 |
 |
|
|
|
|
| Min vän Marion |
|
Av Bcca_ :: Sunday, September 17, 2006 :: Läst 304 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek, Drama
|
Fia har blivit mobbad i fyra år, hur ska hon orka leva mer? En dag börjar en ny tjej i Fias klass och förändringar sker...
Min vän Marion
Fyra år.
Fyra oändligt långa år.
Sen jag gick i tvåan har jag blivit mobbad. Jag vet inte riktigt hur det började.
Det var nog Emelies fel.
En dag, i tvåan, hade jag och Emelie likadana kläder på oss i skolan.
- Varför har du likadana kläder som mig, din härmapa!
- Det är väl du som har likadana kläder som mig! Svarade jag.
Det skulle jag inte ha sagt. Från den dagen retade de mig. Oftast för mina kläder. Mest av Emelie, och hennes kompisar.
Efter ett tag började de andra i klassen att mobba mig.
En gång efter gympan slängde Emelie in mina kläder i duschen, och satte på vattnet.
En annan gång, det var också efter gympan, slog hon på mig med en handduk.
Men det som var det värsta med det var att tre andra tjejer började slå. Emelie sa: Det här gör ont.
Nu går jag i sexan. Det har snart gått fyra år sedan Emelie började med att mobba mig.
Jag är välutvecklad, jag är den som har kommit längs i utvecklingen i min klass.
Det är inte heller någon fördel. Det finns inga fördelar alls i mitt liv. Förutom min familj, och min tro.
Jag tror på Gud. Men det har jag aldrig sagt. Det tänker jag inte göra heller.
Jag vill inte ge Emelie nya idéer att mobba mig för.
– Hora!
Det får jag höra ofta. Killarna skriker det efter mig i korridorerna. En lärare går precis förbi, men hon ignorerar både mig och killarna i klassen.
Jag mår inte bra.
– Vi kommer att få ”tillökning” i klassen. Någon har tydligen inte tagit sina p-piller, he, he.
Vår lärare Torbjörn är hemsk. Han har inte bara en rutten humor, han har inte märkt att jag blivit mobbad under snart fyra års tid! Eller så har han bara ignorerat, som alla andra.
- Det är en tjej som ska börja i vår klass.
Busvisslingar från killarna. Tjejerna skrattar. Men det är bara Emelie som ser sur ut.
- Hon har bott i Sverige i hela sitt liv, men hennes föräldrar kommer från Colombia. Hon är nyinflyttad här i stan.
- Har hon bruna ögoooon? Säger Karl, med mycket tillgjord röst.
- Ja, det tror jag väl, svarar Torbjörn, det får ni väl se när hon kommer hit. Hon kommer om två dagar.
Alla tycker att det verkar toppen att en tjej, vars föräldrar kommer ifrån Colombia, ska komma hit till vår klass.
Det tycker inte jag. För du får ju Emelie ännu en till i sitt gäng, som kan mobba mig.
- Alltså, kan man ha fulare kläder än vad Fia har? Kolla bara! Hon måste ha köpt, åh, förlåt – jag menar snott de där från någon loppis! Emelie skrattar.
- Ja, hon ser ut som en luffare! Sara skrattar. Alla skrattar. Utom jag.
Dagarna segar sig fram. Jag är nervös när jag ska gå till skolan. För nu ska en till komma till klassen och mobba mig.
SO - lektion.
Men vad nu? Någon knackar på dörren? Torbjörn går och öppnar. Hon tar ett steg in i klassrummet. Alla tystnar.
Hon ser sig omkring. Hon har bruna ögon.
- Ja, allesammans, det här är er nya klasskompis! Hälsa nu.
- Hej. Säger alla. Men inte jag. Jag säger det ljudlöst. Jag mimar bara.
Torbjörn fortsätter:
- Nu ska du få presentera dig, sen får du gå och sätta dig någonstans. Imorgon ska vi skaffa en egen bänk till dig.
Hon ler.
- Ja… hej alla.
- Hej du! Säger Karl högt.
Hon ler lite.
- Ja, vad ska jag säga? Jag heter Marion Ramirez. Jag är 13 år. Jag har nyligen fyllt. Jag bor här i stan med mina föräldrar. Vi bestämde oss att flytta hit för cirka två månader sedan. Ja, det var väl det.
- Har ni några frågor till Marion? Torbjörn kollar sig omkring.
Alla är tysta.
- Jaså inte? Okej. Då får alla presentera sig. Det räcker med att säga förnamnet.
Han pekar på Sara, som säger sitt namn. Sen säger alla sina namn. Marion står kvar vid katedern.
Mia. Gustav. Robert. Karl. Erik. Anna. Andreas. Johanna. Nu är det Emelies tur, sen min.
- Jag heter Emelie. Du har ett coolt namn, Marion.
- Tack, detsamma. Säger Marion. Hon ler lite igen.
Jaha, de är redan kompisar.
– Fia. Jag viskar nästan.
Alla har presenterat sig.
Torbjörn ber henne att sätta sig. Han räcker fram en stol mot henne.
Hon får sätta sig var hon vill säger han.
Nu kommer hon att sätta sig bredvid Emelie, jag sitter bakom Emelie.
Vi sitter en och en, men snart så har Torbjörn lovat att vi skulle få sitta två och två. Man skulle få välja två kompisar, om man har några, att sitta bredvid. Men en skulle bara vara i andrahandsval.
- Kan jag sitta bredvid dig? Frågar Marion.
Frågade hon verkligen mig?
- Ja… javisst.
Jag ser blickarna från Emelie. För en gångs skull så struntar jag i dem! Marion satte sig bredvid mig, inte Emelie!
Jag fattar att det kommer att bli bråk på rasten. Men jag får i alla fall sitta bredvid Marion på lektionerna idag! Det här kanske kommer att bli en bra dag.
- Jaha, Fia. Då får du förklara för Marion vad vi gör och hur skolan ser ut. Svara på alla Marions frågor. Jag kommer att ha överseende med att du inte kommer att få så mycket gjort idag, Fia.
Det här kommer att bli en bra dag.
Rast. Nej, jag sitter kvar och jobbar. Jag vill inte gå ut. Jag tänker precis gå fram till Torbjörn och fråga om jag får sitta kvar på rasten och ta igen det jag missat, men jag hinner inte.
- Kan inte vi va på rasten? Så att du kan visa vad alla byggnader är för nåt och var matsalen ligger? Kan vi inte äta i matsalen också? Snälla Fia?
- Jo… men. Javisst. Det är okej. Det är såklart att vi kan sitta i matsalen, Marion.
Marion ser glad ut. Men mina knän skakar. Så mycket skit jag kommer att få för det här sen.
De står tätt i en grupp: Emelie, Sara, Susanne, Klara, Ellen, My, Sandra och Mia.
Vi kommer mot dem. Jag är så rädd. Men Marion har tydligen inte förstått att jag är mobbad.
- Hej tjejer!
- Hej, Marion säger de.
Marion ser så glad ut, som om hon redan trivs i klassen.
- Jag kommer inte ihåg vad alla ni hette. Kan ni ta det en gång till? Frågar Marion.
- Visst. Säger Emelie. Men kommer du inte ihåg vad jag heter?
- Eh… hm…Emma?
- Nä, ha, ha. Jag heter Emelie.
Marion kommer ihåg namnet på de flesta.
Jag känner att jag måste gå på toaletten, men jag vet att Emelie kommer att snacka en massa skit om mig då, så att inte Marion kommer att vilja sitta med mig i matsalen sen. Men efter ett tag, ungefär en halvtimme, får jag panik. Vad ska jag göra? Ska jag stå här och kissa på mig, eller ska jag låta Emelie snacka en massa skit om mig?
Jag måste ju gå på toaletten. Om jag skyndar mig hinner hon inte snacka så mycket.
- Jag måste gå på toaletten. Säger jag.
- Ska du? Frågar Emelie.
Jag blir rädd. Vad ska hon säga?
- Jaha. Men då kommer du snart, Fia? Undrar Marion.
- Ja.
Sen går jag iväg. Jag går snabbt. När de inte ser mig så springer jag. Toalett. Fort.
När jag kommer ut från toaletten sitter killarna i klassen på bänkar och snackar högljutt.
- Nämen, titta vem som kommer. Karl skrattar, det gör de andra också. För Karl är ju ”bossen”.
- Vad är det, stumpan? Vill du inte prata med oss?
- Kom igen, nu. Sätt dig här. Vi har något att säga till dig, det är viktigt.
- Vad är det? Frågar jag. Jag stannar.
- Sätt dig.
Varför det? Tänker jag. Men jag sätter mig ändå motvilligt.
- Vad är det?
- Inget. Vi vill bara att du ska sitta här. Karl flinar.
- Men, kom igen. Vad är det?
Karl lägger handen runt mina axlar. Jag känner mig besvärad av det. Han kollar på mig.
- Jag gillar dig, Fia.
- Va?
Han kysser mig, sen knuffar han iväg mig, jag ramlar nästan. Jag blir röd i ansiktet. Alla killarna skrattar. De lurade mig bara. De lurade mig! Som att det var första gången! Att jag alltid går på det!
Jag springer fort genom korridoren, medan skratten ekar efter mig.
Jag kommer ut på gården. Jag ser inte Emelie och hennes gäng. De har gått. Tänk om Marion har gått med Emelie!
Men det har hon inte?! Vad konstigt! Hon står där, ensam på skolgården.
- Hej. Varför står du själv? Frågar jag.
- De ville gå, men jag sa att vi skulle vänta på dig.
- Så de gick då?
- Ja. Men Emelie…
- Vad? Vad är det med henne?
- Jag vill inte skvallra redan första dagen…men. Marion verkar osäker. Hon sa en massa saker. Hon sa att du hade mobbat Sara länge.
- Va? Det är ju hon som…nej, där kommer de! Men du, tro inte på vad de har sagt, snälla!
- Okej.
Emelie och hennes gäng kommer gående.
Undrar vad de har sagt. De har säkert gjort upp någon av sina många ”mobbningsplaner”.
- Tja. Förlåt att du fick vänta Marion. Vi var ju tvungna att fixa en sak.
- Ja… Okej. Fast ni sa inte att ni skulle göra det väl? Jag måste ha glömt bort.
- Vill du sitta med oss i matsalen, Marion? Sara sneglar på mig medan hon frågar.
- Jo, men jag skulle sitta med Fia, men alla kan väl sitta?
Matrast. Vi står i matkön. Mia står bakom mig. Framför mig står Sara. Framför Sara står Emelie, sen Marion.
När alla har tagit mat, och ska gå och sätta sig, ramlar jag. Eller rättare sagt, Mia fäller mig.
All mat åker i golvet med en smäll. Och sen jag kommer jag. Min tröja blir alldeles nerkletad med sås och makaroner.
Jag måste ju gå hem nu. Och då kan Emelie ta Marion ifrån mig. Fast Marion vill väl inte va med mig ändå.
- Hur gick det? Marion ser rädd ut. Hela matsalen skrattar, förutom mattanterna. Marion hjälper mig upp. Jag säger:
- Jag måste gå hem.
- Okej. Jag förstår. Men jag förstår inte hur du kunde ramla sådär bara!
- Hon är väl klantig som få. Säger Emelie.
När jag har torkat upp går jag snabbt ut från matsalen. Tårarna bränner under ögonlocken.
Nästa dag har Torbjörn fixat en bänk år Marion. Hon får sitta själv som alla andra. Vi har religion. Kristendom.
- Är det någon som vet på vilket sätt Jesus dog? Frågar Torbjörn. Jag vet, men svarar jag kommer de förstå att jag är kristen.
- Ja, Marion?
- Han blev korsfäst.
- Hur vet du det? Är du en sån… kristen? Kalle skrattar.
- Ja, svarar Marion, Men i alla fall så var det så han dog.
Va? Är hon kristen? Det är ju jag också! Jag är glad resten av lektionen.
Sen är det rast. Jag och Marion kommer sist ut ur klassrummet.
- Jag är också kristen, viskar jag.
- Jaså, det visste jag inte. Men varför viskar du, det är väl inget pinsamt att du är kristen? Det är ju jag också!
Jag försökte hindra henne, men för sent. Emelie har hört. Nu kommer hon att mobba mig för det.
- Är du kristen?
- Ja…jag mumlar nästan.
- Men, kristendomen är ju knäpp! Då är du också det! Emelie skrattar.
- Hallå. Jag är också kristen! Marion blir arg. Tycker du att jag är knäpp, eller?
- Nä, inte du. Svarar Emelie, sen går hon.
Jag och Marion går genom korridoren, killarna sitter och hänger vid några bänkar.
- Titta, där går horan.
- VA?! Sa ni till mig?! Marion blir arg på en sekund.
- Nä… inte till dig. Vi sa det till horan, som går bredvid dig.
- Hon är ingen hora! Marion går fram till killarna. Hur kan ni bara våga säga något sådant till Fia?
Jag vill gå därifrån, så jag drar lite i Marions tröja, men förgäves.
- Inte så konstigt. Säger Karl. Kolla bara på henne. Och på hennes kropp.
Han visar med händerna hur min kropp ser ut. Men Marion är arg. Och hon tänker inte ge sig. Fattar hon inte hur mycket skit hon kommer att få för det här?
- Du har ingen rätt att säga så till Fia, hon är ingen hora!
- Vad vet du om det? Vad vet du egentligen om Fia…? Karl lugnar ner sig lite, ler hånfullt och kollar på mig. Tänk om han säger det. Tänk om han berättar allt. Att jag är ett mobbningsoffer.
- Det verkar som att det är mycket du inte vet om Fia. Hon är klassens tönt, mobbad. Visste inte du det? Klassens tönt… Vill du verkligen vara med henne? Ett hett tips, stumpan: Va med Emelie. Hon är cool. Det är annat än att hänga ihop med den där horan. Hon har varit med halva skolan, men inte med mig. Jag vill inte smutsa ner mitt rykte.
Marion ser alldeles paff ut. Som att hon tänkte: ”Vad säger han? Är hon en tönt, mobbad? Då vill inte jag vara med henne. Jag går till Emelie”.
- Jaså, det säger du, Karl. Och hur cool är du på en skala? I min förra klass skulle de ha skrattat åt dig. Jag gillar Fia, och jag tänker va med henne. Jag skiter i Emelie. Hör du det? Och ge er inte på Fia igen! Kom… vi går, Fia.
Hon tar tag i min arm och går iväg med mig. Jag följer med. Tänk om jag äntligen har fått en vän?
- Fia, hur länge har det här pågått? Marion ser bekymrad ut.
- Jag vet inte.
- Jo, det vet du. Säg.
- Sen tvåan. Jag skäms, vad pinsamt.
- Sen tvåan?! Det är ju nästan fyra år!
- Ja… Säger jag.
- Varför har du inte sagt åt dem?
- Jag vet inte.
- Fia. Det här är allvarligt. De får inte hålla på så här. Hur många gånger har de kallat dig hora?
Jag funderar… hm, det började i slutet av femman. Men jag kommer inte ihåg hur många gånger de har sagt det.
- Sen slutet av femman, men jag vet inte hur många gånger de har sagt det, jag har tappat räkningen. Säger jag.
- Fia… vet inga lärare om det här? De måste ju ha sett!
- Jo, de vet om det. Men ingen bryr sig.
Den dagen pratar vi mycket och länge. Marion säger till rektorn att se till att jag inte bli mobbad! Vaddå? Säger rektorn. Jag får berätta hela historien. En dag frågar Marion mig om jag vill byta skola.
- Jag vill faktiskt inte det. Jag har ju ändå gått här så länge. Det är ingen idé att byta skola nu, när vi ändå snart ska göra det.
- Okej. Skulle du vilja att någon annan byter skola?
- Jo… jag har inte funderat på det, men… Emelie. Hon skulle gärna få byta för mig.
- Okej. Vi ska prata med rektorn.
- Nej! Egentligen vill jag inte att Emelie ska byta skola. Jag vill bara att hon ska sluta att mobba mig. Att vi kan vara vänner istället. Man ska ju älska sina fiender, som Jesus sa.
- Okej, jag förstår.
Vi fick slut på mobbningen. Emelie och jag blev inte de bästa kompisar, men hon mobbade mig aldrig mer.
Jag trodde att hon mobbade mig för att hennes föräldrar slog henne eller nåt.
Men hon hade inga såna problem. Hon hade ett annat, psykiskt problem.
Ingen älskade henne.
Jag bor i en familj där alla visar mycket och ofta att de älskar varandra. Emelie fick aldrig höra något sånt.
Därför mobbade hon mig, hon var avundsjuk på mig. Det hade jag aldrig kunnat tro. Men det sa hon själv.
Jag har förlåtit henne.
Jag heter Fia.
Jag har en vän.
Hon heter Marion.
Hon har räddat mig.
Min vän Marion.
Av: Rebecca Lannge, den 10 september 2004. |
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|