Av Sölve Dahlgren

Han hade kört den dunkla skogsvägen många gånger förut. På dagen när solen strilade fram mellan grantopparna var det underbart att köra där. Men nu när skymningen fallit och det blev allt mörkare mellan träden var det inte längre lika roligt. Han var aningen trött efter många mil bakom ratten nu. Ute i buskarna rörde sig älgar, harar och skogens andra innevånare. Det hände att en älg plötsligt sprang ut på vägen och då var det bara att väja. Han hade en rätt ny bil, en röd Volvo 850, men tog det rätt lugnt ändå. Han närmade sig krönet där vägen efteråt dök ner i en lång nerförsbacke. Bilen var nästan uppe på krönet när han plötsligt såg ljuset. Och bara sekunden senare såg han två strålkastare. En mötande bil, som kört fort, alldeles för fort. Varken Johannes eller föraren i den mötande bilen hann flytta foten från gaspedalen till bromsen. En tanke på att vrida ratten for genom hans huvud men i nästa ögonblick trasades plåten samman, glassplittret spriddes över gruset och i buskarna intill. Kroppar kastades mot hård inredning och de båda bilarna förvandlades till två dragspel. Men sedan…

Han satte sig häftigt upp i sängen. Andhämtningen var kraftig och under T-shirten bultade hjärtat dubbelt så fort som normalt. Klockradions röda siffror stirrade mot honom, 03:12 förkunnade de. Han hade bara haft en mardröm.

Men han kände igen drömmen. Det var inte första gången. Han hade faktiskt haft samma hemska dröm natt efter natt i närmare två veckor. Han mindes fortfarande första gången. Han hade inte kunnat somna om på hela natten, bara legat kallsvettig och stirrat rakt upp i taket.

Och faktum var att drömmen bara blev värre och värre för varje gång. De senaste kvällarna hade han haft en föraning om vad som skulle hända i drömmen. Och han hade desperat försökt vrida ratten och väja undan, ut i skogen för att undvika krocken. Men det gick ändå lika illa, det var precis som om han inte hann reagera, trots att han visste vad som skulle hända.

Han visste vart vägen ledde. Han hade kört den många gånger i verkligheten också. Det var ut till föräldrarnas sommarställe utanför Värnamo. Men han hade inte varit och hälsat på dem på länge nu. Han bodde han ju i Lund, en bra dit därifrån. ”Det är så mycket på jobbet, hinner inte den här helgen heller” brukade det heta. Och efter att mardrömmarna började komma så blev han inte mer sugen på att åka dit heller. Men om tre veckor var han tvungen, då fyllde hans far 70 och festen skulle naturligtvis hållas ute vid den lilla röda stugan. De tillbringade mesta tiden där, lägenheten inne i Värnamo utnyttjades bara under några få vintermånader då det inte gick att få upp värmen till en anständig temperatur ute i torpet.

Han borrade ner huvudet i kudden igen. Kanske var det dags att börja springa, motionera lite mer för att skingra tankarna. Det måste ju finnas någon anledning till sömnproblemen. Hans ögonlock slöts och efter en kvart sov Johannes på nytt. Men det var oroligt, han vred sig med jämna mellanrum medan den röda Volvon sakta rullade längs en ljus skogsväg. Snart kom dock skymningen och med den ett nytt, bryskt uppvaknande.

- Hur är det med dig Johannes, du ser trött ut. Vad sysslar du med på nätterna egentligen?

Lindström var som vanligt på ett strålande humör och log glatt åt Johannes trötta ögon som inramades av mörka ringar och påsar.

- Har haft lite problem att sova bara. Sköter väl maten för dåligt eller nått, svarade Johannes förstrött medan han började sortera dagens pappersskörd av internpost.

- Jaja, du säger det. Löser det sig inte så finns det ju alltid en massa dåliga TV-program att titta på, skrattade Lindström och vandrade vidare ner i korridoren mot nästa samtal.

Johannes jobbade bara med halv uppmärksamhet nuförtiden. Stora delar av dagen satt han mest och stirrade på skärmen eller någon rapport utan att egentligen plocka åt sig någon information. Han tänkte på mardrömmen. Två strålkastare, bländad och så det fruktansvärda ljudet av plåt som krasar och trycks ihop. ”Nästa gång ska jag bromsa före backkrönet och sedan köra av vägen före krönet. Eller varför inte stanna nere i dalen och vänta tills bilen har passerat.”

Samma natt försökte han sitt trick. Redan innan strålkastarna dök upp så saktade han farten tills bilen stod helt stilla. Han väntade säkert tio minuter, men det kom ingen bil. Han stängde motorn men lämnade strålkastarna på. Då såg han plötsligt ljuset uppe på backkrönet, och han hörde den mötande bilens motor vråla när föraren drog på i natten. Bilen formligen flög över backkrönet, landade med en liten sladd i gruset och fortsatte utför backen. ”Nu måste han se mig och bromsa…” Tankegången bröts. Den svarta bilen, rusade på i samma hastighet. Johannes vred på startnyckeln men bilen ville inte starta. Samtidigt närmade sig den andra bilen, utan att minska farten. Den träffade honom snett framifrån, nästan strålkastare mot strålkastare och de snurrade runt och for av vägen på varsin sida…

I nästa ögonblick satt han upp i sängen på nytt med svetten forsande från pannan och ett hjärta som levde sitt eget liv. ”Vad ska jag göra, det måste gå att göra något”. Tankarna snurrade i huvudet på honom. Det fanns ingen plats att köra av vägen och ställa sig och vänta på att bilen passerat. Längs hela backen växte träden tätt, tätt, det enda stället som det gick att köra av om han ville väja för den svarta bilen var precis uppe på krönet där det fanns en öppning i den täta skogen.

Han fortsatte försöka. Dagarna förflöt som i en dvala, fram till natten. Men det var samma visa varje gång. Ibland lyckades han svänga lite åt sidan, men den svarta bilen träffade istället bakändan och de båda bilarna voltade och kastades handlöst nerför backen samtidigt som skrot och glas spreds över vägen. Samtidigt närmade sig också faderns högtidsdag. Han kunde inte tacka nej. Han hade försökt smyga in att de kanske skulle bort på konferens just den där helgen och att han skulle ha svårt att hinna hem till dess.

- Nej, Johannes. Din far skulle bli mycket besviken om du inte kom. Hela släkten är ju där och du träffar dem så sällan nuförtiden. Far skryter så mycket om dig också, du är ju hans ende son, vädjade mamman i telefonen.

- Jag ska försöka, men jag lovar inget, sa han försiktigt samtidigt som han jagade en bättre och mer övertygande undanflykt att dra till med.

- Vi räknar med att du kommer. Du missar väl inte jordgubbstårtan heller?

- Nej. Vi får se. Nu måste jag sluta, hej då!

Han lade på luren och tittade bort på vägguret. Dags att sova. Det var inte så många nätter kvar nu och han hade en obehaglig känsla av att den där eländiga mardrömmen var mer än en dröm, snarare en föraning om vad som skulle komma att hända…

Det var en usel dag att köra bil på, särskilt om man skulle köra långt. Regnet hängde tungt i luften och med jämna mellanrum utbröt också ett rejält skyfall. Och han var tvungen att köra på fredagskvällen efter jobb. Kalaset hos föräldrarna skulle börja redan vid middagstid på lördagen och de behövde hjälp med att ställa fram bord och stolar, hämta saker i stan och allt möjligt annat.

Vid sjutiden lastade han in de sista väskorna i bagageutrymmet. ”Kör försiktigt, se upp med älgarna” hade hans mamma sagt till honom. ”Det är rätt mörkt på den gamla vägen”. Han skrattade till lite, men skrattet var konstgjort och fastnade i halsen. Det var inte kul, bara obehagligt.

Han svängde ut på E6:an och började den långa färden. Vindrutetorkarna fick jobba hårt. På radion spelade de gamla godingar. Med jämna mellanrum fick han byta station när han kom längre norrut. Men det var ingen större skillnad. Samma låtar, samma tonläge hos programledarna som bara hade fåniga tävlingar där lyssnarna skulle ringa in och gissa på ljud, känna igen musikstycken eller berätta roliga historier. När han kände igen tonerna av Bruce Spingsteens lågmälda ballad Wreck on the Highway, bytte han genast frekvens. Han kunde texten utantill och även om radion nu spelade Summer of ´69 med Bryan Adams så nynnade hans undermedvetna på texten om den ensamma mannen i bil som träffar på ett bilvrak ute på en ödslig landsväg i regnet

”There was blood and glass all over

and there was nobody there but me

As the rain tumbled down hard and cold

I seen a young boy lying by the side of the road

He cried Mister, won´t you help me please”

Han skakade bort tankarna men texten snurrade gång på genom hans huvud. Han hörde inte längre musiken utan bara orden som berättade slutet på historien. När poliserna knackar på dörren hos de anhöriga för att berätta den tragiska nyheten och hur den ensamma mannen som hittade vraket ligger vaken på natten och tänker på…

Vägskylten dök upp lika överraskande som vanligt. Han bromsade in för sent och fick backa tillbaks för att kunna svänga upp på den mörka skogsvägen. Den var fortfarande inte asfalterad och med tanke på hur statens finanser såg ut skulle den säkert aldrig bli det.

Det hade slutat regna för tillfället. Alltid något. Men molnen var fortfarande mörka, kanske var det åska i luften eller ett nytt skyfall. Johannes röda Volvo rullade sakta uppför skogsstigen. Hans nerver var på helspänn. ”Se upp för älgarna” ekade hans mammas ord i bakhuvudet och han spanade hela tiden mot dikeskanten på jakt efter två ögon eller … två strålkastare. Han försökte genast skaka av sig tanken. Men det gick inte, nu spelades mardrömmen upp inne i hans huvud. Gång på gång, som en efterhängsen reklamfilm på TV fast tio gånger värre. Till sist var han tvungen att stanna till vid vägkanten för att lugna ner sig lite. Men inte ens när han satt där och försökte gå ner i varv blev han särskilt mycket lugnare. Istället väntade han bara på att den svarta bilen skulle komma rusande med motorn på högvarv och köra rakt in i hans stillastående bil.

Men det kom ingen bil. Han startade sin egen motor och körde vidare. Det var ungefär en kilometer kvar till krönet nu. Han körde med rutan nervevad för att försöka höra om någon annan bil närmade sig eller inte. Men det var tyst bortsett från hans egen bil. Så kom då backen. Han tog ett djupt andetag och körde vidare. Hela hans kropp var spänd som en pilbåge, när han närmade sig toppen kunde han ana ljudet av en annan motor som rusade och grus som sprätte mot underredet. Den röda Volvon fortsatte uppför. Nu såg han ljusen och allt gick snabbt. I exakt rätt ögonblick vred han ratten åt höger och skyddade sedan instinktivt ansiktet med armarna när bilen rända in i ett träd ett par meter upp i skogen.

Allt blev tyst. Sakta öppnade Johannes ögonen och tittade sig omkring. Allting var en enda röra, glassplitter och bucklad plåt och sprucken plast. Han rörde försiktigt på sig. Högeraxeln värkte fruktansvärt men det var nog inget brutet. Han flyttade benen och slog i instrumentpanelen som flyttat sig ett par centimeter närmre stolen. Dörren öppnade sig efter att han brukat lite våld mot den och han krånglade sig ut ur bilen. Han var öm och blåslagen. I pannan rann blodet från ett litet jack. Men han var vid liv och kunde själv gå ut till vägen.

Då fick han syn på den andra bilen. Den låg upp och ner på taket på andra sidan vägen, lite längre ner i backen. Han tog några steg i riktning mot bilen och började sedan småspringa. När han kom närmare såg han att det var en svart Saab 9000, precis samma modell som hans far körde… ”Nej, nej, det kan inte…han skulle inte köra så här dags…pappa…mamma…” Nummerskylten var bortsliten men när han  kom fram kände han igen den gröna filten som låg på hatthyllan och stack ut genom den spruckna bakrutan. Nästan i samma ögonblick fick han syn på den första kroppen, en kvinna, man såg bara benen sticka fram under motorhuven. Försiktigt närmade han sig. Men han behövde egentligen inte titta, han visste redan. ”kan de ha överlevt…varför använder du inte bilbältet pappa…det behövs inte, jag kör inte så fort, dessutom skaver det…”. Inte ett ljud hördes bortsett från en fågel i fjärran och något djur som rörde sig längre bort i buskarna. ”de är döda”. Det räckte att titta, och det var ingen vacker syn, han kände hur det vände sig i magen på honom och samtidigt som han tömde magen kom skriket ”NEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJJJJJJJJ”…

- Såja, ta det lugnt…

Johannes öppnade ögonen och tittade sig omkring. Han befann sig i ett rum med vita väggar och han låg i en säng med vita sängkläder, allt gick i vitt. Bredvid sängen satt hans mor. Hon höll hans hand varsamt i sin. Han tittade ner mot fotändan på sängen. Den ena foten hängde i en hängare, prydligt förpackad i en stor gipsklump.

- Hur känns det min lille pojk? frågade hon.

- Var är pappa?

- Han har åkt ut till torpet igen, det är ju rätt mycket som ska fixas. Du var medvetslös när de hittade dig. Sen vaknade du mitt i natten och pratade om en svart bil och sen somnade du igen. Nu har du sovit ett par timmar, sa hon och log mot honom.

- Jag minns bara att jag väjde undan för den svarta bilen och sen…

Han tystnade. Han hade ingen lust att berätta resten av historien, speciellt som det tack och lov bara varit en dröm. Men fanns det verkligen en svart bil eller hade han bara somnat vid ratten och kört av vägen?

- Hur gick det med de som åkte i den svarta bilen? frågade han.

- Jag pratade med polisen för någon timme sedan. De hade precis hittat en svart Saab inne i stan. Det var en ung kille som precis fått körkort och hade lånat sina föräldrars bil. Sen körde han runt inne i skogen med några kompisar och det gick väl lite för fort. När de mötte dig fick han sladd och körde nästan in i ett träd. Han var alldeles vettskrämd, stackarn och körde direkt hem, berättade hon.

Johannes nickade bara tillbaka. Men inom sig drog han en djup suck av lättnad. Sedan slöt han ögonen och somnade. Den här gången drömde han inte om strålkastare i nattmörkret utan om jordgubbstårta, släktingar och en härlig sommarsol.

Fotnot: Novellen har tidigare varit publicerad i Hemmets Veckotidning 1997.