Koloniseringen - Det nya livet > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av Sokrates :: Thursday, September 14, 2006 :: Läst 315 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Äventyr, Drama

Första delen i en berättelse om de möjligheter en kolonisering för med sig för livstidsdömda fångar i skarven mellan 16 och 1700-talet. Jason Black har mördat en präst men får chansen till ett nytt liv på en söderhavs ö. Men kommer han klara av att leva bland dessa omoraliska mördare och våldtäktsmän?

Chapter one in the remarkable Black history

I det här kapitlet kommer vi få bekanta oss med Jason Black, den berömde. Vi kommer att få följa honom på en resa som visar sig bli ett av hans största äventyr. I det här kapitlet förlorar han det som står honom närmast och han vinner insikten att livet inte är en dans på rosor, utan snarare en språngmarsch över glödande kol.

Part I

"Ett stort intresse för naturen präglar den här mannens sinne. Att finna honom strövandes i skogen torde inte göra någon förvånad. Rättelse, det borde göra folk förvånande då han är nästintill omöjlig att upptäcka i skogen trots sin imponerande storlek. Att han endast är nyss fyllda 32 skulle man inte gissa om man endast såg hans ögon, ty dessa är djävulens, så fyllda av ålder och visdom, hat och nyfikenhet dom dessa är gör det mig alltid nervös att möte hans blick.
Hans tal är lent men med en viss accent, det sägs att hans far fann en tös från bergen vilken han gifte sig med. Detta skulle kunna förklara Blacks temperament och bistra uppsyn. Men, jag vet själv ingen som har vågats fråga honom huruvida detta är sant eller ej.
Dock har jag lyckats finna fram varför han har gjort oss sällskap på denna dödens resa. Han har med berått mod mördat en präst, detta har han erkänt och det faktum att han inte visade någon ånger har orsakat det öde han nu kommer få uppleva. Även om jag inte längre är helt säker på om han upplever det som ett straff att få åka på den här resan, jag tror nästan att han ser det som en möjlighet, en möjlighet till ett nytt liv.
Jag mötte Black idag vid lägret, han kom gående med en yxa i sitt bälte och en kniv i handen. Då insåg jag att han verkligen var den sortens man som skulle kunna döda någon. Han gick med en så självsäker min att jag rös till. Han var verkligen skräckinjagande...

Diktfader Erich
Dag fem av koloniseringen".

Part II

Han kände hur skeppet krängde till och han led med sina medresenärer när han såg dem hänga ut över relingen i försöket att tömma sina upprörda magar ner i havets djup. Black stod orörlig och spanade ut över horisonten och försökte skönja land. Fartyget Fancia Rex, en ståtlig tremastare, hade varit ute till havs nästan två månader med endast ett stopp för att proviantera. Maten hade börjat ruttna och vattnet var gammalt och unket, det lilla som fanns kvar och inget land fanns att se.

"Kul att se dig vid god vigör Black, tyvärr så kommer den nog försämras vid ankomsten."
"Min hälsa är det verkligen inget fel på och jag har svårt att se vad som kan komma att påverka den när vi når land och får dricka färskt vatten igen, Kapten." Jason Black log ett stramt leende som inte alls verkade passa hans person. Kapten Herringford tog ett steg framåtoch sade med honungslen röst, "Det återstår att se... Fånge.".
Efter ytterligare en vecka nådde fartyget en liten ögrupp. Man lade i land för att proviantera, men invånarna på öarna var synnerligen aggressiva och tillät ingen byteshandel vilket tydligt gjorde Kapten Herringford irriterad. Ingen av fångarna tilläts gå av skeppet vilket gav upphov till en hel del upprörda känslor. Den enda som var tillsynes lugn inför att stanna på skeppet ytterligare en tid var en ung kvinna vid namn Tyra Boost. Hon satt stilla lutad mot relingen och lät sitt väna ansikte möta solens strålar medan han verkade fundera över något som låg långt borta.

Kaptenen kom åter ombord och började genast ryta flera order till sitt manskap som genast lydde dem, han vände sig sedan till en skeppspojke och röt "Hämta genast hit fångarna. På en gång!" Pojken lydde på ett ögonblick utan att vidare fundera på den order han hade fått. Han samlade ihop alla fångarna på däck där kapten Herrgingford vankade av och an med händerna knutna på ryggen. "Jag har talat med ortsbefolkningen på den här ön. Trots att de är primitiva och ociviliserade vildar har jag lyckats ta reda på en del information.
Vi kommer att släppa av er på den ön som ligger ungefär fyra dagresor söderut. Ön är obefolkad och det är, om jag förstod dem korrekt, sexton dagsmarscher för att korsa den. Ni kommer att under femton år att få i uppdrag att kolonisera ön. Till er hjälp har ni fått en mängd förnödenheter av hans majestät. Ni har rätt att handla med vildarna men får inte under några omständigheter fortplanta er med dem eller umgås på den lilla tid ni kan avvara från ert gud i behagliga arbete här på ön. För att handla med vildarna måste ni ta er över kanalen som skiljer er från fastlandet.
Tydligen, såvida vildarna inte försökte avskräcka mig, lever det en ovanligt aggressiv stam på en grannö, de sa att det kunde bli problem med dessa, men jag tvivlar på att de skulle utgöra något hot. Jag kommer även att lämna kvar Erich Präst hos er, han kommer att vara er biktfader och domare. Han är konungens utsände i detta område och ni alla skall lyda under honom. ”

Black sänkte sin blick och suckade nästan ohörbart vid det uttalande, var det något som han hade fått nog av så var det präster. Men, han kunde inte låta bli att känna en viss munterhet när han såg på den tanige unge mannen som hade fått i uppdrag att vara deras ledare här i det nya landet. Den del av världen som få vågade sig till, den del som än färre hade vågat försöka tämja. Den enda plats som ännu hyste de fruktansvärda monster som endast användes för att skrämma barnen hemma i de stora städerna. När han återigen höjde blicken såg han till sin förvåning att prästen såg på honom. Han lät ett leende spridas på sina läppar och genast vände den lilla prästen bort blicken.
Kaptenens röst väckte honom åter ur sina tankar när han med något för hög röst sade "Jag kommer inte att lämna kvar några vakter, så det står er fritt att döda varandra bäst ni vill, faktum är att det skulle tjäna kronan bättre om ni slog ihjäl varandra lite när ni väl hade chansen". Black såg sig runt om på de råbarkade busar som nu stod uppställda på däcket. De var ett tjugotal allt som allt och det skulle troligen bli en fin omgång när de skulle slåss om vem som skulle få ledarrollen i gruppen. Det var endast tre kvinnor med, de skulle nog få det tufft, nåja, kanske inte den ljusa som hade suttit och solat på däcket. Hon såg elak ut. Henne skulle man nog ta det lite försiktigt med till en början, innan man visste var hon stod. Med förtjusning insåg han att hon skulle kunna bli en möjlig bundsförvant om han skötte sina kort rätt.

Part III
Jason Black nådde sitt handelshus sent på kvällen. Han hade fått pulsa de sista meterna i meterdjup snö och han förbannade den dagen då han hade anställt den late drängen Olov. Han åt mer än vad han gjorde nytta och detta irriterade Black. Han bestämde sig för att läxa upp pojkvaskern en gång för alla innan han sände ut honom för att skotta vägen som ledde till huset. När han kom närmare kände han en frän lukt av bränt kött. Han ökade genast takten och småsprang nu mot huset. Han lade märke till att ett antal män hade pulsat fram genom snön till hans hus nyligen, snön var helt nedtrampad till sidan av hans hus. Återigen ökade han farten och sprang nu, när han nådde till dörren besannades hans värsta farhågor. När han slog upp dörren hade lågorna rest sig och trappan stod nu i fulla lågor. På golvet låg hans lata dräng med strupen uppskuren. Med ett morrande hoppade han var dennes kropp och rusade in i kammaren där han såg sin älskade Kiera Black ligga strypt i sängen. Han såg tecken på kraftigt motstånd, halva rummet var nedrivet och täcket var uppskuret så att det låg fjädrar över hela rummet, på hennes blodiga bröst hade dun och fjädrat fastnat. Trots den stekande hettan så torkade han bort fjädrarna och såg till sin förskräckelse att ett kors hade blivit inbränd i hennes bröst. Han reste sig i sin fulla längd, skrek som i ursinne och lovade gudarna att han skulle få sin hämnd. I detta livet eller i det nästa.
Klädd i en lång kappa vandrade han längs den mörka vägen som ledde honom fram till kyrkan. Ett kraftigt svärd kunde skymtas under kappan när han gick med raska kliv. Stövlarna som var av mörkt läder skymdes av hjortskins byxorna som var dragna över dem. En ensam man mötte honom på tröskeln till kyrkan.
”Ursäkta mig min herre, men vi har inte öppet nu. Ni är välkommen tillbaka om en halvannan timme då vi skall sjunga herrens lov”. Black sträckte fram sin handskbeklädda hand och fattade ett grepp om mannens strupe. Med sin lediga hand sköt han tillbaka hatten som hade skymt hans mörka ögon. Ögonen glödde som helvetes eldar när han med kylig röst sade ”Kyrkan är öppen, den är öppen den här sista kvällen…”. Han kastade sedan iväg mannen som hade försökt stoppa honom. Med några stadiga kliv var han framme vid porten som han sakta öppnade, den stålbeklädda porten gled upp utan ett ljud och han stegade lugnt in. Väl inne tog han av sig hatten och hängde upp den på en av de krokar som var till för herremännens vapen. Han vred huvudet lätt till vänster och spottade sedan föraktfullt innan han steg ut ur vapenhuset och in i kyrkans huvudbyggnad.
”Präst, jag vet att du är här. Det är ingen mening för dig att gömma dig.” Ropade han var likgiltig röst medan han gick längs bänkarna. Han nådde en ljusstake i vilken det fanns ett tjugotal ljus. Denna rev han ned och stirra ett ögonblick på medan lågorna spred sig. ”Präst, kom fram, du och jag skall göra upp. Du har något som tillhör mig”. Med ett hånleende såg han en fet man stiga upp bakom predikstolen. ”Black? Vad skulle jag ha som kan tillhöra dig?” han försökte hålla rösten lugn med ett tydligt darrande kunde höras. Med ett fortsatt hånleende stegade Jason Black fram till honom, han ställde sig på en armlängds avstånd, där stod han en sekund innan han öppnade munnen och sade med en röst som dröp av förakt. ”Ditt liv…”, han drog sedan sitt enorma svärd och körde de i magen på den förvånade prästen. Black böjde sakta sitt huvud för att komma ner på samma nivå som prästen ”Öga för öga, tand för tand…” flämtande försökte prästen svara. Black drog ur svärdet ur den feta prästens mage och hans livslåga slocknade genast.
Med hat i blicken började Black att riva ner alla ljus som fanns i kyrkan, en enorm hetta slog emot honom då kyrkan brann. Med ett tunt leende gick han ut. På vägen ut mötte han återigen mannen som hade försökt att stoppa honom på vägen in. ”Guds renande eld har funnit hit. Låt helvetet få vad som det tillhör.”
”Rätten har kallat den anklagade Jason Black hit idag för att höra dig om mordet på en präst vid namn Matheus.” Den enormt feta domaren riktade sin slöa blick mot Black som knappt längre stod att känna igen, ett år i fängelse hade tärt på hans kropp. Hans ansikte var skäggigt och han hade ett antal sår på kinderna och hakan, hans blick var slöare och hans axlar hängde. ”Jag ångrar intet, det helvetets odjur förtjänade att brinna i den renande elden” trots att kroppen var sliten fanns det en skärpa i hans röst som fick domaren att rynka pannan i förvåning. ”Ni menar med detta att det var ni som dräpte denna guds tjänare?” Black skrattade glädjelöst innan han nickade till bekräftelse. Domaren vände sig då till en av sina notarier och förde ett kort viskande samtal och efter en liten stund verkade de båda vara överens och domaren vände sig åter till Black. ”Då ni villigt erkände ert brott har vi låtit er slippa undan med livet i behålla. Ni kommer att sändas med en koloniserings grupp till den okända världen i söder. Där kommer ni att få tillbringa de närmsta trettio åren, efter detta är ni välkommen tillbaka hit som en medlem av vårt samhälle. Men dessförinnan har ni ett pris på ert huvud.” Vid dessa ord rätade Black på ryggen och såg in i domarens ögon, det brann återigen eldar i dem. Han nickade som tack för den nåden han hade fått. Han insåg nu att han hade fått chansen till ett nytt liv…

Två månader fick han vistas i fängelset innan det var tid för att ta sig an den långa resan till den nya världen. Den vistelsen skulle visa sig vara betydligt angenämare än vad de första tolv månaderna hade varit. Han fick nu bättre mat, vakterna lät honom vara. Han hade blivit utsedd att vara en kunglig kolonisör med små chanser att överleva i den nya världen. Dock hade han fått chansen, en chans som han ämnade ta.
Han klev ombord på skeppet med självsäkra steg, han insåg att han hade blivit en hård man. Inte den man han en gång hade varit, eller strävat efter att få vara. Nu stod han endast sig själv nära. Han hade förlorat allt att leva för, han var en farlig man. När han kom ombord såg han sig omkring, skeppet var åtta steg brett och fyrtiotvå steg långt. Det hade endast två master vilket innebar att det hade en relativt låg högsta fart. Något som han endast noterade i förbifarten. Han verkade vara den sista av de som hade stigit ombord. Det var en brokig skara män och kvinnor som var med. Det fanns endast tre kvinnor med på färden, något som han snarare såg som roande än uppseende väckande. Alla besättningsmännen bar en kniv, han antog att det var för att de skulle kunna försvara sig mot dessa dödsdömda kolonisörer. Även åt detta lät han undslippa sig ett litet leende, varför skulle någon av dem riskera att bli dödade här ute på det öppna havet, här skulle det knappast bli bråk. Men vid landstigningen… Nåja, det var ett senare bekymmer…

Part IV

De steg i land på den norra delen av ön, en bukt bildade där en naturlig hamn och något längre in på ön skulle de bygga sin bas. Medan förråden lastades av studerade Jason Black området från däcket. Ön hade en mindre bergskedja på den västra stranden, det verkade finnas en del grottor och, vad än de andra hade sagt, betvivlade han att dessa skulle vara obebodda. De utgjorde ett utmärkt skydd och från de skulle man troligen ha uppsikt över den största delen av ön. Skogen verkade vara ganska tät några hundra meter från stranden, han kunde inte se några spår från djur där han stod på däcket men han antog att djurlivet måste vara enormt på en ö som skulle vara obefolkad, även om han tvivlade på det sistnämnda. Han klev vigt ner för spången som ledde ner från skeppet. Väl nere ropade han genast på en av skeppspojkarna som rev och slet i en oxe som skulle försöka dra upp en kärra lastad med utrustning. "Pojk, lägg genast av med det där. Du skrämmer ju djuret. Herregud, var varsam. Tala lugnt med honom". Han fick de två oxarna snart på rätt väg och de lyckades dra upp kärran ur den vattendränkta marken. Han insåg genast vilken fördel den här bukten skulle ge dem så snart de hade fått in alla sina förnödenheter. Här skulle de kunna hålla stånd mot invånare som kom från havet. Bukten var omgiven med meterhöga klippor vilka utgav skydd för skyttar som kunde ligga där uppe samtidigt som de innebar att bukten låg i lä. Vilket betydde att de kunde bygga fiskebåtar och på så sätt få lätt tillgänglig mat.
De flesta av de ofrivilliga kolonisörerna hade genast när de nått land börjat studera omgivningen för att se vilka fördelar de skulle kunna dra av att ha sitt läger här. Havet gav ett naturligt skydd, från det hållet var de säkra. Deras nästa problem skulle vara huruvida de skulle lägga lägret inne i skogen eller i utkanten. En senig gammal man med ett ärr som löpte över hela hans näsa föreslog att de skulle lägga lägret på en närbelägen höjd och sedan röja skogen i närheten, detta skulle ge dem en bra position samtidigt som de fick en närhet till skogen.

Black insåg det kloka i att placera deras läger på den plats den seniga Leopold Wayne hade föreslagit. För att visa sitt medhåll började han genast leda upp en av kärrorna innehållande utrustning upp för kullen till den plats där lägret skulle vara. Något misstänksamma studerade de andra honom medan han slet hårt. Snart började ett fåtal att hjälpa till att flytta materialet. Det verkade som att deras vilja att ha en säker sovplats övervann deras vilja att leda gruppen. Vid skymningen hade alla förnödenheter blivit placerade på ön. De skulle få tillbringa en sista i säkerhet på skeppet, vilket förvånande få, åtminstone enligt Erich präst, verkade vilja. Åtta personer skulle få sitta som vakter nere vid den landsatta utrustningen. Då de flesta verkade vilja stanna i land fick prästen anordna lottning, vilket inte rönte någon vidare uppskattning. De åtta männen som fick i uppdrag att vakta varorna verkade omåttligt belåtna med detta. Black kände en stigande oro att allt inte skulle vara kvar morgonen därpå. En oro som visade sig onödig.

Morgonen därpå satte skeppet segel hemåt. Kapten Herringford hade varit angelägen om att inte stanna på ön längre än vad han var tvungen, vilket innebar att kolonisörerna, inte fick någon hjälp alls med att ordna lägerplats eller utse en ledare.
Präst Erich bestämde då på egen hand att i skymningen skulle de ha ett möte, där alla skulle deltaga att de skulle avgöra vem som skulle få axla rollen som ledare för den lilla gruppen nybyggare.

Part V

”Kanske borde vi ha valt Leopold Wayne till ledare för vår bräckliga grupp. Det var han som bestämde var vi skulle placera lägret, det var han som organiserade flytten av våra förnödenheter. Men, han hade inte modet nog att stå på sig inför gruppen. Han börjar bli gammal och jag tror mig veta att han ser den här resan vara sin sista i jordelivet. Han hyser ingen tro till att han kommer överleva koloniseringen av den nya världen.

Waynes sätt att uppträda tyder på stora kunskaper om hur livet i en nybyggarby går till. Jag skulle tro att han har gjort detta tidigare. Men, han vill inte ta på sig ansvaret. Kanske är han rädd att någon av de andra fångarna, ty detta är de, ska irritera sig på honom och göra hans rese här kort… Wayne går oftast klädd i en lite för stor skjorta som får honom att se än mer tanig ut än han egentligen är. Resan över havet har inte gjort honom gott. Den dåliga maten fick honom att magra även om havets gungningar inte påverkade honom som oss andra.

Mitt studerande av Leopold Wayne har inneburit att jag känner mig dragen till mannen, jag tror att han kan vara en god bundsförvant bland dessa råbarkade busar. Men, jag skulle ge mitt högra öga för att få veta vilket brott som sänt honom hit.

Biktfader Erich
Dag 3 av koloniseringen”

Part VI

”Jag har samlat er här ikväll för att, ehm, för att vi ska utse en ledare för gruppen. Ledare kommer att inneha posten i tre månader. Jag, ehm, är det någon som har ett förslag på en ledare?” Erich Präst var synnerligen nervös när han tog upp ämnet. Med flackande blick såg han ut över gruppen. Han rykte till när en enorm man reste sig upp.
”Bus vara ledare” hans rynkade panna passade till de svällande musklerna. Black vände bort blicken men Erich han skymta ett litet leende på mannens läppar.
I tur och ordning ställde sig alla upp och förklarade att just de borde få vara ledare. Endast tre reste sig inte, dessa tre var Tyra Boost, Jason Black samt Leopold Wayne. När alla hade kungjort att de passade som ledare reste sig Tyra Boost upp. Ensam stod hon nu upp. Förvånade blickar riktades mot henne. Ett leende spred sig på Blacks läppar. Hade hon tappat målföret? Skulle hon bli hela kolonins hackkyckling efter detta?
”Jag har ett förslag. Alla ni har nu visat vilka enorma ledare ni skulle bli. Vi kommer aldrig att komma överens. Det är nog en av de få saker som vi kan vara överens om. Mitt förslag är att prästen får vara ledare den första perioden. ” Med dessa ord satte hon sig återigen ner. Black lyfte förvånat på ögonbrynen, det var alls inte en tokig idé hon hade föreslagit. Han unnade sig ett själv ett ögonblicks betänketid. ”Jag håller med flicksnärtan. Hon har en bra idé. Låt prästen leda oss.” Han reste sig och hans kroppshydda tycktes vara enorm. Den uppkavlade rödrutiga skjortan var utspänd över hans breda bröst korg som höjdes och sänktes i takt med att han andades. Han tog återigen orda ”Nå, vad säger ni. Skall vi låta prästen leda oss?”.
Tyra Boost reste sig efter dessa ord och gick från platsen.
Beslutet blev snart taget, Erich Präst skulle få leda med start nästa morgon. Black kände sig nöjd med detta. Prästen skulle vara lätt att manipulera. Han skulle se till att det var han som hade makten i kolonien. Han skulle lyckas med det, han tänkte aldrig bli en marionett i den nya världen.

Chapter two, effects of the common decision

I det här kapitlet kommer vi att få följa Prästens upplevelser under de första dagarna på ön, hur han måste kämpa för att vinna de förvisades respekt. Hur han finner hjälp från ett håll som han minst av alla räknat med. Vi kommer även att få träffa på öns härskare, en samvetslös tyrann.

Part I

“Tyra Boost, den flickan är inte någon hemmakatt, hon är vild som en tiger och elak som en uppretad tjur. Jag skulle aldrig i mitt liv försöka lurad henne. Jag såg igår hat i hennes blick. När Black ställde sig på hennes sida i det förkastliga valet av mig som ledare såg jag hur hon förtärdes av en inre eld. Hon måste lida svåra kval. Att brinna i helvetes eldar innan man har lämnat jordelivet.
Den kvinnan smider grymma planer, och jag anar att jag har del i dem. Även om jag ämnar låta henne vara i fred ser jag fram emot när jag ska ta emot hennes första bikt. Där hoppas jag att hon kan vara ärlig inför gud och avslöja sina ambitioner.
Tyra Boost är en mycket vacker kvinna, hennes släta ansikte och något höga kindben ger dock intrycket av att hon är mycket farlig. Den väna kroppen ser ut att ha mördat många män och de smala höfterna har flytt från många lagens väktare. Trots detta tror jag att hon kan få det svårt här på ön om hon inte visar respekt för de andra. Ty de kommer inte att hysa några samvetskval när de krossar hennes nacke i sömnen.

Biktfader Erich
Dag tre av koloniseringen.”

Part II

Solen steg över det de staplade lådorna och de utspridda sängplatserna i det primitiva lägret. Präst Erich reste sig och kände en förunderlig känsla av nöjdhet när han insåg att han hade blivit vald till ledare över dessa råbarkade busar. Han insåg visserligen att han endast skulle vara en marionett i händerna på de drivna i gruppen. Men trots detta hade han redan beskaffat sig en post som måste anses vara värd mer än att endast vara deras biktfader.
Han blickade ut över lägret och deras första uppgift skulle bli att iordningställa ett antal skjul som skulle skydda deras förråd, under resan till denna ociviliserade plats hade regnfallen ofta kommit utan förvarning. Tre kraftiga karlar satt runt en eldstad och samtalade lågt, Erich Präst tog några osäkra steg mot dem för att förhöra sig huruvida de var intresserade av att börja med arbetet att hugga ner och yxa till några trädstammar som de skulle kunna använda till bygget av skjulen. Han närmade sig dem men deras brinnande blickar fick honom att nervöst stega vidare förbi dem och mot en låda som när han öppnade den visade sig innehålla diverse köksredskap. ”Jag vågar inte kommendera dessa, dessa djävlar, de som intet fruktar och de som intet respekterar. Hur skall jag, en ensam gudfruktig man kunna vinna deras respekt?” Präst Erich var helt förkrossad när han stod böjd och rotade bland byttor och pannor. Han ryckte till när någon grabbade tag i hans skjortkrage och snurrade runt honom ett halvt varv, han fann sig stirrandes in i ett par mörka ögon, ögon utan botten. Han fann sig stirrandes in i Jason Blacks ögon. ”Sådärja Präst, nu har du insett var det innebär att kommendera män som inte drar sig för att döda. De kommer aldrig att lyda dig så länge du är rädd. Nåja, ta det lugnt nu och räck mig en yxa, ta en du med. Nu går vi ut i skogen och hugger ved...” Black hade en något road glimt i blicken som inte stämde vidare bra med Erich präst skräckslagna blickar när han räckte den stora mannen en enorm yxa vilken man med lätthet svingade över huvudet innan han lade den tillrätta på axeln.

Till skymningen hade de hunnit bygga klart två skjul, de hade lyckats få med sig några av de andra som var med på färden. Kerian Moore var en utav de första som hade anslutit sig till byggandet, han verkade njuta av kroppsarbetet och slet för två. Han slog Erich präst på axeln och sade efter att han hade harklat sig ”Jag vill att du ska veta att jag faktiskt stod bakom beslutet att utnämna dig helt och fullt. Jag tror att det är klokt att låta någon som dig leda oss till en början, tills vi kan välja en ny.” Trots att Erich inte kände sig helt säker på att mannen menade vad han sade så kände han återigen känslan från morgonen i sin mage, det kanske skulle ordna sig trots allt. Med detta gick han tillsömns ytterst tillfreds.

Den natten sov ingen av dem särskilt bra. Erich hade insett att livet som ledare inte var någon dans på rosor. Han insåg även, till sin förskräckelse att han skulle vara i ett desperat behov av män som han kunde lita på. Men hur han skulle införskaffa sig sådana på en plats som denna var dock ännu en gåta.

Part III

Prästen strövade i skogen tidigt på morgonen därpå, han hade haft svårt att sova och ville gärna utforska området lite. Han trodde att han därigenom skulle göra en insats som skulle nytta gruppen. Han hade yxat till sig en ordentlig stav som han nu bar med sig, han kände sig lite säkrare med ett vapen i handen. Området de hade valt att lägga sitt läger vid visade sig vara mycket vackert, träden växte med något mellanrum vilket gav fri sikt en bit in i skogen, undervegetationen bestod till mesta del av jord, det var sällan han fick sin på det ris han hade haft i skogen vid den plats han växt upp. Han fick syn på en mängd olika svampar de flesta kände han igen hemifrån, men många av dem var helt nya för honom. Han övervägde att smaka för att se om de var ätliga, men hans förnuft fick honom att avstå.
Träden i skogen hade ganska smala raka stammar och relativt få löv, trots detta verkade förvånansvärt många ha hamnat på den mjuka markytan. Förstrött registrerade han att de verkade vara på väg in i ett skifte, antingen mellan deras vinter och vår eller deras sommar och höst. Han hoppades innerligt att det var mellan vinter och vår som skiftet var, han ville inte börja deras kolonisering med en svår vinter.

Hans tankar vandrade iväg i takt med att han kom allt längre bort från lägret. Det som han hade trott skulle bli ett frälsningsuppdrag för honom hade nu blivit en kamp om liv och död. Han tvivlade på att den stora Jason Black hade något gott i sinnet, även om han nu vid flera tillfällen hade ställt upp vid hans sida. Att lita på Black var en så länge helt uteslutet, han hade mördat en präst, så varför inte döda en till…

Han följde en stig som han trodde kunde vara något av en huvudled för djuren på ön. Trots detta så hade han sett förvånansvärt få djur, med undantag av en mängd olika fåglar. Något bittert kom han fram till att dessa fåglar måste trivas på ön, eftersom tydligen massor av insekter gjorde det. Och att han såg fåglarna berodde nog på att insekterna verkade älska honom, ty de följde honom som iglar.
Han strosade fram längs stigen ackompanjerad av fåglarnas kvitter, trots att han njöt av deras sång märkte han aldrig att den abrupt slutade. Han var inte längre ensam i skogen. Oberörd av detta vandrade han vidare och studerade naturen i den dal han kommit till. Som av en guds försyn stannade han till och böjde sig ner för att noggrannare studera en av de exotiska blommorna som växte längs kanten på stigen.

Part IV
”Levantore Nahum är en gåta för mig, det är sällan jag ser honom utan en av de där fruktansvärda musköterna. En femkilos mördarstav. Trots detta är han den siste av de fångar som vistades på ön som jag skulle anklaga för mord. Nahum är ganska spenslig och hans hår har börjat glesna, han har för länge sedan passerat sin glans dagar.
Han bär oftast endast byxor och går således med överkroppen bar, även om han på långt håll ser spenslig ut finns det muskler av stål på hans kropp, sega, seniga muskler. Men än dock starka. Byxorna han bär är alltid uppkavlade en bit på hans vad, det gör att han ständigt är solbränd, något han ser ut att kunna behöva. Jag undrar verkligen vad han har blivit hitsänd för, jag tror att jag måste förhöra mig om det vid ett senare tillfälle.

Jag har ännu inte hört honom yttra många ord frivilligt, men, jag skulle inte bli förvånad om han är en mycket sympatisk man, en man som jag kan hålla långa samtal med under den tid vi kommer att tillbringa här. Något jag dock är orolig över är huruvida de andra medlemmarna av vår expedition kommer att acceptera honom. Han verkar inte vara den man som kommer att stå upp för sig själv. Jag är rädd att hans resa kan komma att få ett abrupt slut. Jag skall dock göra allt som står i min makt för att rädda hans liv från dessa busar. Och jag har en känsla av att det står klart vem jag borde vända mig till för att få hjälpen som jag behöver.

Erich Präst
Dag 2 av koloniseringen.”

Part V

Skottet ekade i dalen. Erich reste sig förskräck, när han sedan insåg vad som hade hänt slängde han sig genast ner på marken och började åla bort från den plats han trodde att skytten befann sig vid. Luften dallrade av spänningen. Erich insåg att han nu skulle få möta Gudfader i himmelen. Hans tid som arbetare i de trägnas örtagård var nu över. Han skulle dö. Dö för händer av en mördare. En man han troligen aldrig skulle få veta namnet på. Någon av de han lovat att vägleda till frälsning. Han kände en fot i ryggen, han trycktes abrupt ner på marken, nu skulle han få se mannen som ämnade mörda honom.
”Präst, jag vet nog vad du planerar. Men jag kan säga dig detta, du kommer inte lyckas med det. Du skall vara våran ledare. Försök inte fly din lilla råtta. Jag håller ögonen på dig, nästa gång kan det rent av vara så att mitt skott träffar dig i ryggen istället för träden jämte.” Erich hjärta missade ett slag när han kände igen rösten. Det var inte den grova mansröst han hade väntat på. Rösten tillhörde Tyra Boost. ”Boost, var skulle jag fly? Jag ville bara se den plats där jag skall tillbringa återstoden av mitt liv.” Hans röst darrade av skräck. Han hatade den fräcka kvinnan, men hans inre röst sade åt honom att ligga stilla och be för att hon snart skulle ta bort sin stövel från hans rygg. Som om Gud hade hört hans bön flytta Tyra sin stövel och ryckte tag i hans rock och lyfte upp honom från marken. Hennes styrka var förvånansvärd för någon av hennes storlek. ”Följ med mig” hennes röst sade honom att han inte hade något val, han hade fått en order. De gick under tystnad i en halvtimme innan han dristade sig att fråga vart de skulle. ”Hade jag velat berätta det så hade du vetat” var det korthuggna svar han fick. Hennes attityd bjöd inte in till ytterligare konversationer. De nådde snart ett krön, prästens ben värkte av den stigande klättringen som hade lett dem till denna plats. Trött lutade han sig framåt, ett snabbt slag från Tyra Boost fick honom att räta på sig. Efter några sekunder hade han vant sig vid det starta solskenet i vilket krönet badad. Den syn som då mötte honom var underskön. Han kunde se hela ön från sin position. Till öster hade de slagit sitt läger. Där kunde han se röken från deras eldar. I väster fanns endast skog och om han höjde blicken och skådade vidare fanns det endast ett oändligt hav. Till söder fanns en mängd låga berg. Berg som verkade översållad med låga buskar såvitt Erich Präst kunde se. När hans blick svepte mot norr så insåg han att de hade gjort ett misstag som gått i land på den östra delen av ön. Den norra delen var inte lika täckt av skog och en antydan till ängar kunde urskönjas. ”Nå präst, nu har då skådad det land vars konung du tillfälligt är. Beakta nu det jag säger dig, för jag kommer inte att säga det igen. Du är herre över ett bördigt landskap. Men din makt kan enkelt tas ifrån dig. Jag är inte främmande för att göra det, endast de andras ovilja gentemot mig hindrar mig från att redan i detta nu döda dig och lämna dig åt fåglarna här på kullen. Men minns, jag är den som gav dig makten, jag är också den som kan ta den ifrån dig. Minns det när du går åter till de andra.” Tyra Boost avslutade sin predikan med en fnysning och lämnade kullen åt samma håll som de kom ifrån. Genast slog sig Erich ner på en sten och begrundade sitt läge. Han insåg nu att en kvinna som knappt nådde honom till axeln hade hotat honom till livet. Han insåg genast att hennes hot hade gjort verkan, han darrade som ett asplöv trots den tryckande hettan. ”Du säger att du gav mig makten din markatta, vad du inte vet är att Jason Black var den som övertygade de andra. Du säger att du kan ta den ifrån mig, om Jason Black tror att du kommer bli ett problem knäcker han din nacke som rutten kvist…” Med dessa ord ekandes i huvudet gick han sakta tillbaka mot läger. Trots sin nyvunna självkänsla gentemot Tyra Boost insåg han att den förhoppning han ställda till Jason Black var naiv, naiv och dåraktig.

Chapter Three, The rising

I det här kapitlet så kommer vi får följa Jason Black i hans jakt på makt.
Vi kommer även få vara med och upprätta ett läger som skall vara försvarbart mot yttre fiender, men det skall även hålla för de inre stridigheter som uppstår då en mängd människor mot deras vilja blir sammanfösta likt boskap.

Regnet öste ner. De satt tätt samman i de få vindskydd som de ännu satt upp. Många förbannade nog i denna stund sin lathet som hade inneburit att de nu måste sitta så tätt. ”Förbannade prästjävel. Varför kunde han inte få dem att bygga ordentliga vindskydd. Nu blir all vår packning blöt och jag måste sitta intryckt mellan två stinkande fyllon. Något måste göras..” Jason Black reste sig och drog på sig en impregnerad kappa. Han insåg att detta inte kunde fortsätta. De kunde inte bli sittandes varje gång det kom ett skyfall. Något som det verkade göra när det hade lust på den här ön. Han stegade raskt ut från lägret och in i skogen. Hans första tanke hade varit att hugga mera ved, men han insåg att det skulle vara lönlöst i det här vädret, sannolikheten var större att han skulle slinta och hugga sig i benet än att han skulle få tillräckligt med ved.
Han kom snart till den insikten att mat var det som de tidigast skulle få slut på. Deras förråd var redan nu knappa och inom en vecka så skulle ransonerna vara minimala. Färskt vatten fanns det gott om på ön. Bäcken som rann strax norr om deras torftiga by verkade komma från en källa än mer åt norr. Han insåg att denna borde vara en naturligknytpunkt för öns djur. Såvida det inte fanns många källor så borde han relativt enkelt kunna fälla ett eller flera byten vid källan. Black vände genast tillbaka mot lägret för att hämta det han skulle behöva för att tillbringa natten i ett träd vid källan. Han ryckte hetsigt åt sig en kappsäck i vilken han med ryckiga rörelser placerade mat, kanske något mer än vad som kunde krävas. Men, man visste trots allt aldrig vad som kunde hände i skogen. Han tog med sig en av de stora knivarna, något han var förvånad över att de tillät ”fångarna”, för som fångar såg han dem fortfarande, att använda. Han övervägde att använda sig av pilbåge, ett vapen han sedan länge var van vid att använda men han föll snart för en av de långa musköterna. Med detta vapen skulle han kunna fälla en björn på trehundra meters håll, något som lockade mer än smidigheten hos en båge.
”Stanna genast ditt smutsiga svin!” Black stannade tvärt och vände sig om med brinnande blick. Han insåg genast att han intet skulle kunna göra. Det var den horaktiga jäntan som hade ropat efter honom. En kvinna ämnade han inte skada. Han vände sig föraktfullt om igen och fortsatte nu med långsammare kliv att gå längs bäcken. Han hoppades innerligt att kvinnan skulle ha vett att hålla tyst och stanna där hon var, men han insåg hur fel han hade haft då han hörde hennes steg. Hon nalkades honom bakifrån och slog honom föraktfullt på axeln för att få hans uppmärksamhet. ”Våga aldrig mer vända ryggen åt mig min vän. För det kan bli det sista du gör.” Kvinnan såg honom stint i ögonen och talade med en hetsig röst. Black drog ett djupt andetag innan han svarade henne. ”Kalla mig aldrig mer smutsigt svin, för det blir det sista du gör” sade han sedan med lugn blick innan han åter vände henne ryggen och gick från platsen. ”Du får en chans till, vart ska du med vapen i hand?” Hennes röst ekade lätt i skogen, Jason Black stannade till, ett litet leende spred sig på hans läppar. Han vände sig sedan sakta om och lät blicken svepa över kvinnan. Han funderade en kort sekund innan han svarade henne. ”Hade jag velat att du skulle veta så hade jag berättad. Ända sättet för dig att ta reda på det är att följa med mig” han fick det oskyldiga förslaget att låta som en invit till annat än jakt. Han såg hur hennes kinder färgades röda innan han åter igen vände sig om för att gå. Kvinnan stod som förstenad kvar på den platsen hon först hade blivit förolämpad av den stora buskiga jägaren.

Part II
Daniella Miller kommer inte att överleva länge om hon inte anpassar sig bättre. Hon klär sig i långa kjolar och hennes tröjor består mest av spets. Jag undrar vem hon lägrade för att förtjäna dessa plagg. Jag vet endast det som Kapten Herringford på Fancia Rex förtäljde mig om denna kvinna. Faktum är att han själv delade hennes bädd några gånger under resan.
För att nedteckna denna kvinnas synder skulle jag behöva fler ark än vad jag har med mig. Dock kan jag säga att hon har blivit dömd för 46 mord. Alla på män som ämnat köpa hennes tjänster i det glädjehus hon drev. Morden ansågs länge som omöjliga att klara upp. Men det visade sig vara en av guds mest horaktiga lamm som stod bakom alla dessa fasansfulla mord. Samtliga män fick sin mandom avskuren och deras buk uppsprättad. Denna information gör att jag känner större respekt för Kaptenen som vågade dela hennes bädd.

På ön har hon gjort intet annat än försökt snärja männen med sin stora byst och breda höfter. En del har fallit till föga, andra har visat henne ifrån sig med stort förakt. Hon visar stort hat gentemot arbete med kroppen. Hon verkar endast vilja sitta vid elden och bli serverad maten. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna ge henne syndernas förlåtelse..

Biktfader Erich
Dag 12 av koloniseringen.

Part III

Natten skulle komma att bli lång, regnet vägrade att avta och trädet som Jason Black hade valt var högt och dess grenar var hala. Han satt på helspänn hela natten. Framåt gryningen så började djuren sakta röra sig mot källan. Platsen för källan var en underskön sådan, vattnet porlade ut ur berget och ner i en gryta som hade bildat en källa. Någon hade grävt ur denna för länge sedan och den liknade nu mer en brunn än en traditionell källa. Det faktum att någon människa hade varit här tidigare stärkte Black i hans tro att de skulle överleva vistelsen. Berget ur vilket vattnet strömmade var numera övervuxet av olika klängväxter som fick det att se ovårdat ut. Men denna ovårdade känsla försvann genast när man såg de naturliga mönster vilka klängerväxterna bildade och dess relation till omgivningen. Platsen var underskön.

Djuren kom och gick obehindrat vid källan, det syntes tydligt att det inte var rädda för människor ännu. De var inte vana vid deras närvaro. Detta skulle komma att innebära att jakten den närmaste månaden skulle vara lekande lätt. Något han sedan insåg var att djurens orädda beteende innebär att människor inte hade varit här på länge. Således var brunnen väldigt gammal och chansen till räddning var sannolikt väldigt liten.
Han ryktes upp ur sina vakendrömmar då han såg en vildsvinssugga och tre små kultingar närma sig vattenhålet. Om han lyckades skjuta suggan så skulle antagligen kultingarna stanna vid kroppen för att söka skydd. Detta skulle innebära att han kunde komma hem med ett otroligt bra byte. Suggan föll på det första skotten. Livet pumpade ut ur henne i takt med att hennes lungor drog de sista rosslande andetagen. Tre snabba skott och omladdningar senare var även kultingarna döda.
Black insåg snart han inte skulle klara av att ta hem suggan. En ordentlig best som vägde upp mot 100 kilo. Han grävde snabbt en grop och tog ut inälvorna på grisarna. Dock skar han sig en ordentlig bit av suggans hjärta som han åt rått och ångande varmt. Han band upp suggan i träden vilket han tillbringat natten i och bar sedan med sig de tre kultingarna hem till lägret. Där skulle han se till att han fick hjälp att ta med sig vildsvinssuggan hem.

Skymningen hade börjat falla när Black till sist kom tillbaka till lägret. Regnet hade sedan länge avtagit och de ofrivilliga kolonisatörerna satt kring en eld och pysslade med diverse småsysslor. Prästen satt som vanligt med näsan tätt över sin anteckningsbok. Han undrade vad prästen ständigt skrev på. Mest sannolikt de olika straff som hade passat bättre åt förbrytarna. Black skrek till och samtliga vände sig mot honom då han började tala, ”Tre kultingar och en enorm sugga har jag fällt. Vad har ni andra gjort?” Hans hårda blick fick de andra att skamset sänka sina blickar. Black tog åter till orda och sade ”Ni sitter här som ena jävla tiggare. Inte ett handtag har ni gjort sedan vi kom hit. Tror ni att gud själv vill hjälpa er överleva? Ni som har dräpt, stulit och våldtagit.” Han lossade de tre kultingarna från den sele han hade byggt. De andras förundrade blickar följde djurens färd från hans axeln och ner på marken. Levantore Nahum reste sig och började stilla tala. ”En imponerande insats av en stadsbo. Men jag är rädd att du räknar dåligt eller så ämnar du lura oss. Var har du gjort av suggan?” Ett skevt leende spelade nu över Jason Blacks läppar när han sade att suggan hängde i ett träd ungefär sex kilometer upp längst med bäcken. Han önskade dem lycka till i deras företag att hämta hem suggan. Ett uppdrag som skulle ta hela natten och större delen av morgonen. Ytterligare två män reste sig och sade att du skulle hjälpa din ofrivillige Levantore Nahum att hämta hem vildsvinet.
Black böjde sig ner och lyfte med ett stön upp de tre små grisarna, han slängde dem över axeln igen och stegade fram mot prästen om satt och såg helt förskräckt mot Black. Han slog sig oinbjuden ner bredvid honom. Han satt där tyst i några minuter. Prästen verkade vara vettskrämd. ”Hur ska jag få honom att förstå vad jag vill? Hur ska jag kunna få honom att förstå vad som krävs för att leda dessa män?” Blacks tankar virvlade kring hur han skulle få prästen att inse att han inte kunde sitta apatisk och stirra in i elden. Efter ytterligare några minuter så suckade han och reste sig. Han tog några trevande steg bort mot den plats han ämnade flå djuren, dock stannade han upp och vände sig om. Han tittade rakt in prästens ögon och suckade återigen djupt. Han skakade sedan på huvudet och vände sig åter och började gå.

Jason arbetade långt in på natten. Den sista stunden var han nästan i dvala. Men han var tvungen att ta ur djuren och flå dem, stycka dem och hänga upp köttet innan han kunde gå och lägga sig. Delar av köttet skulle rökas och andra bitar skulle torkas. Dock så innebar detta dryga arbete att de skulle ha ordentligt med mat för en tid framöver. ”Det skulle tydligen inte bli så särskilt svårt att jaga på ön, kanske skulle man leta reda på några får eller liknande och ta med dem levande tillbaka till lägret. Då skulle man alltid ha tillgång till färskt kött och möjlk, kanske skulle man klara av att göra ost.” Blacks tankar for allt längre in i den plats där han inte längre kunde minnas hans senaste tanke. Han var tvungen att sova, han hängde upp det sista av köttet och drog sedan snabbt kniven i gräset innan han gick bort och helt sonika lade sig på marken under ett av vindskydden. Där somnade han och sov drömlöst till långt in på morgonen.
Jason vaknade av att de tre som gått för att hämta hem vildsvinssuggan hade återvänt. Deras svettiga ansikten lyste av förnöjelse när de fick visa hur mycket kött de nu skulle ha. De hade verkligen inte svultit tidigare men deras kost hade varit enahanda. Skorpor och saltat kött var bas ingredienserna. Nu skulle de äntligen få smaka riktigt kött, som inte hade legat i en tunna i flera månvarv. Äntligen så skulle de få äta sig ordentligt mätta, ikväll skulle det bli fest. Black fnyste åt deras barnliga glädje. De hade haft en väldigt liten del i hämtandet av maten och än mindre del i jakten på den. Efter kvällens festligheter så skulle de återigen behöva fylla på sina förråd. Han skulle få gå på jakt igen. Där han satt på en stock och funderade medan han gnagde på en av de torra skorporna kände han för första gången sedan han anlände till ön hur mycket han saknade sin älskade Kiera. Det var mordet på henne som hade orsakat hans ofrivilliga exil. Om det inte hade varit för hennes död hade han antagligen suttit hemma med en ordentlig måltid och trevligt sällskap. Nu var han på en ö långt från civilisationen och tillsammans med honom var det endast vildar. Folk som mördade utan att blinka. En plötslig insikt brände honom, han var trots allt en mördare han med. Han var trots allt lika ond som dessa råbarkade busar. Vad hade de gjort som var värre än hans dåd?

Part IV
Kvällen kom och därtill dess festligheter. De hade börjat steka vildsvinet redan på morgonen. De hade grillats på en öppen eld. Jason black kände en stark avsky för att äta ett djur som hade levt för mindre än ett dygn sedan. Köttet skulle komma att vara segt och smaklöst. Deras bristande förråd av kryddor hade inte slösats på denna fest. Det ända som de hade gott om var salt. Något som de lätt skulle kunna framställa från havet.

Som han hade befarat av köttet salt och vattnet ljummet och smakade något unket. Han blev förvånad när han insåg att de använde samma tunnor som de hade haft dricksvatten i på skeppet. De var halvruttna och trät var unket. Han insåg att han även här skulle behöva ta kommandot och ändra på något så uppenbart. Det skulle visserligen bli svårt att bygga nya tunnor, kanske skulle det vara lättare att leda om bäcken så att den gick genom byn. ”Vad du ser dyster ut Black, gaska upp dig, det är ju fest.” Daniella Miller hade gripit tag om hans arm och hade nu sakta börjat smeka hans rygg i ett naivt försök att muntra upp honom. Förskräckt slog han ifrån sig och muttrade ”Rör mig inte igen, du förbaskade hora. Då bryter jag mot familjen Blacks oskrivna lagar och hugger av dig armen” Hon drog med ett ryck bort sin arm och stirrade på honom som om han hade haft kopporna. ”Vad är det med dig? Är jag inte vacker nog för dig? Vem hade du som var bättre än mig? Hade du något mysigt litet luder där hemma som gärna särade på sina ben för dig?” Föraktet dröp i Millers röst när hon uttalade de sista stavelserna. Black svängde runt och lät sin handrygg spela över hennes käke. Alla tystnade när det klatschande ljudet genljöd genom lägret. Genast reste sig två enorma karlar, varav den ena saknade ett öga, sig upp. De stegade mot honom för att ge honom en omgång. Black drog då genast kniven han använt för att skära upp det sega köttet. ”Varsågoda mina ädla herrar. Tag ett steg närmare och ni kommer att dö. Jag skulle välkomna den av er som närmade sig. Tyvärr så skulle nog personen ifråga aldrig få chansen att betala tillbaka min gästfrihet.” Hans röst var kall och i hans ögon brann eldar. De två männen stannade genast upp och tittade på varandra. Båda verkade önska att den andre skulle ta det första klivet mot Black, mot döden. När ingen av dem gjorde någon ansats för att närma sig honom stack Black ner kniven i stocken som han använde som bord och vände dem ryggen. Daniella Millers hade redan med tårfyllda ögon lämnat platsen. Black fortsatte att äta med ett lugn som förargade de övriga deltagarna på denna ofrivilliga expedition. När Black sedan åter reste sig upp stod fortfarande de två männen och tittade tafatt på honom. ”Ni verkar inte vara särdeles hungriga ikväll mina herrar. Ni har dock tur som intet missar, köttet var segt och salt. Jag hoppas innerligt att kocken gör ett bättre arbete imorgon.” Med dessa ord lämnade han sedan sällskapet för att inta sitt nattläger. Detta hade han nu medvetet flyttat något längre från den värmande brasan och den brinnande fientligheten hos de andra.

Den natten sov Jason Black inget. Han låg med varje muskel på helspänn trots att intet hände. Han hade satt sig i respekt och de hade inte vågat utmana honom. Han hade vunnit den första striden. Han tvivlade dock på att det skulle bli den sista. Även om föga fanns innanför dessas pannben så skulle de inte glömma att han skrämde dem till lydnad. De skulle vilja ha sin hämnd och de skulle kämpa för att få den. Något som dock oroade Black var prästens närvaro vid kvällens fest. Att denne hade sett vad han var kapabel till var något han inte fäste sina tankar vid. Prästen torde vara väl medveten om vad de alla hade gjort. Men dennes bristande förmåga att ta initiativet var skrämmande. Den första som tog chansen att styra över prästen skulle komma att lyckas. Han var tvungen att vara denna första. Om han inte blev den första så skulle prästen vara tvungen att försvinna, ty Black ämnade inte bli en docka i händerna på någon av de andra mördarna på ön. Att prästen skulle få för mycket enskild makt var något han inte ens övervägde. Ty han var en vek människa. Han hade inte kraften att stå upp mot den som var starkare. Detta var det som övertygade Black om att prästen inte skulle överleva tiden på ön.

Part V

Skymningen föll över lägret. Erich Präst blundade hårt för att stänga ute synen av alla de människor som han så avskydde. Han visste att detta var en svår synd, för man skall älska sin nästa. Men han kunde inte känna kärlek till dessa vilda busar. Värst av dem alla var den förhatliga Jason Black. En ulv i fårakläder, en man utan gränser. Erich visste att han snart skulle dö. Ty han såg i Blacks ögon att hans stund var inne. Den enda tröst han kunde finna i detta var att han då snart skulle få lämna jordelivet och uppsöka sin plats i himmelen, dock förfasades han över de öden som skulle komma att drabba de arma själar som inte finge följa honom på denna sista resa.

”Präst, res dig. Du och jag skall ha ett ensamt samtal nu.” Blacks röst var stadig när han tilltalade prästen som kände sitt hjärta bulta än hårdare nu, när han bryskt hade väkts från sin av gud anbefallda sömn. Han insåg att hans tid nu var kommen. Han skulle dö. Han bad stilla en Pater Noster innan han reste sig och följde den grova mannen in i skogsbrynet Black vände sig om och lät sin näve falla på Erich haka. Prästen föll samman och började gråta. Med ett ryck lyfte Black upp honom på fötter och släpade honom utom hörhåll från lägret. ”Präst, nu vet du att jag menar allvar med det jag ämnar berätta för dig. Jag förutsätter att du kommer att följa de råd jag nu tänker ge dig. Om du inte gör detta. Ja, då är ditt liv inte längre något jag tänker tynga mitt samvete med. Har du förstått?” Erich nickade tyst och förbannade sig själv för att han grät. ”Jag vill att du redan imorgon dag delar in deltagarna på denna expedition i grupper, grupper som skall ha hand om allehanda sysslor. Detta skall du göra utan att någon motsätter sig detta. Har du förstått?” Blacks röst gav ingen möjlighet till att säga emot honom. Trots detta så valde Erich den svåra vägen. ”Jag tror mig minnas att ni valde mig till ledare. Torde då inte detta innebära att det är jag som avgör vad som skall göras inom gruppen?”
”Nej, det innebär att de som gav er makten, det vill säga jag, har makten. Ni skall lyda mig annars så kommer ert liv på ön inte bli värt många mynt.” Black darrade något på rösten då han utdelade denna sista hotelse. Erich insåg genast att det inte var någon tvekan om att han måste foga sig. Trots detta så släppte han inte greppet om den silkestunna tråd han trodde sig ha funnit. ”Varför valde ni då mig? Varför inte någon av kvinnorna? De måste ha varit lättare att övertyga om din makt.” För första gången under samtalet så skrattade Black till. Han skakade lite på huvudet, vände sig om och började sakta gå tillbaka mot lägret. Han stannade upp så som om han hade påmint sig något, vände sig om och sade med lenare stämma, ”Jag har ingen vilja av att rädda livet på de där horaktiga fruntimren, dock ser jag gärna att ni överlever den första tiden av er vistelse här. Men för att göra det så måste ni lyda mig, för ert eget bästa…”.

De närmaste dagarna förflöt stilla på ön. Prästen hade så sakteliga tagit sitt förnuft till fånga och lydde Blacks råd. Fångarna hade delats upp i grupper som enligt ett avancerat schema skulle roteras så att ingen till en början skulle få en tyngre uppgift än någon annan. Prästen var mycket nöjd med detta då han trodde att han hade gjort alla nöjda. Vad han inte insåg var att stämningen i lägret blev allt sämre.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här