Glasstruten

 

Blålakanen började gå i en cirkel, fortare och fortare. Det blev som en levande blå ring som talade ursinningt

 

“Hädaren skall bli ett offer! Hädaren skall bli ett offer” sade det blå havet. “Esalbnouq skall bli blidkad! Esalbnouq skall be blidkad!”

 

Mikael såg förfärat på medan lakanfejset gick över till en mer bizarr dans. Hon stannade upp framför Mikael och drog en kniv från sina lakan. Kniven var utsmyckad med röda, blå och gröna stenar på skaftet. Dem gröna såg ut som om dem hindrade dem andra stenarna från att komma in i den andres revir. Själva skaftet var vitt som ben. Eggen glänste hotfullt när lakanfejset studerade kniven en kort stund och högg till.

Mikael hann inte reagera förrän han kände hetta från högra armen. Blod sipprade långsamt från såret. Mikael tog instinktivt tag i armen när smärtan trädde fram.

 

“Ajj! Va fan gör’u? Och släpp Karin!”, sade Mikael.

“Märkt med Esalbnouq’s märke, du ärade avelsdjur.” Svarade lakanfejset.

“Du babblar goja, mupp!”

 

Lakanfejset ryckte i överläppen för att försöka uttrycka ett leende. Lakanfejset sköt bort Mikaels hand som täckte där lakanfejset hade skurit honom. Mikael såg på såret och blev förskräckt. Där det skulle ha varit ett vanligt skärsår var ett mönster som höll på att formas, som om en osynlig pensel använde Mikael som ett levande kollage där man använde bara ett enda långt penseldrag.

Mönstret formade ett rött svinhuvud med enorma betar som såg ilsken ut, omgärdad av spjut. Blå flammor skjöt ur spjutspetsarna.

 

Mikael började andas tungt. Hans ögon var uppspärrade som pingpong-bollar. Lakanfejsets grin blev bredare, så möjligt det var utan att betarna spände emot.

“Och nu offret till Esalbnouq!”, ropade lakanfejset.

Blålakanen upprepade lakanfejsets ord i ett transliknande tillstånd. Dom föll ner på knä och och vaggade fram och tillbaka samtidigt som dom lät händerna falla ner till fabriksgolvet. Lakanfejset återgick till sin dans.

 

Blålakanet som hade stannat upp i proceduren när inkräktaren uppenbarade sig, höll fortfarande i Karin. Karin såg ut som om hon inte visste vad alla här inne höll på med i en glassfabrik efter stängningstid. Karin stod där framför kremeringskammaren. Gasen hade nått maximal effekt och blålakanet öppnade dörren och vinkade in Karin. – “Stig in, stig in till vårt härliga spa! Du kanske blir lite knaprig, men vill man bli fin får man lida pin, unga dam.” får igenom Mikaels huvud när han insåg vad som höll på att hända.

 

Mikael tvekade medan blodet pulserade till såret, han sprang och hoppade över ett blålakan som just visade röven i vädret.

 

Karin hade gått in när Mikael sprang till henne. Blålakanet höll på att stänga till dörren när Mikael knuffade honom åt sidan. Blålakanet tappade balansen och föll till golvet mot en en spak. Mikael öppnade dörren och drog ut Karin.

“Hur är det med dig?”

Inget svar. Mikael försökte igen. Karin stod bara där som en staty. Mikael lappade till Karin i ansiktet.

“… Varför gjorde du så?!”, frågade Karin.

Mikael svarade inte utan höll bara om henne.

“… S-sluta!”, mumlade Karin. Hon försökte skjuta bort Mikael.

“… Luft…”, försökte Karin få fram, men Mikael höll nu Karin ännu hårdare.

“Vet du inte var vi är?”

Karin skakade på huvudet.

“.. Hemma?”

“Nej, i glassfabriken med knäppgökarna där borta som firar Mupparnas julafton, eller nå’t.”, svarade Mikael.

Mikael släppte taget om Karin och pekade på ringen av blålakan som fortfarande var uppslukade i sitt mässade och lakanfejset som hade bytt dans.

 

Mikael tog Karins hand och smög försiktigt bakom kremeringskammaren. När Mikael var säker på att ingen tittade runt hörnet:

“Det ser inte ut som om vi kan ta nå’n väg ut genom en dörr, så det får bli ett fönster.”, sade Mikael.

Mikael tittade sig omkring för att hitta något avskymt fönster.

“Där!”, viskade Mikael.

Karin tittade åt fönstret Mikael pekade på. Det var ett litet fönster som troligen var stort för ett barn, eller yngre tonåring att krypa igenom. En stor frysbox stod under fönstret, troligen hade arbetarna en del av lunchlådan där. Dom gick bort till fönstret när någon började väsnas.

 

“Avelsdjuret flyr med offret! Avelsdjuret flyr med offret!” skrek blålakanet. Det var blålakanet som Mikael hade knuffat omkull tidigare som gapade och skrek.

Lakanfejset stannade upp i sin dans samtidigt som dem andra blålakanen vände sig mot den som skrek.

 

Alla blålakanen såg åt alla håll för att hitta “avelsdjuret” och offret. Dem ställde sig upp och flöt över fabriksgolvet för att hitta dem båda sökta.

 

Mikael skyndade sig att lyfta upp korta Karin på frysboxen och

hoppade sedan själv mot frysboxens vägg. Mikael fick grep i fryslocket.

“… Behöver du hjälp?”, sade Karin.

“Nej, skynda dig nu!”

Karin hade fått upp hasparna när Mikael lyckades kravla upp. Solljus hade börjat träda fram igenom rutan. Karin öppnade fönstret när ett blålakan fick syn på dom från långt håll.

“Avelsdjuret försöker fly genom fönstret med offret, avelsdjuret försöker fly genom fönstret med offret!”, gastade blålakanet.

 

Dem andra blålakanen skyndade sig till det första blålakanet.

“ Hjälp oss, Esalbnouq! Ditt offer försöker fly, Esalbnouq! Låt en av dina tjänare hjälpa oss innan det är försent!”, sade lakanfejset.

Lakanfejset började föra staven som en taktpinne.

Märkena i golvet lös kraftigare än tidigare och en obeskrivlig best dök fram ur spiralen. Karin hade börjat klättrat ut och nästan nått marken när varelsen dundrade fram. Den trampade ner blålakan som var i vägen eller slet itu dem med sina käftar som frukostflingor.

 

Mikael var beredd att klättra ner från fönstret när Karin hoppade den sista biten. Mikael tog tag i fönster karmarna när han hörde något närmade sig som ett lokomotiv. Mikael vände sig om och utstötte ett skrik vid åsynen. Håret kändes som om det hade blivit färgat vitt med blekmedel.

Odjuret for in i frysboxen och fick Mikael att tappa balansen.

Frysboxen föll mot väggen och drog Mikael med sig i fallet.

Den stora frysboxen skrapade i väggen medan den for. Det blev ett stor duns. Mikael låg strax bakom frysboxen omtumlad. Locket hade blivit tillbucklad och en del av innehållet hade sipprat ut.

 

“Glassar?!”, utstötte Mikael förvånat.

Odjuret hade återhämtat sig från kollisionen och var i farten med att stampa sönder frysboxen när den letade efter Mikael.

Dem resterande blålakan som hade klarat sig ifrån bestens framfart hade försiktigt samlat sig en bra ifrån denne.

Mikael såg odjuret i vitögonen. Besten utstötte ett vrål i triumf. Odjuret dök mot Mikael. Mikael blev förskräckt och skyddade sig instinktivt med vad som fanns till hands.

 

Odjuret stannade upp framför Mikael och tog sig om strupen. Det lät som om den chipade efter luft. Odjuret började klösa sig själv. Skinn åkte av, köttslamsor kort därpå. Efter några sekunder var det bara ben kvar. Odjuret föll till fabriksgolvet. Den skakade en kort stund och tystnade.

 

Mikael låg fortfarande chockad bakom den tillknycklade frysboxen innan han lyckades samla sig efter en halv minut.

“De-det var som fan, räddad av en Cornetto från 1986!”, brast Mikael ut. Han skrattade. Mikael hade sett det gamla omslagspappret en gång i en skolbok.

 

Mikael blev orolig och satte sig kvickt upp. Blålakanen borde ha hunnit upp honom nu när han låg där.

Mikael ställde sig upp.

 

Blålakanen stod fortfarande kvar, men något var konstigt.

Rök steg från deras lakan och dem liksom föll ihop som om luften hade gått ur dem. Maskar började krypa fram från blåställen.

 

Solljus hade trätt in igenom fönstren nu klarare, lakanfejset syntes inte till och spiralen med Dumbo och hans polare hade försvunnit.

 

Mikael gick ut igenom dörren han kom ifrån och skyndade sig ut på det öppna fabriksområdet.

 

“Det är gjort, Esalbnouq! En ny tjänare föds i detta nu för att tjäna dig, Esalbnouq!” viskade en röst i vinden.

 

Mikael skyndade sig hem. Han stängde dörren efter sig och tog av skorna. Mikael hade sprungit hela vägen hem från glassfabriken. Karin hade troligen skyndat hem till sig. Han fick prata med henne senare tänkte Mikael. Han var väldigt trött.

 

Mikael gick till badrummet och drog på kranen och blötte sig i ansiktet.

 

“Vad var det som hände egentligen?“, mumlade Mikael.

Han torkade sig i handduken och tittade sig i spegeln.

 

Ett vilt skrik ekade förtvivlat ifrån badrummet.

 

- Slut.