Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Glasstruten Av Fiyun :: Wednesday, September 20, 2006 :: Läst 364 ggr :: 3 kommentarer :: :: Genre: Rysare, Blandat Varmt väder brukar vara tid för glass. Detta gäller också Mikael och hans kompisar. Mikael tar sig in på en glassfabrik för att göra bustreck där och stöter på konstiga saker. Glasstruten. (1) Det var en varm höstdag i oktober. Vinden blåste svagt mellan träden. Temperaturen hade hållit sig runt 25 graders-strecket. Mikael stod i ett gathörn och pratade med sina vänner. “Konstigt det här med Jonte…” “Jo, han skulle ju vara borta nå’n dag eller så. Fast nu har det gått nästan en vecka och inte en själ har sett till honom.” Sade Pontus. ”Jag börjar bli lite ryckig, hane skulle ju komma med grejorna.”, mumlade Karin. Gruppen hade känt varandra sedan dom var små och visste att Jonte brukade vara pålitlig när det gällde saker. Dom började prata om annat. Själva gruppen brukade vara större, men på sistone har flera försvunnit spårlöst. Man brukade skylla på att polisen troligen hade kommit på den personen med något. Det hände med Abby den gången. Alla höll på att skita knäck när det kom ut. Hon blev omflyttad till Gävle hade en sagt. En annan sade att det var Falun. Hurusom helst var det långt här ifrån. Det var man överens om. Men ingen hade haft chansen att kontakta henne. Gruppen bestämde sig för att ge Jonte en dag till på sig uti bara ifall när glassbilen kom. Den välkommande glassmelodin signalerade att glassbilen stannade på sitt vanliga ställe nära gänget runt hörnet, i centrum. Det var tur att glassbilen fortfarande kunna köra runt i den här hettan. Flera bilar hade kokat på grund av hettan. Pontus köpte det gamla vanliga en glasstrut, den gamla beprövade tophat medan Mikael tog en hygglo. Karin provade på något nytt, en sizzlepop. Sprödig med överdragen choklad och frasiga kulor som dolde den hallonsmakande isglassen inunder. Den där glassen hade man varnat för i tidningen eftersom den var ökänd efter en undersökning där man testade flera glassars PH på ett laboratorium i Lund. Många mammor hade börjat ratat glassen efter den undersökningen blev publicerat. Försäljningen gick dåligt så i färre kommuner fortsatte man med försäljningen. Mikael trodde att den här kommunen var den enda i hela Östergötland som fortfarande hade kvar sizzlepop på glasslistan. Glassarna smälte som honung på tungorna under den varma solen. Glassförsäljningen hade ökat för tredje veckan i rad, så glassbilarna hade rullat på oftare i staden. Gruppen rullade och slängde glasspappren i papperskorgen. Den var redan överfull med annat skräp, så Mikaels for ur efter att den träffade. Gänget splittrades för dagen och lovade att hitta på något nästa dag. “Det är tur att det är höstlov.” Sade Pontus. Han lät glad fast det redan var torsdag, tre dagar kvar innan skolan började. “Kunde varit lite längre…”, mumlade Karin tyst. Dom gick hem till sig. Mikael hade fortfarande den där uppsatsen att skriva. Biologi var tråkigt tyckte han. Inte blev det bättre att han skulle en uppsats om utdöda djurarter. “Om dem ändå är döda kunde man lika gärna låta benflisorna ligga där dom.“, tyckte Mikael. Att rota bland döingar hade skrämt honom sedan den där gången på kyrkogården. Gänget hade lyckats välta omkull några gravstenar, “rensat ogräs” framför gravarna. En begonia här, en annan begonia där vips försvunnen. Ren magi när det gällde ”bekämpning” skämtade man om. Det var kallt och rått den där kvällen. Alla hade på sig jackor. Kanske inte senaste mode, men lika gott ändå. Mikael och några i gänget hade börjat hoppa barfota när jorden hade gett vika i en grav. Mikael föll i men ryggen dämpade fallet. Han ramlat i en gammal grav där kistan hade ätits upp av maskar. Skelettet låg under honom med uppslitna kläder. Det kisade på honom med en irrande blick och undrade säkert varför den hade fått ett oväntat besök, men hade inget kaffe att bjuda. Mikael gallskrek och försökte ta sig bort från bensäcken. Pontus fick hjälpa upp honom eftersom att graven var djup. Mikael rev och slet i hans armar för att komma upp. Mikael fortsatte att besöka graven i drömmarna. En gång frågade skelettet, som för övrigt sade att den hette Gustaf Montigue från staterna när han presenterade sig, om den unge pojken hade tagit med sig kex den här gången. Mikael hade gallskrikit den natten och väckt upp halva grannskapet. Föräldrarna hade frågat om Mikael ville prata ut om sina mardrömmar, men han avböjde tvärt. Dom skulle ändå inte bry sig, bara låtsades för att det skulle se bra utåt. Mikael berättade om dom återkommande mardrömmarna för gänget en gång även om dom skämtade bort en del om att han borde ha tagit med sig dom där kexen. Mikael gick ut på Internet och letade upp några snabba källor så han blev klar med den där uppsatsen och kopierade dem. Ingen skulle titta två gånger efter att han ändrade lite på den biten om hur dronten dog ut eller hur den där stego-någonting fick en brinnande sten i huvudet. Föräldrarna sade inget om Mikael kom med VG:en i betyg, så det gjorde detsamma hur han gjorde det. “Lite redigering här och några utklippta källor där och print”!” sade Mikael. Han klickade på utskriftsknappen och skrivaren surrade igång. Maskinen spottade ut en hög med vita ark textade “Hur djur dog ut. – Av Mikael Boult.” Ett klart medelbetyg och inget tjat hemma. Mikael samlade ihop pappren och slängde i dom i skolväskan. “Aur-Ve” stod det med guldkantade bokstäver på väskans framsida. Mikael gick nu ut på Internet för nöjets skull: Att gå in på barnförbjudna sidor. Föräldralåset som var populärt på datorn var enkelt att stänga av. Det var bara att gå in på hårddisken och leta upp programmet. Enklare kunde det inte vara. Mikael laddade ner några videor, tonvis med bilder och för nöjets skull ett skräddarsytt program som ändrade ikoner till halvnakna tjejer som fladdrade fram och tillbaka på sin plats. Nu när allting var klart stängde Mikael av datorn och gick ut. “Var ska du?”, frågade pappan från köket. “Ut…” svarade Mikael. “Var då? Jag hoppas du inte gör något ofog, Mikael…” Pappan stannade upp i meningen för att dra ett djupt blås i pipan “Det händer så många otrevliga saker här på sistone.” “Jag ska bara ut lite, hämta lite luft.” Fadern nickade och fortsatte steka fläsket han höll på med. Kvällsluften var behaglig när man jämförde med den stekande solen på dagen. Mikael hade fått ta på jackan för att hålla sig varm. Han gick igenom parken. Gatlamporna lyste där med sitt gula sken. Några var ute och gick med hunden eller kvällsjoggade. Mikaels mål var glassfabriken. Den stora tegelhögen där man gjorde glass för hela länet och skickade ut det med glassbilarna. Rutorna skulle krascha med ett ljuvt dån, “ungefär som en symfoniorkester som spelade Beethovens nionde symfoni kombinerat med en Gates of Metal-konsert”, hade Karin sagt knappt hörbart under mattelektionen. Det lätt för knäppt för att vara sant tyckte Mikael. Karin envisades på sitt tysta vis att det rätt och fullt sant. Hon skulle fortfarande säga samma sak efter en överdos med sanningsserum kombinerat med “dammet”. Mikael var tvungen att tro henne. Karin brukade inte skoja om saker när det gällde “dammet”. Den bästa uppfinningen sedan MP3-spelarens introduktion. Mikael stod utanför grindarna till glassfabriken. Stängslets översida var dekorerat med taggtråd. En sådan där sort som rev sönder jeansen och gjorde djupa sår i arslet som satt i veckor framöver om man hoppade ner utan att sig för. Snappen var den ledande experten i den frågan i gänget innan han försvann spårlöst för två veckor sedan. “Jävla rövslickare!” var hans favorit uttryck efter ett misslyckande. Mitt på grinden stod det med breda bokstäver på skylten “Varning! Endast behörig personal äga tillträde här.” “Står ju samma sak på varenda, ju…” muttrade Mikael och började klättra i stängslet. Det var tur att öglorna i stängslet var stora för annars hade Mikael fått klippa upp stängslet. Vilket skulle ha tagit evigheter om han hade kommit ihåg att ta med avbitartången. Mikael klättrade upp på den översta delen av grinden, tog försiktigt tag i taggtråden och klättrade över. Det gick galant! Inga byxor som gick sönder den här gången. Samma sak kunde man inte säga om Kassandra, trosorna syntes tydligt i hålet hon fick på sina märkesjeans den där gången i somras. Vilket inte vore hälften så komiskt om det inte var för att hon skulle föreställa skolans främsta gymnast. Kassandra brukade vara V.I.P-medlem i gänget innan hon flyttade utomlands för att börja på elitnivå. Kassandra var kaxig när ingen såg, fräck också men ingen var en bättre kamrat. Hon brukade dela med sig av allt möjligt. Mikael blev varm i bröstet av tanken. Han gick till den anvisade platsen Karin hade talat om. En gränd vid västra flygeln med en, två pangade rutor. Avlånga skulle dom vara, rutorna alltså. Mikael smög försiktigt över området ifall fabriken hade skaffat en väktare. Det skulle inte förvåna honom eftersom att vuxna alltid ville förstöra det roliga för ungdomar. Det molnfritt på himlen, fullmånen lyste klart så det var lättare att hitta till “Musikrutan”. Fönstret var som en rektangel som stod på kortsidan. Tre fönster hade gått sönder. Troligen hade någon hunnit före honom. Karin var ju där senast igår eftermiddag, tänkte Mikael. Ett par stora bitar från en tegelsten låg nedanför fönstret. På väggen kunde Mikael se att någon hade karvat ut teglet från under fönstret, kanske med en kil eller något. Det skulle inte vara så svårt med tanke på att fabriken har stått här väldigt länge så cementen hade torkat ut. Fabriken såg fortfarande lika fallfärdig som för åtta år sedan är klassen hade besökt glassfabriken som då bearbetade järn. Mikael tog upp en bit av tegelstenen och granskade den innan han kastade den på en oförstörd ruta. Det blev ett hejdundrande dån när glaset föll till marken. Symfoniorkestern spelade på med klarinetterna och fiolerna lät som magsjuka katter medan trombonerna försökte överrösta dom båda med lite hjälp av tuban. Det lät som trummor som kastades över scenen med en elgitarr som fungerade som en golfklubba. Mikael fick hålla för öronen efter att han fick tillbaka fattningen efter “första strofen”. “Fasen, vilket ljud!”, tänkte Mikael högt för att kunde höra sig själv medan trombonerna dundrade på. Efter några sekunder upphörde skrället. Något ljud som lät som folket på en julotta började nyna till prästens mässande klockan två på morgonen. Mikael gick försiktigt fram till fönstret och tittade in. Maskinerna var uppställda prydligt, glasskaren hade gamla rester som hade stelnat vid kanten. Nästan mögliga. Pallar med ingredienser stod bredvid det kollosala kylskåpet på bortre långsidan av fabriken. Konstigt nog var ljuset svagt på. Mitt i fabriken fanns det linjer uppmålade i rött och blått. Dom bildade symboler som såg ut som ett dagisbarn hade försökt rita Dumbo och hans vänner som mötte varann i en spiral. Någon stod i mitten av symbolerna, klädd i röda lakan och ansiktet dolt under kåpan. Ett halsband satt runt halsen. Troligen skulle den kunna viras runt både två och tre gånger innan började känna att den satt åt, tänkte Mikael. Vidare hängde ett brett bälte runt midjan och en lång bit hängde fram nedanför med ett stort öga ditmålat. Runt omkring lakanfejset stod andra personer också iförda lakan utan tingeltanglet, fast dom hade blå färg på lakanen. Lakanfejset började mumla konstiga ord och gungade rytmiskt med kroppen. “Arnu deskall noo, Esalbnouq!” sade lakanfejset med dånade röst “Arcana desta pervious malkit. Esalbnouq!” Lakanfejset började slänga huvudet bakåt och dansa i snabbare takt medan dom andra satt på knä och mässade entonigt. Lakanfejset slängde med armarna, grön rök uppenbarade sig och svepte om lakanfejset. Dom andra började vråla i något som kan beskrivas som barbarisk glädje. Dumbo började lysa upp flammande röd på golvet. Råttpolarn, flammade upp i blått, följde kort därefter med resten av cirkusen som skiftade mellan rött och blått. Takten blev vildare. Lakanfejset drog fram en trumma under lakanen och slog till den i en uppgående takt. Bjällrorna gungade medan handen rörde vid ovansidan på trumman. Mikael tittade fortfarande på och muttrade tyst för sig själv: “Va fan.. Ser ju ut som en satans kult på höstmöte! Och muppstationen har delat med sig av sin klubb ser jag.” Mikael ville se närmare, men fönstret gav inte så mer att se. Han vände sig åt båda hållen för att se om det fanns något bättre ställe att se ifrån. Det fanns en dörr. Skulle han våga smyga sig in? Ja, varför inte, vad kan dom göra? Dra med honom i kören, ta fram gitarren och sjunga en lägersång? Mikael öppnade dörren. Den var trög på grund av rosten och knirrade lite. Han stannade upp för att höra om någon hade upptäckt honom. “Boska nocturnis famognhuh, Esalbnouq!” fortsatte lakanfejset. Tydligen hade Mikael kunnat klampa in med en stridsvagn när han tänkte efter. Ingen hade märkt något när han pangade rutan förut. “Vi ber högst ärade herre! De trogna vill framföra sitt ödmjuka offer till eder, Esalbnouq.” Sade lakanfejset. Figuren vinkade fram ett blålakan som höll hårt i handen på ett barn. “Det kan inte vara.. Nej, det är det!”, tänkte Mikael. Det där barnet var ingen annan än Karin, det gick inte att ta fel på det. Hon var kort, men hade en utstrålning under det där korpsvarta håret som antydde en inneboende styrka. Fast nu var hennes ögon tomma, som vid en överdos av “dammet”. Blålakanen hade ställt sig upp och lämnat en öppning för paret. Dom trädde fram och lakanfejset gick fram till paret. Lakanfejset lyfte av kåpan. Synen var hemsk. Där det skulle ha funnits ett ansikte var det stora, utstående ögon utan pupiller, betar som framträdde tydligt under framläppen. Munnen hade inga läppar. Och håret var värst av allt: Håret var grönskande grönt och såg ut som om det hade vänts bak och fram, hårsäckarna skymtades där vanligt hår skulle vara på toppen. “Ack, så späd! Men den store Esalbnouq emottager gåvan från sina trogna tjänare.” Sade lakanfejset. “ Esalbnouq! Esalbnouq!”, sade blålakanen i en två stämmig kör. Lakanfejset tog fram en kort pinne från var och en av blålakanen, skruvade ihop dem och satte trumman på toppen. Lakanfejset började dansa runt Karin och hennes “gemål” med staven i högsta hugg som en dans på en av dom där Jackie-Chan filmerna. Mikael var paralyserad under den här tiden. Lakanfejset såg nästan ut som gamle Gustaf, med betoning på gamle, fast mycket värre än i någon av Mikaels vildaste mardrömmar. Ett blålakan gick under mässandet mot en stor låda med dörr och vred på gaskranarna. På dörren stod det “Varning! Kremeringskammare.” “Neeej!”, skrek Mikael. Han greps av panik. Lakanfejset stannade upp i sin dans och vände sig om. “Inkräktare! En otrogen hund försöker störa vår uråldriga ceremoni! Grip honom!”, skrek lakanfejset gällt. Spott yrde från munnen ner på golvet. Blålakanen vände sig och såg på Mikael. Dom nästan svävade som vinden när dom syndade sig mot Mikael. Han försökte öppna dörren, men ett blålakan blockerade dörren. Ögonblickligen omringades Mikael och nästan dränktes i det blåa havet som fattade tag i honom. Mikael fördes fram till mitten där lakanfejset såg ursinnig ut. “Ett barn som vågar bryta överprästinnans budskap till Esalbnouqs barn! Ingen kan förlåtas för att ha stört böner till Esalbnouq som har hållits på denna mark i århundraden! Ditt straff ska hemsöka din själ tusenfallt!” Lakanfejset blev argare ju mer hon talade. Hon började vicka staven i sakta. Blå lakanen återtog sin plats runt symbolerna. Vilket lämnade Mikael ensam med lakanfejset i ringen. Blålakanen drog av sig sina kåpor. Man kunde tydligt se att deras ansikten var mer benaktiga än överprästinnan. Dom hade inget hår på huvudet. Bara symboler ritade som kartor som löpte från pannan ner till nacken. Blålakanen började mässa igen, den här gången tydligare så man kunde höra dem: “Den otrogne ska finna botgöring i den renande elden, den otrogne ska finna botgöring i den renande elden!” Blålakanen började gå i en cirkel, fortare och fortare. Det blev som en levande blå ring som rasade ursinnigt.

Kommentarer Av Backman Friday, September 22, 2006 kl 6:45 PM Novellen börjar väldigt statiskt med korta meningar, vilket gör att det inte blir något flöde i texten. Det finns även en hel del stavfel likt "välkomma" istället för "välkomna"... En annan sak som jag funderade över var hur ett skelett kan ha en irrande blick, då ögonen säkert ruttnat bort tillsammans med det övriga köttet. Novellen känns inte riktigt genomarbetad. Den var dock fantasifull och gränslös, vilket är en bra grund att bygga på. Av LarsCarlberg Sunday, September 24, 2006 kl 11:42 PM "Occhams" rakkniv... han hette Occham ;-). Angående din författarprofil, alltså... Av Rudqvist Monday, September 25, 2006 kl 5:23 PM Lathet och långa noveller, jag gav den verkligen en chans men rycktes aldrig riktigt med i storyn. Verkade lite slött skriven dessutom, stavfel och upprepningar. Kör igenom den några varv till och tänd läsaren från första meningen så kan du mycket väl ha något riktigt bra. Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här