 |
 |
|
|
|
|
| Döden eller frihet |
|
Av storyteller :: Saturday, September 23, 2006 :: Läst 285 ggr ::
0 kommentarer :: Genre: Kärlek, Äventyr, Rysare, Sagoberättelse
|
Solens strålar sken in genom mitt fönster och väckte mig. Klockan var halv sju och jag reste mig ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Solens strålar sken in genom mitt fönster och väckte mig. Klockan var halv sju och jag reste mig ur sängen och tittade ut genom fönstret.
Utanför mitt fönster såg jag den stora ängen och några stenbyggnader som hörde till internatskolan som jag nu tillbringar mitt fjärde år på.
Min pappa orkade inte ha mig och min syster i huset sedan våran mamma blev mördad. Varje natt så drömde jag samma dröm som jag nu gjort i snart fyra år, kvällen då jag såg min mamma dö. Jag var 12 år och jag satt i bilen medans mamma skulle springa till sitt kontor och hämta något, och när hon kom ut så blev hon stoppad av en man.
Jag såg att hennes ögon blev sorgsnare och sorgsnare och så kollade hon på mig och bara föll ihop. Mannen försvann lika snabbt som han hade kommit. Dagen efter var också min födelsedag, så man förstår ju hur glada vi var då.
Det var snart fyra år sen.
Jag satte på mig min skoluniform och gick ner till matsalen för att äta frukost. Matsalen var fylld med ungdomar som var både äldre och yngre än mig. Jag satte mig vid ett tomt bord och började att äta.
Några av mina klasskamrater kom och satte sig vid mitt bord och började prata om hur bra deras sommar hade varit.
”Vad har du gjort Nadine” Frågade Theo mig.
Theo var en av mina närmaste kompisar, men vi var ändå inte så bra kompisar.
”Jag tillbringade min sommar i Paris med min syster” svarade jag.
”Åh, va lyxigt”
”Mm, verkligen” sa jag dyster. Det var ännu ett sommarlov som jag inte träffade min pappa alls. Min syster brydde sig inte så mycket. Hon hade fullt upp med de franska killarna. Hon heter Lindsay 15 och är ett och ett halvår yngre än mig. Vi har aldrig varit speciellt lika varandra. Hon har korpsvart rakt hår och jag har mitt blonda lockiga hår. Det ända vi hade gemensamt med vårat utseende var våra isblåa ögon.
”Har ni hört den stora nyheten än då?” sa den ganska ytliga Lucy.
”Nej, vi ska tydligen få reda på det imorgon” sa Theo som svar på frågan.
”Synd. Jag är så nyfiken”
”Vad tror du att det är Nadine?”
”Jag vet inte, och för att vara ärlig så bryr jag mig inte bara det inte är någon som har dött.”
”Vad rolig du var då.” sa Lucy tjurigt.
Under dagens gång så skulle vi få information om hur det här skolåret skulle se ut. Jag fick reda på att våran vinter bal skulle vara samma kväll som min födelsedag.
”Och som alla kanske vet så ska vi öka till några skolår så att 18-21 åringar kan fortsätta gå här om dem vill” sa rektorn stolt. Jag fattar inte varför man vill vara kvar här längre än nödvändigt. Jag tänker iallfall sticka härifrån så fort jag har fyllt arton, men det är tyvärr ett och ett halvt år kvar.
När rektorn äntligen slutat pratat så säger min mentor att jag ska gå till rektorns kontor för att rektorn vill prata med mig. Jag som nyss hade hört honom pratat i två timmar. Vad har han mer att säga.
Rektorn rum hade ett ganska klassiskt utseende. Hans skrivbord var svart och fullt med papper på. På väggarna hängde det bilder på gamla rektorer och uppfinnare.
Rektorn satt vid sitt skrivbord och skrev på lite papper. Bakom honom var det ett stort fönster som hade utsikt mott vattnet.
”Ah, Nadine. Var snäll och kom och sätt dig” sa han och pekade på en stol framför skrivbordet och jag satte mig ner.
”Du kanske har hört om nyheten som alla pratar om”
”Lite kanske”
”Ja, och nyheten är att vi kommer att få några nya elever och jag vill att du ska ta hand om en av dem och vissa skolan lite”
”Ja det kan jag väl.” sa jag fast jag verkligen inte ville det. Det skulle bara någon dryg snorunge med rika föräldrar som tror att han/hon är så mycket bättre än alla andra.
”Bra, då säger vi så. Då kan du gå tillbaka till ditt rum”
Jag reste mig ur stolen och gick ut ur rummet. Varför var han tvungen att fråga mig? Jag är ju den minst sociala på hela skolan. Det är inte så att jag är mobbad, jag gillar bara att vara för mig själv. Alla andra är så snobbiga, till och med min syster. Hon är nog den snobbigaste av dem alla.
Dagen kom mott sitt slut, men innan jag skulle gå och lägga mig så var jag tvungen att leta reda på min syster.
Jag gick till hennes rum men ingen var där. Rummet var lika stökigt som alltid. Det hade inte hunnit blivit mörkt än så jag gick ut från skolan för att se om jag kunde hitta henne smygröka någonstans.
Jag gick runt på skolans område men såg henne inte någonstans. Solen började nu gå ner över havet.
Nu var det bara ett ställe kvar som jag inte hade kollat på, och det var skolans kyrkogård. Där ligger alla gamla rektorer och andra viktiga människor döda. Kyrkogården ligger precis bredvid skolans gräsmatta, och jag kände mig obehagligt hemma där, och det har jag gjort under hela min skolgång. Jag var mer hemmastad där än i det stora fängelset som också kallades skolan.
Jag gick in genom grinden och började kolla efter Lindsay. Till min besvikelse så var hon inte där heller.
Mina ögon hade börjat att bli ganska tunga nu så jag får väl strunta i Lindsay och prata med henne imorgon.
Jag gick ut genom grinden, men innan jag visste ordet av de så låg jag på marken. Jag hade stöt ihop med en människa och ramlat omkull.
”Är du okej” hörde jag en röst säga. Jag tittade upp och såg en kille i 18 års åldern stå framför mig. Han hade brunt rusigt hår som täckte lite av hans brun/gröna ögon. Han hade på sig en marinblå t-shirt och ett par svarta jeans. För att vara ärlig så var han den snyggaste killen jag sett.
”Jag tror de”
”Du borde verkligen ta och se dig för i framtiden” sa han och räckte fram sin hand för att hjälpa mig upp.
”Jag? Det var ju du som gick på mig” sa jag och tog tag i hans hand.
”Det är okej, jag godtar din ursäkt.” sa han och log retligt och vände sig om och började att gå.
”Va? Godtar du min ursäkt?” sa jag och var väldigt irriterad.
”Går du på den här skolan föresten?” sa hans medans han gick.
”Ja, det gör jag.”
”Då ses vi imorgon då blondie.” sa han och försvann.
Jag har aldrig varit så irriterad i hela mitt liv. Vem tror han att han är? Mina tankar om att han var snygg hade nu försvunnit lika snabbt som han hade försvunnit.
|
|
|
|
|
| Kommentarer |
För tillfället finns det inga kommentarer. Du kan bli först att skriva en!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
 |
|
Arkiverade texter
|
|
|
|
|
 |
|
Av samma författare:
|
|
|
|
|
Siffran
|
|
|
|
|
|