När jag tänker närmare på saken, känns det nästan som igår då vi satt hon och jag, lyckligt skrattande i en av Junis varma sommardagar. Så underligt att Sverige på bara några dagar hade förändrats från grått och trist till skinande sol och klarblå himmel. Inte ett moln syntes till på den turkosblå skyn.

Jeans och tröja var det inte tal om längre, nu kunde man äntligen ta fram sommarkläderna. Vi som senast igår hade gjort narr av den svenska sommaren, och känt oss lagom malliga över vår resa till Tunisien där vi skulle bli garanterade sol varje dag.

Resväskorna var redan packade, och vi var fulla av förväntan.

Där satt vi på den gröna gräsmattan i hennes trädgård, och pratade gamla minnen från förra årets Tunisien resa. Ja, det var ju självklart inget snack om att vi skulle resa i år också och återuppleva allt roligt som vi haft då.

Det var underbart att få sitta där, njuta av en cider tillsammans med en cigarett. Vi hade slutat röka båda två, men nu var det ju precis innan vår semester och då kunde man väl i alla fall få fira lite? Nog för att det skulle bli en hel del rökande där också, men det skulle inte betyda att vi skulle bli rökare igen, i varje fall inte jag, det var jag säker på.

Vi planerade vår resa in i minsta detalj, något som vi verkligen njöt av att få göra. Vi drog en massa skämt, som fick oss att vika oss dubbla på gräsmattan av skratt. När jag såg på henne, blev jag som så många gånger förr, påmind om vilken underbar vän hon var. Jag minns att jag till och med sa det till henne, och hon sa likadant om mig.

Det fanns inte någon som henne, och ingen som jag hade så roligt med. Vi hade exakt samma humor, och samma sätt att se på saker och ting. Eftersom vi bodde en bra bit ifrån varandra, var det inte ofta som vi träffades, kanske bara 5-6 gånger om året. Men dessa gångerna var den mest värdefullaste tiden för mig, något som jag kunde gå och se fram emot flera veckor innan vi skulle ses. Så hade det varit enda sedan jag var liten, bara 3 år och hon 2.

När vi hade lämnat in vårt bagage, och funnit oss till rätta på flygplatsen gick vi för att ta en öl. Vi var så glatt upphetsade att vi såg ut som ett enda stort leende båda två. Också nu pratade vi om minnen, och skojade om olika saker och ting. Kanske var vi lite väl högljudda, för jag la märke till att folk omkring oss gav några frågande blickar.

Men så hade det alltid varit, när hon och jag kom ihop, vi kunde helt enkelt inte vara lugna. Ibland undrade jag faktiskt om vi var riktigt kloka, för det krävdes inte mycket för att vi skulle brista i skratt. Ja, ibland behövde vi bara se på varandra. Jag vet att folk till och med var svartsjuka på oss, eftersom vi hade en så speciell vänskap.

Ingen skulle någonsin få skilja oss åt, vi skulle för alltid vara bästa vänner. Vi skulle sitta där om 60 år, lika glada som alltid, med grått hår och rynkig hy och snacka minnen. Det hade vi ju lovat varandra, och det löftet skulle också hållas.

Tunisien var vackert, och tog andan ur oss också denna gång, precis som förra. Vi anlände på kvällen, och efter att ha installerat oss på hotellet, och lagt ner en del av våra kläder i garderoberna, slängde vi oss skrattande på sängen och såg oss omkring.

Det var ett fint hotell, och vi var mer än nöjda med vårt rum. Sedan planerade vi inför kvällen, och bestämde oss för att gå ut till en trevlig restaurang som vi varit på förut. De första dagarna var helt underbara, och vi njöt av de varma tropiska dagarna med sol och bad.

Men så dök han upp där från ingenstans. Det var på ett disco, och jag stod med en drink i handen, när min blick fastnade på någon som jag kände mycket väl igen. Jag rös till i hela kroppen av obehag, och det kändes nästan som mitt glada humör försvann ur mig på samma sätt som luften när man sticker hål på en ballong. Gode gud, tänkte jag, låt honom inte komma hit. Men i samma sekund riktade han blicken mot vårt håll, och kom långsamt gående mot oss, medan mitt hjärta ökade takten.

Det var killen som vi träffat förra sommaren, en yngling med bronsbruna ovala ögon, och kortklippt ljusbrunt hår. Även om hans hår inte var långt, gick det att se att hans hår hade små naturliga lockar. Det hade kanske kunnat vara fint på någon annan, men i mina ögon var han bara en präktig skitstövel. Så hade vi i alla fall kallat honom förra sommaren, då vi såg honom tillsammans med nya tjejer varje dag. En riktigt Casanova, med andra ord!

Han var lång, ca 1,85 och hade ganska smal men muskulös kropp. Hans ögon kunde få det där riktigt kalla elaka uttrycket, och även om han log och skrattade såg han aldrig trevlig ut.

Jag sneglade på Susan för att se om hon lagt märke till honom. Vid det laget var han redan framme vid oss, hans blick fastnade på henne direkt.

Med en flyktig blick på mig, räckte han mig sin hand.

"Trevligt att vi ses igen" sa han bara, tomt, utan att ens se på mig. Hans blick var fäst på Susan, och redan då ringde varningsklockorna i mitt huvud. Susan verkade totalt omvänd, och såg nu på honom med fullt intresse, som om allt det vi sagt om honom förra sommaren var bortblåst.

Där stod han uppblåst, i sin tajta gröna v- urringade t-shirt, ett par sönderslitna jeans, och med det där fula leendet på läpparna som lyste falskhet långa vägar. Jag tålde knappt att se på honom. Nu såg jag honom framför mig, ett år tillbaka, hånglandes med nya tjejer varje dag. Han uppträdde också på ett sätt, så att man förstod att han var den typen som visste att han kunde få vilken tjej han än pekade på.

"Oj, så snygg han har blivit" pep Susan plötsligt, då han hade försvunnit ett tag för att köpa sig en öl.

Jag fick en sådan lust att ta ett hårt tag om hennes arm, ruska om henne, fråga henne vad sjutton hon höll på med. Var hon inte riktigt klok? Men istället bet jag mig i läppen, log ett tillgjort leende och sa :

"Jovisst, han ser bra ut."

Mestadels av den kvällen tillbringade Susan tillsammans med honom, och jag kände mig ganska så löjlig där jag stod ensam vid mitt bord. Då och då kom halvfulla killar, för att fråga mig vad jag gjorde här alldeles själv. Ville jag kanske inte följa med dem ut på dansgolvet? Inom mig växte raseriet, som sedan övergick till svartsjuka. Hur i hela världen kom det sig att Susan hellre tillbringade tid med att stå där med det svinet till kille, än att vara med mig?

Vi gick hem sent den kvällen, jag tystlåten och besviken medan jag lyssnade till Susans eviga pladder om vilken underbar kille han verkade vara! Att hon kunde haft så fel om honom, sa hon. Man skulle minsann inte döma någon utan att först lära känna personen.

Ja, det hade hon väl rätt i, men varför kände jag att hon gjort ett stort misstag i sin bedömning av just den här killen?

Det blev fler kvällar som den förgående, och en dag försvann hon faktiskt till och med till stranden med honom, utan att säga någonting till mig. En annan kväll kom hon inte alls hem, utan spenderade hela natten tillsammans med honom.

För varje dag som gick, tog Susan allt mer avstånd från mig. Jag förstod snart att han mer eller mindre förbjudit henne att umgås med mig. Allt han ville var att ha henne för sig själv. Kanske hade han ställt ett ultimatum, att hon fick välja mellan honom och mig, det var i alla fall det enda jag kunde tänka mig.

Susan sa att han inte tyckte om att hon och jag umgicks, eftersom jag hade dåligt inflytande på henne. Jag kunde få henne att göra dumma saker, om vi var ute själva, berättade hon.

Det märkliga var att Susan godtog hans sjuka lögner, och accepterade alla hans krav och regler. Då insåg jag att kärleken verkligen kunde göra en människa totalt blind. Jag sa till mig själv, att aldrig någonsin begå samma misstag som hon.

Den dagen som vi egentligen skulle åka hem, packade vi i och för sig våra resväskor tillsammans, men Susan hade en helt annan plan än vad som var tänkt. Vi satt under en evighetslång tystnad, utan att så mycket som se på varandra, då Susan plötsligt sa:

"Det är något som jag måste berätta för dig, Jenny."

Jag vet inte varför, men tonen hon talade i skrämde mig, och jag ryckte till. Susan själv, såg alldeles likgiltig ut, och jag undrade om det verkligen var samma människa som jag 4 veckor tidigare hade rest hit med.

"Jag åker inte hem idag, jag tänker stanna här. Abbe sa att jag fick lov att bo hos honom, och att han kunde hitta en flygresa åt mig hem senare", sa Susan.

Tydligen vågade hon inte ens se mig i ögonen, istället fortsatte hon prata på, som om detta var någonting oväsentligt, som egentligen inte spelade någon större roll.

"Jag har redan pratat med mamma och pappa, och de har ingenting emot att jag stannar. Dessutom kan jag inte resa härifrån, nu när jag har träffat någon som jag verkligen tycker om."

Denna gången kunde jag inte hålla ilskan inom mig, utan bokstavligt talat exploderade av ursinne.

"Vad är det du säger?! Att du ska stanna här, hos det där svinet, som du inte känt längre än tre veckor? Han som förbjuder dig att umgås med dina vänner, och som sprider en massa lögner?" Det kändes som om mina ögon sprutade eld, mitt hjärta slog hårt och snabbt medan jag kände paniken växa inom mig. Skulle jag verkligen behöva åka hem själv, och lämna min bästa vän här i ett främmande land.

"Susan, jag förstår mig inte på dig. På dessa tre veckor, har du förändrats och blivit en helt annan person. En person som jag inte längre känner igen. Du kommer att begå ett stort misstag, fattar du inte det?" utbrast jag i hopp om att detta skulle få Susan på andra tankar. Men hon såg lika oberörd ut som förut, och det gjorde mig änne mer irriterad. Betydde jag verkligen inte mer än så för henne, vi som hade känt varandra nästintill hela livet, medan hon känt honom i bara tre veckor!

"Ja men gör så då, stanna kvar här med honom, och låt honom ta över hela ditt liv. Jag trodde att du var smartare än så, men jag hade tydligen fel."

"Det är inget fel på Abbe, det är bara du som har en massa fördomar. Jag förstår att han inte vill att jag ska umgås med dig" sa Susan, varpå hon drämde igen dörren till garderoben, tog sin resväska och gick med snabba steg ut mot hallen.

Det kändes som om jag hade fått en hård spark i magen, plötsligt kunde jag knappt få luft. Snart skulle Susan gå ut från den där dörren, och vi skulle skiljas som ovänner. Det gjorde så ont att se henne på det viset, som en fiende. Men det som var mest smärtsamt var att hon inte verkade bry sig ett dugg.

"Jag bryr mig inte om vad du än säger, jag tänker stanna, och det finns ingenting du kan göra åt saken. Abbe är här i vilken sekund som helst och hjälper mig med väskorna."

"Fint, stick då. Men kom aldrig till mig igen, sedan när du ångrar dig och inser att du skulle ha lyssnat på mig. Jag kommer aldrig förlåta dig, och jag hoppas att jag slipper se dig i fortsättningen!" skrek jag så fullkomligt ursinnig att jag förvånade till och med mig själv.

Susan gav mig en snabb eftertänksam blick, som om hon tänkte säga någonting, men sedan öppnade hon dörren och försvann ut ur den. En kort stund därefter föll jag ner på golvet och brast i gråt. Jag grät så att jag skakade, och drämde nävarna i väggen av ilska, om och om igen. Jag tänkte att just den här dagen, förstördes allting mellan oss, och ingenting skulle någonsin kunna bli bra igen.

Nu, några månader senare, går det inte en dag utan att jag minns allt roligt som vi gjort tillsammans, alla minnen som vi har. Men det är inte med glädje som jag tänker på dem, utan enbart med sorg. Nog för att jag visste att jag skulle sakna henne, men inte så mycket! Jag saknar henne, så att mitt hjärta blöder.

Vad hände egentligen med löftet vi gav varandra? Vi som skulle vara vänner för alltid…