Jag gick in i affären en eftermiddag på jakt efter en spännande bok. Det var bara jag som var i affären och bakom disken låg bokhandlaren och var död.

Är han verkligen död. jag stirrar på honom förskräckt och ser mig omkring i affären helt desperat. Jag gick in här på lunchen för att köpa en deckare av Camilla Läckberg, men det här är ju bara för mycket. Jag tittar över disken igen. Är han död av någon sjukdom, eller är det någon som tagit honom av daga? Jag tittar över disken och ser kniven i hjärtat. Aha, det är någon som tagit honom av daga. Vad gör jag? Plötsligt blir jag rädd igen och tänker att de kan ju tro att det är jag som gjort det och rusar ut. Jag står utanför affären, svetten rinner och jag blir kallsvettig på ryggen och fram på magen. Nej tänker jag då, nu skärper du dig och pallrar dig till polisstationen. Jag går till polisstationen, berättar vem jag är och mitt ärende. De blir fart på poliserna som skyndar sig iväg till bokhandlarens lilla butik. De vill även att jag ska följa med.

Inne i bokhandlarens butik konstaterar poliserna samma sak som jag befarade att bokhandlaren var död. Att han tagits av daga. De tittar uppmärksamt och nyfiket på mig och jag skyndar mig att säga att det inte var jag som gjort det. Polliserna svarar att de inte tror det heller, men undrar om jag sett något misstänkt. "Nej," svarar jag. "'ingenting". De spärrar av området och ritar av kroppen, samt skickar den till obduktion. Där konstateras det att bokhandlaren dött av ytte våld med kniv genom hjärtat.

Poliserna är mycket intresserade av mig. Jag är det enda vittne som varit inne butiken efter dödsfallet, men de har hittat några som varit utanför affären och hört buller och skrik inne från bokhandeln. Som folk är mest blev de rädda för att gå in och se vad det var. De stod ändå kvar en bit från butiken. Det var synd att de inte tog sig för att ringa polis. De vågade inte. När de hade stått där i femton minuter kom två personer ut från butiken. De var fint klädda i grå kostymer. Och de var inte maskerade.

Jag ringer till mitt arbete och berättar att jag blir sen från lunchen eller rättare sagt att jag inte alls kommer tillbaka till arbetet idag. Jag berättar vad som hänt, så mycket det går för att inte förstöra för utredningen. Jag berättar helt sonika att jag gått till bokhandlaren för att köpa en bok av Camilla Läckberg och att när jag kom in i affären ligger bokhandlaren död med en kniv i hjärtat. "Så hemskt!" utbrister Maggan på kontoret som jag har ringt upp för att berätta om min belägenhet. "Men så spännande är du enda vittnet?" frågar hon sedan. Jag svarar inte på den frågan. Jag är rädd att säga för mycket och avslutar samtalet snabbt. "Ja i alla fall..."svarar jag. "I alla fall så kommer jag imorgon och då vet jag mera. Vi får pratas vid då. Jag avslutar samtalet, och smäller snabbt ihop mobiltelefonen. 

Det gick inte att komma så långt för poliserna nu. De sa att de skulle höra av sig till mig om de hade några frågor. Jag gick hem till mitt och bokhandeln stängdes på oviss framtid. Hoppas de hittar den som gjort detta mot bokhandlaren. Ja, tänk vad som kan hända i vår lilla stad. Synd om bokhandlaren, jag tyckte bra om honom. Jag läser mycket böcker och hade hunnit lära känna bokhandlaren.

När det gått en månad vill de att jag ska komma ner på polisstationen. De kommer ingen vart säger de och försöker fråga mig om det var något speciellt jag lade märke till. Jag funderar en stund och sedan säger jag "att jag kände en speciell lite sötsliskig doft när jag kom in i butiken." "Tänkte du på något speciellt när du kände doften," frågar en av poliserna. "Ja" svarar jag då. "Jag undrade över om det var någon som tänt på innan jag kom i butiken. Ja missförstå mig rätt. Jag har inte provat Hasch, men man har varit med där människor har brukat den sortens droger". "Mhmm" säger den ene polisen och tittar på en andre. "Vi misstänkte det litegrann att det var något som hade med droger att göra. Bokhandlaren kan ha varit en kund till några knarkkurirer och struntat i att betala. Det är allvarligt i de där kretsarna. Skulle tro att det handlat om heroin och att bokhandlaren nyttjat det alldeles innan knarkkurirerna kommit in. De blev sura på honom när han inte betalade och stack helt sonika en kniv i honom för att de inte fick betalt. En enkel förklaring, men möjlig. Fast vi har ingen aning om vem det är."

"Det var två personer fint klädda i grå kostymer." Svarar jag.

"Vad sa du?" Undrar en av poliserna. 

"Det var två personer fint klädda i grå kostymer. De som var utanför butiken sa det." Upplyser jag.

"Ja du menar de andra vittnena som sett två omaskerade män utanför butiken."

"Ja just det."

"Men det kan ju ha varit kunder." Menar den ene polisen.

"De som var utanför affären hörde buller och skrik inne från bokhandeln." Jag tittar undrande på poliserna.

"Ja, vi märker att du inte verkar ha något bekymmer med minnet. De ville inte vittna och de hörde buller, men de såg ingenting. Och det bevisar ingenting."

Jag tittar undrande på dem. "Är det så viktigt att det man ser med ögonen ska överensstämma med det man hör. Är inte det där en viktig detalj när man inte har något att gå på?" undrar jag.

"Nej, tyvärr. inte när man är polis. Då räcker inte det där i en rättegång så vi lägger ner fallet."

"Jaha", svarar jag. "Då förblir det väl olöst då och mördarna går fria."

"Eller mörderskorna, ingenting säger att det var män. De som var utanför pratade om två personer. ingenting om vilket kön det var frågan om."

"Jaha," svarar jag.

Jag går ut från polisstationen och börjar gå hem till mig. Efter ett tag märker jag att jag är förföljd. Jag tittar bakom mig och ser två män fint klädda i grå kostymer. De följer efter mig i flera kvarter och när jag börjar närma mig mitt hem känner jag att jag blir arg. Varför ska jag visa de här två mördarna var jag bor. När jag vänder mig om står de helt fräckt och tänder var sin pipa och det finns ingen tvekan om att det är rökheroin. Man känner det på lukten. De ska inte tro att de skrämmer mig tänker jag och går fram mot dem och går mitt emellan dem så de måste flytta sig från varann så att jag kommer förbi. Som tur är gör de mig ingenting och de vet ju inte att jag bor i det gula hus där jag så när hade gått in. Jag måste vara mer försiktig. Jag går med snabba arga steg tillbaka de kvarter som jag nyss passerat och hela vägen till polisstationen.

"Nu följer de efter mig, de där mördarna som tagit ihjäl bokhandlaren. Ni måste gripa dem." Jag känner nu att jag är desperat och vill att poliserna ska skrida till handling.

"Vad vem" De tittar förvånat på mig och undrar vad jag pratar om.

"Mördarna, de två männen i grå kostymer. Nu är de ute efter mig"

 "Vad pratar du om? Du vet ju inte vem det är. Du har ju inte sett dom. Vi kan inte gripa alla personer som du ser, som du misstänker är dom här som har mördat bokhandlaren."

"Vad säger ni? Är ni inte kloka. De följer efter mig. Det var nära att jag visade dem var jag bor. När jag vände mig om stod de och rökte Heroin."

"Snälla lilla vän. Nu går du hem och lugnar dig. Vi kan inte gripa någon som inte har gjort någonting. Det begriper du väl. Gå du bara hem och fortsätt som förut med ditt liv. Det går inte gripa någon som bara är ute och promenerar. Har de hotat dig?

"Nej," svarar jag svagt.

"Där hör du." säger polisen lugnt till mig. "Nu hör du så tokigt det låter."

Jag tittar lite rädd mot honom. "Okej," svara jag. "Är det så ni vill ha det så?"

"Just det, vi kan ingenting göra."

Jag går ut från polisstationen och männen står i gathörnet och väntar på mig. De hånflinar mot mig. De verkar mycket väl införstådda med att polisen ingenting kan göra. Jag går till min arbetsplats och tar ut tre veckors semester. Jag vill fortfarande inte visa de här männen var jag bor. Min chef ser ut genom fönstret och frågar mig om jag känner de där två männen som står utanför. "Nej," svarar jag då. "Nehej," Säger då min chef. Jag går mot resebyrån och bannar mig själv för att jag läser Camilla Läckberg. Har jag inte varit intresserad av att köpa en bok av Camilla Läckberg, har aldrig det här hänt. Jag går in på resebyrån och beställer en biljett till kanarieöarna. De två männen som står bakom mig gör båda likadant. Jag tittar argt tillbaka mot dem och de tittar mot mig och hånflinar.

Fortsättning följer....