Så sitter hon där i sin blåa sidenpyjamas och tittar ut genom sitt lilla fönster. Ute är det kallt och stjärnklart och flickan tittar på stjärnorna och drömmer sig bort. Ingenting blev som hon hade tänkt sig. Alla hennes drömmar försvann i ett svep.
Hon känner och ser på sina armar, som ju längre tiden går, desto mer börjar det se ut som en karta. En karta till himmelen. Det är dit hon vill. Hon, flickan som alltid var så glad förut. När var hon senast glad på riktigt? Det kan hon inte komma ihåg.

Det har gått över 200 dagar nu. Det betyder att det finns över 200 ärr och streck på hennes armar. En ny dag är ett nytt streck. Men det är aldrig någon som ser dom och inte heller är det någon som frågar hur hon mår. Alla bara ser hennes leende, som är så falskt att citronerna surnar. Varför skulle någon tro att ett leende inte är något annat än just ett leende? Varför skulle någon tro att det är en mask, för att skydda sig själv?

Hon bygger murar runt sitt hjärta, men lika snabbt som dom byggs upp raseras dom. Allt hon trodde och hoppades på blåstes ut som en vind i ett korsdrag. Murarna håller inte, och ögonen tåras bakom stängda ögonlock.
Kartan på armarna blir bara större och större, men på väg mot stjärnorna gick hon vilse.
Allt hon ville var att slippa allt det onda, men istället för att bli fri, förlorade hon sig själv...