Skärvor av ett liv > VIP story - för dig som älskar noveller och andra berättelser

Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Av flasknosen :: Thursday, September 21, 2006 :: Läst 376 ggr :: 0 kommentarer :: Genre: Drama

Vem är hon egentligen, den främmande kvinnan i hennes badrum? Och vad vill hon?

Skärvor av ett liv

Iris går in i badrummet för att borsta tänderna efter frukosten, när hon skriker högt samtidigt som hon tar ett steg bakåt och sätter sig pladask på golvet.
– Vem är du? Vad gör du i mitt badrum?! skriker hon med gäll darrande röst.
Hon sitter kvar med armarna som stöd bakom ryggen och benen som två upp och nedvända v:n med tårna pekandes rakt fram.
– Vem är du? frågar den andra kvinnan och undrar vad hon gör i hennes badrum.
– Ditt badrum?!!
Iris blir röd av ilska och talar om att det inte är något annat än hennes eget badrum. På det får hon inget svar, vilket gör henne mer irriterad än arg. Hon reser sig och gnuggar tankfullt sin ömmande vänsterskinka som fått schampooflaskan intryckt i köttet. När hon reser sig, gör den andra detsamma. Det är först när hon gör det som Iris tänker på att den andra suttit på golvet precis som hon själv. ”Det var väl en osjälvständig kossa som inte kan ta några initiativ själv utan bara härmas” tänker hon föraktfullt. Hon känner en stark lust att vara riktigt elak.
– Vet du om att du är en jävla fulkärring? fnyser Iris och pekar ett tydligt finger mot kvinnan framför sig.
Pekar precis sådär fult som mamma alltid gav henne en smäll över fingrarna för. Oftast tog hon gaffelns böjda sida och smällde till så att Iris såg både stjärnor och blixtar. Hon fick många slag av gaffeln eftersom hon inte kunde låta bli att peka ännu mer, ju mer smäll hon fick. Till slut tyckte hon nästan att det var skönt.
Kvinnan svarar inte på frågan utan ler bara hånfullt. Hon är i Iris ålder och har urtvättad städrock på sig i samma färg och modell som hon. Hennes feta hår sitter i en slarvigt uppsatt svans, okammat och bara hoptaget med en vanlig gummisnodd, precis som hon själv brukar ha. Iris retar sig på kvinnan mer och mer. Hängbröst utan vett att ha bh på sig, bilringar och hängbuk, platt rumpa och vattniga ögon och en snipig liten mun med blodlösa tunna läppar. Det får Iris att minnas hur mamma brukade nypa henne i läpparna med en klädnypa för att de skulle få lite färg. Läppstift tog hon bort med tröjärmen.

Kvinnan mitt emot henne lägger handen över munnen. Smeker läpparna med fingertopparna och får nåt blankt i ögonen.
– Jasså, du är en lipsill också din äckliga lilla fjolla!
Iris´ röst är oförsonlig och hård, känner att lusten att slå den fjantiga kvinnan i ansiktet är stark, näst intill övermäktig. Tanken på att hon kan bli anklagad för misshandel gjuter till slut olja på de inre vågorna. Numera kan man få betala skadestånd om en tjuv halkar på ens isiga altan. Att den idioten tänker göra inbrott spelar tydligen ingen roll.
Kvinnan ruskar på huvudet, som om hon läste hennes tankar. Subba!
– Låt mig vara ifred, väser hon åt kvinnan som ser fientligt på henne, utan att för den skull bemöta hennes utfall med ett enda ord. Glor bara stumt på henne.

De blir stående en lång stund, fientligt stirrande varandra i ögonen, som om de utkämpar en strid på liv och död. Hoppas förinta den andra genom att glo ihjäl denne. De verkar tro att det verkligen är möjligt.
– Du har inte rakat benen heller, hånar Iris plötsligt med tydligt förakt i rösten.
Den andra stryker sig med högerhanden på smalbenen, känner efter men rör inte en min. Säger inget nu heller.
– Jaha, fnyser Iris, du är i alla fall inte fel på det viset.
Hon avser högerhanden och tänker på hur hon fick stryk när hon använde vänster. Till slut lät de henne hållas, eftersom de var rädda för att folk skulle börja prata om alla blåmärken och röda fläckar hon hade lite varstans. Orden syntes inte utanpå och de talade alltid om hur fel hon var och hur dum hon måste vara eftersom hon inte kunde använda rätt hand. Pappa hade varit övertygad om att hon inte klarade av den enklaste syssla och att hon var underbegåvad för att hon inte hade vett att använda rätt hand. De hade säkert rätt.

Den andra kvinnan ser ner på sina händer, först den ena, sedan den andra, som om hon inte sett dem förut. Iris ser på henne med vämjelse och klarar inte att kväva lusten att spotta på henne. Hon får iväg en stor slemmig loska rakt i ansiktet. Kvinnan, som inte rört sig ur fläcken där hon står mellan handfatet och badkarets kransida, ser tyst på henne. Det går inte att avgöra om hon är arg eller ledsen. Ansiktet är så utslätat, utom rynkorna, att hon skulle kunna vara en dåligt målad tavla där konstnärens brist på själsligt engagemang är tydlig för vilken konstanalfabet som helst. Hon lyfter handen – återigen den ”rätta” – och torkar bort spottet ur ansiktet. Iris känner ett styng av dåligt samvete och i en attack av välvilja frågar hon kvinnan om namnet. Hon tycker själv att hon låter riktigt vänlig.
– Siri, svarar kvinnan kort, utan tecken på någon form av känsla.
Hon fortsätter att stirra tomt utan att fråga efter hennes eget namn. Det brukar faktiskt höra till god ton att fråga den som undrat över namnet, vad den heter. Eller är det hon som ska presentera sig först? Hon blir plötsligt förvirrad och allt börjar snurra. Sätter sig på golvet mellan toastolen och badkarets huvudände, blir sittande med benen rakt ut och ryggen mot väggkaklet. Munnen känns torr och en känsla av krypningar i halsen får henne att andas stötvis. Det känns som att hon ska kvävas och egentligen vill hon springa ut ur badrummet och stänga dörren, spärra den så att Siri – om hon nu heter det – inte kan komma ut, aldrig kan se på henne med sina fula vattenögon, aldrig mer kan härma henne och visa hur bra hon är som minsann använder rätt hand och inte är imbecill och vänsterhänt. Hon ska låta henne svälta ihjäl därinne. Det kommer att ta tid eftersom hon har vatten i kranarna. Hon känner hur krafterna i benen kommer tillbaka med vreden hon eldar upp. Tankarna på Siris plågsamma förestående och framför allt långsamma död, gör henne nästan upprymd. Hon ser på Siri som ler hånfullt mot henne.
Iris reser sig och ser att Siri borstar av klänningsbaken. Vilken vämjelig människa hon är, den där Siri. Iris ser sig om i badrummet och tar slutligen ryggborsten ur badkaret. Den är av rosa plast med vita borst. De var i alla fall vita när hon köpte den, nu är de gråbruna.
– Jag hatar dig din fula jävla kossa! vrålar hon ursinnigt.
Med all kraft slungar hon ryggborsten mot Siri som vacklar till, strax innan ansiktet splittras med ett gällt skrik. Iris slungas mot väggen, stöter i med ena axeln, är nära att falla men återfår balansen strax innan hon rusar ut ur badrummet och slänger igen dörren med en hård smäll. Hon springer in i köket och tar en köksstol. Med den framför sig som en lejontämjare skyndar hon tillbaka till badrumsdörren och spärrar handtaget så att det inte går att trycka ner. Någon nyckel eller lås till badrummet har hon inte.
– Sitt där inne tills du möglar din jävla kossa! Jag ska dra ur propparna så att det blir becksvart, vad tycker du om det, din fula lilla gris!?
Iris hör gråt men går tillbaka ut i köket, sätter sig tungt på den kvarvarande stolen och blir sittande en lång stund. Andas i korta sugande stötar. Hon ler elakt när hon tänker på hur mörkt det är därinne, jämt, eftersom det inte finns något fönster. Det är bara småbarn som är rädda för mörkret. Mamma fräste alltid det innan hon stängde dörren till klädkammaren och Iris minns ljudet av nyckeln som vreds om och togs ur.

Hon ser ner på sina darrande händer och upptäcker att något rött rinner utefter underarmen och handen. Två, tre, nej fyra rännilar söker sig mot golvet. När hon tittar ner ser hon att tofflorna har röda fläckar, liksom mattan. Kvinnan i badrummet börjar skrika gällt och Iris sticker fingrarna i öronen.
– Håll käften din jävel, du får inte komma ut förrän du är tyst!
Hon är blöt i ansiktet och läpparna smakar salt. Snor rinner in i munnen men hon märker bara smärtan i högerarmen. Det börjar göra ont, riktigt ont, som om något satt där. Hon lyfter händerna, går fram till diskbänken och sätter på kallkranen. Vattnet rinner en lång stund. Det svider till en början men lindrar sedan. Plötsligt ser hon något som blänker till. När hon tittar närmare ser hon att det sitter en glasbit där det gör ont och den blänker onaturligt mycket, som om det satt något blankt på den. Hon ser sig om i köket och försöker hitta något att ta ut den med. Blicken fastnar på lådan med matsilver. Mormors sockertång!
Hon lirkar en stund och får ut den vassa biten. Medan hon trycker disktrasan mot såret, som blöder mer nu, ser hon förundrat ner på den, där den ligger och glänser som en liten stjärna i slasken.
– Konstigt, hur kom den dit? frågar hon den rinnande vattenkranen, utan att få något svar.

Kommentarer

För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här