer med Erik fram till ”bossen”, vars namn är Fred. Lars ser till att Erik får arbeta där och får tak över huvudet. Erik och Lars hjälps åt med att bygga ut Chicago till storstad. Varje dag funderar Erik på var Birgitta är, och om hon fortfarande är vid liv. Han ber till Gud att de åter ska få möta varandra.
När Birgitta kom bort från Erik gick hon nerför landbryggan vid aktern och letade sig fram mot fören. När hon väl var framme där stannade hon för att vänta på Erik. När hon stått där både länge och väl, ger hon upp och går långsamt därifrån. Huvudet var nedböjt för att inte visa tårarna som sakta rullade nerför hennes kinder.
Hon gick längs landsvägen. När natten kom var hon utmattad, och letade febrilt efter någon bondgård att sova på. Inne bland träden såg hon hur det lyste, och hon gick åt det hållet. Där låg mycket riktigt en bondgård. Hon sökte sig fram till ladan, och lade sig bland höet. Det sista hon tänkte på innan hon slöt sina ögon var Erik. Var fanns han?
När tuppen gal blev hon förskräckt och reste sig upp. Då hon fick se en man stå där kunde hon inte hjälpa att hon skrek.
Mannen vände sig hastigt om och tittade länge på henne. Han började prata med henne, men hon kunde inte förstå orden som kom ut från hans mun. Han såg att hon backade undan när han närmade sig.
- John, sade han, John.
- Jag förstår dig ej. Svarade Birgitta.
Han pekade på sig själv och sade John. Birgitta förstod och sade sitt namn samtidigt som hon pekade på sig själv. Han förde henne in i det stora vita huset, och presenterade henne för familjen som hade hand om farmen.
John såg till att Birgitta fick arbeta som hembiträde på farmen. Birgitta och John fattade tycke för varandra efter några år, och Birgitta födde en liten flicka som hon och John gav namnet Sarah.
En dag får Erik ett telegram. Han har nu varit i Amerika i 5 långa, svåra, men underbara år.
Han såg aldrig Birgitta, och hade för flera år sedan gett upp hoppet om att hon skulle vara vid liv. När han läser telegrammet blir texten suddig, för tårarna skymmer sikten. På telegrammet kan han läsa:
Käre bror,
Jag finns här i Amerika. Jag mår utmärkt, jobbar som hembiträde på en bondgård 5 mil från Chicago. Jag har en man, John, och en liten flicka som heter Sarah. Jag har tagit kontakt med vår familj i Sverige, och vi har nu tillräckligt med riksdaler för att fara hem. Om en vecka möts vi där vi skiljdes från varandra, vid hamnen.
Ser fram emot vårat möte.
Mycket vänliga hälsingar, från din syster Birgitta.
Erik svarar på sin systers telegram, och han säger upp sig från sitt arbete för att kunna resa hem.
Tidigt på morgonen efter en vecka står han på hamnen och väntar. Fast han ej har sett sin älskade syster på 5 år, känner han genast igen henne där hon kommer gående med man och barn.
- Syster! Ropar Erik, han kan inte behärska sig, utan springer fram till henne och omfamnar henne.
- Erik, min älskade bror! Säger Birgitta.
De har ej talat sitt modersmål på 5 år, men de har inte förgätit en bokstav eller ord.
Mötet mellan dem blir känslosamt, Birgitta presenterar Erik för sin familj, han blir genast förtjust i deras dotter. En blyg flicka som knappt kan stå på sina egna ben.
Båten tutar för avgång, och röker väller fram ur skorstenen.
Tillsammans går de ombord på den stora ångbåten.
När Birgitta och Erik varit i Amerika har det hänt mycket i Sverige.
Sigrid har flyttat hemifrån för att jobba som piga på en bondgård i utkanten av Borås. Hos den bondfamiljen förekom det att de hade väckelsemöten. Sigrid och hennes familj gick till kyrkan varje söndag, att ej gå till kyrkan på söndagen var inte acceptabelt. Nu fick Sigrid se en annan version av Kristendomen.
Deras möten var livliga, och det hände ofta att kvinnorna föll ner på golvet, uppfyllda av den heliga anden sades det. Sigrid förenades med dem, och blev en ”läsare” som de som läste Bibeln och heliga skrifter ofta kallades.
Sven bodde hemma med sin familj, men han jobbade med sin far på en mekanisk verkstad. Han och hans far får ofta mycket riksdaler för deras arbete där.
Birger går i skolan, och han sköter sig utmärkt och föregår med gått exempel för sina kamrater. Gudrun säger stolt till sina väninnor att Birger är den intelligenta i familjen.
Tåget rullar sakta in på stationen. Gudrun, Karl, Sven, Sigrid och Birger står förväntansfullt där och väntar. Det låter förskräckligt om tåget när det tillslut stannar. Ut från tåget går passagerarna av. De ser inte deras familjemedlemmar. När alla har gått av har familjen inte långt kvar till tårarna. Varför är de ej här?
Då ser de dem. Nedför trappan på tåget kommer Erik, Birgitta, en man och ett liten barn.
De ser på varandra och ler, i fullbordad glädje.
Av: Rebecca Lannge den 25 oktober 2005
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|