 |
 |
|
|
|
|
| Snatteriet |
|
Av pandora :: Sunday, September 10, 2006 :: Läst 288 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Drama
|
Du skall icke stjäla. Så lyder budet. Ändå stjäl Jessica. Hon vet att hon gör fel, men kan inte låta bli, trots att allt hon stjäl numera bara går sönder.
SNATTERI
Jessica stod framför spegeln och synade det vackra strasshalsbandet. Stenarna glittrade och gnistrade i blått och vitt, bländade henne nästan, fick hennes blå ögon att se ännu blåare ut. Med örhängena till skulle det bli perfekt. Hon öppnade väskan och rotade fram örhängena. Det fattades stenar på det ena. Hon synade hänget med rynkad panna.
”Har de gått sönder?” frågade Gilla och ställde sig bredvid henne framför spegeln. Hennes bruna ögon såg beklagande på Jessica genom spegeln.
”Ja”, svarade Jessica och såg surt på det andra hänget. Det fattades stenar på det också. Hon slängde dem argt på skrivbordet så att ännu fler stenar lossnade och några rullade iväg över skrivbordskanten och hamnade på golvet med ett svagt klirr. De skulle på fest i kväll. Jessica hade planerat att bära halsbandet med de nya örhängena till på festen. Hon hade inga andra smycken som hon kände för att ha, inte som passade till den nya ljusblå jumpern, inte lika bra i alla fall.
”Vi får gå tillbaka”, sade hon medan hon böjde sig ner och plockade upp strasstenarna. Hon lade dem i papperskorgen som stod under skrivbordet och såg sedan uppfordrande på Gilla.
”Måste vi?” sade Gilla. ”Kan du inte ha något annat? Tänk på att du fyller femton snart.”
Jessica skakade på huvudet. Gilla suckade.
Några minuter senare var de på väg mot centrum. Ett stort grått moln lade sig i vägen för vårsolen och fick Jessica att huttra till. Hon hade en klump i magen. Ett tag hade det varit roligt. Så sent som i förra veckan hade det känts som en utmaning. Det hade fått henne att känna sig skicklig, nästan oövervinnelig, men nu hade hon den där klumpen och den blev värre ju närmre centrum de kom.
Utanför centrum stod några tjejer från klassen. De ropade på Jessica och Gilla, men Jessica märkte dem inte ens. Tankarna snurrade runt så mycket att klasskamraterna helt enkelt inte fick plats där. Varför gjorde hon det här egentligen? Hon, som bara några månader tidigare hade tyckt att alla som stal borde hamna i fängelse, oavsett ålder. Så arg hon hade varit på Gilla när hon fått veta att vännen snattade i affärer. Hon hade till och med övervägt att sluta umgås med henne, hotat henne med det också. Efter mycket om och men, hade Gilla åtminstone lovat att inte stjäla när Jessica var med. Men sedan var det som om Jessicas tankar plötsligt hade vänt. På bara några minuter hade hela hennes moraluppfattning förändrats.
Hon och Gilla hade varit på Åhlens. Gilla hade sett konstig ut på ögonen, skyldig. Jessica hade tittat strängt på henne. Hade hon brutit sitt löfte? Uppenbarligen, för det putade misstänksamt under jackan.
Hon gör det inte ens bra, hade Jessica tänkt. Om hon nu ska ta saker, måste hon göra det så fruktansvärt dåligt då? Måste hon se så skyldig ut? Om Jessica hade varit expedit hade hon misstänkt Gilla direkt. Jessica själv skulle ha gjort det mycket bättre. Det var den tanken som sedan etsade sig fast, fick henne att tänka vidare.
Det var en bok som Gilla hade tagit. Dagen efter hade hon snott igen, en tidning den här gången, lika klumpigt som med boken och Jessica tyckte att det var ett under att ingen såg, att hon inte hade åkt dit, för det hade gått alldeles för långsamt att stoppa tidningen under jackan och dessutom hade Gilla hela tiden tittat sig omkring på ett mycket misstänksamt sätt. Det hela var så dåligt genomfört att Jessica blev irriterad på hennes oproffsiga snatteriteknik.
Under de närmaste dagarna hade Jessica tänkt mycket på alla fel Gilla hade gjort i affären. Om nu Gilla absolut måste stjäla, borde hon åtminstone lära sig att göra det bra. Kanske Jessica skulle lära henne?
De hade tränat hemma hos Jessica en eftermiddag. Gilla hade blivit lite sur och tyckt att Jessica ju kunde försöka själv om hon nu trodde att hon skulle vara så bra. Jessica hade antagit utmaningen. De hade gått ner till SevenEleven redan samma kväll. Jessica hade haft en tygkasse med sig. När expediten, en äldre dam, expedierade några kunder hade hon snabbt stoppat ner en tidning och två godispåsar i kassen. Sedan hade hon tittat bland pocketromanerna tillsammans med Gilla. Gilla hade fått det där skyldiga uttrycket i ögonen och Jessica hade tänkt att hon för en gångs skull kanske hade lyckats ta en bok framför näsan på henne utan att hon märkt något. Då kunde Jessica inte vara sämre. En tidning och några godispåsar smällde ju inte lika högt som en bok. Hon hade snurrat runt medan hon läste på baksidan av en av böckerna och liksom av en slump tittat upp från boken, just som hon hade ansiktet vänt mot kassan. Expediten såg på dem och Jessica hade återigen sett ner på boken. Hon hade ställt tillbaka den och tagit upp en annan. Under tiden hade Gilla ställt sig vid tidningarna och när Jessica vänt sig mot henne hade hon åter igen kommit att hamna mitt emot kassan.
”Den här boken verkar rätt bra”, hade hon sagt till Gilla samtidigt som hon låtit blicken svepa mellan vännen och expediten som precis vände sig om för att plocka i hyllorna bakom disken. Jessica hade hastigt stoppat ner boken i kassen och hade sedan lika hastigt ryckt tag i en annan bok som hon bestämde sig för att köpa.
När hon ställt sig i kön bakom Gilla hade hjärtat dunkat så hårt att hon varit rädd att expediten skulle höra det. Det putade under Gillas jacka. Om expediten såg det och Gilla åkte dit, skulle hon säkert vilja titta i Jessicas väska också.
Expediten märkte. Den här gången klarade sig inte Gilla. Expediten hade spänt ögonen i Gilla och sagt åt henne att ta fram det hon hade under jackan. Gilla hade sett sur ut när expediten sagt åt henne att gå och lämna tillbaka det hon tagit. Ett tag hade det verkat som om Gilla skulle vägra, men så hade hon långsamt gått iväg mot hyllan med böckerna.
Nu svek Jessicas självförtroende. Gilla tycktes komma lindrigt undan, men Jessica hade tagit mycket mer. Svetten rann utefter ryggen och händerna skakade när hon lade upp boken på disken. Hon visste att det var kört för henne nu. Om inte annat så avslöjade hon sig själv med sina asplöv till händer. De skulle ringa hem, kanske tillkalla polis. Hon skulle inte kunna gå hem. Mamma skulle aldrig acceptera att hennes dotter var en tjuv.
”Det måste vara hemskt att upptäcka en sådan här sak hos en kompis”, sade expediten medkännande.
Jessica stirrade oförstående på henne. Världen stannade upp. Hon svalde.
”Man tror att man känner en person”, fortsatte damen och Jessica svalde igen och nickade samtidigt som hon darrande stoppade ner handen i kassen och rotade fram plånboken.
”Och så visar det sig att hon gör så där”, babblade expediten vidare. ”Det måste verkligen kännas hemskt för dig”.
Det brusade i Jessicas huvud när hon fäste blicken på damen och kraxade fram ett ”Ja, jag kan inte fatta hur hon kunde göra så” och hon hoppades att Gilla inte tog illa upp.
Gilla hade inte tagit illa upp. Inte hade hon blivit avskräckt heller. Jessicas puls hade gått på högvarv nästan hela vägen hem, men hon var fascinerad över att hon hade klarat sig så lätt ändå. Under de närmaste veckorna hade stjälandet blivit hennes största mål i livet. Det fanns inga gränser för vad hon klarade av att ta. Hon hade blivit allt djärvare.
En gång hade hon gått in i en boutique med en väska som hon proppat full med kläder och sedan gått ut igen. Den gången hade en nyanställd upptäckt henne och velat titta i väskan. Rädslan hade fått Jessica att högljutt deklarera att det var det var det mest oförskämda hon varit med om. En äldre expedit hade kommit till undsättning, Jessicas undsättning. Expediten hade bett om ursäkt för den nyanställda och försäkrat Jessica om att hon inte var misstänkt för någonting. Hon såg ju så ärlig ut.
Händelsen hade varit obehaglig, men samtidigt hade den gett Jessica än mer självförtroende. Hennes ärliga blå ögon gjorde henne oövervinnelig. Ändå hade något annat börjat smyga sig in i hennes medvetande. Var hon en dålig människa? Hon stal aldrig från vänner och inte från små butiker. Nej, hon höll sig till de större, de som hade råd. Men ändå. Du skall icke stjäla. Hon var ju troende, lite i alla fall. Gud var nog inte särskilt nöjd med henne. På kvällen bad hon till Gud om förlåtelse. Hon skulle inte snatta mer.
Men Gilla hade ett helt lager av smycken som hon stulit. Jessica ville också ha smycken, men månadspengarna räckte inte långt. Hon stal det vackra strasshalsbandet och lovade Gud att det var sista gången. Aldrig mer skulle hon stjäla något. Sedan såg hon örhängena.
Örhängena passade så bra till halsbandet. Bara örhängena, hade hon tänkt. Bara dem. Och nu hade de gått sönder.
”Är du klar snart?”
Jessica väcktes bryskt upp ur sina funderingar. Hon stod inne i affären, vid smyckena, utan att riktigt veta hur hon hamnat där. En bit ifrån henne stod Gilla, med fingrarna trummande mot disken. Hon såg menande mellan Jessica och stället där örhängena hängde. Innanför den långa disken, fast en bit ifrån dem stod expediten och samtalade med en kund samtidigt som hon då och då kastade misstänksamma blickar mot flickorna.
Det var lättare om man samtidigt handlade något. Men Jessica hade inga pengar.
”Kan inte du köpa något?” bad hon Gilla.
Men Gilla skakade på huvudet.
”Kan jag låna lite pengar då?”
Gilla suckade. ”Jag har bara en tjuga”, sade hon och grävde i byxfickan. ”Det räcker inte långt”.
Jessica tog tjugan. Den räckte till hårsnodar. Expeditens ögon såg in i hennes. Hon svalde. Expediten vände sig åter mot kunden. Du skall icke stjäla.
Det fanns två par kvar av örhängena hon ville ha. Hon hade lovat. Men örhängena hade varit trasiga. Då räknades de inte. Efter örhängena skulle det var över.
Jessica vände sig om, tog ett paket med hårsnodar för 15, 95 och lade dem på disken. Hjärtat dunkade. Bara hon inte blev andfådd. Expeditens blick vandrade åter mot henne. Jessica vände sig mot Gilla igen. ”Ska jag köpa de här?” frågade hon och höll upp strassörhängena hon skulle ha. Gilla ryckte på axlarna. Expediten tog emot pengar från kunden och Jessica stoppade snabbt örhängena i fickan.
”Nej”, sade hon och snurrade på stället med örhängen. ”Jag tror jag väntar med örhängen.”
Expediten var klar med kunden och gick över till flickorna med forskande ögon. Det susade i Jessicas huvud. ”Jag ska ha de här”, sade hon snabbt och sköt fram hårsnodarna över disken.
”Det blir sexton kronor”, sade expediten.
När de kommit ut ur butiken lovade Jessica sig själv och Gud att det här verkligen var sista gången. Fast hon borde inte ha gjort det den här gången heller. Hon hade lovat tidigare. Plötsligt misstänksam stoppade hon ner handen i fickan och drog fram örhängena. Jo då, de var hela. Hon andades lättad ut medan hon höll upp dem framför sig. Samtidigt sade klumpen i magen att de egentligen borde vara trasiga för hon förtjänade dem inte. Ingen förtjänade något som den tagit utan att betala för.
”Men, det där har ju ingen pinne”, utbrast Gilla.
”Va?” Vad menade hon? Jessica vände på pappbiten som örhängena var fastsatta vid. Det ena örhänget hade inget att hänga i. Det satt på plats med hjälp av en tejpbit. De stod tysta en stund och såg på örhängena som inte skulle gå att använda. Efter en stund frågade Gilla om de skulle gå tillbaka in i affären, eller till någon annan affär med smycken, men Jessica skakade på huvudet. Det var dags att sluta nu.
”Det är ingen ide.”
(C) Petra Arnell |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|