Hon sitter på parkbänken snett till vänster om gungorna. Runt omkring henne har hösten satt träden i brand och himlen känns högre - djupare blå - än sommarens disiga tak. Luften känns ren och frisk, inte kvalmig och kvävande, och hon njuter av brisen som rufsar om de blonda lockarna.
   Det här är årstiden som hon älskar. Nej, rättelse; årstiden som hon brukade älska.

   Två flickor – båda i fyra års ålder – gungar fram och tillbaka med glädje strålande ur de runda ansiktena. Inte ett enda åskmoln på deras barnahimmel, och hon unnar dem det verkligen. Hon hoppas att de aldrig ska behöva drabbas av vuxenlivets gäckande joker; han som strör salt i såren, sår som han själv tillfogat så klart.

   Hennes tankar vandrar tre år tillbaka i tiden, till den dag då hon förlorade sin kvinnlighet. Hon visste det inte då, ung och rädd, men hon hade fått beskedet för ett år sedan. Hon skulle aldrig kunna föda egna barn, och allt berodde på den där satans aborten.
Flickorna splittrar hennes tankar med ett gemensamt glädjetjut, vilket får henne att le, om än ofrivilligt. Hon har slutat att le…

Stefan har träffat en annan kvinna.

   Tanken träffar henne likt en knuten näve i mellangärdet och sänder tårar upp till hennes redan rödgråtna ögon. Hon sänker blicken och ser ned på sina händer där två droppar blod avtecknar sig mot den bleka huden.
   Han har träffat en annan kvinna och han tänker lämna mig, tänker hon. Det är så jävla typiskt honom, är nästa tanke. Satans horbock…
  

   Hon reser sig upp. Ögonblicket är förstört och hon känner att det inte kommer att infinna sig igen, hur gärna hon än vill. Han lyckas komma åt henne vart hon än befinner sig. Satans horbock…
   Det var han som övertalade henne att göra abort, att döda deras ofödda barn. Han var inte redo att bli pappa, han hade ju en karriär att tänka på! Vilken jävla karriär? Menade han den som avdankad coverbandsångare? Det hade ju gått lysande, han sjöng fortfarande på statshotellen runt om i Norrbotten. Det var ju en lysande karriär värd att döda för, eller hur?

   Nu brände det välbekanta hatet i bröstet på henne igen, det hon hade flytt ifrån när hon sprang hemifrån för bara en timme sedan. Den här gången flydde hon inte, utan omfamnade det med kärlek. Det hade gett henne styrkan att säga ifrån, att slutligen skrika; det är inte okej att behandla mig så här, din skitstövel! Då hade det känts fel, men nu kändes det bra.

Ibland undrade hon vad det skulle blivit för kön på barnet. Hon visste mycket väl att det bara sårade henne, hotade att slita henne itu, men hon gjorde det i alla fall. Det fanns någon sorts njutning i den där smärtan. Som om hon tyckte att hon förtjänade den, även om alla hennes väninnor sade att så inte var fallet. Hon visste bättre! Hon förtjänade att sitta resten av sitt liv i fängelse, om än det var hennes eget känslomässiga fängelse, och detsamma gällde Stefan. Din förbannade Casanova!
Något hade hänt vid aborten, något hade brustit och det innebar att hon aldrig skulle kunna bli med barn, och det var han som övertalade henne att göra den.

   Hon låser upp dörren och blir stående i hallen. Hon böjer sig ned och tar upp hammaren som ligger slarvigt kastad innanför dörren, sparkar av sig skorna och går mot sovrummet.
   Hur kunde den grisen göra den där kvinnan med barn? ekar genom lägenheten. Så var det. Stefan hade berättat det själv i morse.
”Jag har träffat en annan”, slag ett.
”Jag tänker leva med henne”, slag två.
”Hon är gravid”, slag tre. 
  När hade han lärt sig att säga gravid? Denna grottman som på sin höjd använde termen ”på smällen”.
   Hon blir stående i dörröppningen till sovrummet med blicken fäst vid Stefan. Han ligger kvar i sängen, som om ingenting har hänt. Men det har det, ditt svin, det har det verkligen.

   Hon slog honom lika många gånger som han slog henne. Tre gånger rakt i huvudet med hammaren och nu ligger han där med bitar av skallen och hjärnan på kudden. Lika många bitar som hennes hjärta tycktes utgöra i hennes bröst.    Han krossade med ord, hon använde hammaren. Vad fan spelar det för roll?   Även om hon står där och tittar på hans lik är hon lika död som honom.
Stefan, du kommer aldrig att bli pappa! Vi är kvitt antar jag…
Hon går fram till den trådlösa telefonen som ligger på sängbordet, bara en halvmeter från Stefans krossade skalle, och knappar in 112.
”Hej, mitt namn är Sara Lindskog… jag har dödat mitt barns mördare…” säger hon.