Kamp i skuggan. kap 2 > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Hydia :: Wednesday, September 13, 2006 :: Läst 303 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Blandat

Andra delen i min vampyrberättelse. Prolog & kap 1 är redan utlagda.

Kapitel 2,

“Bravo, Bravo!” Rösten tillhörde en kort ganska tjock man med kortklippt blont hår som, Han var iklädd en mörk kostym som stramade en aning runt hans mage. “Vilken show, din bästa hittills!” Mannen gick fram till Stefan.

“Tack så mycket Sir.” Stefan böjde lätt på huvudet åt mannen.

“Och vem kan din vän vara? Jag tror inte jag har träffat henne förut.” Mannen vände sig mot Serena. Serena höjde långsamt blicken och mötte hans gröna ögon med sina egna isblå. Mannen ryckte till en aning av kylan i blicken men hämtade sig snart.

“Vem är det som frågar.” Serena använde ett iskallt tonfall.

“Jag är Max Marym, vd på det här stället.” Max Marym rätade på sig och besvarade hennes blick med samma iskyla hon använt. “Er tur fröken.” Serena rörde inte en min.

“Mitt namn är Serena van Helsing.” Hon talade högt så alla i hela lokalen kunde höra henne. “Sir.” Tillade hon hånfullt ett par sekunder senare. Max Marym snurrade snabbt runt mot Stefan.

“Hur tog hon sig in här?” Han lät både arg och chockat. Stefan öppnade munnen för att svara men Serena förekom honom.

“Vad är det, vågar du inte prata direkt till mig vampyr?” Hon log retsamt.

“Passa dig flicka lilla, om du har tur tar du dig ut härifrån levande. Men då måste du ha en jävla massa tur!” Han hötte arg mot henne med fingret och hans röst kokade av ilska.

“Jasså?” Serena höjde på ögonbrynet och log en aning.

“Hörrudu din slyna.” Han började gå mot henne.

“Jag skulle inte ta ett steg till om jag var du.” Sa hon leende med händerna i den svarta kappans fickor. Han stannade.

“Och varför skulle jag vara rädd för dig?” Spottade han ur sig.

“Tja.” Hon lade huvudet en aning på sned som om hon funderade skarpt. “Kanske för att jag håller två pistoler fulladdade med silverkulor riktade rakt mot dig.”

“Du ljuger.” Spottade han ur sig med en svag efter ton av nervositet i rösten.

“Nej, jag tror inte det.” Serena log brett mot honom och drog upp sina händer ur fickorna där hon mycket riktigt höll två svarta pistoler, var och en fulladdade med 0.2 tums silverkulor. Hon log samtidigt som hon tänkte skarpt, det skulle krävas en hel del list för att ta sig ur det här oskadd.

Serena visste en hel del om vampyrer, hon viste att en vampyr lätt kunde läsa en människa med svagt sinnes tankar. Och att dom även kunde prata med varandra i tanken. Hon hade sina föraningar att detta inte berodde på att de var vampyrer utan att de helt enkelt visste att de kunde det. Hon koncentrerade sig skarpt på Stefan och skickade iväg sin tanke. ‘Det är nu du ska övermanna mig.’ En sekund stirrade Stefan på henne med blandad chock och förvåning men samlade sig sedan. Han gick nästan omärkligt ett par steg närmare henne. Och så, snabbt som blixten kastade han sig över henne. Och höll henne nertryck på mage medan en av de kostymklädda männen satte på henne handfängslen och drog omilt upp henne på fötter igen, det hade bara tagit ett par sekunder.

“Så den stora van Helsing var inte så stor trotts allt.” Max Marym log skadeglatt mot Serena.

“För henne till ‘Chefen’.” Sa han sakligt till männen bakom Serena, de nickade kort mot honom och ledde iväg Serena mot dörren intill scenen.

* * *

“Nämen, ser man på, vad har vi här mån tro?” ‘Chefen’ var en lång kraftigt byggd man med kortklippt brunt hår. Han satt bekvämt bakåtlutad bakom ett stort skrivbord av mahogny. Serena stod framför skrivbordet, på hennes vänstra sida stod Max Marym och en bit bakom honom stod Stefan. De två kostymklädda männen stod posterade vid dörren. Max Marym harklade sig och tog till orda.

“Det här är Serena van Helsing.” Sa han högtidligt.

“Jaha.” ‘Chefen’ kliade sig fundersamt på den slätrakade hakan. Och vad gör miss Helsing här?

“Vi tog henne till fånga därnere.”

“Och vad gjorde hon där?“

“Vi vet inte, hon tog sig in…” Började Max men blev avbruten av ‘Chefen’.

“Vänta lite, kom hon in frivilligt?”

“Ja Sir men…“ Han blev åter avbruten.

“Men ta av henne handfängslena, och ge tillbaka vad ni kan ha tänkas tagit ifrån henne. Man behandlar inte gäster på det viset det borde du veta.”

“Men Sir hon…” Max Marym var chockad.

“Inga men Marym. Gör som jag säger genast.” Han såg bestämt på Max Marym som motvilligt låste upp Serenas handfängsel, han gav även tillbaka en av hennes silverknivar och två pistoler de tagit ifrån henne. Pistolerna fann sina ursprungliga platser i hennes fickor. Kniven placerade hon i en dold innerficka på kappan.

“Och svärdet?” Sa hon värdigt. Max Marym kastade en blick på ‘Chefen’ som gav honom en kort nick. Han räckte fram ett smalt svärd av silver med svart handtag och en svart skida med silverdekor som var fäst på ett bälte vilket hon spände runt midjan så svärdet hängde smidigt på hennes vänstra sida, redo att andvändas. Nu vände ‘Chefen’ sin uppmärksamhet mot Stefan.

“Och vem är det här?”

“Stefan Dunmore Sir.” Svarade Stefan, han sätt att säga orden fick det att låta som om han var en underordnad i militären som skulle rapportera till sin överste.

“Vad gör han här? Han ställde frågan till Max Marym.

“Det var han som… öm… uppehöll miss Helsing tills vi kom.”

“Jaha.” ‘Chefen’ studerade dem en stund. Du kan gå Marym. Sa han kort. Mannen bugade sig snabbt och stegade ut ur rummet med en lite sur uppsyn. De båda kostymklädda männen följde efter honom efter en nick från ‘Chefen‘.

“Varsågod och sitt.” Sa ‘Chefen’ och gjorde en gest mot de två bruna skinnfåtöljerna framför skrivbordet. Serena och Stefan satte sig ner.

“Jaha.” Sa han igen. “Skulle miss Helsing vilja berätta vad som fört henne hit?”

“Tja.” Serena såg obesvärat på honom med armarna i kors. “Vill du ha den officiella eller den inofficiella anledningen?”

“Det vore trevligt att få höra båda.” Svarade ‘Chefen’ oberört, han hade en vänlig ton i rösten. Han lutade sig tillbaka i stolen och betraktade henne.

“Den officiella anledningen var att jag skulle kolla det här stället säkerhet och hur många, hur ska jag säga, höjdare? Inom er… Ehm… förening som uppehåller sig här.”

“Och fick då något svar på den frågan innan du blev upptäckt?”

“Nej.” Svarade hon kort.

“Okey och den inofficiella anledningen då?”

“Den inofficiellade anledningen…” Serena kastade en snabb blick på Stefan som betraktade henne intresserat. “Var att hälsa på en vän.” Avslutade hon.

“Dunmore?” Han såg frågande på henne.

“Ja, vi var vänner förut.” ‘Chefen’ satt tyst en stund och granskade dem.

“Jaha, då återstår bara att avgöra vad vi ska göra nu.” Han såg på Serena. “Du förstår säker att vi inte kan låta en sådan, Ehm … vi sa höjdare va? Bara vandra ut härifrån.”

“Jag skulle vilja se dig försöka stoppa mig.” Kom svaret trotsigt.

“Det blir nog mitt minsta problem.” Han nickade mot Stefan. “Ger du dig av är jag rätt att din vän här blir av med halsen.” Vänligheten var som bortblåst och i de blå ögonen fanns en elak glimt.

Stefan stirrade förskräckt på honom.

“För att han underlåtigt att berätta att han kände dig.” Avslutade han med en kall blick på Stefan.

“Och jag skulle inte rekommendera att du försöker ta honom med dig, han har nämligen ett mikrochip inplanterat under huden så det blir lätt att spåra er.” Serena rös när hon hörde hur han pratade om Stefan, som om han var värdelös som boskap som skulle säljas. Chefen log brett mot henne som om han viste vad hon nyss tänkt.

“Välkommen till Heysen organisationens högkvarter miss Helsing. Ni blir förd till ett rum av vakten.” I samma stund som han sa detta klev en svartklädd man in i rummet, hans ansikte inramades av halvlångt svart hår som räckte honom lite över öronen och hans ögon skymdes under ett par mörka solglasögon.

“Och,” Tillade ‘Chefen’ när hon reste sig för att gå. “Du får behålla dina vapen men du bör inte ens överväga att använda dom för att döda någon av mina män för då…“ Han gjorde en svepande gest med fingret framför halsen som fick Stefan att svälja hårt och oroligt titta på henne. Serena rörde inte en min vid gesten utan vände sig om och gick ut ur rummet, tätt följd av den svartklädda mannen. De tog hissen, men den här gången verkade de färdas uppåt. Slutligen steg de ut i en korridor i minsta laget, endast en dörr ledde därifrån.

Rum var en underdrift, i själva verket var det en exakt kopia av hennes gamla lägenhet inne i centrum.

“Ni har haft fullt upp.” Kommenterade hon när de steg in.

“Alla era tillhörigheter har blivit hittagna från er gamla lägenhet.” Sa mannen som följt henne med tonlös röst. Serena visslade till.

“Inte illa. Hon vände sig mot mannen. Okey berätta reglerna för mig, för det lär finnas en del.”

Han ryckte på axlarna.

“Du får inte lämna lägenheten. Det är allt jag har hört i alla fall.”

“Nehe.” Serena gick in i vardagsrummet rakt fram. Hon vickade lite på huvudet och lade sig till med en bekymrad röst.

“Soffan står 4 centimeter fel. Jag…” Hon avbröts av ett hårt slag i ryggen som fick henne att ramla ner på golvet. Ett par händer grep tag om henne och vände henne på rygg. Mannen flinade brett ner mot henne och hans huggtänder glimmade till.

“Vilken trevlig vändning det här tog.“ Hånlog han.

Snabbt som blixten sträckte Serena sig ner mot sin högra stövel där hon förvarade en kort, smal kniv. Hon drog fram den och placerade den mot vampyrens hals. Nu log även hon.

“Ja inte sant?” Hans leende försvann och han stirrade förvånat på henne.

“Skulle du kunna vara vänlig att flytta dig? Sakta!” Varnade hon skarpt. Han drog sig bakåt.

“Jag är ytterst skicklig på knivkastning, speciellt på att träffa snabbt rörande föremål, så jag kan inte rekommendera snabba rörelser för dig. Och tro inte för en sekund att jag tvekar p.g.a. vad din chef sa.” Hon knyckte på huvudet så hennes långa bruna hår flög bort från ansiktet.

“Han väntar sig ett par dödsfall.” Serena backade sakta mot hallen hela tiden med blicken fäst på mannen. Hon tog kvickt fram en av pistolerna och lade tillbaka kniven på dess rätta plats.

“Silverkulor.” Informerade hon honom leende. “Du hittar själv till dörren.” Precis innan dörren stängdes ropade han åt henne.

“Du ska få för det här.” Sedan hörde Serena hans springande steg på väg ner genom korridoren. Serena skrattade och lade tillbaka pistolen. När hon hört hissdörrarnas pling när de stängdes tog hon itu med att leta igenom hela lägenheten. Hon hittade samanlagt 60 mikrofoner och videokameror gömda på olika ställen, men hon visste att det fanns massor kvar. De hon hittat spolade hon ner i toaletten, sedan tog hon itu med låsen på dörren med en fil. Hon tog isär hela låset och ändrade både nyckel och lås till helt nya passformer. Sedan satte hon ihop allt igen, låste och reglade dörren ordentligt innan hon vågade gå och lägga sig. Under kudden fann hon sin gamla pistol, även denna med silverkulor. Hon kontrollerade noga att den funkade som den skulle innan hon vågade lägga sig ner för att sova.

George Heysen skrattade förnöjt åt scenen som utspelade sig på hans monitor. Han såg hur Serena lätt skickade ut mannen med artig iskyla.

“Hon visar riktigt vad hon går för.” Sa han för sig själv. “Hon blir perfekt.” Han skrattade för sig själv och studerade henne på bildskärmen. “Serena van Helsing, du kommer antingen bli vår undergång eller vår räddning.” Han skrattade igen.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här