- Nej jag tänker inte lyssna.

Nino vände på klacken och började gå nedåt vägen. Skrattande sprang Emelie efter honom.

- Var inte löjlig.

Nino vände sig om och hötte med näven åt henne.

- Förolämpa aldrig Gais när jag är i närheten.

Emelie satte handflatorna i vädret.

- Ok, Ni é jättebra. Jag menar, sopiga IFK ligger ju trea i Allsvenskan men ni… Ni ligger ju i mitten på Superettan. Och trots att Superettan är steget sämre än Allsvenskan är ju ni såå mycket bättre.

Robin och Sebastian som stod ett tiotal meter bort skrattade högt åt Emelies ironi.

- Jag varnar dig…

Nino tog ett steg närmare Emelie som oberört fortsatte:

- Ni har ju ett så coolt smeknamn också. Att bli uppkallad efter en fisk är ju alla fotbollslags dröm. Eller hur… makrillen?

Nino gav henne en knuff som fick henne att landa på rygg i en stor snödriva. Skrattande tog hon upp en näve snö som hon stoppade innanför hans tröja. Nino kontrade med att mula henne.

- Ok, ok, ok, sluta, jag ger mig.

Nino slutade och hjälpte henne upp på fötter. Emelie kände sig liten bredvid honom. Med sina 1.89cm var Nino ett huvud högre än Emelie. Fortfarande skrattandes, borstade Nino bort snön från Emelies jacka.

- Fryser du? Nino strök bort en av Emelies lila hårslingor från hennes ansikte. Han log brett.

- Jag har fortfarande inte vant mig. sa han och syftade på håret. För knappt en vecka sen hade Emelie klippt sitt förut långa raka hår och färgat det lilla. Inte knall-lila men tillräckligt så att man inte kunde missta sig på färgen. Hennes hår nådde henne nu till skulderbladen.

Emelie nickade och höll fram händerna som var iskalla. Nino började gnugga dem mellan sina egna. Efter en stund slutade han. Hans stora händer täckte helt hennes. De stod tysta och till slut höjde Emelie blicken och mötte hans blå ögon.

- Emelie…

Nino avbröts av att en snöboll träffade honom i nacken. Svärande vände han sig om. Sebastian avslöjade sig genom att ligga dubbelvikt i snön och skratta högt.

- Vet du att en hund pissa där precis? sa Nino med giftig röst.

-  Kom igen nu turteduvor, vi missar bussen! vrålade Robin och började gå nedåt vägen. Emelie började snabbt gå och undvek Ninos blick. Robins kommentar hade fått henne att bli blodröd i ansiktet. För sanningen och säga var hon kär i Nino. De hade varit kompisar i nästan två år och hon hade under den tiden alltid känt en dragning till honom. Trots det vågade hon inte göra något åt saken. Nino var 9 år äldre, och det var 6 år för mycket. Oftast kände hon sig bara liten och barnslig i hans sällskap med sina 17 år. Men hon var övertygad om att även Nino kände något. Hon visste inte vad med hon kunde svära på att han inte bara hade kompiskänslor för henne.

När de steg in i bussens värme satte sig Emelie långt bort från killarna. De fyra vännerna hade under torsdagskvällen sett på film hemma hos Emelies bästa kompis Nathalie. När bussen körde in i centrum klev Emelie och Nino av. De bodde relativt nära varandra och brukade ha sällskap större delen av vägen. Emelie brukade njuta av de promenaderna då hon fick ha honom helt för sig själv, men idag bävade hon. Deras vänner hade under kvällen givit dem antydningar på att de var ett par. Emelie visste inte vad Nino tyckte och det och var inte så säker på att hon ville ha reda på det. De vinkade åt de andra och började sen under tystnad gå uppför vägen. När de kommit till backens slut stannade Nino.

- Kan du inte säga någonting? Frågade han uppgivet. - Säg nått!

Emelie såg förvirrat på honom.

- Va?

Nino stönade, vände sig om och begravde ansiktet i händerna.

- Är det mitt fel? Har jag bara inbillat mig att det varit nått? Är det något jag fantiserat ihop? Är det bara min dröm att du besvarar…

Emelie tog ett steg fram och satte pekfingret mot hans läppar. Nino tystnade.

- Nej. viskade hon, knappt hörbart. - Det är inget du bara inbillat dig.

Ninos ögon lystes upp. Långsamt höjde han händerna och placerade dem på var sida om Emelies huvud innan han böjde sig fram och kysste henne. Våg efter våg av varm, ren glädje vällde över Emelie. Hennes händer verkade ha fått eget liv. De flöt uppför Ninos axlar och in i det halvlånga ljusa håret. När de till slut avslutade kyssen öppnade Emelie ögonen och såg in i Ninos.

- Man kan väl nu säga att vår vänskap är officiellt förstörd.

Nino log brett.

- Äh, vi stod inte så nära varandra ändå.

Emelie skrattade och kysste honom.

- Hur länge har vi känt varandra? Frågade Nino när kyssen tog slut.

- Tja… i 2 år, 4 månader, 8 dagar och två timmar antar jag.

- Och hur länge har du velat göra det här?

Emelie log åt hans busiga glimt i ögat och boxade honom retfullt i magen. Sen blev hon alvarlig.

- I ungefär 2 år, 4 månader, 8 dagar och 1 timme. sa hon och mötte stadigt hans blick. Nino suckade.

- Är vi dårar? Är vi galna som ger oss in i det här? Jag menar… 9år. 9år. Det är inte klokt.

- Bryr du dig? Frågade hon tyst. - Bryr du dig om vad andra säger?

Nino skakade på huvudet och hon log åter. De flätade samman fingrarna och började gå. Tystnaden var behaglig nu.

- Vi behöver kanske inte skylta med det? Frågade Emelie tvekande.

- Jag menar, inte för att jag skäms över dig eller nått sånt. Skyndade hon sig att tillägga. - Jag menar bara…

- Precis, vi kan se… hur det går först.

När Emelie till sist låste upp dörren till sitt hus ville hon skrika rätt ut av glädje, men hon nöjde sig med en krigsdans i hallen. När hon utmattad sjönk ner i en fåtölj fiskade hon upp den sladdlösa telefonen.

Signalerna gick fram och snart…

- Nathalie? Hej. Du kan aldrig gissa vad som hänt…

- Emelie, är du medveten om att han är 26?

- Ja för hundrade gången, ja!

- Och att du är 17?

Emelie suckade. Nathalies ihållande pessimism började bli tröttsam.

- Han är alltså 9…

- För helvete Natha! Jag kan räkna och jag vet att det är 9 år mellan oss.

Emelie reste sig så hastigt att stolen for i golvet.

   De satt i skolans nu övergivna uppehållsrum. Klockan var kvart över tre och det hade bara en teaterlektion klockan halv fyra kvar. Emelie räknade med att de skulle vara kvar till sex eftersom deras dramalärare oftast förlorade sig i stunden. Nathalie suckade.

- Emelie, alvarligt talat. Jag är bara rädd att han ska utnyttja dig.

Emelie stönade högt och slog ut med armarna i en uppgiven gest.

- Men det gör han ju inte. Herregud, du känner ju Nino, det enda som saknas på honom är ju ett par jävla vingar med tillhörande gloria.

Nathalie log.

- Kom igen nu, vi får gå. Svanen får slag om vi kommer försent, han har redan eldat upp sig inför premiären.

   Om precis 2 månader, den 20 februari skulle A2: an ha premiär av pjäsen ”Bang, bang, you’re dead”. Emelie och Nathalie spelade två tjejer som blir skjutna av sin klasskamrat och sen kommer tillbaka för att plåga honom i hans hjärna. Pjäsen hade haft hundratals föreställningar, främst i USA, och klassen hade varit tvungen att översätten manuset till svenska.

Tjejerna vandrade bort till teatersalen och tillsammans med sina kompisar repeterade de pjäsen.

- Det gör mig orolig att min bästa kompis har en negativ inställning. Jag menar, hon ska ju vara den som stöttar mest.

  Det var lördag eftermiddag och Emelie var hemma i Ninos 3: a. De låg bredvid varandra i soffan och Nino drog fingrarna genom hennes hår.

- Oroa dig inte så mycket. mumlade han och kysste hennes tinning.

Emelie vände sig om så att de låg med ansiktet mot varandra.

- Men förstår du inte? Om hon, som är den mest toleranta i min närhet, inte accepterar oss, hur ska då alla andra reagera?

Nino reste sig på armbågen och stödde huvudet i handen.

- Lilla söta vännen. Ta inte illa upp… men det är inte du som kommer få mest skit här.

Det tog en sekund innan Emelie förstod.

- Nej!

- Jo. Pedofil, snuskgubbe, utnyttjande av minderårig…

- Snälla sluta. jämrade sig Emelie.

Nino stannade upp.

- Förlåt, förlåt. Emelie kände sig gråtfärdig. Hon ville inte höra någon anklaga Nino för att vara pedofil. Han var ju den underbaraste människan i världen! Hon begravde huvudet mot hans axel.

- Förlåt att jag inte tänkte på dig…

- schhh, det är ingen fara. mumlade Nino mot hennes öra. - Jag vet att det är svårt för dig också.

Han vaggade henne sakta fram och tillbaka.

- Du vet att du kan dra dig ur? sa Emelie med gråten i halsen och drog sig ur hans famn. Nino såg förvånat på henne.

- Du kan sluta nu, vi kan låtsas att det aldrig hänt och du behöver inte…

- Sluta!

Emelie tystnade. Nino såg alvarligt in i hennes ögon.

- Säg aldrig så igen. Hör du det? Aldrig! Han suckade och fortsatte:

- Jag... Jag  tror jag älskar dig. Från vänskap till kärlek är inte stort steg. Jag vet vad jag känner och ingen kan få mig att ändra på mig. När jag äntligen får dig bryr jag mig inte om vad folk tycker. avslutade Nino med trots i blicken och kysste henne.

- Jag älskar dig! sa han åter med full övertygelse i rösten.

Emelie log.

- Jag älskar dig också.

Julen kom. Emelie hade ännu inte berättat för sin familj att hon var ihop med en kille som var mycket äldre än hon själv. Hon var mest orolig för sin brors reaktion. Anton hade redan tidigare gjort klart för henne att han inte uppskattade äldre pojkvänner. Emelie hade gärna tillbringat julen med Nino, med de kom överens om att de skulle vänta. Istället hade de ett långt telefonsamtal på julafton medan hela Emelies familj var ute på promenad. Hon hade skyllt på huvudvärk och de två kunde prata ostört.

   Efter in lång, mysig kväll med Kalle Anka, julskinka och paket gick Emelie och la sig. Hon kände sig glad och upprymd. det enda molnet på himlen var att hon inte kunnat träffa Nino.

Hon hade nästan somnat när hon hörde en svag knackning på fönstret. Tack vare livlig fantasi och för många skräckfilmer blev Emelie livrädd. Hon låg  alldeles stilla, spänd som en fiolsträng och lyssnade.

- Emelie? Emelie är du vaken?

Hon slappnade av. Ninos lågmälda viskande fick henne att hoppa upp ur sängen, rusa till fönstret och dra upp rullgardinen. Utanför snöade det och i skenet från gatlyktorna stod Nino. Emelie öppnade fönstret.

- Tur för dig att jag bor på första våningen, annars hade du fått ett helvete att klättra upp.

Nino log.

- Kan du släppa in mig? Det är svinkallt här ute.

Emelie steg åt sidan och Nino klättrade vigt in.

- Hej. mumlade han och kysste henne på munnen.

- Du är ju iskall. Kom!

Emelie drog med honom bort till sängen och tillsammans kröp de ner under duntäcket. Emelie var tacksam att hon hade en 1.20 bred säng. Det gjorde att de kunde ligga riktigt bekvämt.

- Jag hade gärna velat vara med dig idag. sa Emelie stilla.

- Jag med, men jag har en julklapp till dig.

Nino drog fram ett paket ur jackfickan.

- God jul. sa han och kysste henne på pannan.

Emelie log förväntansfullt och öppnade paketet. Ett hjärta i vitt guld föll ut. Emelie flämtade.

- Jag vill inte ens gissa hur mycket den här måste ha kostat. sa Emelie andäktigt och höll upp guldkedjan medan hon såg på det.

- Tycker du om det?

- Det är jättefint!

Nino hjälpte henne på med det och Emelie lät den tunna kedjan glida mellan fingrarna.

- Jag har ett paket till dig också…

Hon gled ur sängen och gick bort till en byrålåda där hon fiskade upp en rektangulär låda. Nino tog emot den, placerade den i knäet och öppnade locket försiktigt. Emelie såg hur hans förvånade min utbyttes till glädje när han lyfte undan silkespappret och plockade upp:

- En Gaishalsduk!

Hon log åt hans glädje.

- Vänd på den. uppmanade hon.

Nino lydde och fann på baksidan hela lagets autografer. Han bara gapade.

- Det tog lite tid att hitta en med alla autograferna på men det var det värt. viskade Emelie.

Nino svepte den grön- svarta halsduken runt halsen och sträckte armarna mot henne.

- Kom. uppmanade han.

Hon kröp in i hans famn.

- Tack. sa han och fortsatte sedan:

- Jag trodde inte du gillade Gais.

- Eh, vad gör man inte för dig? fast om våra lag någonsin möter varandra spöar IFK skiten ur er, så det så!

   De somnade vid tre för att fem timmar senare vakna. Nino försvann samma väg som han kommit efter ett oändligt långt avsked.

- Nä, guud vad romantiskt. Det är ju precis som Romeo och Julia om man bortser från det tragiska slutet.

Emelie höll fram halsbandet.

- Erkänn fint!

- Skitsnyggt, verkligen.

Emelie och Nathalie satt mitt emot varandra på café ”Flipp Flopp” med var sin mugg och en bulle.

- Vad sa din familj när du kom med ett svindyrt halsband på dig?

- Jag sa som det var.

- Va? Nathalie såg chockad ut.

- Nja, kanske inte precis som det var. Jag sa att jag fått det från min nya pojkvän.

- Berättade du att det var Nino?

Emelie såg ner i bordet.

- Nej. mumlade hon. Emelie suckade och tittade upp på sin vän.

- Tänk om han tror att jag skäms för honom!

Nathalie la en lugnande hand över Emelies.

- Det gör han inte. Han vet att ni inte kan skrika ut det. Emelie nickade.

- Jag vet, men det är ändå fel. Tänk om Anton och alla andra faktiskt förstår att vi älskar varandra och inte ser ålderskillnaden mellan oss.

- Vad sägs om en paus.

- Paus? Lilla gubben., vi har bara gått i affärer i en timme.

Emelie och Nino gick runt på de snötäckta gatorna i Göteborg under julrean i mellandagarna. Emelie var uppspelt och ville gå överallt, men Nino var motsträvig. Hon hade redan innan vetat att shopping inte var hans starka sida men han hade insisterat på att få följa med.

- Ok då, vi går och värmer oss en stund.

   De började gå mot den gula ”M”- skylten när Nino tvärstannade. En man med ”Team Sporita”- kasse gick in i honom och blängde sedan argt när han passerade dem.

- Vad är det? frågade Emelie när hon slutat att kasta ilskna blickar tillbaka.

- Inget. mumlade Nino. - Jag tyckte bara att jag såg… Strunt samma.

De tog en kopp kaffe på Mc- Donalds och satt och fnittrade över alla skumma människor som passerade utanför i snöyran när Ninos mobil ringde. Han fiskade upp mobilen ur fickan och öppnade den.

- Nino.

Han tystande och lyssnade på personen i andra ändan. Emelie hörde en mumlande mansröst och hon såg hur Nino bet ihop käkarna och utan avskedshälsning smällde han igen mobilen och stoppade tillbaka den i fickan.

- Vem var det där och vad i hela friden ville han?

- Det var någon som ringt fel. sa Nino tvärt. - Ska vi gå?

De samlade ihop sina kassar och gav sig ut igen. Under tystnad gick de bredvid varandra till Emelie tillslut bröt den.

- Vad är det med dig? Det var nått med det där telefonsamtalet eller hur?

Nino vände bort huvudet.

- Fråga inte så slipper jag ljuga.

Emelie blev besviken över att han inte ville dela det med henne.

- Jag måste dra hem. Jag ska duscha innan jag drar till Viggo.

Ninos bror bodde i Alingsås och Emelie hade bara träffat honom en gång men hon kom ihåg honom som en glad kille med Cendréfärgat hår och ett hjärta av guld.

- Ha det så bra.

Nino log och kramade henne.

- Förlåt att jag uppför mig illa. Kom ihåg att jag älskar dig. mumlade han i hennes öra.

- Och jag älskar dig.

Sedan var han borta. Emelie såg efter honom en stund innan hon vände sig om och gick mot bussterminalen.

Nathalie suckade ljudligt i luren.

- Men du kan inte sitta inne och vänta på att han ska ringa. Du förvandlas till en av de där undergivna tjejerna vars hela existens kretsar kring deras pojkvänner. Du é ju patetisk!

- Han borde vara hemma nu. jag förstår inte varför han inte har ringt. Varför har han inte ringt? sa Emelie uppgivet.

- För helvete Em, nu får du ju för fan ta och ge dig. Åk hem till honom då.

- Men tänk om han inte vill träffa mig mera. viskade Emelie med gråten i halsen. - Vi har ju bara varit tillsammans i två veckor men… men vi har ju känt varandra i evigheter och… jag älskar ju honom.

Nathalie suckade åter.

- Du har i vilket fall som helst rätt att få veta sanningen, och den kan du bara få reda på genom att tala med honom. Oavsett vad det beror på så måste ni reda ut det.

- Ok.

- Och du…

- Vad?

- Om inte han älskar dig så kom ihåg att jag gör det.

Emelie log in i ensamheten.

- Tack. Älskar dig också.  

Emelie slog in den sex- siffriga koden, drog upp dörren och gick två trappor upp.

”Andas” uppmanade hon sig själv. ”Glöm inte att andas.”  Hon drog ett djupt andetag och tryckte in ringklockan en sekund. Hon slöt ögonen. ”Låt han vara hemma”. Hon hörde steg inifrån, säkerhetskedjan som drogs ifrån och dörren som öppnades. Långsamt öppnade hon ögonen och mötte Ninos blick.

- Hej. mumlade hon tveksamt.

Nino steg åt sidan.

- Vi behöver prata.

Emelie nickade och klev in i lägenheten. efter att hon tagit av sig skor och jacka gick hon in i köket och slog sig ner vid köksbordet. Nino kom in efter henne.

   Tystnaden blev tryckande. Emelie kände hur tårarna steg i hennes ögon.

- Har jag gjort något fel? viskade hon.

Nino svarade inte. Emelie torkade ilsket bort tårarna med baksidan av handen. Nathalie hade rätt. Om han inte älskade henne utan insett att deras förhållande varit ett misstag var han i alla fall skyldig henne sanningen.

- Så säg mig. Om det inte är något jag gjort så måste det bero på dig, eller hur? Så kan du förklara för mig varför du har ignorerat mig de senaste dagarna?

Emelie reste sig upp och hennes ögon sköt blixtrar mot Nino som nu stod mitt emot henne.

- Om det är så att du tröttnat på vårt lilla äventyr, om det är så att du ångrat dig och inte vill vara med mig mer så har jag väll för fan rätt att få veta det! Det är bara att säga till så går jag och kommer aldrig att besvära dig igen. Är det, det du vill?! sa Emelie argt.

- Nej! Skrek Nino. din bror vill inte att jag träffar dig längre. Emelie ryggade tillbaka.

- Förlåt. sa Nino.

Han suckade och drog händerna genom håret i en uppgiven gest.

- Förlåt. upprepade han. - Det är bara det att… Åh, han har ju rätt! Gudarna ska veta att jag tycker han har rätt. Skulle min lillasyster dejta en 9år äldre kille skulle jag bli förbannad, mest på honom som utnyttjade henne så. Jag skulle vilja… Han svalde. - jag skulle vilja slå ihjäl honom.

Medan Nino talade hade Emelie förflyttat sig genom rummet och när han slutade tala stod hon alldeles nära. Hon höjde handen och smekte hans ansikte. Nino log sorgset.

- Jag älskar dig. mumlade hon tyst. - Jag gör verkligen det. jag kan inte leva utan dig.

Nino kysste hennes hand innan han slöt henne i sin famn.

- Jag älskar dig också. mumlade Nino mot hennes hår. Vi trodde väl inte att det här skulle gå friktionsfritt? Eller ska vi ge upp?

Emelie backade.

- Är det, det du vill?

- Är det, det du vill? kontrade Nino.

- Aldrig!

- Bra.

- Du då?

- Aldrig!

- Bra.

De log mot varandra.

- Det var han va?

Nino såg frågande ut.

- Telefonsamtalet… På Mc- Donalds. förtydligade Emelie.

Nino nickade bekräftande.

- Ja, det var han.

- Vad sa han. frågade Emelie stilla.

- Det är skit samma.

- Men jag vill veta!

Nino såg forskande på henne.

- Säkert?

Emelie nickade och Nino suckade uppgivet.

- Ok, han sa ungefär så här. Nino började citera ur minnet. - Du ska ge fan i min syster. Du får henne att framstå som en hora. Jävla pedofil, kåtbock. Jag ska sparka in tänderna på dig om du inte slutar kladda på henne.

Emelie såg chockat på honom.

- Sa han det?

Nino nickade.

- Sa han det? Min bror, var det han… Min bror Anton, var det han som ringde och… och hotade dig och kallade mig. Emelie svalde.

- Kallade mig hora?

Nino lade armarna om henne.

- Jag skäms över honom. viskade hon mot hans tröja. - Jag… äcklas!

   De tillbringade nyår tillsammans. Emelie sa att hon skulle på fest hos Nathalie och att hon skulle sova över där.

- Gott nytt år. sa Nino när han kysste henne på tolvslaget.

- Må det bli ett bra år. sa Emelie och tog en klunk av champagnen som redan fått det att snurra för henne.

- Med dig vid min sida, kan det inte bli bättre.

Och under de första timmarna på det nya året förlorade Emelie oskulden till den man hon älskade.

    De vaknade klockan halv ett följande morgon.

- Nyp mig, annars tror jag att jag dött och hamnat i himmelriket. viskade Emelie när hon låg i Ninos famn, inlindad i hans armar.

Nino kysste henne.

- Jag förstår inte hur man kan älska en annan människa så mycket som jag älskar dig. sa han tyst.

Emelie vred sig till hälften så hon kunde möta hans blick.

- Kanske var det så att vi var skapade för varandra.

Nino suckade.

- Varför får vi ett sådant helvete då?

Nino visste inte vad han pratade om. Det kunde alltid bli mycket värre…

Januari kom, kall och grå. Emelies glädjeljus var Nino och de umgicks så mycket de kunde. Hon hade ännu inte talat med sin bror om telefonsamtalet. Bortsett från Nathalie och Anton var de inga som visste att de var ett par. Teaterlektionerna blev alltmer intensivare ju närmare premiären de kom och fjärilarna i Emelies mage vaknade till liv.

  Dagen D kom. Premiären av ”Bang bang, you’re dead” var inne och Emelie var i upplösningstillstånd. Hon var rastlös, kunde inte sitta stilla och kände sig illamående vi tanken på att hon kunde få tunghäfta. De befann sig på teatern 3 timmar innan föreställningen skulle börja och ställde i ordning rekvisita, sminkade sig och bytte om. 20 minuter innan föreställningen skulle starta började folk släppas. Genom en glipa i ridån såg Emelie sin familj sätta sig långt fram bredvid Nathalies föräldrar. Hon skymtade också Nino som satt bredvid Robin, Sebastian och Sebastians flickvän Annelie.

Tio i sju stod Emelie inne på toaletten och tog stöd mot handfatet.

- Nervös? Nathalie stod i dörröppningen.

Emelie log blekt.

- Jag förstår inte varför jag gör det här frivilligt. Det är alltid så här. Ångest, illamående. Emelie suckade.

- Du gör det för att du trivs på scen där du syns. Du älskar att under en kort tid slippa vara dig själv och kunna bli någon annan. Du älskar att kunna ha makten att påverka med dina ord och din utstrålning.

- Det var väldigt vad det var fina ord. sa Emelie spydigt.

- Det är dina ord. sa Nathalie utan att röra en min.

Emelie rodnade.

- Men bortsett från det.

Nathalie skrattade.

- Kom nu.

Föreställningen började. Vid tredje scenen var det dags för Emelies entré. Hon steg in på scenen. Strålkastarljuset träffade henne i ögonen och hon skymtade de svaga konturerna av publiken som tysta och förväntansfulla såg upp på scenen. Nervositeten rann av henne. Avslappnat gick hon ut på scenen och började leverera sina repliker. Erik, som spelade huvudrollen svarade och alla Emelies oroliga tankar försvann i ruset av glädje. Folk såg henne, hade betalat för att se deras pjäs, hängde vid varje ord de sa likt hungriga vargar.

Håret reste sig i hennes nacke när tajmingen mellan Saras och Eriks replik blev perfekt. Detta var det hon ville göra. Detta fantastiska vill hon uppleva jämt. Detta var hon.

De fattade varandras händer och som en man bugade de.

En sekunds tystnad.

Sen dånade applåderna, högt och öronbedövande.

Emelie log brett. Flera i publiken reste sig upp och applåderade dem kraftigt. Hon såg hur Nino reste sig, banade sig ut i mittgången och gick fram till scenen. Han steg upp för trappan och sträckte fram tre röda rosor mot henne.

- Du är gudomlig. sa han när hon tog emot blommorna.

- Du vet väl vad tre röda rosor betyder? Nino lutade sig närmare. - Jag älskar dig. Han rätade på sig.

Emelie bestämde sig på en hundradels sekund. Hon virade armarna runt hans hals och kysste honom framför 300 människor som publik. När deras läppar skiljdes åt såg Nino på henne med mörka, brinnande ögon.

- Jag hoppas du vet vad du gör. sa han lågt.

Emelie la huvudet mot hans axel.

- Har aldrig varit så säker på nått i hela mitt liv.

Nino kramade henne hårt.

Trots sina djärva ord sneglade hon bort mot sin familj under lugg. Hennes mamma och pappa pekade och gestikulerade mot scenen medans de upprört talade med varandra. Anton stod tyst och såg på dem.

Hon rös till. Vad kunde hon vänta sig när hon kom hem? Förbjuden att träffa Nino? Utegångsförbud? Du kunde i vilket fall som helst bara hålla henne inlåst i fem månader till, för sen var hon 18 och kunde äntligen få bestämma själv.

- Jag måste gå. mumlade hon i Ninos öra. - Vi ses efteråt eller? Jag är klar vid halv elva. Väntar du på mig?

- Alltid. Nino kysste henne på pannan och gick tillbaka till Sebastian och Robin.

- Vilket kap! Hur lycklig är inte du som lyckats fånga den godbiten?

Jessica dunkade henne i ryggen och gjorde tummen upp. Emelie log tacksamt.

När hon var klar en timme senare och steg ut genom dubbeldörrarna ryggade hon tillbaka. Kylan som slog emot henne trängde in genom jackan och hon huttrade till. ”Det måste vara minst 7 minusgrader här.” tänkte hon och såg sig omkring. Marken var täckt av snö, på parkeringen stod några få bilar kvar men inte en människa syntes till. Emelie bekymrade sig inte nämnvärt över att Nino inte var där. I denna kyla hade hon inte förväntat sig nått annat. Hon förstod att han sökt värme hemma eller hos Robin. Darrande av köld slog hon armarna om sig och började vandra ner mot spårvagnshållplatsen.

- Vad i helvete tror du att du gör?

Emelies pappa stod upp och skrek. Sten var högröd i ansiktet.

Emelie mötte stadigt hans blick.

- Jag har hittat en pojkvän, det har jag ju redan berättat för er och då sa ni att det var trevligt att jag hittat någon. Jag älskar honom pappa. tillade hon när Sten öppnade munnen igen.

Ytterdörren öppnades.

- Inger? Ropade Sten.

- Nä, det är bara jag. Antons röst ljöd från hallen.

- Var har du varit? frågade Sten uppfodrande.

En kort sekunds tystnad.

- Ute. kom sen det korta svaret.

Det hördes steg i trappan och ljudet av en dörr som stängdes på övervåningen. Sten vände åter blicken mot Emelie.

- Jag förbjuder dig att träffa honom mer.

Emelie blev rasande.

- Du kan inte hindra mig från att träffa mannen jag älskar! skrek Emelie.

- Jo, det kan jag! skrek Sten tillbaka. - Du är inte myndig, alltså beslutar jag över ditt liv fram tills din 18:års dag.

Emelie såg trotsigt på honom.

- Hindra mig då. Sen vände hon på klacken, gick ut i hallen och drog på sig jacka och skor innan han försvann ut i natten.

- Nino, Nino jag måste prata med dig.

Hon ringde frenetiskt på klockan. ”Vakna då slöfock” tänkte hon medan hon övergick till att banka på dörren. Efter en plötslig ingivelse kände hon på dörrhandtaget. Öppet! Emelie blev rädd. Nino hade alltid dörren låst, eller i alla fall säkerhetskedjan på, men dörren gled upp och Emelie klev vaksamt in i lägenheten.

- Nino? ropade hon lågt.

Inget svar.

Allt var mörkt. Hon trevade med handen över väggen, fann strömbrytaren och tryckte. Hallen badade i ljus.

- Nino! ropade Emelie igen. Fortfarande inget svar. Då såg hon det. Dörren till badrummet stod på glänt och handtaget och delar av dörren var röda. Insikten slog henne och hon slutade andas. Blod! Hon rusade det tre stegen till badrummet och kunder inte hejda ett skrik när hon drog upp dörren.

Nino låg på golvet. Det förut ljusa håret var klibbigt av blod från ett sår i bakhuvudet. Hon kunde ana en blåtira, men bara ana. Hans ögon var slutna och han låg orolig på det iskalla kakelgolvet.

”Han är död, jag vet. Herregud, han är död, jag ser på en död människa”. Men så släppte den förlamningen och hon sjönk ner på knä och tryckte darrande två fingrar mot hans hals. Han var kall, men han andades. Emelie började gråta av lättnad. Hon drog upp mobilen, fumlade lite och slog sen numret.

- 112, hur kan vi hjälpa till?

- Vad sa polisen då?

- Ja, eftersom Nino säger att han inte vet vem som slog är det bäst att han flyttar härifrån eftersom det finns risk att det händer igen.

Nathalie la armen om sin vän. Emelie lät tårarna falla.

- Jag fattar inte att… Med en trädgren…

Hennes röst stockade sig och drog hackigt efter andan.

- Nån stod och slog på honom med en trädgren… Kan du fatta det? Han kunde ha dött!

Hon skrek ut det sista ordet.

Nathalie la en lugnande hand över Emelies.

- Men som tur är gjorde han inte det. Om bara de idioten fattar att…

Men Emelie lyssnade inte längre. Hon visste vem idioten var. Anton hade gjort alvar av sina hotelser att skada Nino. Läkarna hade konstaterat upprepade, kraftiga slag mot huvudet som kommit bakifrån. Nino hade antagligen svimmat av det första slaget och sedan vaknat, med ett brutet revben, blåtira och ett stort sår i huvudet. Eftersom det skett i skogsdungen nära hans hus hade han tagit sig upp till lägenheten. Nino hade berättat för polisen att han då mådde förhållandevis bra och hade tänkt skölja av lite av blodet innan han tog sig in till sjukhuset, men så långt kom han aldrig.

Det hade beslutats att Nino skulle flytta till Alingsås och bo hos sin bror ett tag för att sedan flytta längre upp i Sverige. Emelie hade bönat och bett sina föräldrar att få flytta med men de var obevekliga.

- Det finns något gott i det här. När den där (De hade slutat kalla Nino vid namn) har flyttat så kan du börja tänka normalt igen. hade de sagt

- Men fattar ni inte. Han är mitt liv. Jag älskar honom! Hade Emelie skrikit.

- Lilla gumman, i din ålder vet man inte vad sann kärlek är, det är bara en liten förälskelse som kommer gå över.

Nino reste den 15 mars. Han hade fortfarande bandage lindat runt sitt brutna revben och blåtiran hade fått en hemsk svart färg. Emelie hade åkt med honom ut till tågstationen och grät redan i bilen. Nino strök henne över kinden.

- 4 månader liten, sen har du tagit studenten och är myndig så du kan göra precis som du vill. sa han och smekte henne över kinden.

Emelie nickade och svalde gråten.

- Varför måste de tvinga mig att välja mellan dig och dem? frågade hon förtvivlat.

Nino log sorgset mot henne.

- jag vet inte.

De steg av bussen och gick mot perrongen. Deras händer var sammanflätade. Tåget stod redan inne och väntade.

Emelie kramade Nino så hårt hon kunde med tanke på hans revben.

Hon höjde blicken och såg in i hans varma trygga blick.

- Jag önskar dig tillräckligt mycket sol för att ditt liv ska vara ljust. Jag önskar dig tillräckligt mycket regn för att du ska kunna uppskatta solen. Jag önskar dig tillräckligt mycket lycka för att du ska älska att leva. jag önskar dig tillräckligt mycket sorg för att även små glädjeämnen verkar stora.

Nino log.

- Det var fint.

- Äh, jag har läst det i en bok. Men vad betyder de orden när jag inte får vara med dig? Emelie började gråta igen.

- Vi kommer ses igen, det lovar jag.

- Lova att ringa, skriv och berätta var du flyttar så kommer jag.

Nino såg på henne.

- Du hör hemma här. Du har skola, vänner och familj här.

Hon tystade hans ord genom att kyssa honom.

Nino steg på tåget. De höll i varandra så länge de kunde men tillslut skildes de åt av dörren. Tåget började rulla. Emelie såg efter det. Nino tvingade fram ett leende, pressade handen mot läpparna, tryckte den mot bröstet och pekade på henne. tåget accelererade och försvann runt kröken.

Skolan var över, helvetet och himmelriket hade slutat. Hon hade börjat gråta när hon tog farväl av Svanen. Hon hade svårt för avsked.

Hennes bästa vän kramade henne hårt.

- Vi klarade det!

Hon log.

- Vi ses imorron eller?

Hon nickade bara frånvarande, lovade sig själv att ringa under morgondagen och förklara.

   Väskan var redan packad. Den stod inne i skolan och väntade på henne. Två bagar, en ryggsäck och en handväska symboliserade hennes liv. Hon hade skaffat nytt kontokort. Ett som inte kunde spärras av hennes föräldrar. Hon fick göra det eftersom hon var myndig nu. Han hade sparat alla sina pengar för det här.

Vällingbybiljetten, enkel väg, låg i ryggsäcken. Hon smet bort från folkmassan, bort från väntande släkt och på toaletten drog hon av sig den vita klänningen, drog på sig ett par jeans och ett linne, fäste håret i en hästsvans och gick ut genom nödutgången. Bort från skolan hon älskade, bort från sitt tidigare liv, och hon kände absolut ingen ånger eller tvekan.    

SLUT