Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Du och Jag Av trinen :: Monday, September 25, 2006 :: Läst 473 ggr :: 2 kommentarer :: :: Genre: Drama När mod inte räcker till för att bryta sig loss Mina ögon är fyllda med tårar. De suddar ut min blick och gör det omöjligt att se ditt vackra ansikte. Varför är du så hård mot mig? Det undrar jag varje gång jag se dig. Du säger att du älskar mig, men kan jag tro på det? Är det rimligt av dig att begära att jag ska älska dig tillbaka? En del av mig, den stora delen, säger att du har fel. Den säger att jag ska vara stark och våga gå min egen väg: På mina villkor och med mina drömmar som mål. Sedan, när jag väl har bestämt mig så dyker du upp igen. Du ser på mig med din bedjande och sårbara blick. Du får det att kännas som om någonting i mig håller på att smälta. Jag vill kunna beröra dig på samma sätt. Förtvivlat sträcker jag ut en hand och ber dig greppa den. Du ser på mig med plötsligt så kall blick innan du fattar den. Som om du vill säga att du är min, fast på dina villkor. Det är du som bestämmer, inte jag. Jag ler skyggt och börjar gå tätt intill din sida. Varför gör jag alltid så? Hur mycket jag än planerar så har jag inte kraft nog att bryta mig loss. “Sitt nära mig”, säger han och visar på den tomma platsen bredvid honom. Det är en kall, skitig stenmur och mina ny vita byxor som jag valt ut åt mig själv tidigare kommer att bli fullständigt förstörda. “Klart jag ska”, svara jag och hoppar upp bredvid honom. Han tar min hand och jag känner mig så trygg. Det är ju så här det ska vara, eller hur? Han bjuder mig på en cigg och vi sitter där och röker tillsammans. Allt är så fridfullt. Solen går ner framför ögonen på oss. Det ända vi kan göra är att se på. Ett par går förbi oss där vi sitter. De är på väg ut mot piren för ett sent kvällsdopp. Jag avundas dem nästan utan att märka det. Vi sitter där länge än. Det hinner bli både mörkt och kallt och fortfarande rör han sig inte. Vi håller inte längre varandras händer. Jag använder istället mina till att försöka hålla värmen. En värme som för länge sedan har försvunnit. Han bredvid mig rör sig inte ens en gång. Lugn sitter han stilla och stirrar ut i oändligheten. Som om han har absorberat all min värme. Tagigt den ifrån mig precis som han har tagigt allt annat ifrån mig. Jag har rest mig upp nu. Långsamt vrider han huvudet för att stirra på mig istället. “Vill du inte sitta här längre?, frågar han lugnt. Jag skakar frånvarande på huvudet. Nej, det är klart att jag inte vill sitta här. Jag har väl viktigare saker att göra, ett liv att leva. Det verkar han aldrig förstå. Vanliga människor kan ibland uppleva känslan att livet passerar i revý. Så är det för mig också, fast hela tiden. Han ler mot mig och säger att vi ska gå hem. Det tror jag på. Han är så vänlig, så förstående. Hela vägen hem tröstar han mig. Jag ler och nickar åt allt han säger, för nu blir allting bra. Det är dimmigt omkring oss av dagg som håller på att lyfta från marken. Det är tidig gryning. Utan att märka det till en början börjar jag sacka efter. Han måste tro att det är för att jag är trött, för han säger ingenting. Men jag vet att det inte är det som gör det. Det är den inre viljan som plötsligt blivit för stark inom mig. Den drar mig bakåt och bort från honom. Till sist stannar jag. Till en början märker han det inte utan fortsätter gå en bit. Jag hoppas att han har glömt mig. Att han ska fortsätta gå och inte lämna mig med något annat val än att fortsätta ensam. Naturligtvis är det inget annat än önsketänkande. Inte skulle han glömma bort sin trogna tjänare. När han märker att jag inte ar bredvid honom längre klappar han sig på låret. “Skynda på! Vi ska vara hemma till frukost” , ropar han utan att vända sig om. Lydig som en hund skyndar jag mig att komma upp jämsides. Jag nästa rycks framåt som om jag vore kopplad i ett resårband. Men jag har hängt mig kvar vid min senaste tanke. Medan mannen bredvid mig fortfarande finns inom räckhåll är jag dömd att för evigt vandra vid hans sida. Det är en insikt, men jag har inte en aning om hur jag ska använda mig av den. Det är omöjligt för mig, för någon, att flytta en människa dit denna inte själv vill gå. Visst skulle jag i teorin själv kunna vara den som ger mig av. Problemet är att teori och praktik är som olika värdar, ja olika dimensioner till och med. Arbetande med de här tankarna stiger vi in i hans lägenhet. Det här är mitt hem. Det är mitt hem fastän jag inte äger en nickel på det här stället. På sätt och vis känner jag mig stolt över det. Det är jag som har ställt i ordnig det, lagat när något gått sönder och bjudit på middagar för att inge en känsla av att jag också duger någonting till, att detta i en perfekt värld också skulle kunna vara mitt. Jag brådskar runt mellan kylen och diskbänken medan jag förbereder mackor till honom och mig. Långsamt och försiktigt drar jag fram brödkniven så att jag kan skära de där tjocka skivorna han är så förtjust i. Medan jag karvar i det grova brödet slår en tanke mig. Knivens skärpa återspeglas i mina ögon som lyser av nytt ljus. Jag blir varken förvånad eller skrämd av mina tankar. Jag ser det tunna metallbladet med nya ögon. Krampaktigt kramar jag det svarta handtaget. Detta är min väg till frihet. “Hur går det egentligen!” Rösten är arg och irriterad. “Gör dina mackor själv för en gångs skull”, svarar jag i knappt mer än en viskning. Han hör det ändå. Jag sluter ögonen och väntar på att han ska komma. Och jag blir inte besviken. Hasande steg hörs bakom mig och sen är han där. Hårt kramar han mina axlar och väser i mitt öra. “Så du vågar sticka upp mot husse, jycken min.” Med ett kraftigt ryck gör jag mig fri. Öga mot öga drar jag fram kniven. Utan att tveka ett ögonblick stöter jag det med full styrka genom mitt redan sargade hjärta. Sedan snubblar jag till och kasar ut med diskbänken ner på golvet. Flyktigt möter min ostadiga blick hans. De är stora, fyllda av oro och ånger. Riktig ånger den här gången, det är jag säker på.

Kommentarer Av Bcca_ Monday, September 25, 2006 kl 9:10 PM Mycket bra novell! Bra flyt genom berättelsen, och ett vackert slut (misstolka ej att jag tycker om att människor tar livet av sig). Skriv mer :D ps, kommentera mina noveller om du vill! Av Fiyun Thursday, September 28, 2006 kl 1:46 PM Småfel: "Ny", istället för "nya". "Tagit", istället för "Tagigt". Enda/ända? Kolla upp det! Meningen känns otydlig... "Vi sitter där länge än.", kan bytas ut mot "Vi sitter på stenmuren länge." "Han bredvid mig rör sig inte ens en gång.", kan bytas mot "Han sitter stelt som en staty bredvid mig.", eller likvärdigt. "Vill du inte sitta här längre?, frågar han lugnt. Du glömde ett situationstecken efter frågetecknet. (^_^;) "När han märker att jag inte ar bredvid honom längre klappar han sig på låret." Ett "a" där det skulle ha varit "ä" i "är". "Jag nästa rycks framåt som om jag vore kopplad i ett resårband." Samma sak med "nästa", som troligen undgick datorns korrigering. (^_^;) Och: "Visst skulle jag i teorin själv kunna vara den som ger mig av. Problemet är att teori och praktik är som olika värdar,", där ordet "världar" borde vara i slutet av meningen. "Jag brådskar runt mellan kylen och diskbänken medan jag förbereder", eventuellt skulle du kunna byta ut "brådskar" mot "skynda" eller "stressa". Mitt omdöme: Hon protagnisten verkar ha svårt att bestämma sig om han är "god" eller ond... Förvånande nog har hon muskelstyrka i slutet att kunna vrida sig ur ett grep.. Viljestyrka? Harlequin inspiration? Mycket kring historien är reflekterande, en del på ett filosofiskt plan.. Fungerar rätt så bra även om väldigt lite egentligen "sägs". Mitt betyg: 3.7 Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här