Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Maskrosdalen Del 2 Av lookie :: Sunday, September 17, 2006 :: Läst 313 ggr :: 1 kommentarer :: :: Genre: Äventyr, Sagoberättelse, Blandat Äventyret fortsätter Solen glänste i slottstinnarna så att det sved och värkte i ögonen på mig. - Maddy ropade Lillo så jag lyfte försiktigt ner ryggsäcken på marken och det lilla djuret hoppade ut ur den. Han pekade på slottet och sa: - Trestor. Så det var alltså här den s.k. ”Trestor den store” bodde. Kanske så har jag tur att det är en snygg prins eller en kung tänkte jag. Ack så fel jag hade. Försiktigt klättrade jag upp den sista återstående biten. Där uppe fanns det en enormt stor port. Det hängde en dörrklappa på den ena sidan av den så jag tog tag i den med mina darrande händer och klappade på porten. Mina knän skakade och tänderna skallrade när portdörren sakta öppnades. I dörröppningen stod det en dvärg, han plirade med sina finurliga ögon och sa något som jag inte förstod. Lillo förstod visst vad han sa för han svarade honom och dvärgen flyttade sig åt sidan så att vi kunde gå in. Väggarna var fuktiga och i det fladdrande stearinljuset blev allt så spöklikt och skrämmande. Vi gick upp för den långa och stora stentrappan. Hemska tankar slog mig men jag litade verkligen på Lillo och denna lilla sak kämpade sannerligen för att komma upp för varje trappsteg. Jag tyckte faktiskt att det var lite synd om honom men märkte på hans sätt att det lilla djuret bestämt sig för att han skulle gå upp för trappan själv. Halvvägs upp för trappan mötte vi ännu en dvärg, denna hade så bråttom att han nästan höll på att välta omkull oss. Jag tänkte: Undrar vad detta är för ett ställe egentligen. Så hade vi då äntligen kommit upp och bakom en dörr fanns det en jättestor sal, som var fylld med dvärgar som skrattade och dansade för fullt. Vi gick igenom salen och i slutet av den fanns det trätrappa men denna var inte alls lika jobbig att gå upp för. Ännu en dörr, ännu en enorm sal men denna var istället fylld med olika sorters djur. Vanliga och sådana jag aldrig i mitt unga liv sett innan. Alla tittade lite nyfiket på mig. Ännu en trappa men denna gång var den gjord av diamanter, lite halt var det allt att gå på dessa men vi klarade det utan några större missöden. Givetvis en dörr som var gjord av guld och bakom denna fanns det ett mörkt rum. Trots detta så kunde jag skymta en figur vid slottsfönsterna, Som i ett trollslag ljusnade rummet och en barsk röst hördes. – Tjoogas Lillo kände sig nog lite orolig för han började tjattra som bara den. En dvärg kom fram till mig och satte något på mitt huvud. Vad jag tänkte kan ni säkert räkna ut. Så äntligen kunde jag förstå vad som sades. Den barska rösten sa åt mig att stiga fram. Jag gick sakta fram till mannen. Han såg ut som en gammal farbror med sitt långa gråa skägg. Skägget räckte nästan ända ner till golvet. Han var klädd i något som såg ut som en klänning men med en huva och en kappa ovanpå. Gubben hade inga skor på fötterna utan gick barfota. Han såg snäll ut även om han hade en så barsk röst. - Äntligen! Äntligen har du kommit tillbaka till oss. Hmmm det kan verkligen behövas nu när Fasto är i farten igen, sa den gamle. Sedan tittade han häpet på mig när jag svarade honom: - Jag vet faktiskt inte alls vad du pratar om eftersom jag aldrig har varit här innan. - Vet du verkligen inte eller har du kanske glömt bort allt som hände förr svarade Trestor mig då. - Jag svär på min döda moders grav. Jag har aldrig träffat dig innan. Vem är Fasto? Frågade jag honom då tillbaka. - Fasto är lika med död svarade Lillo som stått tyst och lyssnat på oss. Han fortsatte: - Det finns ett land bortom bergen som heter Kaktusdalen där Fasto och hans pack bara förstör och sprider död och skräck omkring sig. De plågar och dödar såväl människor, djur och andra varelser. - Vad har detta med mig att göra då? - Jag vill ju hem! Svarade jag dem tillbaka. Trestors röst blev hård som sten när han sa - Tig människa, det är bara du som kan få tag på både Arilds halsband och Joshuas sten och rädda Maskrosdalen men du måste vara försiktig. Jag kommer sända med någon som skyddar dig. Det är bara det att den sista biten blir du tvungen att klara alldeles själv sa Trestor med sin otäcka röst. - Nu tar ni och går ner, ser till att vila er samt äter något för imorgon ska ni resa tillsammans med mitt folks starkaste krigare Willy som jag skickat bud efter. Lillo och jag pratade och skrattade hela kvällen. Det var så skönt att kunna prata helt obehindrat. Allt detta berodde bara på den där saken som dvärgen hade satt på mitt huvud. Vi gick runt i slottet och pratade med alla de olika sorters varelser som fanns där. Det blev en underbar middag med sång och dans tillsammans med alla dessa varelser utom just Trestor. Jag vände mig till dvärgen Kramli och frågade honom: - Varför är inte Trestor här? - Tyst med dig! Väggarna har ögon och öron. Trestor är en magiker som ser och hör allt svarade Kramli mig då. Prins hahaha! Kung hahaha! En Trollkarl det var ju precis vad denna Trestor var Jo jag tackar! tänkte jag. Så kände jag plötsligt hur trött jag hade blivit så jag bad Kramli att jag skulle få gå och lägga mig. Dvärgen visade mig till ett ganska stort rum med fina gammaldags trämöbler samt en vacker blå himmelssäng och jag var så trött att jag gick raka vägen fram till sängen och lade mig i den. Aldrig i mitt tidigare liv hade jag sovit så skönt som jag gjorde i denna mjuka och härliga säng. Tidigt på morgonen knackade det på dörren. Kramli kom in i rummet och sa: - Ers majestäter väntar däruppe på er så ni måste komma med direkt. Klä på er snabbt och följ med mig. Jag skyndade mig så gott jag kunde och följde efter dvärgen till Trollkarlens rum. Så fort vi närmade oss dörren öppnades den av sig själv. Trestor och en man stod vid fönstret och tittade ut. Främlingen var muskulös och jag blev faktiskt lite nyfiken på honom. Jag närmade mig de två personerna som fortfarande stod vid fönstret och hörde Trestor säga: - Slå er ned vid bordet Maddy, vi har mycket att tala om. Jag gick bort till bordet som stod vid en vrå av rummet och satte mig på en gyllene stol. Trestor kom fram till mig, tog min hand och sa: - Var inte rädd nu min vän, vi vill dig inget illa. Främlingen stod fortfarande framme vid fönstret och tittade ut. - Willy, kom nu du måste hälsa på Maddy. Det är ju du som ska ta hand om och följa henne så långt du kan sa Trestor. Främlingen vände sig om och jag häpnades av hans utseende. Han var så enormt vacker så att jag nästan tappade talförmågan och blev alldeles stum. Med sitt långa, ljusa lockiga hår och sina gröna ögon var han den underbaraste man jag någonsin sett. Willy gick sakta fram till mig, log och kysste mig på handen så att det pirrade i hela kroppen. Han satte sig ner på en stol och Trestor började att berätta: För mycket länge sedan fanns det en mycket vacker kvinna med långt lockigt tjockt svart hår. Denna kvinna var godheten själv hon fanns alltid där för att hjälpa till när någon eller något behövde henne. Vad det än handlade om så kunde man alltid lita på att hon hjälpte till där det krävdes. Ända tills den dagen då hon blev bortrövad av Fastos far. Hon hann i alla fall berätta var hon hade gömt undan ett värdefullt halsband till sin dotter och hon bad dottern att förvara det väl på ett säkert ställe. Hennes sista ord innan de kom och hämtade henne var att detta halsband kunde bringa otur och olycka om det råkade komma i orätta händer. Fastos far tog henne till sitt slott och bad henne att bli hans fru men Arild hon bara vägrade, därför beslöt han att hon skulle dö. Men han var slug och gick in till henne en natt och våldförde sig på henne vilket resulterade i att hon blev med barn. Han beslöt sig för att skona hennes liv tills det att detta barn fötts. När barnet var fött gick Fastos far in till henne en natt när Arild låg och sov och ströp henne innan hon hann vakna. Barnet fick namnet Fasto och han ärvde sin fars elakhet och sin mors skönhet. - Usch sa jag och drog efter andan. – Ja du så hemsk och otäck var han men det värsta är att Fasto är ännu värre än vad hans far var svarade Trestor mig då men tiden går och nu måste jag fortsätta att berätta. En gammal legend säger att ett kvinnligt människobarn i 15 – årsåldern som har blodsband med Arild skall med hjälp av hennes magiska halsband plocka bort den heliga sten som i rätta händer besegrar allt ont. Denna sten finns begravd djupt inne i en grotta i Drakberget och vaktas där av en drake. Med hjälp av halsbandet förtrollas draken så att den beskyddar innehavaren istället för att vakta stenen. - Menar Ers nåd att denna unga vackra dam har blodsband med Arild? frågade Willy. – Javisst Arild var hennes mormorsmormor och faktum är att Maddy t.o.m. har blodsband med Josua på sin fars sida och därmed har hon unika krafter och måste beskyddas till varje pris svarade Trestor. - Hur kan du veta allt detta? frågade jag häpet! Det är helt omöjligt att du kan veta vem jag är! - Så du tror det! Med hjälp av mina magiska krafter kallade jag hit dig. Varför tror du annars att jag såg till att hästen som du red på slängde av dig just i den skogen av alla? Skogen som förbinder detta land med människornas värld svarade Trestor mig då. Häpen satt jag alldeles tyst och tänkte: Är detta verkligen sant eller är det en dröm? Medan Trestor fortsatte: - Nu måste ni börja den långa och farliga resan till landet bortom Kaktusdalen. Landet som vi som bor här kallar ”Det Heliga Landet” det är där Drakberget ligger.Ni kommer säkert att råka ut för både det ena och det andra men ni måste skynda er så gott ni kan, tiden är knapp. Fastos styrkor rycker allt närmare för varje dag som går och vi kan snart inte stå emot längre. Både Willy och jag reste oss upp och lämnade rummet. Många tankar rusade genom mitt huvud. Jovisst var det så att jag känt mig och alltid varit lite annorlunda jämfört med andra tjejer i min ålder men detta var liksom lite för mycket helt enkelt. Min mamma hade också sagt till mig att jag var unik men jag trodde inte att hon menade det. Utan mer för att peppa mig. Jag var så inne i dessa tankar att jag inte märkte när vi passerade igenom alla salarna och dörrarna.

Kommentarer Av Fiyun Wednesday, September 27, 2006 kl 10:30 AM Vissa ord är onödiga och kan klippas bort här och där i historien. "I dörröppningen stod det en dvärg", ordet "det" saknar någon viktig betydelse i det här fallet. "Det finns ett land bortom bergen som heter Kaktusdalen där Fasto och hans pack bara förstör och sprider död och skräck omkring sig. De plågar och dödar såväl människor, djur och andra varelser.", ordet "bara" får det att låta som om det är vardsagsmat med död och förintelse(^_^;) "- Jag vill ju hem! Svarade jag dem tillbaka.", "dem" måste bort för att du inte ska låta amatörmässig. Jag förstår inte varför huvudpersonen måste klättra upp till slottet. "Det är bara det att den sista biten blir du tvungen att klara alldeles själv sa Trestor med sin otäcka röst.", borde ordet "blir" vara efter "du". Jag skulle tippa på att huvudpersonen skulle använda ordet "snygg" istället för "vacker" när man får intrycket av att huvudpersonen är ett barn. "Fastos far tog henne till sitt slott och bad henne att bli hans fru men Arild hon bara vägrade,", vem i hela Nosgoth är "Arild"? Du måste nämna hennes namn tidigare så att man förstår. Du borde också göra Fastos far till en "person" och senare nämna att han blev far till den "onde", för att undvika förvirring bland läsarna. Mitt omdöme: Mycket enklare att läsa i det andra kapitlet. Få stavfel, men en del grammatiska fel kvarstår. En omläsning kan räcka, när kapitel 1 kräver minst två omläsningar och omrevideringar. Mitt betyg: 2.3 Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här