Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

På rymmen från herrgården Av Bcca_ :: Sunday, September 17, 2006 :: Läst 390 ggr :: 5 kommentarer :: :: Genre: Kärlek, Drama Ett barn lämnas på trappan utanför en herrgård. Flickan växer upp i den förmögna familjen men en dag händer någonting som radikalt förvandlar Lauras, flickans, liv. På rymmen från herrgården Mitt i den kalla februarinatten smyger det omkring två svartklädda figurer, en av dem bär ett litet barn i famnen. De ser sig noga omkring innan de försiktigt lägger ner barnet på trappan till den stora herrgården. När de har gått dröjer det inte länge innan det lilla barnet vaknar. När barnet upptäcker att mor och far inte är där skriker det högt. Efter ett tag kommer en tjänsteflicka ut för att mjölka korna. När hon upptäcker den lilla flickan springer hon fort in i huset för att meddela sin husmor om upptäckten. - Vad menar du med att det ligger ett barn på trappan? Frågar Elaine, frun i huset. - Mrs, jag skulle aldrig ljuga för er! Jag såg barnet när jag skulle till ladan och mjölka era kor, frun. - Okej, jag får väl tro dig då. Gå och hämta barnet nu! Tjänsteflickan springer iväg och hämtar barnet och ger henne till Elaine. När Elaine får se flickan frågar hon om barnets föräldrar sågs till i närheten. Tjänsteflickan skakar sakta på huvudet. - Jag ser ingen annan utväg än att ta hand om flickan, säger Elaine. Gå och hämta min man, beordrar hon. Snart kommer Adam McKensy och går fram till sin fru och betraktar den lilla flickan. - Jag vill att vi tar hand om barnet, Adam. Säger Elaine till sin man. - Är du helt från vettet, kvinna! Inte kan vi ta hand om någon annans barn! - Barnet lämnades här utanför, på vår trappa. Vi ska ta hand om det här barnet. Svarar Elaine bestämt. - Gör som du vill, svarar Adam uppgivet. Men du får uppfostra flickan själv. Elaine nickar och säger att det ska hon visst klara av, hon har redan tre barn som hon uppfostrar, så det blir väl inga problem att ta hand om ett fjärde. Hon ropar på en tjänsteflicka och säger åt henne att gå och hämta hennes barn. - Joseph, Richard, Caroline. Ni ser att det ligger ett litet barn i min famn. Hon har ingen mor eller far, jag kommer att ta hand om henne. Ni måste vara snälla mot henne och acceptera henne som er syster… Är det förstått? - Ja, mor. Svarar alla barnen samtidigt. Åren går och flickan, som döptes till Laura, växer upp. Hon är nu sju år gammal och en stor flicka, enligt henne själv. Hon lever ett mycket bra liv, jämfört med allt tjänstefolk på McKensy´s herrgård. Hon har ingen aning om hur det är att få jobba på åkern varje dag. Men det ska hon snart få veta. - Haha, ni kan inte ta mig! Skriker Laura. Hon leker med Joseph, Richard och Caroline. Hon springer genom korridorerna i det stora huset. Tätt efter henne kommer de tre syskonen, Caroline kommer sist med sin docka i famnen. Laura stannar och brottas med Richard. Caroline ser på henne med avsky. - Vet du inte hur en ung och fin dam uppför sig? Snäser hon mot Laura. Laura slutar genast upp med att brottas och ställer sig framför Caroline. - Jag vet visst hur man uppför sig! Säger Laura argt. - Varför uppför du dig inte som en ung dam då…? Hoppsan, förlåt. Jag glömde att du inte har fått någon riktig uppfostran, din mor och far kan inte ha haft en bra uppfostran heller. - Vad menar du med det, Caroline? Väser Laura. - För att få ett arbete måste man kunna uppföra sig. Har man inget arbete har man inte råd att ta hand om ett barn. Din mor och far hade inget arbete, och därför kan de inte ha haft någon bra uppfostran. Din mor var ingen dam, och din far var ingen gentleman, som min far är. Jag vet att det är så här, för jag hörde när far pratade med en annan man. - Vad menar du med att säga detta? Nu är Laura så arg att hon skriker. - Det jag försöker säga är att dina mor och far inte är några bra människor. Det var mer än Laura kunde tåla, hon knuffar omkull Caroline och tar sedan upp dockan som tappades i fallet. Laura vrider av den ena armen på dockan. Caroline blir naturligtvis rasande och knuffar Laura hårt, väldigt hårt. Laura åker in i den dyrbara vasen, som står bakom henne. Den faller omkull och slås i tusen bitar. Caroline springer iväg för att berätta hur elak Laura är, som förstörde dockan och vasen. Snart kommer Adam gående med bestämda steg, och Caroline går bredvid med ett stort hånleende på läpparna. - Vad tror lilla fröken att hon håller på med?! Vrålar Adam. - Men, det var inte jag… försöker Laura svara. - Försök inte med några undanflykter, vet du hur mycket den vasen kostade mig? Nu ska du ut härifrån, du får jobba för mig på åkern tills du har tjänat ihop så mycket att du kan betala tillbaka alla pengarna! Det fanns inget Laura kunde säga till sitt försvar. Vem skulle tro på henne, en liten föräldralös unge utan uppfostran. Elaine blev arg och försökte övertala Adam om att barn inte vet vad de gör när de leker. Men Adam stod fast vid sitt beslut. - Laura, jag kan inte tyvärr inte hjälpa dig. Du får försöka klara dig själv nu. Våra anställda får inte så bra med mat eller vatten, men du är min lilla flicka, så jag ska se till att du får det du behöver. Det låter väl bra? Säger Elaine vänligt till Laura. Men inga ord kan trösta Laura. Tårarna strömmar ner utför hennes kinder. - Lilla du, gråt inte. Jag ska hjälpa dig, jag ska se till att du mår bra, försöker Elaine. Den natten har Laura mycket svårt att sova. - Vakna! Ni ska upp och rensa ogräset nu! Skriker en tjock gammal tant åt Laura och tre andra flickor. - Jag har aldrig varit uppe så här tidigt förut, säger Laura till en flicka, Mary. Titta, solen har inte ens vaknat! - Jag har gått upp så här tidigt i 2 år. Jag hoppas att jag får komma härifrån en dag. Men… är inte du Mrs McKensy´s dotter? Frågar Mary. - Jo, det är jag. Men jag blev utslängd för att Caroline knuffade mig på en värdefull vas. Den flickan är så elak mot mig. Mary nickar sorgset. De sätter igång och börjar jobba på åkern. Dagen går långsamt fram, Laura är varm och törstig. Men det som hon sörjer mest är att hon inte får vara nära Elaine som har tagit hand om henne och uppfostrat henne som sitt eget barn. Laura gråter så mycket att hon tror att hjärtat ska brista. - Hur är det fatt, Laura? Frågar Mary oroligt. - Jag vill inte vara här, jag vill till mor Elaine. Snyftar Laura. - Jag vill inte heller vara här. Men jag är hellre här på landet än arbetar inne i staden. - Vad är det för fel med att arbeta inne i staden? Hulkar Laura fram. Mary berättar om hur fasansfullt det är att bo inne i staden. Hon beskriver de stora fabrikerna, från vars skorstenar det väller ut svart rök i stora mängder. Gatorna är små och trånga, husen likaså. Många fattiga dör av svält. - Är det sant? Frågar Laura häpet. Mary nickar sakta. - Förlåt om jag verkar ohövlig, men varför är du här? - Min mor och far arbetar inne i staden, de vill inte att jag ska göra detsamma. Det är anledningen till att jag är här. När dagen har gått mot sitt slut är Laura alldeles öm i hela kroppen. När hon är på väg till stugan, där hon nu ska bo, ser hon Elaine. - Mor! Skriker hon och springer mot Elaine. Elaine kramar försiktigt om henne och ger henne en puss på kinden. - Jag ser att det här är ett för svårt arbete för dig, Laura. - Jag har ont i hela kroppen, mor. Elaine ser på den lilla flickan med sorgsna ögon och säger att hon ska få göra andra uppgifter åt Mr McKensy. Laura ska få gå in till staden och köpa vissa varor åt Adam. - Det blir bättre än att vara på åkern hela dagen. - Ja, det blir det. Men för Guds skull, var försiktig när du är inne i staden! Där finns det många farliga saker som du måste undvika. Varnar Elaine. - Ja, mor. Nästa morgon går Laura in till staden. Eftersom hon aldrig har varit där förut följer Mary med henne. Väl inne i den stora staden Darlington får Laura se att allt som Mary berättat var sant. Hon går tätt bredvid Mary när hon knuffar bort Laura och ropar: - Se upp! Där Laura skulle ha stått ligger det nu sopor. När Laura tittar upp mot fönstret ser hon en kvinna som står med ett tomt träembar i händerna. - Du måste vara observant, Laura! Här i staden kastar man inte ut soporna i skogen, som vi gör hemma. Här slänger man ut dem genom fönstret, och aktar man sig inte kan man få allt över sig! Överallt är det folk. Kvinnorna bär på tyger och andra varor, fattiga små barn springer omkring och leker med varandra, männen kör omkring med sina varor i en vagn som dras av hästar. Laura trivs inte inne i staden, inte bara för att det är trångt, det går nästan inte att andas för all rök som ligger som ett moln tätt över hustaken. - Mary, varför sitter de där? Frågar Laura och pekar mot några människor som sitter i ett gathörn. De har väldigt trasiga kläder på sig, och de är smutsiga. - Sch, peka inte! Du ska inte bry dig om dem, de är fattiga. De är synd och skam att de sitter mitt bland folket, som om de vore vanliga människor! Fnyser Mary och blänger ilsket mot de fattiga. Några av dem reser på sig och går mot ett hus. När de kommer ut därifrån har de varsin liten brödbit i handen. - Vad gjorde de där inne, Mary? Undrar Laura. - De gick in i ett hus som kallas ”fattigvården”. Det finns några människor därinne som ger dem lite bröd, så att de ska överleva en vecka till. Varför de ska leva längre förstår jag inte, det är en skam att de finns överhuvud taget. Laura tycker inte om när Mary talar så här, hon blir nästan rädd för henne. Hon kunde inte föreställa sig att Mary var så här elak mot de stackars fattiga människorna. De går vidare under tystnad. De inhandlar de varor som de blev tillsagda att köpa, sedan går de tillbaka till McKensy´s herrgård igen. - Hur gick det för er, fann ni alla varor ni skulle köpa? Frågar Elaine. - Ja, Mrs McKensy. Vi har varorna här. Säger Mary stolt och räcker fram korgen med varorna. Laura ser på Elaine när hon tar upp varorna och synar dem noggrant. När de två flickorna sedan fått varsin klapp på kinden går de därifrån. De går till skogen bakom herrgården och plockar blommor, som de sedan delar ut till dem som arbetar på åkern. En relativt ung man rör vid pannan, bröstet och sedan båda axlarna samtidigt som han viskar: ”I Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn”. - Vad gör ni, Sir? Frågar Laura mannen nyfiket. - Korstecken kallas det. Svarar han leende. - Vad är det? Fortsätter Laura, nu ler också hon. - Jag tackar Gud för att ni gav mig blommorna, och samtidigt lite hopp om att det finns några vänliga själar kvar här i världen. Laura och Mary ser undrande på varandra och sedan på mannen. De ska fråga honom om vem Gud är, men då ropar pigan på dem. De säger adjö till mannen och springer sedan iväg. Laura och Mary får gå in till staden och handla mycket, det innebär att de inte behöver jobba på åkern särskilt ofta, vilket båda är väldigt tacksamma för. Tiden går, och Laura är nu 10 år. Hon har fortfarande många år kvar att arbeta för Adam McKensy. Mary är 15 år, och ska snart flytta in till staden för att jobba som sömmerska på en fabrik. En dag hör de rykten om att det ska komma fler arbetare till herrgården. Men det är inte vilka arbetare som helst, enligt ryktena ska de vara svarta som röken som väller ut från fabrikernas skorstenar. Det verkar vara otänkbart, inte kan man se ut så tycker Laura. Laura och Mary bestämmer sig för att prata med de andra flickorna, och få reda på lite mer. - Vi har hört att det ska komma svarta människor hit! Säger Laura till en flicka som heter Lucy. - Ja, det stämmer. Svarar Lucy. De är trettio stycken som kommer från Afrika! - Afrika, vart ligger det? Frågar Mary. - Långt, långt härifrån. Jag hörde att det ligger vid världens ände! Tänk om man skulle ramla utför kanten! - Lucy, du måste väl förstå att det är omöjligt att jorden är platt, inga bildade människor tror på sådana barnsagor! - Kalla det barnsagor om du vill, Mary. Men du har ingenting att säga om bildade människor, du själv kan inte ens läsa ordentligt! Skrattar Lucy. Mary går därifrån med orden att hon inte tänker stanna här och umgås med små barn. Laura ler mot Lucy och springer efter Mary. Dagarna går, ibland får de två väninnorna uppdrag att gå in till Darlington och köpa fisk eller tyger. Ser man dem inte på väg till staden, arbetar de bredvid varandras sida på åkern. En dag kommer Caroline ut och ställer sig och ser på dem som arbetar på åkern. Det är en varm julidag, och Laura arbetar hårt, svetten rinner mer än vanligt denna dag. Laura har inte upptäckt Caroline än. Då hör hon att någon ropar. Laura tittar upp och ser sig omkring. Vid utkanten av åkern ser hon en flicka med en skinande vit klänning. Flickan ropar hennes namn och vinkar dit henne. När Laura är framme vid flickan ser hon att det är Caroline. - Vad är det? Snäser Laura argt. Hon har aldrig gillat Caroline sedan hon knuffade henne på vasen. - Sådär talar man inte till en fin dam som jag. Svarar hon. - Ursäkta mig, fröken. Säger Laura med en tillgjord röst. Var det något särskilt fröken ville? - Det låter mycket bättre. Jag tror att du har hört att min far har köpt arbetare från Afrika. Jag gick hit för att min mor sa det, annars skulle jag aldrig göra det. Min mor vill att du ska ta hand om några av dem. Jag vet inte varför mor ger dig det ansvaret, men det var min hälsning. - Hur ska jag kunna ta hand om dem om de inte talar mitt språk? - Vet du inte någonting? Du vet väl inte ens vilket år det är. - Jag vet visst vilket år det är! Det är 1801 i år! Svarar Laura stolt. - Nej, det är 1803 i år. Nu till saken, har du hört talas om Amerika? Laura nickar. Caroline berättar att de svarta människorna kommer från Afrika, men att de har varit i Amerika innan de kommer hit. När Caroline går tillbaka in i huset står Laura kvar ett tag. Svarta människor, undrar hur de ser ut. Hon hinner inte stå och tänka särskilt länge förrän hon känner en hand på sin axel, hon blir rädd, men sen ser hon vem det är. Mannen som gjorde korstecknet. - Stå inte här, lilla fröken. Du får stryk av pigan om du inte går tillbaka och arbetar nu. Säger han vänligt. - Jag ska ta hand om de svarta människorna! Ropar Laura glatt. - Vad trevligt, men gå tillbaka och jobba nu. Laura gör som han säger, men hela tiden tänker hon på de svarta människorna. Innan solens strålar har hunnit lysa på åkern vaknar Laura av att hon hör gnäggande hästar. Hon gnuggar sömnen ur ögonen och stiger upp. När hon går ut ur stugan ser hon Adam McKensy som talar lågt med tre män. Hon vill inte att de ska se henne, så hon gömmer sig bakom ett träd. Hon ser tre vagnar, fullastade med människor. Det är inte särskilt ljust ute, men hon ser tydligt Adam, men inte människorna i vagnarna. ”Ryktena är sanna! Människorna från Afrika är svarta som röken från skorstenarna, om inte ännu svartare!” tänker Laura. När hon ser att pigan kommer ut från sin stuga, smiter hon snabbt in i stugan igen. Därinne väcker hon de tre flickorna. - Mary, Lucy, Ana! Vakna, de svarta människorna är här, ryktena är sanna! Flickorna vaknar långsamt upp, och Laura berättar allt en gång till. Då rycks dörren upp och pigan kommer in. - Är ni redan vakna? Det var underligt! Säger hon. Flickorna nickar och tar på sig sina kläder. När de går ut ur stugan är allt tjänstefolk samlat ute på gården. Alla ser misstänksamt på de svarta människorna. När flickorna tränger sig förbi dem kan inte Laura undgå att höra det som tjänstefolket säger: - Jag har hört att de äter vita människor! - De skulle kunna rymma härifrån mitt i natten, ingen skulle se dem då. - Se så lång den där är, han når upp till stugans tak. - Jag vill inte ha några hedningar här! Laura blir upprörd över allt hon hör, så hon går och letar upp den snälle mannen, som heter Jacob. - Jacob, alla säger att de svarta människorna är dåliga människor! Säger Laura upprört. - Det stämmer ej, folk hittar på så mycket. De svarta människorna är precis som vi, bara att de har en annan hudfärg. Svarar Jacob lugnt. Laura tänker till och kommer fram till att Jacob har rätt. Hon tycker så mycket om honom, han är som en bror för henne. Hon ser nyfiket på de svarta människorna och upptäcker att det finns en flicka där som ser ut att vara lika gammal som hon själv. Adam McKensy ställer sig på en av vagnarna och berättar att de svarta människorna ska arbeta här, och att de talar samma språk som vi. Tjänstefolket nickar tveksamt, men ser mycket nyfikna ut. Det svarta folket ställer sig i fyra olika grupper: En grupp med män, den andra med kvinnor, den tredje med pojkar och den fjärde med flickor. Laura och Jacob hämtas fram till de olika grupperna. Laura ställs mitt framför sju flickor som synar henne från topp till tå med stora, mörka, nyfikna ögon. Laura ser nervöst tillbaka på dem, och är förundrad över deras mörka hy. - Hej, jag heter Laura, och jag ska ta hand om er. Säger Laura blygt. Ingen svarar. - Vad heter ni? Frågar Laura flickorna. Det är fortfarande tyst. Laura börjar undra om de verkligen kan språket. - Hej, jag heter Kirah. Säger en av flickorna då. De andra börjar tala med varandra på ett språk som inte Laura förstår. En av flickorna talar lågt med flickan som heter Kirah, och hon svarar på deras språk. Då säger var och en av flickorna sitt namn. Laura ler och säger att hon hoppas att alla ska bli bra väninnor. Laura får i uppgift att visa de nya flickorna hur det ser ut på McKensy´s herrgård. - Vilka bor i det här stora huset? Frågar Kirah och pekar mot herrgården. - Där bor Adam McKensy, han äger herrgården och åkrarna. Där bor också hans familj, fru Elaine McKensy och deras tre barn Joseph, Richard och Caroline. Flickorna nickar och ser än en gång upp mot herrgården. När kvällen kommer frågar en flicka, Laleh, var de ska sova. - Förlåt mig, det vet jag inte. Jag kan gå och fråga fru Elaine men då får ni stå här och vänta på mig. Går det för sig? - Ja, Laura. Svarar Laleh. Laura springer iväg till Elaine. Hon hittar henne inne i herrgårdens fina vardagsrum. Laura springer genom korridorerna och in i vardagsrummet. Hon öppnar dörren och får syn på Elaine... och Adam. Hon vill inte gå in när han sitter där inne. Hon är så rädd att han ska bli arg på henne av någon anledning. Elaine får syn på henne och förstår att hon inte vill gå in. - Jag ska gå till köket och se efter ifall middagen börjar bli klar. Säger Elaine till sin man, med betoning på ”köket”. Adam hummar till svar och Laura springer i förväg till köket. Efter en liten stund kommer Elaine in. - Vad vill du tala med mig om, Laura? - De nya flickorna undrar var de ska bo. Svarar Laura. Vill ni att jag ska bo med dem, frun? Frågar hon. - De ska få bo i en stuga som inte ligger så långt bort från er, men du får inte bo med dem. De är vildar! Säger Elaine barskt. Hon böjer sig ner och viskar i Lauras öra: - Säg inte frun till mig, lilla du. Du är fortfarande min lilla Laura. - Ifall jag vore ditt barn skulle du inte låta mig arbeta på åkrarna från gryning till kväll. Säger Laura och ser ledsen ut. - Så får du inte tala till mig. Jag har gjort allt vad jag kan, Laura. Jag skulle gärna göra allt för att inte se dig arbeta så hårt, men min man förbjuder mig. Laura tittar sorgset ner i golvet men lyckas svälja den stora klumpen hon har i halsen, som plötsligt kom fram igen. Hon har haft den liggandes i halsgropen länge, hon har aldrig fått den att försvinna. Hon vet att det enda som kan ta bort den är tårar, men gråter hon rivs den starka mur hon långsamt byggt upp under alla dessa år. Hon går tillbaka till flickorna och berättar var de ska bo. - Hur mår du? Frågar Kirah, hon ser att Laura är ledsen. - Jag är ledsen för att jag inte får vara med min mor. Du kommer väl ihåg när jag berättade för er om vilka som bor i det stora huset? - Ja. Svarar Kirah och de andra flickorna. - Fru Elaine är min mamma. Säger Laura sorgset. - Är det sant? Frågar flickorna häpet. Laura nickar och hon sätter sig ner framför flickorna och berättar sitt livs historia för dem. När hon är klar ser hon att tårar rinner utför deras kinder. - Är inte du ledsen? Frågar en flicka som heter Amani. - Jo, det är jag. Men jag kan inte gråta. Suckar Laura som svar. - Du måste gråta, annars kommer du alltid att vara ledsen. Min mor och far är kvar i Amerika, och jag saknar dem så mycket. Jag har gråtit så mycket att jag inte tror att jag har några tårar kvar. Säger Amani. Laura får lyssna till flickornas livsöden, Kirah berättar att hon inte vet om hennes mor och far lever eller inte. Fundersam går Laura sedan därifrån. Hon går till sin vän. - Hur mår du, lilla Laura? Frågar Jacob. Laura berättar om allting, hon berättar om sina föräldrar, om Elaine, om vasen och Carolines elakhet och om klumpen i halsen som inte går att få bort. Jacob skakar ledsamt på huvudet och säger: - Du bör lära känna Gud. - Men vart bor han? Han arbetar väl inte här på McKensys herrgård? - Nej, svarar Jacob. Han bor inte bara här i England. - Gör han inte? Bor han i Afrika, eller Amerika? Frågar Laura, som börjar bli nyfiken. Jacob berättar att Gud bor överallt, och långt innan Laura föddes skapade Gud jorden. En gång sände han sin son, som kallas Jesus, till jorden så att han kunde dö så att alla skulle få sina synder förlåtna. - Tror du att den där Gud har förlåtit mig för att jag tog sönder Carolines docka? - Ja, det tror jag. Svarar Jacob. Jacob berättade att när han gått in till staden för att köpa bestick i en guldsmedja, såg han några män framför en ny byggnad. De berättade om en Gud som var god, och byggnaden som de stod framför kallades kyrka, och det var Guds hus. Laura bestämmer sig för att gå och hälsa på Gud någon dag. - Jag gillar inte svarta människor. Ni äter sådana som vi, har jag hört. Ni är lika lite värda som de fattiga i staden! Säger Caroline till Kirah. Kirah blir mycket ledsen och tårarna strömmar nedför hennes mörka kinder. Caroline fortsätter att berätta vad hon tycker om sådana människor som Kirah. - Jag kan slå vad om att dina föräldrar är dåliga människor. Vem skickar sina barn till ett främmande land, och stannar själv hemma? Eller så är du ett så elakt barn att de ville få bort dig. De avskyr dig säkert. Skrattar Caroline. Kirah tänker inte stå kvar och lyssna när någon hånar henne så fasansfullt, så hon släpper hackan på marken och springer. - Stanna! Jag har inte sagt att du får gå! Skriker Caroline. Morgonen därpå blir Kirah tillsagd att gå till Adam McKensy. Inne i vardagsrummet sitter Adam i en fin fåtölj och röker på sin pipa. Kirah stannar vid dörren. - Kom hit, flicka. Jag vill tala med dig. Säger Adam. - Vad vill Sir tala om? Säger Kirah artigt. - Min dotter, Caroline, berättade för mig att du inte arbetade på åkern som du skulle. Hon sa också att du hade förnedrat henne genom att kasta jord på henne. Hennes dyrbara vita, fina klänning är förstörd nu och allt är ditt fel! Chockad står Kirah där och ser på Adam med stora ögon. - Har du något att säga till ditt försvar? Säger Adam argt. När Kirah ska förklara vad som egentligen hände, avbryter Adam henne med att tala om för henne vilket elakt barn hon är, som försöker skylla på hans dotter. Med gråten i halsen och orden ”Du ska få betala för det här” i huvudet går Kirah därifrån. Laura ser på långt håll att något har hänt, och mellan snyftningarna lyckas hon uppfatta sammanhanget. Då säger Laura något som hon inte trodde att hon skulle våga. - Vi rymmer härifrån! - Vad säger du? Kirah tittar på henne med rödsprängda ögon. - Jag sa: vi rymmer härifrån! - Hur ska vi kunna göra det? Menar du att bara du och jag skulle det? - Ja, du och jag. Vi rymmer inatt! Vi går in till staden, och går in i huset där Gud bor! Han är en snäll man, det har Jacob berättat. - Att hälsa på Gud är nog bättre än att vara kvar här. Svarar Kirah. När natten har kommit ser man två små svarta figurer, med två små bylten i händerna, som tyst smyger iväg på landsvägen. Inne i kyrkan vaknar prästen Robert av att det bultar på kyrkdörren. Han blir mycket förvånad när han ser att det står två små flickor utanför. - Kom in små barn, alla är välkomna till Guds hus. Säger han. Han frågar dem varför de är ute mitt i natten, och var deras föräldrar är. Båda berättar att de har rymt, och att de inte kan gå tillbaka. Han får dem också att berätta hur de hamnade på McKensys herrgård. Robert är bekymrad över de två små flickorna, den ena är dessutom svart, vilket gör att livet kommer att bli ännu svårare för henne än för den andra. - Vet du vart Gud är? Vi har kommit för att hälsa på honom. Frågar Laura. - Gud finns här i rummet just nu. - Vart? Frågar Kirah. Jag ser honom inte. - Om ni vill så kan han alltid bo där ni är, i era hjärtan. Säger prästen. - Ja, det vill vi. Svarar båda flickorna samtidigt. Tiden går och de två flickorna bor hos prästen. En dag kommer en man och en kvinna till kyrkan. När Laura ser dem tycker hon att det är något bekant med dem. Hon vet att det är ohövligt, men hon kan inte låta bli att gå fram och fråga vad de heter. När hon går fram till dem, vänder de sig om och ser på henne. Kvinnan drar efter andan när hon ser hur lika de är. Mannen ser också vissa likheter mellan barnet och sig själv. De känner alla tre att de har någonting gemensamt, att de hör ihop; som en familj. - Mor? Frågar Laura. - Ja, svarar kvinnan. Kvinnan som heter Patricia vet inte varför hon säger ja, men hon känner att hon har ett starkt band till den lilla flickan som står framför henne. - Far? Frågar Laura och vänder sig till mannen. Mannen heter Carl och blir förvånad när han hör sig själv säga: - Ja, min lilla flicka. Laura är nästan säker på att kvinnan och mannen som står framför henne är hennes mor och far, men än är hon inte säker. Laura berättar att hon blev lämnad utanför McKensys herrgård en kall februarinatt för tio år sedan. Patricia berättar att de lämnade sitt barn, för att de var så fattiga att de inte hade råd att ta hand om det. Det var en kall februarinatt, för tio år sedan… I solnedgången ser man fyra glada människor gå. En kvinna, en man, en flicka som är vit, en flicka som är svart. Av: Rebecca Lannge Datum: Den 28 november 2005

Kommentarer Av Fiyun Wednesday, September 20, 2006 kl 11:52 AM Använd "dem" i stället för "de" om det inte är någon som talar. Varför hör ingen barnet förrän tjänsteflickan går på arbetet? Ett barns skrik missar man sällan. Man kan inte veta om barmnet är en pojke eller flickan bara sådär när den var "könslös" nyss. Få den som upptäckte barnet att se närmare om den är pojke eller flicka. "Mrs" ska vara "Frun" eller "Matmor", eftersom att det är skrivet på svenska. "Mrs" är bara berättigat om det är en av hög börd på socitetsskalan som talar med henne, inte en simpel tjänare. Notera: Pigan utför arbeten i bondgårdar, tjänsteflickor arbetar i herrgården med att damma, putsa, diska, städa och dylikt. Ändringar visas med //-tecken "Elaine nickar och säger att det ska hon visst klara av, hon har redan tre barn som hon uppfostrar, så det blir väl inga problem att ta hand om ett fjärde. Hon ropar på en tjänsteflicka och säger åt henne att gå och hämta hennes barn." Elaine nickar och säger att // hon // klarar av det, hon har redan tre barn som hon uppfostrar, // det blir // inga problem att ta hand om ett fjärde. //Elaine ropar på en tjänsteflicka och säger åt henne att gå och hämta hennes //andra barn. Första paragrafen efter tiden går: "tycker hon själv" låter bättre än "enligt henne själv"(Det är inte från första persons perspektiv, så...) Eftersom at Laura inte är van vid kroppsarbete borde hon vara mer än öm och trött. "Du måste vara observant, Laura!" Borde vara "Du måste se dig för, Laura!" eftersom "observant" låter som om dom är på en byggarbetsplats eller ute i krig. "fattiga barn" kan bytas ut till "barn med trasiga kläder" för att du inte ska vara för generell och beskriva för lite. "Berätta, visa inte för mycket", kan vara guld värt. "Fattigvården" finns det inget uttryck som heter i det sammanhanget. "Härbärge" vore mer korrekt, fast "fattighuset" skulle eventuellt gå också. Sid 14: Varför fly nu när honkunde ha gjort det för längesedan? Den största frågan kvarstår: Varför kunde Lauras riktiga föräldrar helt plötsligt ta hand om Laura nu, när dom är fattiga. Summering: Bra att du fick med det mesta av den ev.t viktorianska atmosfären som genomsyrade England under den tidsperioden det ser ut att vara hämtat ifrån. Efterforskning är bra! Historien gick lite upp och ned, men började för det mesta bra och slutade med ett antiklimax. Mitt betyg: 3/5 Av Yrsa Saturday, September 23, 2006 kl 12:37 PM Guuud vad du kom med en massa saker! JAg tycker att den var bra, att den kunde vart bättre gjord och så. men ändå, jag skulle aldrig komma med en massa "komentarer", visst det kanske var bra, men nästa gång du som skrev komentaren, borde tänka på att korta ner den lite, ,man orkar ju knappt läsa! Till dig som skrev, den var bra, men du borde kanske tänka på några saker som den andra skrev, men fattig och barn med trasiga klääder är ju försjutton nästan inte samma sak! skulle du tänka på att jag tänker på ett fattigt barn, när ja säger ett barn med trasiga kläder, man kan ju lika gärna tro att det är ett barn som kanske har sprungit igenom en skog och fått sina kläder söder rivna, eller nått sånt. ! Av LarsCarlberg Sunday, September 24, 2006 kl 11:25 PM ...närå, kommentaren ovan prickar in väldigt väl vad som skulle kunna förbättras med novellen. Mycket av det är sådana saker som skiljer en riktigt bra text från en som inte når hela vägen fram. Fantastiskt att se att någon tar sig tid att kommentera på ett så genomgående sätt. Läs och lär! Av trinen Thursday, September 28, 2006 kl 1:15 PM Språkligt är det ingen jättebra novell. Historisk fakta och fattighus/härbärge är inga detaljer jag bryr mig om som läsare. Det viktiga i sig är hur du berättar din historia. och det tycker jag du gör jättebra. Historien är det viktigaste tycker jag. Av Fiyun Friday, September 29, 2006 kl 2:24 PM Lilla Yrsa... jag spenderade en hel kväll på att läsa igenom Bcca_'s novell. Plus en tidig morgon(klockan 5) för att se om jag hade glömt något, samttidigt som jag höll på förbereda att skriva "Glasstruten". (^_^;) Det är självklart att den blir lång när man tar sig tid att reflektera över saker. (Och att hitta en "Deux Ex Machina" var inte kul.) En läsare visar att denne har tagit sig tid när bra och dåliga saker poängteras och utvecklas i en recension. PS. Som läsare kan du scrolla ner om du inte vill läsa recensioner av andra. ^_* Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här