I drömmen kör vi längs vägen. Och fullmånen lyser starkt på stjärnhimlen. Det är jag Gudrun som kör. Jag och Henry är på väg hem från min sångövning. Plank och diverse småskrot viner genom luften.

Under tiden som vi kör vägen fram flyger det allt mer saker runt bilen. Det flyger allt mer saker mot bilen och börjar träffa bilens plåt. Det slår kraftigt i bilens plåt när plankorna och allsköns skrot träffar bilen. Där plankorna träffar blir det stora plåtskador. Henry blir orolig och jag stannar bilen. "Vad i hela friden?" Stammar jag fram när jag nu får se fåglar som följer med bland plankor och annat skrot helt oförmögna att flyga. De skrän man hör av fasa är nästan outhärdligt att lyssna på. "Nej nu kör vi Henry." Säger jag. Jag startar bilen med en rivstart. Vi börjar nu att köra framåt i drömmen. Månen har gått i moln och det är därför alldeles kolsvart ute. Det börjar att gå åska och plötsligt så tornar en tornado mäktigt upp alldeles framför oss. "Nej, nu får du köra Henry." Säger jag. Snabbt byter vi plats. Regnet piskar mot bilens framruta. Jag skriker till Henry:

"Stanna, backa, vänd!"

Och det gör Henry. Han gasar bilen snabbt bakåt, gör en tvärgir och försöker så fort som möjligt köra bort från tornadon för att sätta oss i säkerhet.

Det fungerar inte så bra och plötsligt har vi dragits in i tornadon. Hela bilen sugs in med plankor och skrot med fåglar samt diverse plantor och...plötsligt blir det alldeles tyst. Därinne är det liksom ett vakuum och alldeles stilla. Vi har kommit in i limbo. Det är Status que. Inuti stormen är det lugnt. I stormens öga är det lugnt. Då vaknar jag.

Jag vaknar alldeles kallsvettig. Vilken dröm. Jag skulle ha velat drömma den klart. Tänk om vi fastnar där i limbo. Även om det är lugnt i stormens öga, så vill man väl komma ner någon gång. Bestämmer mig för att drömma den klart nästa natt.

Väljer Havregrynsgröt till frukost med äpplebitar och kanel. Inget socker. Henry är alltid uppe före mig och ibland äter vi frukost tillsammans. "Vet du Henry!" Skriker jag till Henry som tittar på Aktuellt i Tv-rummet. "Vet du jag hade så underlig dröm inatt. Jag drömde att vi var fast i limbo visst var det konstigt?", "Vad säger du?" Ropar Henry tillbaks. "Fast i limbo!", "Va!!?" Jag ger upp och fortsätter min frukost. Gillar bäst att läsa serierna i morgontidningen och skrattar högt till dem. Henry hör mig från TV-rummet och nu har Aktuellt slutat så han kommer in och börjar med sin frukost som består av fil, flingor, musli och rökt fläsk med massor av socker.

"Vad sa du?" Säger Henry.

"Nej, det var ingenting" Jag orkar inte berätta om min dröm. Den var så snurrig.

"Vet du vad de sa på nyheterna?" Undrar Henry.

"Nej, vad då?" Säger jag som inte har en aning.

"De berättade om en storm som heter Florence" Säger Henry. "Vindhastigheten på stormen har ökat så nu har den beteckningen orkan. Den hotar visst Bermudas. Innevånarna flyr.

"Jaha." Svarar jag ointresserad. Jag fortsätter att läsa serierna och skrattar högt. Det handlar om en kvinna som är överviktig och vill gå ner i vikt och hennes man som vill ha större muskler. Sjukvården har hjälpt dem på så sätt att de har sugit bort överflödigt fett på kvinnan och opererat fast det på mannen som muskler. Jag skrattar så tårarna rinner.

"Och, vad är det som är så roligt i tidningen?" Fräser Henry. "Det är otroligt så omogen du är."

Han har rätt och helt ointresserad är jag av vad som händer i världen.

"Ska du följa med mig på körsången ikväll Henry?" Frågar jag då.

Ja, det vill han. Det är som om han inte har något eget liv och egna kompisar. Han följer med mig var än jag går. Man kan inte säga att vi har det så romantiskt längre. Körsången börjar 18.30 och medan vi sjunger sitter Henry en bit ifrån oss och lyssnar. Han är mycket musikalisk, men tror sig inte om att sjunga. Han tror att det är för svårt att tyda noter. Det kan ju i och för sig vara sant. Det är inte så lätt. Körsången håller till i en liten kyrka två och en halv mil från där vi bor. Vi bor på landsbygden i en liten by. Det finns ingen sjukvård där och ingen polis, men vi trivs. Blir vi akut sjuka så finns närmaste akutsjukvård tio mil bort. Just före vi ska gå och fika sjunger vi bordsbön. Fikat är himmelskt gott och Henry får vara med. När vi kommer hem (Nej, vi blev inte insugna av en tornado på vägen hem. Det var ingen sanndröm) ser vi sena TV program och naturligtvis Aktuellt. Det kan vi ju inte missa. När vi går och lägger oss kan jag inte bärga mig. Jag måste bara skynda mig att somna för att få veta hur det går med tornadon. Om vi kommer oss ut från limbo. Då vill Henry ligga med mig. Typiskt, fast det säger jag ju inte. Jaja, jag låtsas intresserad. Han smeker mig och jag låtsas smeka honom så vi får det överstökat. Han hetsar upp sig mer och mer. Vi gör bort själva huvudakten. Äntligen klart. Tala om att vara i limbo (Det var nog en sanndröm i alla fall).

"Underbart!" Säger Henry.

"Javisst!" Svarar jag.

Efter ett tag snarkar Henry gott. Jag vänder och vrider på mig. Det var då konstigt. Det går inte att sova. Är det fullmåne? Jag upptäcker att jag tänker utan semikolon och tankestreck precis som krönikören i morgontidningen imorse. Tillslut går jag upp. Jag bakar proteinbars som jag tänker använda när jag bantar. De är bra att äta efter man varit ute och joggat. Då förbränns fettet och blir till muskler. Sedan slår jag på TV'n och där visas reprisen på "Ghost Whisperer". Det är mitt favoritprogram. Mitt i programmet somnar jag. Jag drömmer inte samma dröm som förra kvällen. Jag drömmer att jag går ut i trädgården och utanför vårat hus finns det en stor rund fontän. Vattnet är becksvart. Månen lyser. Runt fontänen växer buskar och på en sida är det en sten. På den andra en staty av en man. Då vaknar jag till i soffan. Den drömmen var också obegriplig. Jag går och lägger mig i sängen. Förstår ändå inte vad "Ghost whisperer" handlar om. Efter en stund sover jag hårt. Vi är fortfarande inne i tornadon. Jag känner mig inte rädd. Henry är med mig. Bilen går inte att styra, så Henry lämnar ratten och kryper till mig i baksätet. Vi håller om varandra. Det känns inte farligt och efter ett tag lugnar det ner sig och vi landar säkert i ett buskage. Jag känner mig överlycklig över att vi klarat oss, så jag kysser Henry passionerat. När jag vaknar till så är det, det jag gör. Jag kysser Henry passionerat. Han vaknar till.

"Vill du igen?" Frågar Henry.

"Nej." Svarar jag. "Lägg dig och sov."

"Ja,Jaha?" Svarar Henry och lägger sig och sover.

Jag fortsätter att sova och drömma om att vi landat i buskaget. Vi stiger ur bilen, men känner inte riktigt igen oss. Undrar var vi är säger jag till Henry. Han ser sig omkring. Vi har nog följt med tornadon en bra bit. Det var nog den där Florence som de berättade om på TV'n. På Aktuellt, menar jag. Nu nyper jag mig i armen. Varför pratar Henry om Florence. Då känns det ju som det är på riktigt. Jag vaknar och Henry ligger bredvid och snarkar. Usch, det blev så verkligt. Hur drömmar är egentligen. På morgonen går jag en snabb morgonpromenad, äter frukost och sätter mig bredvid Henry. Han har ätit medan jag var ute och promenerade. Vi ser på Aktuellt. På vädret berättar de att befolkningen på Bermudas lämnat landet. Det verkar dock som om orkanen tagit en annan väg. Medan vi sitter och ser på Tv'n så får den som berättar om veckans väder ett telefonsamtal. Han tittar direkt in i rutan och säger:

"Jag måste varna alla er som bor i Sverige. Det verkar som om orkanen Florence har vänt och är på väg rakt mot Sverige. Alla måste gå till bilarna och skynda er. Kör upp mot Ryska gränsen. Fly landet, men skynda er. Det är bråttom. Orkanen Florence är på väg hit och den kommer med en väldig hastighet."

 Vi stänger TV'n. Tar med oss de nödvändigaste saker som vi är rädd om. Vi lägger de i bilen. Vi ser inte till katten, men förstår att det är bråttom, så vi måste nog lämna den. Alla andra grannar som är hemma går till sina bilar också. Hoppas att alla vet det här nu, så de åker iväg till ryska gränsen. Att alla är varnade. Vi åker i alla fall iväg. Det är en strålande dag med värme och solsken. Man kan inte tro att en orkan är på väg. Det är Henry som kör. Jag tittar förälskad mot honom. Det känns som om vi är på väg på semesterresa igen.

Vi har varit på väg i tio mil ungefär, när det börjar att mörkna. Allt mer mörka moln bildas på himmelen och efter en stund börjar det att blixtra.

Under tiden som vi kör vägen fram flyger det allt mer saker runt bilen. Det flyger allt mer saker mot bilen och börjar träffa bilens plåt. Det slår kraftigt i bilens plåt när plankorna och allsköns skrot träffar bilen. Där plankorna träffar blir det stora plåtskador. Henry blir orolig och stannar bilen. "Vad i hela friden?" Stammar jag fram när jag nu får se fåglar som följer med bland plankor och annat skrot helt oförmögna att flyga. De skrän man hör av fasa är nästan outhärdligt att lyssna på. "Nej nu kör vi Henry." Säger jag. Henry startar bilen med en rivstart. Vi börjar nu att köra framåt i drömmen. Solen har gått i moln och det är därför det är alldeles kolsvart ute. Det börjar att gå åska alltmer och plötsligt så tornar en tornado mäktigt upp alldeles framför oss. "Nej, nu får du skynda på Henry." Säger jag. Regnet piskar mot bilens framruta. Jag skriker till Henry:

"Stanna, backa, vänd!"

Och det gör Henry. Han gasar bilen snabbt bakåt, gör en tvärgir och försöker så fort som möjligt köra bort från tornadon för att sätta oss i säkerhet.

Det fungerar inte så bra och plötsligt har vi dragits in i tornadon. Hela bilen sugs in med plankor och skrot med fåglar samt diverse plantor och...plötsligt blir det alldeles tyst. Därinne är det liksom ett vakuum och alldeles stilla. Vi har kommit in i limbo. Det är Status que. Inuti stormen är det lugnt. I stormens öga är det lugnt. Vi är verkligen mitt inne i tornadon. Jag känner mig inte rädd. Henry är med mig. Bilen går inte att styra, så Henry lämnar ratten och kryper till mig i baksätet. Vi håller om varandra. Det känns inte farligt och efter ett tag lugnar det ner sig och vi landar säkert i ett buskage. Jag känner mig överlycklig över att vi klarat oss, så jag kysser Henry passionerat.  Vi stiger ur bilen, men känner inte riktigt igen oss. Undrar var vi är säger jag till Henry. Han ser sig omkring. Vi har nog följt med tornadon en bra bit. Det var nog den där Florence som de berättade om på TV'n. På vädret , i Aktuellt, menar jag.

"Vet du Henry," Säger jag. "Jag har drömt om det här"

"Säger du det nu?" Svarar Henry. "Då skulle du ha sagt det tidigare."

Men det var ju en sanndröm, menar ni. Nej, det var det inte. det var inte på natten det hände och vi var inte på väg hem från körsången. Och det var inte jag som körde från början.

SLUT