Conny satt lutad mot hörnsoffans armstöd. Framför honom, mitt på golvet på andra sidan det låga kaffebordet, satt Lova och lekte med Nasse – Nalle Puhs bästa vän.
   Det korpsvarta håret hängde ned över hennes rygg och den gräddvita hyn tycktes skimra i solljuset som flödade in genom fönstret. Utanför blommade sommaren för fullt, men han kände ingen lust att gå ut. Inte ens för Lovas skull. Hon lekte lika bra inomhus, det hade hon alltid gjort, och sedan hennes mamma dog hade de inte gått till lekparken särskilt ofta. Det var tre veckor sedan…
  

   Viveca var död, låg där och ruttnade i sin grav, medan han fortfarande levde och hade ensamt ansvar för deras dotter. Det var inget litet ansvar hon hade lämnat honom, och han hatade henne för det. Han hade inte ens hunnit inleda sorgeprocessen. Hatet hade diktatoriskt tagit över hans hjärta och slagit ned alla försök till revolution från sorgen. Han hatade sin döda fru och det skämdes han för, men det hjälpte knappast. Och när han inte hatade Viveca för att hon lämnat honom, var han livrädd; livrädd för att vandra samma väg som henne.
   ”Vad tänker du på pappa?”
   Lova såg upp på honom med de där grå ögonen under luggen. Kontrasten mellan hennes ljusa ögon och det svarta håret gav effekten att det såg ut som om hon inte hade någon iris. Bara ögonvita med en liten svart pupill i mitten. En lätt rysning löpte längs ryggen på honom och fick de tunna nackhåren att resa sig rakt ut.
   ”Åh, ingenting älskling”, ljög han, rädd för att hon skulle genomskåda honom och se vad han hade tänkt. Det ville han aldrig att hon skulle få veta.
   ”Tänkte du på mamma?” Hon såg misstänksamt på honom, som om hon redan visste att han hade hemligheter.
   ”Ja, gumman, det gjorde jag.” Han log tafatt mot henne.
   ”Gör inte det”, sade hon och såg ned på Nasse som slött hängde från hennes hand. Hennes ögonbryn drogs ihop, som av ilska, och de blodröda läpparna blev till ett tunt streck under den trubbiga näsan. ”Hon räknas inte längre.”
   Han slogs av hur kallt konstaterande hon lät, som en känslokall robot. Han ville skrika åt henne, skaka henne… kanske till och med slå henne? Ja, han antog det.

   ”Saknar du henne inte?” Rösten höll på att brista, men han lyckades samla sig nog mycket för att det inte skulle märkas. Men kunde han verkligen dölja det för henne?
   ”Nej, det gör jag inte”, svarade hon fortfarande med blicken fäst vid den rosa grisen i hennes hand. ”Jag har ju dig, eller hur?”
   Hon såg upp på honom och log brett så att ilskan försvann från hennes ansikte och förvandlade det till en kärleksfull mask. Conny såg likheterna mellan den lilla flickan och hennes mamma, och det gjorde att han ville slå henne ännu mer. Hatet fanns där fortfarande, och det rasade med full kraft.
   ”Ja, det vet du ju att du har hjärtat. Men det är okej att sakna mamma ändå.     Det gör jag, och jag har ju dig, eller hur?” Han visste att han ljög, han saknade henne inte det minsta. Hon hade ju tänkt lämna honom, den häxan.
   Som om Lova hade hört hans tankar svarade hon: ”Hon tänkte ju flytta ifrån oss…”

   Flickan visste! Det kanske inte borde komma som en chock – hon måste ju ha hört deras nattliga diskussioner (bråk) – men det gjorde det.
   ”Ja, men då hade du ju ändå kunnat träffa henne. Nu kan du ju inte det.”
   Han utgick från att flickan fortfarande var chockad av vad hon hade sett. Hon hade ju varit hemma den där dagen när Viveca föll, och det kunde inte vara lätt för en femårig flicka att komma över en sån sak. Antagligen var hennes likgiltighet inför sin mamma ett försvar. Det måste vara så. Sitt eget hat visste han vad det bottnade i. Viveca hade sagt att hon tänkte lämna honom, och även om hon aldrig hade fått chansen så hade hatet mot henne aldrig lämnat honom. Det var så typiskt den där fittan, att ta den enkla utvägen och dö. Det gjorde ju saken så jävla mycket lättare för henne själv. Inget ansvar, inga förklaringar… bara morsning och goodbye!
   Om han inte hade varit så arg hade han skrattat åt sin egen dumhet. Det var väl klart att hon inte hade valt att dö, det hade ju inte varit självmord. Det hade varit en olycka, det hade ju Lova berättat. Viveca skulle hänga upp en blomma ute på balkongen, stående på en av de vingliga köksstolarna och sedan hade hon tappat balansen och fallit de fem våningarna ned i asfalten och krossat huvudet. Delar av hennes skalle hade fortfarande funnits i sprickorna när han kom hem; vita benfragment täckta av levrat blod och svarta hårstrån.
Det hade Lova bevittnat.

   Lova kröp upp i famnen på honom och borrade in ansiktet i bröstet på honom. Först tvekade han, sedan lade han armen om henne och strök med fingrarna över det mjuka håret. En snabb minnesbild av Vivecas hårstrån inkilade i sprickorna i asfalten  blixtrade förbi och försvann.
   ”Det viktiga är att du är här”, viskade hon mot tyget i hans skjorta. Hennes varma andedräkt fick honom att frysa, som om den varit en isande vind som letat sig in genom fönstret en vinterkväll.
   Han kysste hennes huvud. Hon var hans dotter, som han älskade, och han visste att han var tvungen att samla sig så pass att han klarade av att ta hand om henne. Och han antog att det skulle bli så med tiden. Han skulle komma över Vivecas död, de skulle leva vidare och hon skulle fortsätta att ruttna i sin kista, klart slut over and out.
   ”Hon tänkte lämna oss, så det var rätt åt henne. Eller hur pappa?”
Hon lösgjorde sig ur hans famn och såg honom djupt in i ögonen som om hon sökte sanningen där inne.
   ”Jag vill inte att du säger så Lova. Mamma förtjänade inte att dö!”
   ”Det är vad du säger, men jag vet vad du tänker pappa. Du ville att hon skulle dö, och du är inte heller lessen för att hon gjorde det.” Ett illmarigt leende letade sig till hennes mun. Hennes ljusa hy, det svarta håret och de röda läpparna fick honom att tänka på Snövit. Det vara bara det att den version som satt framför honom nu var en kombination av Snövit och den elaka styvmodern.
   Han visste inte vad han skulle svara på hennes påstående, det var ju sant det hon sade.
   ”Jag gjorde det ju för din skull…”
   Först förstod han inte vad hon sade. Orden tycktes gå vilse mellan hans öra och hjärna, men sedan föll bitarna på plats och han förstod. Åh ja, han förstod vad hon antydde.
   ”Vad säger du?” Hans röst lät avlägsen och tom.
   ”Jag knuffade henne för din skull pappa. Var jag inte duktig?”
Han kände hur hakan föll ned mot bröstet. Hans egen dotter satt och erkände att hon hade knuffat sin egen mamma mot en säker död, och att hon hade gjort det för hans skull. Hur tar man emot en sådan bekännelse? Första impulsen var att låta henne åka samma väg som Viveca, att kasta henne över balkongräcket, men hon hade ju gjort det för att Viveca tänkte lämna dem. Egentligen var det väl Viveca som bar den verkliga skulden? Skulle han belöna Lova det hon gjort med att döda henne? Var han ens kapabel till att göra något sådant?
   Han såg in i de vädjande ögonen och fann inget annat än kärlek.
   ”Jo, älskling du var jätteduktig.”