Aktuella noveller | Genrer | Sök | Syndikera

Läs inte det här Av Mette W :: Tuesday, September 26, 2006 :: Läst 700 ggr :: 9 kommentarer :: :: Genre: Drama Kallt. Hon räknar 50-öringar idag. Hennes händer skakar. Det är tvångstankarna som gör det, innan hon riktigt förstått vad de vill att hon ska göra. Har alltid haft dem - tvångstankarna. När skolpsykologen kom på det på högstadiet och hon sen blev diagnostiserad sade `dem´ att det var där det började. Men hon vet att det började långt innan. Olika tankar varje dag. Surrar runt i hennes huvud. Som en radio som bara kan ta in halva mottagningen. En annan kanal kommer in och stör hela tiden. På senare tid har det mest gällt pengar. Och idag är hon alltså inne på 50-öringar. Om hon har precis 30 kronor i 50-öringar ska hon gå och lägga sig och sova. Om hon har mer ska hon ut och samla fler. Hon räknar. Hon har 35, 50. Hon måste ut. Det är fredagskväll och ganska sent. Egentligen avskyr hon att gå ut om helgnätter men hennes inre krig tvingar henne. Låser fast hennes hjärna i ett läge utan stopp. Borde ta de antipsykotiska. Men hatar dem. De stryker och jämnar ut hennes sinnen och gör henne varken glad eller ledsen. De är som litium. Humöret blir som ett streck, inte upp, inte ned - ett rakt streck - nedritat av en tioåring som använder linjal till allt. Struntar i pillrena som vanligt och tappar upp ett bad. Blandar i lavendel för att bli lite avslappnad. Tittar lite på frågesport sen på TV:n. Äter en bakad potatis som hon snabbt räknar ut att den kostat henne 70 öre, en femtioöring mindre där alltså. Så känner hon paniken. Hör hur burkarna i stans alla papperskorgar och containrar och villaträdgårdar och festplatser skriker efter henne! `Ta mig! Och ta min kusin med! Han ligger under tidningen där till vänster! Ta oss – annars startar vi en marsch mot din lägenhet och väl där kommer vi att skära ihjäl dig för att du inte hämtade oss!´ Framme hos henne skär de upp hennes dörr – några, ölburkarna, kommer att äta sig in. Väl inne går de så fram till hennes säng och skär ihjäl henne när hon sover. Ölburkarna kommer att äta av henne. Ölburkarna är alltid bara hungriga. `Man blir det av alkohol´, säger dem. "Du glömde oss", kommer de att säga men det kommer hon inte att höra för då är hon redan död. Hon smörjer in sig och stannar upp framför spegeln när hon ser hur trött hon ser ut. Hon känner sig gammal nu. Hon är över 50. Och hur kom hon ända vägen till 50? När? Och på vilken väg? Hyn är vit på ett degigt slappt sätt. Som om hon legat i dvala ett par år i en rymdkapsel. Kanske är hon på Mars nu? Ögonen tittar matt tillbaka på henne. Hon sätter lite läppstift på det torra tunna läpparna, tar bort ett stort flak av gammal hud från underläppen (`med cerat är man alltid parat´ - var det inte nå´n som sagt så? Vem?). Ler, men det ser bara ansträngt ut och inte alls trevligt. Hon smörjer in lite läppstift på kinderna också så att hon ska se pigg ut men får genast tankar om hur hon lekte påskkärring som liten. Ja, nåväl, det får gå. Hon ser lite piggare ut. Arbetsveckan är slut och det är inte konstigt att hon ser trött ut tänker hon. Hon sitter på stans största apotek och tar mest emot inringda recept. Håller paniken i schack med de antipsykotiska och sitter som i nå´n jävla skyddad verkstad där med telefonen. Det är långtråkigt och ibland hotfullt. Så mycket folk som kommer in och hotar dem. Vill ha medicin utan recept. Om Eva vore den enda där skulle hon ge dem vad fan de vill - behöver de medicin så behöver de ju. Och så gapar de så mycket. Skrik från öppna munnar som skär in i skallen på henne som en ovässad pennkniv. Nä - tysta dem med ett par stesolid. Det är ju det dem vill. Bli tystade. Så är klockan elva på kvällen och hon tar på sig jackan för att gå ut. Hon stoppar sin fars gamla revolver som vanligt innanför byxlinningen som en riktig cowboy. Kvällen är kall och Nobeltorget ser öde ut. Skrik och fyllevrål på avstånd. Hon går Nobelvägen ut mot Kirseberg. Vittrar som en jakthund. Burkar blir precis 50 öre. PET-flaskor lämnar hon - de är värda mer. Hon hittar tre Fanta-burkar utanför Skivesset. - Du, det här är mitt område! Hon vänder sig om och ser en man stå där med anklagande blick. Han står där och flämtar med en massa kassar i sina händer och ser ut som om han blivit bestulen på sin födelsedagstårta. - Nä jag går här nästan varje helg. Flytta dig gubbe. - Ah fan e det du din idiot? Vi har våra områden här va? Vad jag vet är det bara koloniområdet ute vid Hyllie som är ledigt nu. Greven dog ju förra veckan. Rökte i sängen i husvagnen efter att ha snott täckjackor för tiotusen. Vilken idiot! Så´nt där tar ju fyr ... - Tror du att jag nu - mitt i hösten - ska hitta nå´t ute på det området?? E du dum eller? Hon öppnar jackan och visar pistolen snabbt. Jag går här om jag vill - och det ska du fanimej skita i gubbe. Gå och tvätta dig. Gå och lägg dig. - Var ska jag lägga mig? Jag har ingenstans ... - Det är väl inte mitt problem var du går och lägger dig? Behöver du bli omstoppad eller? Stick! (Hon går över burkarna - balanserar så väl. Låter dem leva åt henne - tänka åt henne - inget kan bli fel nu. De är en brygga. Och den kan vara glatt och hal men nu är den som en bred autostrada. Bered den väg för Eva. Halleluja!) - Nä... Ge mig burkarna! De är mina! Gubben har en riktigt gnällig, irriterande röst och det låter som om han gråter hela tiden istället för att tala. Han är klumpig och gammal och skröplig och skitig och stinker gör han med. Han är äcklig och han är på hugget. Han rör sig hastigt och innehållet ramlar ur en av hans kassar. En död kråka. Snabbt föser han upp fågeln i sin famn och ner i kassen igen och hon ser hur små larver och dun och levrat blod fastnar under hans långa gula naglar. Hans fågelklor. Hon vill därifrån. Snabbt. Hon går, tänker absolut inte lämna burkarna till honom. Alla hennes uträkningar om vad som ska hända härnäst kommer att bli helt fel då. Om hon har tio burkar i kassen vid Värnhem måste hon använda revolvern. Om hon har 15 ska hon inte göra det. Gubben kan inte få burkarna. Allt blir fel då. Kvällen blir fel och hon vet inte alls vad som kommer att hända. Det finns inte med på kartan att nå´n ska ha hennes burkar. Dessutom verkar gubben tro att det är okej att gnälla sig igenom livet och få som han vill genom gråt och genom att göra sig till en baby. Regrediera. Och det irriterar också henne. Män som kräver. Män som gnäller. Män som gör sig fjolligt små. Det gör henne spyfärdig. Gubben är så skröplig och hon går så snabbt. Snart är det ett långt avstånd mellan de båda och hon vittjar varje papperskorg före honom. Men han kan väl för fan vara glad över att hon lämnar alla PET-flaskor till honom? Han kan vara jävligt glad över det. Tänk om det hade varit en fyra-kronorsnatt? Nä - han ska bara vara tacksam. Jävligt tacksam. Över att hon är snäll. Hon trappar av på takten först vid studentboendet vid gamla VÄS. I papperskorgen där finns det många burkar. Ett helt sexpack öl. Någon har minsann festat här, tänker hon. En bil kör långsamt förbi, ett fönster vevas ner och ut kommer det en använd kondom. Just det. Industrigatan. Ännu en bil kommer. En gubbe vevar ner en ruta och sticker ut sitt tryne: - Du va mig en ful gammal hora. Du kan väl inte va dyr? Vad tar du? Hans ansikte glänser av fett och på flinten har han kammat tre långa hårstrån som också ser väldigt - ja onaturligt (brylcreme?) feta ut. - Vill du dö Gris? Utan att tänka sig för står hon och vevar med revolvern och gubben startar med en rivstart. Porsche. Jo ... klart grisen har en Porsche. Men fan det var onödigt att veva med revolvern. Han kunde ju fan vara en snut. Eller en åklagare. De var visst på hugget vad det gällde att plocka upp horor. - Kolla en kärring! Ett ungdomsgäng kommer gående från Ellstorp. De går rakt mot henne och hon räknar dem till sju stycken. Sju fulla.... Utan hår ... Skinheads? Marschkängorna stampar i marken nästan så att hon känner det som elektriska stötar - upp in i henne. De närmar sig och jo, det är fem skinheads och två blonda småflickor (ute och slarvar och sover då inte i strikta bäddar efter taptosignalen som borde ljudit vid nio - så unga - små tappra nattsoldater). - Vad gör du din fula sur-fitta? En lång ranglig kille med grön jacka står framför henne. Han ser henne inte i ögonen. Han liksom flackar med blicken -ser i hennes panna som om hon hade ett tredje öga där. Som en jägare som är rädd för att möta blicken på rådjuret han ska skjuta. Inte etablera kontakt med offret. Inte känna. Inte kännas. - Skit du i det. Hennes revolver ger henne självförtroende och hon vet att hon har tio burkar i kassen. Han som står framför henne har precis signerat sin egen dödsdom och hon är lugn. Det här är utom hennes vilja. Detta är burkarna som vill det - inte hon. Detta är burkarna som agerar. Hon vet inget om det här. Hennes tankar maler runt om annat - viktiga saker. Hon räknar ören och så tänker hon igen på potatisen, i magen ... 70 öre, svider lite. Men hon måste ju äta. Burkarna måste tillåta henne att äta. Annars orkar hon ju inte hämta hem deras släktingar och de kommer att ligga och dö i olika främmande papperskorgar spridda över hela kalla, karga, Malmö. Sen kommer andra tankar. Egendomliga tankar om pojken framför henne. Har han en plånbok på sig? Finns det 50-öringar i den? Har de andra ungdomarna - som nu närmat sig och står i en ring runt om henne med virrande tomma blickar och skrikiga munnar - också plånböcker? Hur många 50-öringar kan hela den här folksamlingens plånböcker egentligen innehålla? - Kolla! Kärringen har ju fan satt läppstiftet på kinden! En riktig påskkärring är det vi har här! Vill du ha ett ägg? Tycker du att du är snygg hagga? Vill du dö? Vill du suga kuk? Tro inte att jag vill stoppa min i din äckliga gammelfarmors mun. Ditt jävla russin. - Pissekärring, pissekärring, pissekärring... De skanderar orden och de står runt om henne. En av flickorna drar i hennes kasse. Med burkarna i. - Vad har farmor i kassen? Äh vad fan! Hon har tomburkar i kassen! Du - Favör har stängt för längesen! Var ska farmor panta? Farmor är pantad för hon kan inte panta. Flickan tycker själv att hon är så rolig att hon faller ner på trottoaren och sitter där och skrattar som en häst och hon gnäggar med stora vita tänder som ser ut att nyss ha vuxit ut efter mjölktänderna. Hon försöker gå. Drar till sig sin kasse. Men ungdomarna går efter och hon börjar treva efter sin revolver. Burkarna sade ju att hon skulle döda vid Värnhem. Och de är vid Värnhem och hon har precis tio burkar. Burkarna har aldrig fel och hon vet att hon måste döda nå´n av ungdomarna. Helst vill hon döda flickan för att hon skrattade som en häst - en mycket ful häst. Men hon verkar för ung. För dum för att veta vad hon egentligen gör eller säger. Hon får ta han den förste. Han som tyckte kuken var för fin för henne. Hon ska visa att hennes revolver inte är för fin för honom. Nä ... Den är faktiskt inte för fin för nå´n när hon tänker efter. En riktig gentleman är den. Hon drar upp den: - Äckliga barn. Ni är äckliga barn. Hon står och vevar med revolvern och nu ser ungdomarna rakt på henne. Offerrollen är omvänd och nu vill de få ögonkontakt. De vill vara människor i pistolens öga. De vill att hon ska känna. En tanke kommer: Hennes far brukade använda pistolen till att skjuta prick på burkar. På burkar! Vad tycker burkarna om det? Vad tycker 50-öringarna om det? Tankarna tar underliga banor och hon tappar koncentrationen. Vaggar fram och tillbaka. Tänker på alla burkar som mött den där pistolen som sitt sista öde. Vaggar och börjar nästan gråta. Ungdomarna har tystnat för längesedan. Skräckslagna står de och ser på henne. Munnarna är öppna och de ser på den vaggande kvinnan som ena stunden var där men nu verkar vara någon helt annanstans. Var tog modet vägen? - Farmor gråter, säger så han som tror sig ha en gyllene kuk. Och hon kvicknar till: - Barn, väser hon. Äckliga barn. Otvättade stygga barn, väser hon. Vevar med revolvern. Och barnen är tysta. Hon måste ha skjutit en. Ett dån bröt tystnaden och så en vissla. Ett högt skärande ljud. Hon måste hålla för öronen. Det är flickan med sina nya stora tänder. Ljudet kommer ur hennes mun. En har segnat ner. Ligger på trottoaren. Lam i döden men varm som i livet. Och så det där förbannade ljudet hela tiden. Hon måste därifrån - snabbt. Börjar gå. Får inte tänka nu - men måste tänka. Måste ha femtioöringarna i den dödes plånbok. Måste ha ölburken som han hade i sin hand. Måste. Burkarna i kassen blir ledsna om hon går. Så hon vänder. Ungdomarna som stått runt sin döde vän tar ett steg tillbaka. De är rädda. Kalkylerar - hinner de springa eller är det bättre att bara stå? Och ljudet finns där hela tiden. Som en vissla på ett gammalt ånglok. Tankarna rusar som en V8-motor. Snabbt - i samma takt som hennes rörelser. Måste ha. Måste ha. Det rinner varmt rykande blod ur pojkens mun. Den munnen som använts så nyligen mot henne. Som ett vapen - mot henne. Den munnen ska aldrig mer kalla en kvinna för ett russin. Den munnen ska maskar snart bygga bo i. Hon sätter sig på huk och rafsar igenom fickorna på den gröna jackan. Massor av fickor. Hittar den. Plånboken. Tittar i den. Flera hundralappar. - Har ni rånat godisautomaten, barn? frågar hon i tillgjord anklagan, men de är tysta - utom den där förbannade visslan. Så hon letar i myntfacket och det finns bara en femtioöring. Den tar hon och innan hon går därifrån trycker hon med all sin kraft ner hela plånboken i den där föröverjävliga ångvisslan bakom jättetänderna. Och det blir ljuvligt tyst. Hon går - snabbt. Efter Ellstorp mot rondellen springer hon. Ut mot Kirseberg. Hon klampar runt i koloniträdgårdarna. Det är ändå ingen där nu. För kallt. Fyllevrål hörs på avstånd. Hörs över hela Malmö. Malmö är kall och hård och arg ikväll och hennes barn måste bedöva sig för att alls stå ut med henne. Hon hittar en femtioöring på en gräsmatta. Fem burkar på en trappa. Några PET-flaskor som hon slänger iväg. 50-öringskvällarna och burk-kvällarna är de enklaste. Det jävliga är när det är hundralapparna som kräver sitt. Tusenlapparna har aldrig talat till henne och hon hoppas att de är stumma. Hundralapparna kräver alltid tid, mod och kall grym beräkning. En femtioöringskväll skulle det som hände vid Ellstorp aldrig egentligen behöva hända. Men det som sker, ja, det sker. Och att ångra saker tar bara tid och energi. I en liten kolonistuga lyser det. Ett litet gult trähus som ser oisolerat och kallt ut. Hon smyger sig fram emot fönstret. En man sitter därinne. Han ser sliten ut. Han har en flaska vodka framför sig. Hon går in. - Hej. Hon sätter sig på en stol framför honom. - Hej du, säger han. Han tar en klunk av flaskan och verkar vare sig förvånad över att hon kommit in eller nyfiken på vem hon är. Hon känner sig nästan väntad och på nå´t konstigt sätt dragen till karlen. Som om han hade ena änden av ett rep i sin hand och den andra kring hennes hals. Hon måste sitta mitt emot och bara stirra på honom. Så ser hon - det ligger en femtioöring på bordet. Hon blir okoncentrerad. Måste ha. Måste ha. - Vad gör du? säger hon för att kanske få honom att prata och tappa skärpan av vad som händer på bordet. - Jag sitter och super. - Har du några femtioöringar? hon kan inte låta bli. Måste vara ärlig mot honom - han ska veta vad hon vill ha så att han kan ge henne det. Hon vill inte stjäla av honom. Men burkarna anser att han måste ge. - Jo jag har ju den där som du så gärna vill ha. Den som du stirrar så på. Och jag har nå´n i fickan också. Här har du. Han föser mynten över vaxduken mot henne. Hon tar dem och stoppar dem i fickan. Med burkar och femtioöringar är hon nu uppe i 13 - det blir 6, 50. Burkarna vill att hon lämnar mannen ifred. Men - om han däremot skulle ta fram en femtioöring till - då blir det jämn krona. Då är det illa. Burkarna säger det. - Det är väl du som springer runt om nätterna och skjuter folk för småpengar? Länsar plånböcker men tar ofta bara mynt? Det är väl du? - Jo. - Jag trodde först det var Greven som gjorde det. Han har alltid varit lite underlig. Men han dog ju förra veckan. Hade snott en jävla massa täckjackor på ÖB och låg i husvagnen och rökte med dem där. Så otroligt ointelligent. Stället brann ner på nolltid. - Jo, de säger det. Täckjackor är illa. - Jo, så är det. De sitter tysta en stund men så kallar burkarna och säger att hon måste gå. Pubarna stänger och det är den bästa tiden på hela veckan. Precis utanför stugan hittar hon en gammal Fantaburk. Nu är det jämna kronor igen. Nu är burkarna oroliga och hon måste se så revolvern verkligen är laddad. Hon går upp mot Mässingshornet. Det står en massa människor där. Fulla människor. Människor utan pejl på sina plånböcker eller ja, de har nog ingen pejl på nå´t. En karl står och sjunger ”whothefuckisAlice”-nåt. Någon gapskrattar - fånskrattar. WhothefuckisAlice-mannen går bort emot höghusen vid Bulltoftavägen och hon går efter. Han riktigt stinker ”tappa plånbok”. Men helvete att han inte kan sluta nynna på den jävla låten. Den ger henne flashbacks till skoldanser och övergrepp och föräldrar som hon inte kunde lita på och flickkompisar som var falska och pojkar som grävde i hennes byxor och lärare som drog in henne i små vrår med svettiga trynen och ville göra det som de trodde pojkarna gjorde mot henne. Och här går han och sjunger hela jävla förnedringen om och om igen. Jörgen som säger `Eva stinker!! Jag vägrar dansa med henne!´ Hur hon fått stå som en jävla höna sen. Ingen ville dansa med Skunken. `Skunken får jag lov??? Glöm det! Du stinker Unken! UnkenSkunken!´ Och så den där jävla Living Next door to Alice. Och den lila plyschdressen hon fått av sin mor. Som Anders rev sönder bakom gympasalen `Du kan väl i alla fall visa dina bröst? Om du nu stinker så mycket så ingen kan dansa med dig så får du ju komma upp med nå´t.´ Och hur hon sprungit hem. Och mamman: `Du är en så´n där som ligger med killar i tält! Du är en så´n där billig en! Jag vet nog! Jag har hört!´ Ingenstans. Ingenstans att vara trygg. Och tjejerna på måndagen i skolan: `Eva e ful. Eva e ful. Eva e ful.´ Och hon skiter i burkarna nu. Nu är det hennes tur. Nu är det hon som ska agera. För här går han. Flashar alla jävla skoldanser rakt framför näsan på henne som ett jävla skräcktittskåp. Och nu fylledyker han. Hon går fram. Osäkrar och så en klapp på kinden (Den låten skulle du aldrig sjungit på, gubbe lille ) och en kula i tinningen. Hur fan kan han ha hela trettio stycken femtioöringar i fickan?? Varför? Hur fan? Vem har det?? Hon bara står och stirrar häpen på honom. Så ser hon att han försöker säga något. - Ja? Kläm fram med det då, säger hon. Vad fan vill du? - Min son ... Min son heter Hans... Säg till Hans ... - Ah vad fan? Tror du jag är nå´n jävla budbärare?? Håll käften och dö. Du skulle aldrig sjungit på den låten! Hon är så förbannad (`Du är en så´n som ligger med killarna i tält. Benen vitt isär. De bara står där på kö. Jag har nog hört min lilla goda flicka!! Jag vet, lilla madam!!!´). Hon stirrar på honom. Han grimaserar. Gråter? Hon knäpper av en gång till och nu kommer han aldrig att sjunga igen. Vare sig den där jävla Alice eller Bä bä vita lamm. Skräcktittskåpet borde vara stängt. Men tankarna har släppts lösa och flyger runt som vilsna hönor med en räv efter sig och burkarna säger fan inget! Det är bara hon där. Hon står ensam på Kirseberg halv två på natten! Hon skramlar med kassen men burkarna är bara en samling burkar - inget annat. Hon går därifrån. Män är enerverande. Ja, inte han i kolonin. Men de andra. De kräver och kräver. Som om hon skulle leta genom Malmös alla jävla Hans för att säga att “Jo din far var jättefull en kväll och sjöng på WhothefuckisAlice och sen dog han men innan dess ville han visst dig nå´t men var för dum för att veta vad - så ja, jag skulle liksom hälsa det”. Sure, eller så skulle han bara snubbla hem - om han inte hade sjungit WhothefuckisAlice - till sin förtryckta fru och så skulle han vara bakfull dagen efter och ligga i sängen och stinka och tycka synd om sig själv och kräva att hon skulle ge honom kaffe på sängen och lite massage i tinningarna och kanske kuken med och sen skulle hon hjälpa honom in i duschen och sätta på honom fräscha kläder så att han kunde gå ut likadant på kvällen igen och skråla och supa och så nästa morgon skulle den förtry...... Män är svin som vill gå tillbaka till barndom så fort chans ges. Och det blir helgen då för i veckorna ska de ju sitta på kontor med fina slipsen som den förtryckta frun har köpt medan han har knullat sin sekreterare bakifrån mot sitt skrivbord och känt en förunderligt ljuvlig känsla av delvis porrfilm från 70-talet - men mest av makt. Hon går Nobelvägen hemåt. Vid gamla VÄS står det en polispiket. Avspärrningstejp på trottoaren. Kan man spärra av en trottoar så? tänker hon. Är det tillåtet? Allmän plats? Men burkarna har vaknat till nu och säger att om det föreligger brottsmisstanke så kan man. Och de säger vidare att de inte vet riktigt hur många de är och tappade kontrollen en stund på Kirseberg och vet således inte hur många 50-öringar heller som finns. Men att burkarna är tillbaka är skönt. Hon kan luta sig tillbaka en aning då. Det blir fel när det bara är hon. (När det bara är hon hatar mamman henne för anledningar som burkarna inte har att göra med. Och pappan säger konstiga saker som hon ensam måste lyssna på och så den där läraren som hela tiden - om och om igen i evighet - drar in henne i rummet bakom träslöjdssalen och säger att detta är deras lilla hemlighet.) Hon känner i fickan. Det är en riktig hög nu med alla femtioöringarna mannen på Kirseberg hade. Mannen som trodde att hon var nå´n jävla budbärare. Hon är riktigt irriterad. Hon har inte heller koll på hur mycket hon har. Vad blir det med burkarna? Hel eller halv krona? Hon närmar sig poliserna. Burkarna säger `Är det hel krona åker du fast direkt - är det halv kan du gå. Du kanske skulle vika av direkt här? Vi har som sagt ingen koll.´ Och pojken ligger fortfarande på trottoaren. Resten av gänget är inte där. Hon är orolig. Gillar inte att varken hon eller burkarna har någon kontroll. Vill veta precis. Hel eller halv krona? Paniken stryker runt henne - in i henne. Hel eller halv krona?? En polis kommer gående mot henne, säger att en man i 20-årsåldern blivit skjuten. Tyvärr måste de fråga alla om de sett nå´t "Vill ju inte göra damen orolig i onödan men det finns alltså element därute som inte vill väl" och hon säger att hon inte sett något. Har varit hos en bibelstudiekamrat hela kvällen och usch vad kan det vara för element som finns därute. Låter inte bra alls. Tänk ungdomen. Gängkrig och rasism. Ja, så är det - gängkrig och rasism. Så går hon. Och går. Hemma har hon med burkar och mynten 48,50. Halv krona. Inne på toaletten tvättar hon bort läppstiftet från ansiktet och smörjer in sig. Hon har läst att kvinnor som lägger sig med sminket på får fortare ålderstecken såsom fina linjer.

Kommentarer Av wolfie Wednesday, September 27, 2006 kl 2:50 PM Jag läste hela rakt av,gick inte att pausa! Den är udda och mycket bra! Kråkan som föll ur kassen får extra poäng =) Av Bcca_ Wednesday, September 27, 2006 kl 8:13 PM Väldigt bra novell, som redan är sagt är den mycket annorlunda! Det enda som var jobbigt var vissa saker med språket, en mening var jättelång! Annars var den jättebra! Av Rudqvist Wednesday, September 27, 2006 kl 8:21 PM Fruktansvärt skarp novell med så många olika udda karaktärer och sjuka tankegångar att man nästan ryser. Trots att det är en bra och intressant novell kändes det dock svårt att hålla grepp om den hela vägen. Novellen blir lite frustrerande på grund av sin längd och fria stil. Det fanns helt enkelt för få fasta hållpunkter att gå mellan. Av Fiyun Thursday, September 28, 2006 kl 3:20 PM "antipsykotiska", finns inget som heter, men däremot "antidepressiva" preparat. (Annars skulle psykoser vara ganska smalbrett nu.. (^_^;) ) http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=3261 Använd inte "`" tecknet när det är "halvtal", utan " ' " som är bredvid "Ä"-tangenten. "Det finns inte med på kartan att nå´n ska ha hennes burkar." Mer som att "agenda", "schema" eller likvärdigt är ett mer passande ord än "karta". (Men protagnisten är ju inte vid sina sinnes fulla bruk, vilket gör saker svårare) "Skinheads?" jag tror mer att hon i sin ålder skulle på sin höjd säga "skinnskallar". (^_^;) "Han som står framför henne har precis signerat sin egen dödsdom och hon är lugn" "Skrivit under", istället för "signerat" "Kalkylerar - hinner de springa eller är det bättre att bara stå?" "Beräknar", kanske men det är svårt att säga i det fallet. "föröverjävliga", du får nog se över det där konstiga ordet. (^_^;) Mitt omdöme: Var är protagnistens namn? Kanske borde den ha nämnts i början? Udda koncept att använda växel och burkar, men det är vad som gör den här novellen speciell. Vissa toner av socialism/kapitalism och filosofi bland sedlarna och hur dom används. Bra jobbat, men tänk på att namnet på protagnisten ska komma tidigt så man inte undrar halvvägs vad han/hon heter. Mitt betyg: 4.0 Av wolfie Thursday, September 28, 2006 kl 3:58 PM Måste få inflika att jag tycker Fiyun tar sig alltför stora rättigheter att agera redigerare för Mettes lysande novell. Måhända anser du att ordvalen är felaktiga i vissa delar av den,men det är ju hennes personliga och i mitt tycke eminenta ordval. Av Fiyun Friday, September 29, 2006 kl 9:04 AM Jag ger tips på vad som låter bättre, att ett namn uppkommer efter långt in i berättelsen är inte särskilt vettigt. Sedan måste man kolla upp protagnisten som är paranoid med udda tvångstankar, vissa av dom saker jag har nämnt i förågående recension är nödvändiga att tänka på(antipsykotiska?, finns inte),medan andra är valfria. En protagnist som inte kan tänka rationellt ska inte tala orationellt, så att säga. En recension ska inte vara kort med saker som "Ser bra ut, men du glömde lite där på mitten att fylla i" eller "Det här är dynga", utan att riktigt motivera varför man tycker så. För att läsa en novell som är i främst första person måste man vara extra kritisk för att inte bländas av glittret. Jag gav en fyra eftersom att protagnistens "Annie Wilkes"(Misery,Stephen King) verkade någorlunda trovärdig, annars hade jag gett en trea på hemsidans betygssystem och 3.4 i omdöme. Av LarsCarlberg Monday, October 16, 2006 kl 8:17 PM Den är störtskön och lika bra som dina övriga noveller! Det enda jag kanske reagerar på är scenen med skinnskallarna, när hon avlossar skottet, då jag funderar på om det känns riktigt realistiskt. Jag vet inte vad det är, men jag tror att det skulle ha blivit ännu mer kaos i den situationen, mer skrik och spring än som nu när de bara står handfallna och låter henne söka igenom den nedskjutnes fickor medan en av tjejerna skriker. På nåt sätt känns det inte riktigt som om skinnskallar skulle reagera så, och speciellt inte att de skulle låta henne gå därifrån så enkelt. Kanske om de är väldigt unga. Mja. Jag vet inte, det är något jag inte får ihop med den scenen i alla fall. "Malmö är kall och hård och arg ikväll..." borde väl egentligen ha varit "Malmö är kallt och hårt och argt ikväll..." men på något sätt så fungerar din formulering ändå. Och för övrigt är den faktiskt skriven i tredje person, inte i första, om man skall vara riktigt petig ;-) Tack för läsningen! /L Av torha73 Wednesday, December 06, 2006 kl 10:25 PM En text med samma kvaliteter som dina andra. En bra detalj är när tonårstjejen i gänget sitter och skrattar "som en häst och hon gnäggar med stora vita tänder..." osv. En grotesk nidbild som säger mer om stämningen och karaktären på tjejens skratt än vad en en saklig beskrivning skulle göra, typ "elakt och gällt" eller nåt. Bra formulering strax efteråt, när tanten håller upp vapnet, och "Offerrollen är omvänd och nu vill de få ögonkontakt. De vill vara människor i pistolens öga. De vill att hon ska känna". Fångar ögonblicket, vändningen, spänningen, med "pistolens öga" i fokus. Bra uttryckt. Enkelt och talande på ett tjusigt sät. Bra återblick när hon börjar förfölja snubben som sjunger. Den kommer lagom i berättelsen, ger lite ny fart på något sätt, en liten paus från "här och nu". Samma sak med avsnittet om hur sjungande snubben har det hemma. Det liksom vidgar perspektivet i berättelsen, skönt att få läsa lite om något annat, ger inramning till 50-örestantens irrfärd. Slutet är OK, ger en vink om att hon inte har berörts det allra minsta av vad som hänt. Men samtidigt är det lite rumphugget. Håller inte samma nivå som texten i stort. Vad gäller den föregående kommentaren om "antipsykotiska" preparat så menar jag att ordet i högsta grad är relavant inom psykiatrin. Kanske marknadsför inte Apoteket några piller med den rubriken, men ordet betyder ju egentligen "mot psykoser", och sådana mediciner finns. /Torbjörn Av torha73 Wednesday, December 06, 2006 kl 10:28 PM Kanske helt oviktigt, men den här länken bevisar att det visst finns något som heter "antipsykotisk". http://www.vardguiden.se/Article.asp?ArticleID=7888 /Torbjörn Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar. Du kan logga in här