Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Katter Av Backman :: Tuesday, September 12, 2006 :: Läst 962 ggr :: 4 kommentarer :: :: Genre: Rysare Kärringen som bodde i huset intill hans skulle inte fatta varför hennes små älsklingar försvann en efter en, men han skulle veta. Och åh, vad han skulle njuta av att se hennes förtvivlan lysa i ögonen, lika starkt som det där förbannade såret mot hans hud. Utsedd till Veckans novell v 52 (2006) Den gråspräckliga katten gled smidigt fram längs den döende gräsmattan, såg sig misstänksamt om, och smet sedan snabbt in bland buskarna för att sedan slukas upp av de eldfärgade löven som utgjorde höstens skrud. Mannen höll blicken fäst vid det ställe där katten hade försvunnit, väntade i tre minuter innan han följde efter. Iklädd kamouflagefärgade byxor med matchande jacka sprang han nästan dubbelvikt in bland träden. Nu har jag den jäveln! Först trodde han att han hade tappat bort den, men snart såg han en kråka lyfta upp från stigen en bit längre fram, och han förstod att något hade skrämt den. Det måste vara kattfan! Ett skrämmande leende spred sig över de spruckna läpparna, ögonen var uppspärrade, djupt insjunkna i sina hålor vilket fick honom att se ut som en grinande dödskalle, och ett morrande skratt letade sig upp genom strupen. Han bet ihop runt skrattet, förbannade sig själv för att han nästan tagit ut segern i förskott. Var det något han visste om det monster han jagade, så var det att det var ett listigt odjur. Den hade lurat honom mer än en gång, och då hade han varit lika säker som denna gång. Som den gången då han hade lyckats att lura in aset i en bur. Katten hade rivit honom över ansiktet och utnyttjat smärtan det orsakat till att fly. Han lät fingrarna glida över såret, som fortfarande lyste ilsket rött mot den bleka huden. Den jäveln hade märkt honom och nu skulle den få veta hur det kändes. Men han tänkte inte nöja sig vid att märka den lilla djävulen; han skulle döda den som han hade gjort med de andra. Den lilla gråa fan skulle få brinna tillsammans med dem i pannan nere i källaren. Kärringen som bodde i huset intill hans skulle inte fatta varför hennes små älsklingar försvann en efter en, men han skulle veta. Och åh, vad han skulle njuta av att se hennes förtvivlan lysa i ögonen, lika starkt som det där förbannade såret mot hans hud. Om man inte kan hålla reda på sina katter ska man inte skaffa några. De sprang runt och jamade - nästan skrek så att de lät som demoniska spädbarn - mitt i natten så att han inte kunde sova. När han sedan gick en inspektionsrunda runt gården morgonen efter kunde han se tydliga spår efter deras nattliga besök. Små äckliga skitkorvar som befläckade hans välansade gräsmatta, döda fåglar som låg stela och söndertuggade på hans veranda med inälvor hängande ut ur deras små fjäderprydda kroppar. Han hade tagit på sig som sin uppgift att utrota dessa skadedjur, och han hade lyckats att ta alla utom en. Den där gråa fan som han nu förföljde in i skogen. Men han skulle ta den också, vänta bara ska du få se. Ett ilsket fräsande fick honom att stanna till. Det måste ha varit hans katt som fräste så där, men vad var det den fräste åt? Han hade ingen aning vad det kunde vara, men antagligen var det åt en buske eller en kråka eller något annat meningslöst. De fräste ju åt ta mig fan allt. De stackars satar som han redan hade tagit hand om hade fräst ordentligt när han hittade dem i sina fällor. Ibland hade han använt en snara, ibland en bur med lockbete, men alla hade de fräst lika ilsket åt honom. Fem stycken låg uppradade, med halsarna avskurna, på hans arbetsbänk i källaren. Kropparna hade börjat lukta en aning illa, men han ville inte bränna dem innan han kunde sälla den här sista till samlingen. Alla skulle de brinna tillsammans, det var bara så. Han hade ingen aning om varför, men det kändes viktigt. Hans armar var fyllda av rivsår som sved och kliade om nätterna. De hade dött under hans kniv, men de hade kämpat, det var han tvungen att erkänna. De hade kämpat väl. Även om han alltid använde ett par trädgårdshandskar lyckades de komma åt och riva honom, och de hade ena jävla klor till att vara vassa. När han inte hörde något mer från katten fortsatte han framåt längs stigen. Där glesnade skogen och mynnade ut i en glänta omgiven av stora stenar, släpade dit av istidens tjocka täcke när det drog sig tillbaka för tusentals år sedan. Gläntan var täckt av högt, gulnande gräs och sikten var klar. Där skulle han nog kunna få syn på katten igen om den inte hade gått upp i rök eller valt en annan väg än stigen. Han tvivlade på båda alternativen. Hjärtat slog hårdare vid vetskapen om att deras kamp närmade sig sitt slut. Han visste inte vad det var, men något sade honom att det skulle ta slut idag. För sitt inre såg han hur han greppade om den lilla halsen och lät den vassa eggen glida över den glansiga pälsen, för att skära ett djupt sår där senor och blod tittade fram innan den lilla kroppens chock släppte och blodet började flöda i strida strömmar. Det ryckte till mellan benen på honom, som om han just hade haft en sexfantasi, men det här var betydligt bättre och det skulle garanterat skänka honom större njutning. Träden vek åt sidan och visade skogsgläntan framför honom, naken och ödslig. Han lät handen glida ned längs sidan och greppa om knivens handtag. Den lämnade skidan med ett skrapande ljud som tycktes öronbedövande i den kompakta tystnaden. Katten hade garanterat hört det där, om man skulle tro på vad som sades om deras skarpa sinnen, och det trodde han på. Han hade sett det där aset till katt i handling, och den verkade ha övernaturliga egenskaper, sinnen som varken människa eller djur sett maken till. Den visste vad han skulle göra innan han själv visste det. Hur kunde han egentligen tro att han skulle ha en chans att fånga in det där monstret? Han visste inte det, men han visste däremot att han måste försöka, annars skulle han snart bli tokig. Om han inte redan var det… Ett bittert skratt ekade inne i hans huvud – han vågade inte dela med sig av det till omvärlden – samtidigt som han lade sig platt på mage och började åla sig in bland blåbär- och lingonris i en vid cirkel runt gläntan. Han måste vara försiktig och ha tålamod. Det skulle inte fungera att bara rusa rakt på. Kniven blänkte ilsket framför honom när han ålade genom spindelnät som innehöll rester av flugor och andra insekter, vilka kletade fast på kinderna på honom, men han märkte det inte. Han hade ett mål, och det var det enda han kunde se framför sig. Marken sluttade nedåt mot den öppna ytan mellan träden. Snart framme, snart är det över… jagkankännadetjagkankännadet… Han lyfte huvudet en aning för att kika över gräset, men han kunde inte se något annat än ilskna moln av svarta insekter som böljade fram och tillbaka över gläntan. Katten var spårlöst försvunnen. Med en känsla av panik ålade han vidare mot mitten av den öppna platsen, fullt medveten om att han gav ifrån sig för mycket ljud, men han struntade i vilket. Han kunde inte hindra sin kropp från att agera, kunde inte förmå den att stanna upp så att han kunde lyssna efter om det gick att höra kattjävelns näst intill ljudlösa tassande. Vansinnet hade gripit tag i honom och han nästan njöt av det. Han blev styv mellan benen när hans skrev gned mot marken i jakt på det där lilla aset som han snart skulle döda. Han märkte det inte, och han märkte inte att han fick utlösning i kalsongerna när han fick syn på katten. Den satt på en enorm sten – som såg ut som en klippformation från den vinkel han befann sig i – med ryggen vänd mot honom. Din arroganta skitstövel! Fräste rösten inne i hans huvud. En röst som han var osäker på om den längre tillhörde honom. Den lät främmande eller galen; kanske både och. Katten reste sig slött upp på alla fyra ben och vände sig nonchalant mot honom, som om den vetat att han funnits där hela tiden. Och det var nog vad det fanskapet hade gjort. Den hade väntat på honom. Läpparna särades i en vansinnig grimas och han hörde sitt eget morrande eka i öronen. Han morrade högt, inte bara inne i sitt huvud och det fick honom att känna sig stark, oslagbar. Nu förstod han varför de där vidriga skadedjuren fräste och gick an… det fick dem att känna så här. Katten satte sig ned och fäste honom med de gula ormögonen. En jävla reptil med päls, det är vad du är. Utan förvarning började den att jama, högt och vidrigt likt ett spädbarn som skrek på sin mamma. En isande rysning letade sig upp längs ryggraden på honom, där han låg på mage i det mjuka gräset. ”Ropa på hjälp du, det spelar ingen roll. Vem skulle kunna hjälpa dig nu?” Han kom på sig själv med att prata högt, och att han verkligen hoppades att katten förstod innebörden av vad han sade. ”Jag ska döda dig, ditt vidriga helvete!” Han tog stöd mot marken med båda händerna för att resa sig upp, då han hörde rasslandet av steg bakom sig. Nätta, smidiga steg mot sten och gräs. Steg som smög genom ormbunkar och lingonris, över barrtäckt jord. Tusentals steg som närmade sig honom, omringade honom. De slöt sig i en cirkel runt honom och han kom att tänka på en välorganiserad armé. När han ovilligt släppte den gråspräckliga katten med blicken och lät den flacka runt gläntan insåg han att liknelsen med en armé inte varit helt obefogad. Runt omkring honom, tätt intill varandra, satt hundratals katter; alla med sina lysande ögon vända mot honom. Han tyckte sig kunna se hat brinna där inne, ett hat som var lika riktat mot honom som deras uppmärksamhet. Han flämtade till och det sista av hans förstånd rasade samman till en formlös klump av intetsägande tankar. Genom diset av vansinne kunde han se sin fiende; den grå satan, ge en signal som blev startskottet för de andra att anfalla. Han kände inte att de formligen slet skinnet från hans ansikte, att de klöste ut det högra ögat ur dess håla och att en av katterna – en svart angorahanne – bet loss en stor bit av hans underläpp. Han såg bara den där jäveln sitta där på sin tron och skratta åt honom. Det sista han såg innan även det andra ögat klöstes ut, var ”den grå” tvätta bort några bloddroppar som stängt på tassen. Bloddroppar som färgade den ljust rosa tungan mörkt röd. Han dog utan att kunna skrika. Tungan hade blivit utsliten och ett katthuvud var inkilat i munnen på honom, där ivriga små käkar slet och rev i resterna av köttet där inne. Den grå hoppade ned från sin plats på stenen och gled fram till den döda kroppen. De andra vek undan med blod som täckte nosar och tassar, och lät honom undersöka liket; några fräsande, förnärmade över att de blivit avbrutna i sitt rivande och slitande. Han lutade sig fram och sniffade på människan, försäkrade sig om att den var död. Det var den, och i och med att det var konstaterat tappade han intresset. Det var bara en köttklump nu, och han kände ingen lust eller instinkt till att äta från den. Det fick de andra ta hand om när han gått därifrån. Och det gjorde de.

Kommentarer Av Bcca_ Wednesday, September 13, 2006 kl 9:41 PM Novellen gjorde mig illa till mods, jag äcklades av mannen med sitt sjuka begär att mörda katterna. Det bevisar hur välskriven den här novellen är, den var mörk och hemst, men fick mig att bli intresserad. Jag kuinde inte sluta läsa förns den var klar! Ser fram emot mer noveller av dig! Kommentera gärna mina noveller så jag kan ta emot kritiken / bcca_ ps, lite kritik, texten "satt ihop" mycket, blev lite svårt att se ordentligt. Hoppa ner mellan raderna lite oftare nästa gång, annars var den jättebra! ds Av anelik00 Wednesday, September 13, 2006 kl 11:29 PM Vilken oväntad vändning på novellen. Man trodde inte det skulle vara ett sådant slut. Den var bra. Av torha73 Monday, December 25, 2006 kl 10:08 AM Grattis till veckans novell! Ja det här var ju en makaber historia, och ett minst sagt osympatiskt "porträtt" av katter. Den självupplevda irritationen du nämner i "intervjun" framgåt ju ganska tydlig genom det vulgära och våldsamma språket, som jag tycker att du behärskar bra. Men samtidigt känner jag att du brer på väl mycket, den här berättelsen blir liksom i första hand en "hattext", och saknar den finess som du har fått till i andra texter. Undantag är scenen där katten sitter på stenen och verkar mest likgiltig, för att sedan typ "uleash hell". Den vändningen är bra, och leder liksom känslan till någon sorts uppgivet "OK, jag ger mig, det spelar ingen roll vad man gör, i slutänden har man ändå inte en chans mot naturen, det är bara att gilla läget - jävla skit också fan fan fan!" Jag kommer att tänkta på en novellsamling jag läste en: "Animal Lover's Book of Beastly Murder" av Patricia Highsmith. Det var just såna här berättelser om människor mot djur, där djuren alltid vann... /Torbjörn Av Giitu Monday, January 29, 2007 kl 1:44 PM Vilken sjuk typ alltså! Plåga katter på det där viset, va! Men han fick sitt straff! Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här